ulna

Ögonblicksteatern ligger centralt i Umeå. På väg dit passerade jag Rådhustorget där en väl påpälsad kör sjöng ”Det är en ros utsprungen”. Några hade stannat för att lyssna, andra strosade omkring på gågatan. Julruschen verkade vara någon annanstans.

Inne på teatern var det ännu lugnare. Ingen kö, ingen biljettförsäljning. Ett tiotal personer rörde sig runt ett bord dukat med glögg, kaffe, te och säsongstypiska bakverk. Totalt fem skådespelare från Ögonblicksteatern och Profilteatern hade förberett sig för att läsa upp de fem texter som gått vidare i manustävlingen för norra regionen. De räknade glatt in tre närvarande författare: Therese Kessler Agdler från Frösön, Anders Frank från Östersund och Linus Widner från Bollnäs. Föreställningen kunde börja.

Teaterlokalen är inte så stor. Läktarens fyra rader rymmer kanske 60 personer. Vi som var där fick gott om plats. Det lokala bandet Palpitation, en ung duo, inledde med ett suggestivt stycke och återkom senare under programmet.

 Första text ut var Anders Franks ”Skorna”. Pjäsen är en dialog mellan två män, Adam och Bertil. De är ute på en gemensam vandring. Deras diskussioner visade tydligt hur svårt det är att förstå varandra när man ser väldigt olika på tillvaron. Texten dramatiserades inte, men lästes med stor inlevelse av två av skådespelarna medan en tredje läste förklarande mellantexter. ”Det kändes som de förstått tonen i min text”, säger den nöjde debutanten. ”Det var också kul att höra publikens reaktioner. Det känns som det här håller för scen.”  Att fler tycker så är ett faktum då texten gått vidare i manustävlingen.

Therese K Agdlers inskickade text är i novellform. Berättelsens jag är en ensam kvinna som försöker finna sin väg ut i livet och frigöra sig från sin mor. Hennes historia kryddades med smått dråpliga detaljer som gjorde att vi ändå kunde förstå den märkliga huvudpersonen.

Lena Svedjeholms text handlar om ett absurt pubbesök, Linus Widners pjäs är ett samtal mellan ett antal personer som delvis lyssnar på varandra men framförallt vill berätta själva om sina liv. I den sista texten som lästes, skriven av Olof Runsten från Alsen, fick vi höra återseendet mellan väninnorna Vanja och Stella, som hade något olika bild av sin gemensamma historia.

Det var spännande fem kvartar som rymde lovande dramatik och spännande musikaliska inslag. Jag hade en hel del att smälta under sex timmar på buss tillbaka hem till Östersund. Sammanlagt 33 texter är uttagna för läsning i de fyra regionerna och ska läsas och bedömas av samtliga inblandade teatrar. Tio av texterna kommer sedan att publiceras i en antologi utgiven av Riksteatern och en av texterna kommer att belönas med 50 000 riksdaler som ska gå till fortsatt utveckling av denna. Om någon av de fem texterna från norr kommer med bland de tio, eller rentav blir den vinnande texten, vet vi i slutet av februari.

När jag var betydligt yngre än nu, typ 12-13 kanske, ville jag helst läsa tjocka böcker för de tog inte slut på en gång. Frågan är om jag hade uppskattat Ett land i gryningen av Dennis Lehane då. Den har 762 sidor, så den uppfyller definitivt tjockiskravet. Och den har räckt länge, runt hela jorden till och med. Det syns på den. Det är inte alls den sortens Lehane vi är vana vid, ingen klassisk deckare alltså, utan en historisk historia. Men spännande, defintivt.

Mitt exemplar är knappast i säljbart skick längre efter att ha delat badkar med mej, delat en kasse med en läckande fruktsallad m m, men det är det som är så bra med pocketböcker!  Man måste inte vara rädd om dem, men icke desto mindre är de vänner i vått och torrt så länge de varar. Nu ska vi snart skiljas. Eventuellt lånar jag ut den till Åsa - om hon vill ta i den. Jag lovade henne att bli nästa läsare innan det där med fruktsalladen inträffade.

