ulna

Vi övar flitigt i dessa dagar. Förutom fågellåten (en grym historia om fågelmänniskor vars vingar vuxit fast så att de inte kan röra sig utan bara längta bort) övar vi in ännu en ny Anders Frank-komposition som vi har tänkt som extranummer, och nu känns det som de börjar sitta. Att spela tillsammans är en härlig drog. Det ger lust och glädje. När vi väl börjat är det svårt att sluta.

Något annat som verkar ha svårt att sluta är mina barns tendens att växa om mig. David skulle ut en sväng, och sedan han satt på sig skorna ställde han sig bredvid mig på pin kiv för att definitivt kunna se ner på mig - men jag fann på råd genom att hämta ett par rejält högklackade skor i garderoben. Därmed var jag återigen längst (om det nu är något att sträva efter...). Väl i garderoben hittade jag för övrigt ännu ett par skor som jag glömt att jag har. Ett par låga, högklackade stövlar kanske man kan kalla dem. Snygga hursomhelst. Jag provade dem och insåg att de skulle matcha elbasen på ett läckert sätt. Anders såg dock lite tveksam ut. Helt plötsligt var vi jämnlånga. Men det är väl rättvist och bra egentligen?