Jag har pratat med Harold Wynne
Jag har pratat med Harold Wynne, och det, mina vänner, smäller betydligt högre än Hasse Tellemar!
I frågeformuläret som vi använt för den stora befolkningsstudien om spel och hälsa finns det med 9 frågor som tillsammans utgör ett s k mätinstrument för spelproblem. Det utvecklades i Kanada för drygt 10 år sedan och används numer över hela världen.
Under våren ska ungefär en fjärdedel av de som ingår i vårt stickprov intervjuas av en forskningsinstitution på vårt uppdrag. När de gjorde sitt frågeformulär ville de göra några ändringar i mätinstrumentet för att det skulle motsvara det engelska originalet bättre. Det var i och för sig ingen dum idé, men det kommer att göra det svårare att göra jämförelser mellan de olika mättillfällena, så då måste vi vara väldigt övertygade om att det blir bättre efter ändringen för att gå med på det, och det var vi inte.
De ville bland annat byta ut svarsalternativen "Ofta" och "Alltid" mot "För det mesta" respektive "Nästan alltid". Jag protesterade redan före jul, för jag tycker att "För det mesta" och "Nästan alltid" är i stort sett samma sak. Då fick jag inget gehör.
"Nästan alltid" istället för "Alltid" däremot kändes rätt logiskt. Det är väldigt lite man gör "Alltid", kanske inte ens borstar tänderna på kvällen?
Nästa steg var att jag kontaktade Statistiska Centralbyrån, där det finns proffs på hur man formulerar frågor och svarsalternativ. Där fick jag stöd för mina åsikter, men fortfarande var de lite negativa i Stockholm, där våra partners finns.
Jag försökte också hitta något dokument som beskrev hur de tänkte i Kanada när de utformade den engelska ursprungsvarianten, men just när det gäller svarsalternativen hittade jag inget skrivet. Det är nu Harold Wynne kommer in i sammanhanget. Han var den som var ansvarig för att ta fram mätinstrumentet från början. Idag när vi hade telefonmöte för att diskutera frågan kom vi på att vi skulle kunna försöka få tag i honom för att höra hans åsikt. Jag träffade honom på en konferens för två år sedan, så jag vet att det är en trevlig prick.
Således skickade jag iväg ett mäjl och frågade om vi kunde få ringa honom. Det var ju lite på vinst och förlust, men inom ett par timmar hade jag fått svar. Jodå, vi kunde ringa honom, idag! Så sent på eftermiddagen, när morgonen grytt i Kanada, hade jag och en av stockholmarna ett telefonmöte med Harold Wynne. Han var lika trevlig som jag mindes honom - och inte bara det, hans sätt att resonera gav entydigt stöd för mitt alternativ, att vi ska fortsätta att använda "Ofta" och inte "För det mesta".
Så jag har pratat med Harold Wynne, och det smäller högt i den internationella spelforskningsvärlden i alla fall. Det är ungefär som att få ringa upp Lady Gaga för att diskutera tolkningen av en av hennes låtar. Typ.
I frågeformuläret som vi använt för den stora befolkningsstudien om spel och hälsa finns det med 9 frågor som tillsammans utgör ett s k mätinstrument för spelproblem. Det utvecklades i Kanada för drygt 10 år sedan och används numer över hela världen.
Under våren ska ungefär en fjärdedel av de som ingår i vårt stickprov intervjuas av en forskningsinstitution på vårt uppdrag. När de gjorde sitt frågeformulär ville de göra några ändringar i mätinstrumentet för att det skulle motsvara det engelska originalet bättre. Det var i och för sig ingen dum idé, men det kommer att göra det svårare att göra jämförelser mellan de olika mättillfällena, så då måste vi vara väldigt övertygade om att det blir bättre efter ändringen för att gå med på det, och det var vi inte.
De ville bland annat byta ut svarsalternativen "Ofta" och "Alltid" mot "För det mesta" respektive "Nästan alltid". Jag protesterade redan före jul, för jag tycker att "För det mesta" och "Nästan alltid" är i stort sett samma sak. Då fick jag inget gehör.
"Nästan alltid" istället för "Alltid" däremot kändes rätt logiskt. Det är väldigt lite man gör "Alltid", kanske inte ens borstar tänderna på kvällen?
Nästa steg var att jag kontaktade Statistiska Centralbyrån, där det finns proffs på hur man formulerar frågor och svarsalternativ. Där fick jag stöd för mina åsikter, men fortfarande var de lite negativa i Stockholm, där våra partners finns.
Jag försökte också hitta något dokument som beskrev hur de tänkte i Kanada när de utformade den engelska ursprungsvarianten, men just när det gäller svarsalternativen hittade jag inget skrivet. Det är nu Harold Wynne kommer in i sammanhanget. Han var den som var ansvarig för att ta fram mätinstrumentet från början. Idag när vi hade telefonmöte för att diskutera frågan kom vi på att vi skulle kunna försöka få tag i honom för att höra hans åsikt. Jag träffade honom på en konferens för två år sedan, så jag vet att det är en trevlig prick.
Således skickade jag iväg ett mäjl och frågade om vi kunde få ringa honom. Det var ju lite på vinst och förlust, men inom ett par timmar hade jag fått svar. Jodå, vi kunde ringa honom, idag! Så sent på eftermiddagen, när morgonen grytt i Kanada, hade jag och en av stockholmarna ett telefonmöte med Harold Wynne. Han var lika trevlig som jag mindes honom - och inte bara det, hans sätt att resonera gav entydigt stöd för mitt alternativ, att vi ska fortsätta att använda "Ofta" och inte "För det mesta".
