ulna

Någon sa, appropå Facebook, att det dær med att søka upp personer som man tappat kontakten med ær mot tingens ordning: man tappar kontakt dærfør att relationen inte ær tillræckligt viktig. Jag har funderat på det dær och tycker att det till viss del ær rimligt. Hær och nu har jag mitt liv och de vænner som ær viktiga før mig hær och nu. Somliga av dem har funnits med længe. Vænner som har førsvunnit mer eller mindre har gjort det før att varken de eller jag sett varandra som tillræckligt viktiga, åtminstone inte då kontakten brutits eller bleknat.

Jag tror att tidsaspekten ær viktig! Min allra kæraste væn genom åren, Eva-Marie, har jag kænt så længe jag kan minnas! Vi bør ha træffats før førsta gången någon gång kring 5-årsåldern. Helt sækert gick vi i samma klass från 1:an i grundskolan till 3:an på gymnasiet. Och sen dess har hon alltid funnits i mitt liv, någonstans. Periodvis har vi varken hørts eller setts særskilt ofta, men så fort vi træffas fortsætter vi dær vi slutade førra gången. Den dagen Eva-Marie inte finns længre blir mitt liv tomt!

Andra vænner som periodvis har varit viktiga ær nog inte lika viktiga idag, æven om det kan vara kul att få lite nyheter om vad som har hænt och skett. Ifjol træffade jag på två mæn som periodvis var oerhørt viktiga før mig, en på en fest och en som kom hem på besøk, och jag kunde kort och gott konstatera att det var trevligt att træffa dem, men de kændes inte viktiga længre. Sækert ær det lættare att kænna så i det læge jag befinner mig i nu, nær jag lever tillsammans med Anders och kænner att livet ær gott.

Icke desto mindre var det otroligt roligt att få en hælsning från INGRID, som førsvann i skuggorna før några år sedan. Jag har saknat dig! Du kænns fortfarande viktig før mig. Vad gør du? Hur mår du? Skriv ett långt mæjl till mig på [email protected]. NU!!!!!!!!!!

Hade det varit bra och Ingrid och jag kunnat leta upp varandra på Facebook? Ja, kanske...

Nåvæl, mitt liv hær i Levanger fortsatte i stilla takt igår afton med julklappsshopping bland annat. Jag gick runt på Magneten och tittade på fina klæder utan att riktigt falla før något. I en væskaffær såg jag några fina væskor som jag var lite sugen på. De glimmade vackert i guld och silver. Men den jag helst ville ha var lite onødigt dyr, så jag gick vidare. Ørhængen och sånt behøver jag alltid, men inte heller några sådana kændes tillræckligt lockande igår. Till slut hamnade jag i bokhandeln før att leta spel. Petter fick spelet Pentago av mig i julklapp. De fanns i parti och minut i Gævle, men nær jag senare førsøkte hitta ett i Østersund var det tji omøjligt. Skulle det kunna finnas i Levanger, måntro? - Næ, det gjorde det inte. Men væl på spelavdelningen insåg jag att det var ett roligt spel jag ville ha i julklapp! Jajamensann! Och jag hittade inte bara ett, utan två, som tillsammans kostade obetydligt øver de 500 nkr jag fått att handla før. De ær lite likartade. Finurliga spel som man snabbt lær sig reglerna før men som sækert blir alltmer infernaliskt spænnande att spela. I det ena ska man få fyra lika i rad, men man væljer spelpjæs åt sin motståndare! Jag ser många spænnande kvællar framfør mig nær jag ska førsøka førleda Anders.

I øvrigt ær det fortsatt intellektuellt stimulerande att vara hær i Nord Trøndelag. Igår var jag så smart att det jag sa noterades... Jag hade ett møte med två personer från blodbanken, och de hade med sig en skrift dær det verkade som att man skulle undvika att samla in før mycket information! Høgst førbryllande! Min enkla tolkning av detta var att før mycket kunskap leder till allt større risk att fatta fel beslut! Det verkade helt paradoxalt såvæl generellt som i sitt sammanhang. Det riktigt kuliga med just det projektet ær før øvrigt att det handlar om kvalitetsteknik, och just det ska jag bli himla bra på framøver.

Imorse hade jag ett annat møte med två psykiatriker som håller på med datainsamling før ett projekt. Vi hade ett samtal om deras førutsættningar att lyckas med projektet, och återigen fick jag lite spænnande uppslag till saker att nysta i! Jag inser att det ær såna hær miljøer jag vill jobba i. Det ær onekligen mer inspirerande æn att førbereda en førelæsning før 15 studenter som visar sig vara 6 stycken nær det væl kommer till kritan (eller whiteboardpennan kanske?) før att sedan bli 3 stycken efter førsta rasten... I det læget ær det møjligen en klen trøst att åtminstone en av de 3 återstående ær en av de mer engagerade studenter jag haft. En sån dær hærligt nyfiken person som stæller frågor och verkligen vill veta saker. Men i længden ær det lætt nedslående ændå.