Om utbildning och bildning och sånt
Idag gick våra två 19-åringar på export till Uppsala. Petter stannar där för att börja studera på universitetet och Hillevi fortsätter till London imorgon. Anders, som är en snäll och omtänksam person, klev upp i ottan och skjutsade dem till järnvägsstationen. Själv låg jag kvar i vår röda säng, ny för natten, och Hillevi kom och kröp intill mig en stund och tog farväl.
Ja, äntligen kom den, sängen som vi beställde för över en månad sedan! Att sova i den är som att sväva på moln. Jag är van att ha två kuddar, och tror att det är optimalt, men i den här sängen, som så mjukt och följsamt följer min kropp, så är en kudde nästan för mycket! Det känns märkligt, men härligt.
I helgen sov vi på Stadshotellet i Hudiksvall med anledning av att Sussi och Urban gifte sig i lördags. De hade ett vackert kyrkbröllop, uppvaktade av sina fyra barn, och sen var det fest uppe på Köpmanberget. Anders och jag underhöll mellan varmrätt och dessert, på begäran av festens värd. Det kändes onekligen litegrann som en upprättelse efter katastrofspelningen i Åre häromveckan. Då spelade vi för den troligtvis mest utbildade publik vi någonsin haft, idel doktorander och forskare, men särskilt bildade var de inte! Sedan vi blivit introducerade av den kvällens toastmaster steg sorlet återigen till en nivå som vi inte lyckades överrösta trots högsta volym på vår anläggning. Till skillnad från toastmastern är vi inte poliser, så vi spelade i motvind och fick trösta oss med att de som lyckades ta sig tillräckligt nära och lyssna gillade oss. En hjälte skällde för övrigt ut publiken. Heder åt honom! Men i Hudiksvall beter de sig inte på det viset. Nänä, där lyssnades det, och det skrattades vid rätt tillfällen. Det gillade vi!
Ja, äntligen kom den, sängen som vi beställde för över en månad sedan! Att sova i den är som att sväva på moln. Jag är van att ha två kuddar, och tror att det är optimalt, men i den här sängen, som så mjukt och följsamt följer min kropp, så är en kudde nästan för mycket! Det känns märkligt, men härligt.
I helgen sov vi på Stadshotellet i Hudiksvall med anledning av att Sussi och Urban gifte sig i lördags. De hade ett vackert kyrkbröllop, uppvaktade av sina fyra barn, och sen var det fest uppe på Köpmanberget. Anders och jag underhöll mellan varmrätt och dessert, på begäran av festens värd. Det kändes onekligen litegrann som en upprättelse efter katastrofspelningen i Åre häromveckan. Då spelade vi för den troligtvis mest utbildade publik vi någonsin haft, idel doktorander och forskare, men särskilt bildade var de inte! Sedan vi blivit introducerade av den kvällens toastmaster steg sorlet återigen till en nivå som vi inte lyckades överrösta trots högsta volym på vår anläggning. Till skillnad från toastmastern är vi inte poliser, så vi spelade i motvind och fick trösta oss med att de som lyckades ta sig tillräckligt nära och lyssna gillade oss. En hjälte skällde för övrigt ut publiken. Heder åt honom! Men i Hudiksvall beter de sig inte på det viset. Nänä, där lyssnades det, och det skrattades vid rätt tillfällen. Det gillade vi!
Kommentarer
Trackback