Så jag har pratat med Harold Wynne, och det smäller högt i den internationella spelforskningsvärlden i alla fall. Det är ungefär som att få ringa upp Lady Gaga för att diskutera tolkningen av en av hennes låtar. Typ.
Efterrätt
Det borde alltid vara nära till jul. Vi lever i en underbar tid. Ena dagen kommer vi hem och hittar kladdkaka som David bakat, bara någon dag senare vill Alfons gärna laga middag.
Och idag när vi behövde fylla på med lite fil och sånt med tanke på morgondagens frukost hade vi strax en frivillig. I sammanhanget kom tanken på efterrätt upp, och då var han ännu mer frivillig, vår yngste.
Men skulle vi ha Dajmtårta, eller skulle vi ha glass?
Bådadera förstås!
Jag är fortfarande mätt!
Och idag när vi behövde fylla på med lite fil och sånt med tanke på morgondagens frukost hade vi strax en frivillig. I sammanhanget kom tanken på efterrätt upp, och då var han ännu mer frivillig, vår yngste.
Men skulle vi ha Dajmtårta, eller skulle vi ha glass?
Bådadera förstås!
Jag är fortfarande mätt!
Kanske Romeo & Julia
Vi har varit på teatern och sett Kanske Romeo & Julia.
Det var inte bara styckets titel som var märkligt! Nån av sönerna frågade häromdagen vad vi skulle se och tyckte att jag hade dålig koll när jag sa "Kanske Romeo & Julia". Men pjäsen hette så av mycket uppenbara skäl.
Skådespelaren Jens Nilsson (inte att förväxla med en åtminstone i Östersund oerhört känd politiker) hade sminkat sig till clown och framförde sin alldeles egen kortversion av Shakespears långa och tråkiga pjäs - ja, det var alltså Jens Nilsson som påstod att den var lång och tråkig. Jag har aldrig sett den, men jag är helt övertygad om att den omöjligt kan vara roligare än kanske kortversionen!
På väg hem tänkte vi fika på Pause eftersom det inte var paus på teatern och därmed inget fika där - men si, det gick inte! Pause håller på och bygger om, igen. Så då gick vi hem och gick in genom vår nya dörr. Här har det blivit modärnt: postfack nere i entrén och nya, fina dörrar utan brevinkast men med vit insida. Hyresvärden berättade stolt att han kostat på vit insida för att det är finare än brunt. Ibland känner jag att vi verkligen förstår varandra!
Det var inte bara styckets titel som var märkligt! Nån av sönerna frågade häromdagen vad vi skulle se och tyckte att jag hade dålig koll när jag sa "Kanske Romeo & Julia". Men pjäsen hette så av mycket uppenbara skäl.
Skådespelaren Jens Nilsson (inte att förväxla med en åtminstone i Östersund oerhört känd politiker) hade sminkat sig till clown och framförde sin alldeles egen kortversion av Shakespears långa och tråkiga pjäs - ja, det var alltså Jens Nilsson som påstod att den var lång och tråkig. Jag har aldrig sett den, men jag är helt övertygad om att den omöjligt kan vara roligare än kanske kortversionen!
På väg hem tänkte vi fika på Pause eftersom det inte var paus på teatern och därmed inget fika där - men si, det gick inte! Pause håller på och bygger om, igen. Så då gick vi hem och gick in genom vår nya dörr. Här har det blivit modärnt: postfack nere i entrén och nya, fina dörrar utan brevinkast men med vit insida. Hyresvärden berättade stolt att han kostat på vit insida för att det är finare än brunt. Ibland känner jag att vi verkligen förstår varandra!
Lite mer fylla år
Jag hade varit hemma i mindre än ett dygn när Anders drog till Hälsingland. Vi sliter inte på varandra direkt. Och David är i Härjedalen, så det är bara Alfons och jag som är hemma. Det firade vi med att fira min födelsedag lite mer. Alfons sms:ade på eftermiddagen att jag hade en födelsedagspresent i kylskåpet. Ibland har han väldigt lite bråttom. Det är ju snart 4 månader sedan jag fyllde år. Men, ändå! Det var ju trevligt.
Jag hade mina misstankar, och när jag siktade Törnerskartongen i kylskåpet var jag ganska säker. Mycket riktigt: en liten moussetårta. Alfons hade tänkt ut att när man ska fira någons födelsedag behövs det en tårta, så då fick jag en tårta. Och den har vi kalasat på ikväll, som efterrätt efter sushin som Alfons hämtade medan jag var i Stora Kyrkan och lyssnade på en estländsk ungdomskör som sjöng Pärts musik i huvudsak. Bernt Carlsson och jag tyckte att de var duktiga.
Jag hade mina misstankar, och när jag siktade Törnerskartongen i kylskåpet var jag ganska säker. Mycket riktigt: en liten moussetårta. Alfons hade tänkt ut att när man ska fira någons födelsedag behövs det en tårta, så då fick jag en tårta. Och den har vi kalasat på ikväll, som efterrätt efter sushin som Alfons hämtade medan jag var i Stora Kyrkan och lyssnade på en estländsk ungdomskör som sjöng Pärts musik i huvudsak. Bernt Carlsson och jag tyckte att de var duktiga.
