Over here
Nu sitter jag på Super 8 Motel nånstans i Minneapolis. Solen skiner. Här är det tidig förmiddag medan det är eftermiddag hemma hos er. Vår dag har nyss börjat - med amerikansk frukost. Socker och vitt bröd i olika former fanns det gott om. Jag baserade min frukost på snabbgröt och jättesöt yoghurt. Har dock ätit bättre frukostar.
Igår var det resdag, och en extra lång sådan eftersom vi reste i västerled. Vi började med Frösön-Arlanda. Det stora flertalet hade valt harakiriflyget eller det tidiga morgontåget av brist på tilltro till SAS. Alla har rätt att göra sina egna val. Jag skulle nog inte vilja starta en tvåveckors utlandsresa med tågresa till Arlanda och bara tre timmars marginal. Nåja, alla kom dit i tid. Åsa och jag hade fräckheten att vinka glatt till våra medresenärer och gå och checka in direkt när vi kom fram. Så kul är det inte att dra omkring på packning även om man som jag har två oerhört fräscha och söta resväskor. De andra skulle checka in tillsammans för att få sitta på samma ställe. Vi trodde inte på konceptet och kunde konstatera att alla satt mer eller mindre utspridda i grupper.
Hur kul är det att flyga långt? ...måttligt... Det var i alla fall bättre till Reykavijk, där vi bytte plan, än efter bytet av plan då jag hamnade på mittplats innanför en stor dansk-amerikansk pappa vars oerhört stora fru låg tvärs över de tre platserna tvärs över gången så att deras två småflickor klängde på pappan istället. Jag blev lite sur när de drog ur kontakten till mina hörlurar.
Men allt har sitt slut, och till slut kom vi fram och fick kliva av. Det blev lite dramatiskt när vi skulle passera passkontrollen. Kicki blev utplockad ur kön och hämtad till ett förhörsrum. Efter en liten stund blev Åsa rekvirerad som tolk. Det visade sig att Kickis pass varit anmält försvunnet men hon hade sedermera hittat det. Såna pass uppskattas inte av amerikansk passpolis, men hon slapp ändå in med en allvarlig åthutning att inte göra om det - för det passet kommer hon inte in i landet med än en gång.
Nu ska vi snart på utflykt! Vi möttes av en stor banderoll med Välkommen. En glad Gunilla med make och ytterligare en stadig karl, Steve, som ska skjutsa runt oss mötte oss,
Igår var det resdag, och en extra lång sådan eftersom vi reste i västerled. Vi började med Frösön-Arlanda. Det stora flertalet hade valt harakiriflyget eller det tidiga morgontåget av brist på tilltro till SAS. Alla har rätt att göra sina egna val. Jag skulle nog inte vilja starta en tvåveckors utlandsresa med tågresa till Arlanda och bara tre timmars marginal. Nåja, alla kom dit i tid. Åsa och jag hade fräckheten att vinka glatt till våra medresenärer och gå och checka in direkt när vi kom fram. Så kul är det inte att dra omkring på packning även om man som jag har två oerhört fräscha och söta resväskor. De andra skulle checka in tillsammans för att få sitta på samma ställe. Vi trodde inte på konceptet och kunde konstatera att alla satt mer eller mindre utspridda i grupper.
Hur kul är det att flyga långt? ...måttligt... Det var i alla fall bättre till Reykavijk, där vi bytte plan, än efter bytet av plan då jag hamnade på mittplats innanför en stor dansk-amerikansk pappa vars oerhört stora fru låg tvärs över de tre platserna tvärs över gången så att deras två småflickor klängde på pappan istället. Jag blev lite sur när de drog ur kontakten till mina hörlurar.
Men allt har sitt slut, och till slut kom vi fram och fick kliva av. Det blev lite dramatiskt när vi skulle passera passkontrollen. Kicki blev utplockad ur kön och hämtad till ett förhörsrum. Efter en liten stund blev Åsa rekvirerad som tolk. Det visade sig att Kickis pass varit anmält försvunnet men hon hade sedermera hittat det. Såna pass uppskattas inte av amerikansk passpolis, men hon slapp ändå in med en allvarlig åthutning att inte göra om det - för det passet kommer hon inte in i landet med än en gång.
Nu ska vi snart på utflykt! Vi möttes av en stor banderoll med Välkommen. En glad Gunilla med make och ytterligare en stadig karl, Steve, som ska skjutsa runt oss mötte oss,
Kommentarer
Postat av: Emma
Det låter amerikanskt med banderoll.
Trackback