Igår kväll hade vi vår andra författarträff på Tages Konditori. Efter tre terminers kurs på Frösö Skrivarforum fortsätter vi nu att träffas utan ledare. Första gången, för tre veckor sen, var det mest kul att träffas, men den här gången fick vi igång riktigt bra diskussioner!

Det är lite speciellt att sitta och prata om varandras skrivprojekt. Vi har umgåtts med varandras uppdiktade personer bortåt ett år nu och det gör att det är många personligheter inblandade i våra möten. Planen är att några stycken levererar ett par sidor text var till varje träff, men igår kom vi på att vi också kan träffas för att skriva om ingen har skrivit något till någon träff. Vi kan till exempel välja ut någon/några gäster på Tages och sen dikta ihop historier om dem. När de går kan vi jämföra vilka sammahang vi satte in dem i!

Efter mat och kaffe satt vi nästan och somnade i våra sköna fåtöljer. Det var lite väl tidigt för koma, så vi tog en promenad i den förvånansvärt ljumma augustikvällen. Inte så många mer än vi strosade omkring nere på stan.

Vi tog vägen för Bio Regina för att se om de fått upp sitt höstprogram, men nej, det var inte dags för det. Inte riktigt höst än alltså. Av affisherna vid Filmstaden som numer heter något annat lockades jag mest av Nicke Nyfiken. David kanske följer med mig. Han är sällan omöjlig.

Hemma igen kollade jag min mäjl och hade fått brev från en av författarvännerna. Hon föreslog en första träff med bara oss, utan ledare, om en månad. DET var ett tydligt hösttecken ändå. Sånt gör man inte på sommaren. Hon kom med ett lite oväntat förslag på mötesplats: Tages Konditori på Frösön. Det var bortom vår föreställningsvärld när vi diskuterade möjliga mötesplatser med Anna och Britt häromdagen men det kan ju vara värt att testa.

Pojken på klippan vill inte komma ner. Han sitter högt över alla andra och dinglar med benen. Om han blir hungrig kan han äta blåbär.

Jag har köpt en Författarkortlek! Den består av 52 kort, vart och ett med en rubrik, t ex "Pojken på klippan". Anders och jag har suttit här och dragit kort, skrivit korta berättelser och läst upp dem för varandra. Första gången vi testade Författarkortlek var på skrivarkursen förra veckan och nu har jag köpt en egen. Jag tror att den kan bli användbar, inte minst nu när vi ska skriva romaner. Om vi kör fast är det bara att dra ett kort, och så kan berättelsen dra iväg i nya spår.

För en gångs skull är det Anders som packar väska för att fara bort mitt i veckan. Och han gör det sjungande. Jag tycker han borde deppa lite eftersom han måste vara borta från mig ända till på torsdag. Vissa saker går bara inte att förstå!

Vi har varit på kursavslutning på skrivarkursen, steg 2, ikväll. Men snart börar steg 3, så det är bara att skriva på. Jag måste alltså bestämma mig för om jag ska skriva noveller eller en roman! "Det är väl klart att du ska skriva en roman", sa Anna och tittade uppfordrande på mig. Kanske är det det? Jag känner mig inte helt övertygad. Å andra sidan kan det vara lämpligt att pyssla med ett sammanhållet romanprojekt under kursen i vår. Det kan vara ett bättre sätt att utnyttja den tiden än att skriva noveller. Eller... Ja... jag vet inte! Men kul blir det säkert hur som helst.

Varannan tisdag har vi lite bråttom att fixa middagen för då ska vi iväg på skrivarkursen. Det går i ett tills vi väl kommer iväg, och ingen av oss är särskilt på. Men bara vi kommer in i Thereses lilla skrivarstuga så vänder det snabbt. Vi genomgår någon slags metamorfos och blir kreativa i ett slag. Och varje gång när vi åker hem efter två timmar så häpnar vi över hur mycket vi har hunnit med.