En stilla lördag
Det kändes lite fel att behöva ställa klockan inför en ledig dag, men ibland går det inte att undvika och dagen blir onekligen längre. Medan Anders låg kvar i sängen med frukostbricka var jag på körövning och sjöng Pärt, för dagen med Orwar E som dirigent. Det är han som ska dirigera när vi har konsert om en dryg vecka - och jag tror att det kommer att bli grymt bra! Det är så kul att få jobba med proffs - vilket Orwar inte får, eftersom vi är en amatörkör. Men det hanterar han galant. Med tydliga anvisningar och gott humör fick han det mesta att låta riktigt bra efterhand.
När övningen började fick vi veta att vi skulle sluta kl 12 istället för kl 13 för att det blivit någon miss med att boka in orkestern för övning. Inget större problem, kan man tycka, men några var rejält upprörda för att de bokat hämtning till kl 13...
Jag gick i alla fall nöjd hem och hämtade min då uppstigna make. Vi gick ner på stan och besökte bland annat det återigen öppna caféet bredvid Bolins och sedan även Bolins där det var vernissage. Vi fick njuta av läckra fotografier av byggnader tagna ur spännande vinklar, med intressanta speglingar m m. Innan vi gick hem var jag också och köpte ritpapper och tuschpennor. David hörde av sig och trodde att jag nog behövde köpa det. Tänk vad skönt att slippa tänka på allt själv!
När övningen började fick vi veta att vi skulle sluta kl 12 istället för kl 13 för att det blivit någon miss med att boka in orkestern för övning. Inget större problem, kan man tycka, men några var rejält upprörda för att de bokat hämtning till kl 13...
Jag gick i alla fall nöjd hem och hämtade min då uppstigna make. Vi gick ner på stan och besökte bland annat det återigen öppna caféet bredvid Bolins och sedan även Bolins där det var vernissage. Vi fick njuta av läckra fotografier av byggnader tagna ur spännande vinklar, med intressanta speglingar m m. Innan vi gick hem var jag också och köpte ritpapper och tuschpennor. David hörde av sig och trodde att jag nog behövde köpa det. Tänk vad skönt att slippa tänka på allt själv!
Pecha Kucha och indisk mat
Idag har vi haft en riktigt trevlig kväll som blev bonusbra.
Det skulle vara Pecha Kucha på Storsjöteatern kl 17-19. Anders och jag hade stämt träff där och jag gick dit i sällskap med några jobbarkompisar. Det var åtskilliga där före oss, men Anders hade varit tidig och lyckats kapa åt sig bra sittplats åt inte bara sig själv utan även mig.
Pecha Kucha är en presentationsform: varje föredragshållare ska visa exakt 20 bilder och prata i 20 sekunder till varje bild. Totalt tar det lite drygt 6 minuter, och det är makalöst vilka historier vissa kan berätta. Mest spännande var nog mannen som berättade om 20 meter fjällbäck och hur hans vandring längs den lett till en fotoutställning och en bok. Han skulle egentligen prata som nummer två, men då hade hans dotter inte hunnit dit. Av någon anledning gick det inte att bara kasta om ordningen och låta honom invänta dottern, så då fick han högljutt stöd av publiken i att vi skulle vänta tills hon hann dit. Men efter en liten stund gick det att ta en annan presentatör istället.
Ibland är det helt OK att vänta. Men när vi skulle sitta och vänta på socialministern idag så tyckte jag att det blev väl drygt. Han var på institutet för att ta emot den folkhälsopolitiska rapporten som varit ett stort projekt ända sen jag började för drygt två år sedan. Som avslutning på dagen skulle han komma och hälsa på oss vanliga dödliga. Detta skulle ske 14.45, men vi kunde komma till lunchrummet från 14.30 och ta fika. Det var ju en bra grej, så det gjorde vi. 14.45 var det ganska fullt i salen. Ja, nästan alla var där - men inte Göran. Tiden gick, den blev 15, men fortfarande ingen Göran. Då tyckte jag att det räckte. Den goda kakan hade jag ätit upp och kaffet var slut. Jag kände mig som en ansvarsfull statstjänsteman när jag gick tillbaka till mitt kontor och skrev rent mina minnesanteckningar från gårdagens telefonmöte med Max på Nya Zeeland och Rachel i USA.
Men tillbaka till Pecha Kucha, och framförallt vad som hände därefter, för då gick vi och åt supergod indisk mat igen tillsammans med Agneta, Magnus, Emmy och Håkan och Alfons, som anslöt från replokalen på Gamla Tingshuset. Vi hade lite löst pratat om att gå någonstans efter föredragen, och det blev sådär trevligt som det kan bli när det bara blir.
Den som letar hittar ofta något
Vi fick så mycket fina presenter när vi gifte oss, och mycket av det var presentkort av olika slag.
Under sommaren la vi bland annat upp en tur i landet för att utnyttna Smartbox-presenter som vi fått. På så vis hamnade vi i Östergötland, där vi cyklade längs Göta Kanal, bodde på vandrarhem och paddlade på nyss nämnda kanal och i Smedjebacken där vi inte bara hade en trevlig eftermiddag och kväll med Martin utan också körde svävare så det stod härliga till.
