ulna

Hemläxan för skrivarkursen den här gången var att skriva förstasidan till en roman:

"Hon skulle inte ha öppnat dörren. Det inser hon nu, men nu är det för sent, alldeles för sent.

Vera tittar dyster ner på sitt knä och konstaterar att det blöder från såret hon fick när hon snubblade ut i trappen. Det hade känts bättre om hon fått ett Bamseplåster på såret, men dörren är ohjälpligt stängd. Det var i alla fall tur att hon fick med sig den röda bollen. Hon håller den ömt intill sig. Den är nästan lika blank och fin nu som när hon fick den.

 

Trapphuset är kallt och öde. En spillra av dagsljus letar sig in genom det lilla, skitiga fönstret vid trappavsatsen. Det rinner stilla och trögt som sirap och ringlar sig försynt fram mot Veras hopkrupna gestalt. För lite för att ge hopp, tillräckligt för att hon ska kunna se sin hopplöshet. Hon slickar försiktigt på läppen. Det känns ovant. Läppen är inte sprucken men har antagit nya former. Tungan följer den lena ytan, hal som en druva men mycket varmare. Hon suger försiktigt in bubblan i munnen, som för att svalka den.

Kylan från den grå trappstenen söker sig upp längs ryggraden. Här kan hon inte sitta länge, det inser hon. När en dörr öppnas och stängs längre upp i huset reser hon sig försiktigt och börjar gå nerför trapporna. Hon vill inte svara på några nyfikna frågor, orkar inte just nu. Vad skulle hon säga? Det var ju faktiskt hennes fel.

Åh, om hon bara hade tänkt sig för. Då hade det inte hänt.

Väggarna i trapphuset möter hennes olyckliga blick. De vet. De var här när han kom. Hon fortsätter nedåt med tunga steg. Varje steg neråt är ännu ett mödosamt kliv över kanten ner i det okända. Kanske är det sista gången hon går här. Den välkända lukten av damm, rengöringsmedel och matos blandas med hennes tårar och blir lätt kväljande. Hon är ensammast i hela världen, och ingen tycker om henne längre. Vad ska hon göra? Hon linkar vidare nerför trapporna. Ett steg i taget, sakta och mödosamt. Att det gör ont i knäet spelar ingen roll nu. Det är ingen brådska längre när det är för sent. Ingen kommer att sakna henne. Hon lindar armarna hårdare runt bollen, skjuter upp ytterdörren och går ut under den grå sommarkvällshimlen. Utet känns som en kall, fuktig trasa mot hennes ben. Hon vadar tveksamt fram genom den tjocka luften. Hon vet att det inte hjälper, men nu måste hon vidare."