En av uppgifterna idag var att vi två och två skulle skriva dikt om Selma Lagerlöf! Inledningsvis fick vi bläddra lite i böcker med anknytning till Selma, och sen var det bara att skriva. Min kamrat Eva och jag skrev på temat Äntligen och började givetvis med "Äntligen stod prästen i predikstolen", men vid närmare eftertanke inser jag att vi borde ha sparat det till avslutningsraden! Det är makalöst vad allt man kan få ihop av ord!

Skrivarkursen rullar på.

Vi har successivt fått skriva sk Bakland inför vårt novellskrivande.

Vi fick börja med att beskriva ett hus där person A bor och så person A och person B. Sen fick vi skriva om A och B, men då skulle person C, som är en nyfiken och skvallrig person, berätta om A och B för "författaren". Det rullade på det hela, och jag började få en idé om vad min novell skulle handla om. Alla bakland är till för att man som författare ska veta mycket mer än det man slutligen skriver om i sin novell (eller roman).

Men så kom dråpslaget i tisdags: i nästa bakland skulle A vara försvunnen, och D skulle bo i A:s hus!

Vilken chock!

Så hade jag inte alls tänkt mig. Men nu har det hela fått ligga och gro i huvudet, och idag har jag skrivit en novellbörjan som stämmer in även på de förändrade förutsättningarna. Imorgon får jag läsa den igen för att se om det känns lika bra då.

Första halvan av skrivarkursen ska handla om novellskrivande. Till nästa gång ska vi skriva början på en novell. Utgångspunkten är en tidningsnotis från DN för ganska precis ett år sedan. Så här är min första början:

Fortfarande kommenterade folk vilken osedvanlig tur hon hade haft. Änglavakt, sa de, och de hade så rätt. Hur rätt de hade visste de ändå inte. Det var inte hon utan hennes liv som sånär hade krossats den där höstdagen för ett år sedan.

 

Efter ännu en sömnlös natt hade hon fattat det ödesdigra beslutet. Hon visste att det var omöjligt att spara ihop pengarna hon behövde för att köpa sig fri. Sven var gammal och sjuk. Han kunde dö när som helst, det visste alla. Just den dagen skulle han vara ensam om morgonen.

 

Hon hoppade upp på cykeln och cyklade iväg längs Värmdövägen. Den svala morgonluften fick henne att huttra, och hon kramade lite hårdare om cykelstyret medan hon övertygade sig själv om att hon skulle kunna genomföra det. Om inte släpet hade kommit svepande hade hon gjort det och gjort sig olycklig för resten av sitt liv.

 

Det här är en annan början:

 

Sara suckade och tittade missmodigt bort längs Saltsjöbanan där delar av hennes cykel låg strödd som konfetti.

 

Ingen skulle tro henne. Nu skulle hon komma för sent igen, men vem skulle tro att hon först krockat med ett kringdrivande lastbilssläp mitt på cykelbanan för att sedan med nöd och näppe hinna grabba tag i räcket till Saltsjöbanan medan hennes cykel for iväg för att krossas av åttatåget? Ingen! Sådant händer inte, och definitivt inte henne.

 

Det var nätt och jämt de hade trott på hennes historia igår om det som hon sagt sig ha  råkat ut för i måndagsrusningen, men det här var för bra för att vara sant. Hon böjde sig ner för att plocka upp sjalen som lossnat i farten och lommade iväg längs cykelbanan.

 

Om hon skyndade sig skulle hon bara bli lite sen.

 

Äh, jag tror jag skickar iväg bägge!

Karin Fossum är en intressant författare!