Vi fick också ett presentkort på Gamla Teatern. Det var presenten från Eva-Marie och Leif. Eftersom vi hade vår bröllopsmiddag där tänkte vi att vi kunde utnyttja det när vi skulle sätta tillbaka ringen på mitt finger - men när vi väl skulle ut och göra det hittade vi inte presentkortet! Vi har en korg där alla gratulationskort o dyl från bröllopet ligger, eller vi trodde det. Just det kortet fanns inte där. Vi har en pärm där vi satte in diverse handlingar som hade med bröllopet att göra. Men där fanns det inte heller. Vi letade på möjliga och omöjliga ställen men inget presentkort. Därför blev det den indidska restaurangen istället, och det var en höjdare. Men presentkortet...
Häromdagen skulle jag leta efter olivolja. Vi förvarar oljor och vin och sånt på samma ställe. När jag spanade efter åtminstone en liten skvätt olivolja föll min blick på en grå vinkasse. Det hängde ett grattiskort på påsen. ...från Eva-Marie och Leif... Aha! Tänk om presentkortet låg kvar i påsen... Och det gjorde det! Det gör det fortfarande. När Anders hittar det också ska vi gå ut och äta.
Den här veckan är optimal: 3 dagars helg. Det känns väldigt lagom. Imorgon är egentligen halvdag, men vi har jobbat in det fåtal timmar vi skulle ha jobbat, så helgen har börjat. Härligt!
I led är tiden
Hurra, hurra, hurra!
Även om det är lika underbart varje år att äntligen få återställa tiden till den normala så är det inte värt det. Jag skulle så mycket hellre ha rätt tid hela året och slippa detta trassel med att ställa om klockor.
Vi firar återgången till rätt tid med att se tillbaka på en trevlig fest igår: Åsa MH i Bjärme fyllde 50 år i torsdags och firade med att bjuda c:a 100 pers på fest i Bjärme bystuga igår. Det är trevligt att bli bjuden på fest av Åsa. Att det blir gott att äta och dricka är nog så säkert. Igår bjöd hon på en italiensk buffé. Några rätter att minnas var fläskfilé tonnato (fläskfiléskivor i en sås med tonfisk som en huvudingrediens!!) och en pastasallad med pesto, sockerärtor och cocktailtomater. Mums! Och givetvis en dessertbuffé också.
Och hur satt vi när vi åt? Vid långbord? Nää! Åsa hade skapat en labyrint av bord. Så mycket trevligare.
Åsa P, Ewa, Tina och jag skulle framföra en sång om Åsa på melodin till We will we will rock you. Så blev det inte riktigt. Tina har lyckats ådra sig bronkit och fick inte sjunga alls. Så vi plockade in Anders som reservtina och bestämde oss för gruppnamnet Drama Queens. Tina fick vara Harpo Didriksson och som sådan gjorde hon en mycket viktig insats: hon stampade/klappade takten.
Och nu är klockan bara knappt halvtio på kvällen. Det känns helt OK.
Även om det är lika underbart varje år att äntligen få återställa tiden till den normala så är det inte värt det. Jag skulle så mycket hellre ha rätt tid hela året och slippa detta trassel med att ställa om klockor.
Vi firar återgången till rätt tid med att se tillbaka på en trevlig fest igår: Åsa MH i Bjärme fyllde 50 år i torsdags och firade med att bjuda c:a 100 pers på fest i Bjärme bystuga igår. Det är trevligt att bli bjuden på fest av Åsa. Att det blir gott att äta och dricka är nog så säkert. Igår bjöd hon på en italiensk buffé. Några rätter att minnas var fläskfilé tonnato (fläskfiléskivor i en sås med tonfisk som en huvudingrediens!!) och en pastasallad med pesto, sockerärtor och cocktailtomater. Mums! Och givetvis en dessertbuffé också.
Och hur satt vi när vi åt? Vid långbord? Nää! Åsa hade skapat en labyrint av bord. Så mycket trevligare.
Åsa P, Ewa, Tina och jag skulle framföra en sång om Åsa på melodin till We will we will rock you. Så blev det inte riktigt. Tina har lyckats ådra sig bronkit och fick inte sjunga alls. Så vi plockade in Anders som reservtina och bestämde oss för gruppnamnet Drama Queens. Tina fick vara Harpo Didriksson och som sådan gjorde hon en mycket viktig insats: hon stampade/klappade takten.
Och nu är klockan bara knappt halvtio på kvällen. Det känns helt OK.
Sista dagen
Väskorna är packade. Imorgon förmiddag lämnar vi London och det förtjusande Tudor Court Hotel.
Idag delade vi upp oss. Tina och Åsa ville gå på Towern. Det ville inte Ewa och jag. Vi siktade på shopping, men blev hejdade av Mr Gupta den äldre i foajén. Han ville massera Ewa igen. Det verkade vara en bra idé, så han fick sätta igång. Och han masserade hennes axlar, rygg, amar, nacke... Till slut fick hon order att sätta sig ner i en fåtölj och "spread your legs", så blev benen masserade också. Även jag fick min beskärda del av massage, och innan vi drog iväg in mot Oxford Street fick vi en lektion i hur vi ska andas.
