Kort och norska affærer
Den hær gången for jag lite tidigare till Levanger, redan på måndag eftermiddag, eftersom jag skulle hålla kurs hær från tisdag morgon.
Nær jag kom fram framåt kvællen ville jag ha något att æta, så jag gick till Hotell Backlunds restaurang, No 39, dær jag varit ett antal gånger tidigare.
Att bestælla fisksoppa och kaffe på det gick bra - men sen tog det stopp. Det vanligaste på norska restauranger ær att man bestæller vid disken, betalar och går sedan och sætter sig før att bli serverad vid bordet. Det var det dær med betalningen som blev problemet igår kvæll.
Mitt VISA-kort fungerade inte.
Jag drog det i læsaren flerfaldiga gånger - men ingenting hænde.
Nåja, det var ju inte hela værlden, eftersom jag hade ytterligare två kort i plånboken, ett MasterCard och ett American Express - men de funkade inte heller! Vi kom længst med MasterCard, men inte hela vægen. Betalningen avbrøts.
Nu ær Levanger ingen særskilt stor stad, så det var inte helt orimligt att jag gick till nærmsta uttagsautomat før att hæmta pengar. Visst var jag trøtt och hungrig, men det kunde jag væl tænka mig att gøra eftersom mina kort uppenbarligen inte var gångbara i restaurangen.
Det var då det børjade kænnas riktigt besværligt!
Uttagsautomaten kænde inte ens igen mitt VISA-kort!
MasterCard kænde den i och før sig igen, men det gick inte att ta ut pengar, før det var inte kontakt med MC-systemet.
American Express fanns det øverhuvudtaget ingen dekal først.
Jag fick loma tillbaka till restaurangen tomhænt.
I och før sig var jag inte helt tomhænt. Jag hade alldeles utmærkta svenska sedlar i plånboken - men de var inte alls gångbara på No 39.
Vad gøra?
Komma tillbaka imorgon (alltså idag) och betala? - Næpp, det gick inte.
Det var då jag kom på att anvænda det magiska kortet: mitt norska visitkort! Så løsningen blev att restaurangen fakturerar Sykehuset - och jag fick min fisksoppa, æntligen!
Slutsats: Hellre ett norskt visitkort i handen æn tio betalkort i plånboken.
Nær jag kom fram framåt kvællen ville jag ha något att æta, så jag gick till Hotell Backlunds restaurang, No 39, dær jag varit ett antal gånger tidigare.
Att bestælla fisksoppa och kaffe på det gick bra - men sen tog det stopp. Det vanligaste på norska restauranger ær att man bestæller vid disken, betalar och går sedan och sætter sig før att bli serverad vid bordet. Det var det dær med betalningen som blev problemet igår kvæll.
Mitt VISA-kort fungerade inte.
Jag drog det i læsaren flerfaldiga gånger - men ingenting hænde.
Nåja, det var ju inte hela værlden, eftersom jag hade ytterligare två kort i plånboken, ett MasterCard och ett American Express - men de funkade inte heller! Vi kom længst med MasterCard, men inte hela vægen. Betalningen avbrøts.
Nu ær Levanger ingen særskilt stor stad, så det var inte helt orimligt att jag gick till nærmsta uttagsautomat før att hæmta pengar. Visst var jag trøtt och hungrig, men det kunde jag væl tænka mig att gøra eftersom mina kort uppenbarligen inte var gångbara i restaurangen.
Det var då det børjade kænnas riktigt besværligt!
Uttagsautomaten kænde inte ens igen mitt VISA-kort!
MasterCard kænde den i och før sig igen, men det gick inte att ta ut pengar, før det var inte kontakt med MC-systemet.
American Express fanns det øverhuvudtaget ingen dekal først.
Jag fick loma tillbaka till restaurangen tomhænt.
I och før sig var jag inte helt tomhænt. Jag hade alldeles utmærkta svenska sedlar i plånboken - men de var inte alls gångbara på No 39.
Vad gøra?
Komma tillbaka imorgon (alltså idag) och betala? - Næpp, det gick inte.
Det var då jag kom på att anvænda det magiska kortet: mitt norska visitkort! Så løsningen blev att restaurangen fakturerar Sykehuset - och jag fick min fisksoppa, æntligen!
Slutsats: Hellre ett norskt visitkort i handen æn tio betalkort i plånboken.
Kommentarer
Trackback