Min senaste utlästa bok är hennes bok "Brott", där hon varvar själva berättelsen med en dialog mellan sig själv och huvudpersonen, Alvar Eide, som inte bara är huvudperson, utan han slår sig fram till den positionen. Egentligen är han bara tvåa i kön av personer som väntar utanför hennes hus för att få sin historia berättad, men han tränger sig före den unga kvinnan med ett dött barn i famnen för att han inte vill vänta längre. Att ta för sig på det viset är inte Alvars stil egentligen, vilket gör det än mer intressant, liksom den historia Karin F sedemera försätter honom i. Somligt förskräcker honom, minst sagt, vilket läsaren får följa, parallellt med själva historien.

Annat intressant idag var Eva D-A-H-L-Q-V-I-S-T:s utställning på Ahlbergshallen. Trots att hon går drama har hon gjort en fotoutställning som projektarbete. Vi gillade den! Hon hade hängt bilderna parvis, sparsmakat. Endast en bild var sig själv nog. Å andra sidan var det en bild på ett gäng duvor som var rätt många i sig. Den hade nog inte Hillevi gillat!

Efter ett par timmar på stan gick vi hem och pysslade! Jag är inte längre ensam om att ha Syssla som en av mina favoritbutiker. Anders har trillat dit också. Så här på lördagskvällen sitter han och jobbar energiskt med ett armband av en sort som han inte lyckats hitta i någon butik. Kul, kul!

Hemläxan för skrivarkursen den här gången var att skriva förstasidan till en roman:

"Hon skulle inte ha öppnat dörren. Det inser hon nu, men nu är det för sent, alldeles för sent.

Vera tittar dyster ner på sitt knä och konstaterar att det blöder från såret hon fick när hon snubblade ut i trappen. Det hade känts bättre om hon fått ett Bamseplåster på såret, men dörren är ohjälpligt stängd. Det var i alla fall tur att hon fick med sig den röda bollen. Hon håller den ömt intill sig. Den är nästan lika blank och fin nu som när hon fick den.

 

Trapphuset är kallt och öde. En spillra av dagsljus letar sig in genom det lilla, skitiga fönstret vid trappavsatsen. Det rinner stilla och trögt som sirap och ringlar sig försynt fram mot Veras hopkrupna gestalt. För lite för att ge hopp, tillräckligt för att hon ska kunna se sin hopplöshet. Hon slickar försiktigt på läppen. Det känns ovant. Läppen är inte sprucken men har antagit nya former. Tungan följer den lena ytan, hal som en druva men mycket varmare. Hon suger försiktigt in bubblan i munnen, som för att svalka den.

Kylan från den grå trappstenen söker sig upp längs ryggraden. Här kan hon inte sitta länge, det inser hon. När en dörr öppnas och stängs längre upp i huset reser hon sig försiktigt och börjar gå nerför trapporna. Hon vill inte svara på några nyfikna frågor, orkar inte just nu. Vad skulle hon säga? Det var ju faktiskt hennes fel.

Åh, om hon bara hade tänkt sig för. Då hade det inte hänt.

Väggarna i trapphuset möter hennes olyckliga blick. De vet. De var här när han kom. Hon fortsätter nedåt med tunga steg. Varje steg neråt är ännu ett mödosamt kliv över kanten ner i det okända. Kanske är det sista gången hon går här. Den välkända lukten av damm, rengöringsmedel och matos blandas med hennes tårar och blir lätt kväljande. Hon är ensammast i hela världen, och ingen tycker om henne längre. Vad ska hon göra? Hon linkar vidare nerför trapporna. Ett steg i taget, sakta och mödosamt. Att det gör ont i knäet spelar ingen roll nu. Det är ingen brådska längre när det är för sent. Ingen kommer att sakna henne. Hon lindar armarna hårdare runt bollen, skjuter upp ytterdörren och går ut under den grå sommarkvällshimlen. Utet känns som en kall, fuktig trasa mot hennes ben. Hon vadar tveksamt fram genom den tjocka luften. Hon vet att det inte hjälper, men nu måste hon vidare."