Jag hade siktat in mig på Next nära Marble Arch, men deras Petite-avdelning var en besvikelse, bara en ynka klädställning. Då gick det bättre inne på det närbelägna Dorothy Perkins. På deras Petite-avdelning hittade jag en klänning, en kofta och jeans. Och på deras Opetite-avdelning hittade jag en grå cape som kommer att passa perfekt till mina skära handskar som jag hittade i Göteborg.
Sen vandrade vi Oxford Street fram. Ewa ville in på Clarks för att titta på skor, men det blev jag som handlade där: ett par svarta skor, som jag sedan konverterade till röda i en annan Clarks-butik. Just min storlek fanns inte i rött i den första butiken, men jag chansade på att jag skulle kunna byta någon annanstans. Om inte hade jag varit rätt nöjd med de svarta, för de är väldigt sköna.
Vi hade siktat in oss på att nå en sportklädsaffär vid St Paul under dagen. Vår plan var att komma dit med rundtursbussen som vi hade 24-timmarsbiljett till, men det gav vi upp vid Waterloo station efter att ha suttit på bussen ungefär en timma. Hungriga var vi också, så vi hastade in på en liten italiensk restaurang mittemot Småland Coffee. Vid närmare påseende visade det sig vara en väldigt stor restaurang, men huvudsaken var att maten var god. Vi åt pasta med rökt lax och sparris och medan vi åt öppnade sig himlen och dränkte bland annat Åsa och Tina, som just då satt på en rundtursbuss utan tak. Men vi kunde mätta och belåtna, och torra, vandra vidare längs Themsen för att så småningom nå St Paul Hill.
En sportklädsaffär senare valde vi en i vårt tycke lämplig station för att snabbast möjligt ta oss tillbaka till Paddington. Det gick inte alls, för den var stängd under helgen. Det tog vi som ett tecken på att vi skulle ta taxi tillbaka till hotellet, och i och med det fick vi bland annat se var Tony Blair bor.
Snabb dusch, snabbt ombyte - och så drog vi alla iväg mot Green Park station som var den närmaste St James's Hotel där vi skulle inta After Noon Tea. Vår bokning verkade ha försvunnit i cyber space, men det gjorde inte så mycket, för vi fick ändå ett bord i en egen liten salong där det snart dukades upp te, snittar, scones och kakor. Ett par timmar senare vandrade vi mycket försiktigt ut från hotellet. Det visade sig att många affärer, inte minst den stora bokhandeln Waterstones, hade öppen länge även på lördag, så vi hann med några timmars shopping till innan vi tog buss tillbaka till hotellet.
Det blev ett sista pubbesök innan vi slutligen återvände till hotellet för natten.
Idag delade vi upp oss. Tina och Åsa ville gå på Towern. Det ville inte Ewa och jag. Vi siktade på shopping, men blev hejdade av Mr Gupta den äldre i foajén. Han ville massera Ewa igen. Det verkade vara en bra idé, så han fick sätta igång. Och han masserade hennes axlar, rygg, amar, nacke... Till slut fick hon order att sätta sig ner i en fåtölj och "spread your legs", så blev benen masserade också. Även jag fick min beskärda del av massage, och innan vi drog iväg in mot Oxford Street fick vi en lektion i hur vi ska andas.
Jag hade siktat in mig på Next nära Marble Arch, men deras Petite-avdelning var en besvikelse, bara en ynka klädställning. Då gick det bättre inne på det närbelägna Dorothy Perkins. På deras Petite-avdelning hittade jag en klänning, en kofta och jeans. Och på deras Opetite-avdelning hittade jag en grå cape som kommer att passa perfekt till mina skära handskar som jag hittade i Göteborg.
Sen vandrade vi Oxford Street fram. Ewa ville in på Clarks för att titta på skor, men det blev jag som handlade där: ett par svarta skor, som jag sedan konverterade till röda i en annan Clarks-butik. Just min storlek fanns inte i rött i den första butiken, men jag chansade på att jag skulle kunna byta någon annanstans. Om inte hade jag varit rätt nöjd med de svarta, för de är väldigt sköna.
Vi hade siktat in oss på att nå en sportklädsaffär vid St Paul under dagen. Vår plan var att komma dit med rundtursbussen som vi hade 24-timmarsbiljett till, men det gav vi upp vid Waterloo station efter att ha suttit på bussen ungefär en timma. Hungriga var vi också, så vi hastade in på en liten italiensk restaurang mittemot Småland Coffee. Vid närmare påseende visade det sig vara en väldigt stor restaurang, men huvudsaken var att maten var god. Vi åt pasta med rökt lax och sparris och medan vi åt öppnade sig himlen och dränkte bland annat Åsa och Tina, som just då satt på en rundtursbuss utan tak. Men vi kunde mätta och belåtna, och torra, vandra vidare längs Themsen för att så småningom nå St Paul Hill.
En sportklädsaffär senare valde vi en i vårt tycke lämplig station för att snabbast möjligt ta oss tillbaka till Paddington. Det gick inte alls, för den var stängd under helgen. Det tog vi som ett tecken på att vi skulle ta taxi tillbaka till hotellet, och i och med det fick vi bland annat se var Tony Blair bor.
Snabb dusch, snabbt ombyte - och så drog vi alla iväg mot Green Park station som var den närmaste St James's Hotel där vi skulle inta After Noon Tea. Vår bokning verkade ha försvunnit i cyber space, men det gjorde inte så mycket, för vi fick ändå ett bord i en egen liten salong där det snart dukades upp te, snittar, scones och kakor. Ett par timmar senare vandrade vi mycket försiktigt ut från hotellet. Det visade sig att många affärer, inte minst den stora bokhandeln Waterstones, hade öppen länge även på lördag, så vi hann med några timmars shopping till innan vi tog buss tillbaka till hotellet.
Det blev ett sista pubbesök innan vi slutligen återvände till hotellet för natten.
Dagens slut
Nu är det midnatt i London. Vi hör ett stilla sorl från Norfolk Square. Fönstret är trivsamt otätt, så det blir inte olidligt hett på natten.
Kvällsnöjet var musikalen Billy Elliot om den lille gruvarbetarsonen som till slut fick gå på Balettakademin. Gripande, roligt (även om vi inte fattade alla skämt) och... bra. Vi anlände till teatern med svart taxi (Obs! Inte särskrivning!). Vi såg en blommig taxi tidigare idag. Den hade jag hemskt gärna åkt med, men den svarta passade bra när vi kom ut i duggregnet efter middag på Wagamama i Knightsbridge. Vi hade förkastat idéen med att trassla oss dit med tuben.
Mina vänner uppskattade att bli introducerade på Wagamama. Vi åt nudlar och sallader - och inte minst gudomliga desserter: Vit chokladcheescake med ingefära och chili-kolasås. Låter det gott eller låter det gott?!
En stor del av eftermiddagen åkte vi rundtursbuss. En sån som man kan hoppa på och av efter behag. Den vi åkte med idag hade lurguide. De med liveguider passerade inte vårt hotell. Det var ganska skönt att sitta där och se de centrala delarna av London passera. Vi har 24-timmarsbiljetter, så vi kan hoppa på lite mer imorgon.
Lite shopping har vi också hunnit med. Vi inledde med en timma på Primark. Där kunde man handla en välfylld kasse kläder för sisådär 400 kr. Ullared kan slänga sig i väggen! Jag fokuserade i huvudsak på strumpor.
Kvällsnöjet var musikalen Billy Elliot om den lille gruvarbetarsonen som till slut fick gå på Balettakademin. Gripande, roligt (även om vi inte fattade alla skämt) och... bra. Vi anlände till teatern med svart taxi (Obs! Inte särskrivning!). Vi såg en blommig taxi tidigare idag. Den hade jag hemskt gärna åkt med, men den svarta passade bra när vi kom ut i duggregnet efter middag på Wagamama i Knightsbridge. Vi hade förkastat idéen med att trassla oss dit med tuben.
Mina vänner uppskattade att bli introducerade på Wagamama. Vi åt nudlar och sallader - och inte minst gudomliga desserter: Vit chokladcheescake med ingefära och chili-kolasås. Låter det gott eller låter det gott?!
En stor del av eftermiddagen åkte vi rundtursbuss. En sån som man kan hoppa på och av efter behag. Den vi åkte med idag hade lurguide. De med liveguider passerade inte vårt hotell. Det var ganska skönt att sitta där och se de centrala delarna av London passera. Vi har 24-timmarsbiljetter, så vi kan hoppa på lite mer imorgon.
Lite shopping har vi också hunnit med. Vi inledde med en timma på Primark. Där kunde man handla en välfylld kasse kläder för sisådär 400 kr. Ullared kan slänga sig i väggen! Jag fokuserade i huvudsak på strumpor.
London once more
Jag är i London för andra gången i år, den här gången med ett förtjusande urval av extra goda vänner.
Vi startade resan igår med det inte allra tidigaste morgonflyget. Vid incheckningen på Arlanda blev vi lite oroliga när det påstods att vi hade stand by-biljetter. Dessutom fick bara de andra platser. 32 A, B och C skulle besittas av The Beige Girls. Väl vid gaten fick jag så min plats: 32 E. Det kändes ganska lugnt.
Vi tog Heathrow Express till Paddington Station och fann snabbt Tudor Court Hotel ett par kvarter därifrån. Det verkade bra när jag bokade det på nätet och visade sig vara än bättre. Hotellet drivs av en indier och hans föräldrar. Vid incheckningen presenterades vi också från den spanske anställde, Manuel, vars uppgift bland annat visade sig vara att bära upp våra väskor. Vi tyckte att vi kunde göra det själva, eftersom de vägde ganska lätt på hitresan, men det kom inte på fråga!
Själva incheckningen tog en stund för övrigt, för vi skulle få "The Speach". Förutom information om frukosttider och annat omfattade det goda råd om turistande i London. Redan då kände vi oss väldigt väl omhändertagna.
Vi har två små, men fräscha dubbelrum. Ewa och jag delar det som ligger ut mot gatan. Åsa och Tina har utsikt mot en vacker tegelvägg ungefär en meter bort, men de har vacker stuckatur i taket istället.
Efter ett kort rådslag över en kopp te gav vi oss ut i London. Vi tog bussen ner till Picadilly Circus och strosade runt där ett tag. Vi passerade ett stånd med väskor där jag inte kunde motstå en oerhört plastig väska med texten Medium Pink Bag. Den ser ut som den låter!
Sen blev det ytterligare ett väskinköp. Linnea har inte farit väl av alla mina resor, och på flygplatsen upptäckte jag att hon dessutom spruckit. Dessvärre var skadan inte så illa att jag fick en ny på plats, men när Åsa spanade in en läckert randig resväska åt mig bestämde jag mig för att det var dags att introducera nytt blod i mitt reseliv. Linnea får sluta sina dagar i London och Ingrid får föra hem min tvätt om mina Londonfynd.
Vi tog bussen tillbaka mot Paddington och hoppade av på Edgeware Rd där vi sett ett flertal libanesiska och indiska restauranger. Vi backade ut från en libanesisk när vi upptäckte stora TV-skärmar med fotboll i lokalen men blev sedan indragna i en trevlig irakisk-persisk restaurang. Maten var mild men välsmakande. Inget vin till maten där inte, men vi avslutade kvällen på en brittiska pub med målad skylt utanför.
Till frukost idag fick vi english breakfast. Jag lyckades byta bort mina bönor mot Tinas stekta ägg och kände mig väldigt nöjd med det. Hotellvärdens pappa dök upp. Redan igår hade vi endel kontakt med honom. Förklaringen till varför det luktade indisk mat i huset igår var att han lagade mat till 150 hemlösa varje torsdag. Idag kom han utifrån och snuddade vid Ewa och mig med sina kalla händer. Ewa tyckte det var skönt med lite svalka och bad honom stoppa dem innanför hennes tröja i nacken. Han misstolkade på ett trevligt sätt och gav henne snabbt en mycket proffsig axelmassage!
Vi startade resan igår med det inte allra tidigaste morgonflyget. Vid incheckningen på Arlanda blev vi lite oroliga när det påstods att vi hade stand by-biljetter. Dessutom fick bara de andra platser. 32 A, B och C skulle besittas av The Beige Girls. Väl vid gaten fick jag så min plats: 32 E. Det kändes ganska lugnt.
Vi tog Heathrow Express till Paddington Station och fann snabbt Tudor Court Hotel ett par kvarter därifrån. Det verkade bra när jag bokade det på nätet och visade sig vara än bättre. Hotellet drivs av en indier och hans föräldrar. Vid incheckningen presenterades vi också från den spanske anställde, Manuel, vars uppgift bland annat visade sig vara att bära upp våra väskor. Vi tyckte att vi kunde göra det själva, eftersom de vägde ganska lätt på hitresan, men det kom inte på fråga!
Själva incheckningen tog en stund för övrigt, för vi skulle få "The Speach". Förutom information om frukosttider och annat omfattade det goda råd om turistande i London. Redan då kände vi oss väldigt väl omhändertagna.
Vi har två små, men fräscha dubbelrum. Ewa och jag delar det som ligger ut mot gatan. Åsa och Tina har utsikt mot en vacker tegelvägg ungefär en meter bort, men de har vacker stuckatur i taket istället.
Efter ett kort rådslag över en kopp te gav vi oss ut i London. Vi tog bussen ner till Picadilly Circus och strosade runt där ett tag. Vi passerade ett stånd med väskor där jag inte kunde motstå en oerhört plastig väska med texten Medium Pink Bag. Den ser ut som den låter!
Sen blev det ytterligare ett väskinköp. Linnea har inte farit väl av alla mina resor, och på flygplatsen upptäckte jag att hon dessutom spruckit. Dessvärre var skadan inte så illa att jag fick en ny på plats, men när Åsa spanade in en läckert randig resväska åt mig bestämde jag mig för att det var dags att introducera nytt blod i mitt reseliv. Linnea får sluta sina dagar i London och Ingrid får föra hem min tvätt om mina Londonfynd.
Vi tog bussen tillbaka mot Paddington och hoppade av på Edgeware Rd där vi sett ett flertal libanesiska och indiska restauranger. Vi backade ut från en libanesisk när vi upptäckte stora TV-skärmar med fotboll i lokalen men blev sedan indragna i en trevlig irakisk-persisk restaurang. Maten var mild men välsmakande. Inget vin till maten där inte, men vi avslutade kvällen på en brittiska pub med målad skylt utanför.
Till frukost idag fick vi english breakfast. Jag lyckades byta bort mina bönor mot Tinas stekta ägg och kände mig väldigt nöjd med det. Hotellvärdens pappa dök upp. Redan igår hade vi endel kontakt med honom. Förklaringen till varför det luktade indisk mat i huset igår var att han lagade mat till 150 hemlösa varje torsdag. Idag kom han utifrån och snuddade vid Ewa och mig med sina kalla händer. Ewa tyckte det var skönt med lite svalka och bad honom stoppa dem innanför hennes tröja i nacken. Han misstolkade på ett trevligt sätt och gav henne snabbt en mycket proffsig axelmassage!
Om tycke och smak
Ta det här med festivalbesök, t ex. Jag gillar festivaler för möjligheten att få höra diverse olika artister. Dessutom är det ofta trevlig stämning på festivaler. Lite mer uppsluppet och lättsamt är på en konsert.
Igår kväll var vi på Sweden Mali Voices på Fröjdholmen utanför Oviken. Det är definitivt en liten konsert. Under eftermiddagen och tidig kväll växlade de mellan två scenener. När det var slut på den ena kunde man gå till den andra. Senare nöjde de sig med bara den stora scenen, men bytena var rätt snabba, så det var OK. Vi hörde irländsk musik på svenskt vis, svensk reggae, svensk klezmer, men också endel afrikansk-inspirerat. Kul, kul. Men sen var vi lika nöjda att få åka hem, även om hemfärden skedde under viss oro på grund av en lysande skiftnyckel på instrumentbrädan. Vi kände att Torbjörn ville säga oss något, men förstod inte vad. Men hem kom vi, och det kändes bra.
Emma däremot, hon tältar ute vid festivalområdet. Imponerande!
Intressant reaktion
Jag fick min första säkerhetsdosa till Swedbanks föregångare någon gång på slutet av 1990-talet. De senaste åren har jag utvecklat en teknik att slå på den för att se hela siffrorna, och det har funkat. Men idag gav den till sist upp. Mitt i en inmatning slutade den helt att kommunicera. Det var bara att traska ner till banken och be om en ny - och det var då det blev lite skojigt. Tjejen i kassan tittade förundrat på min antika dosa och skrattade till. Hon hade aldrig sett någon sådan tidigare! Att det var dags för en ny var vi helt överens om.
För övrigt försöker jag göra så lite som möjligt idag efter uppmaning av min massör som utsatt mig för Sportkur idag. Det var kul så länge det varade: peeling, varmt bad och omsorgsfull massage. Men hon hittade så många muskelknutor i mina axlar, och behandlade dem givetvis, så det lät ta ett tag tills jag kan vifta och greja som vanligt. Det var ju synnerligen olägligt just idag när vi skulle tvätta... :-)
Östersund en solig dag
Hemma igen, och det känns bra!
För två år sen la Billy bil av när vi var på väg hem från en vecka söderut. Den här gången hände något liknande, fast det var min mobil som plötsligt tappade sugen. Redan i Stockholm började den släcka ner skärmen när jag som bäst höll på med något, och idag var den nästan helt obrukbar. Jag lyckades nästan fixa en ny idag, dvs jag köpte en men fick inte med den hem. Den nya ville nämligen inte läsa in kontakterna från mitt gamla SIM-kort. Killen i affären försökte med diverse konster och knep, men lyckades inte flytta dem via någon annan telefon heller. Men han gav sig inte utan tog med sig kort och telefon hem, så imorgon ska jag hämta den nya - men alla kontakter på plats. Jag vet redan nu att han lyckats. Planen var att flytta dem via gmail, och jag har nyss konstaterat att kontakterna finns där, så då har han nog fixat sista steget också.
Nu vet vi förrresten vad som händer med en moussetårta som är ute i värme för länge: den blir alldeles platt! Vi köpte två små tårtor för att fira min namnsdag, men sen blev vi kvar inne i värmen på Mittpunkten ett par timmar, och det var inte hälsosamt för fluffiga tårtor! Men som tur var smakade de bra ändå.
Min harpa är acklimatiserad till det jämtländska klimatet. Jag har stämt den och gått igenom de sju första avsnitten i en av spelböckerna som jag köpte samtidigt med harpan. Det känns definitivt som en favoritsysselsättning!
För två år sen la Billy bil av när vi var på väg hem från en vecka söderut. Den här gången hände något liknande, fast det var min mobil som plötsligt tappade sugen. Redan i Stockholm började den släcka ner skärmen när jag som bäst höll på med något, och idag var den nästan helt obrukbar. Jag lyckades nästan fixa en ny idag, dvs jag köpte en men fick inte med den hem. Den nya ville nämligen inte läsa in kontakterna från mitt gamla SIM-kort. Killen i affären försökte med diverse konster och knep, men lyckades inte flytta dem via någon annan telefon heller. Men han gav sig inte utan tog med sig kort och telefon hem, så imorgon ska jag hämta den nya - men alla kontakter på plats. Jag vet redan nu att han lyckats. Planen var att flytta dem via gmail, och jag har nyss konstaterat att kontakterna finns där, så då har han nog fixat sista steget också.
Nu vet vi förrresten vad som händer med en moussetårta som är ute i värme för länge: den blir alldeles platt! Vi köpte två små tårtor för att fira min namnsdag, men sen blev vi kvar inne i värmen på Mittpunkten ett par timmar, och det var inte hälsosamt för fluffiga tårtor! Men som tur var smakade de bra ändå.
Min harpa är acklimatiserad till det jämtländska klimatet. Jag har stämt den och gått igenom de sju första avsnitten i en av spelböckerna som jag köpte samtidigt med harpan. Det känns definitivt som en favoritsysselsättning!
Att resa med en harpa, forts
I Karlstad skulle vi byta tåg till X2000 mot Stockholm. SJ har en bra grej: om man åker 1:a klass kan man boka en trerätters måltid som serveras vid platsen. Det hade vi gjort, och började känna oss en bit bortom småhungriga på perrongen i Karlstad. Men vår förväntan byttes till besvikelse. X2000 var utbytt mot ett annat slags tåg, och ombord på det fanns varken 1:a klass eller mat, inte ens en liten lunchtallrik. Ack, ack! Vi som hade kostat på oss 1:a klass (jaja, det var bara obetydligt dyrare än 2:a klass - men ändå!) blev hänvisade upp till andra våning. Du kan ju föreställa dig hur kul det är att klättra i en ganska brant tågtrappa med en harpa och en tung resväska - och då hade jag bara börjat misstänka att vi skulle bli blåsta på maten. Vissheten kom strax efter, Jag fick sitta med harpan mellan benen i tre timmar, hungrig. SJ bjussade generöst på fritt kaffe och torra muffinsar, och vi i 1:a klass fick varsin tillgodocheck på 50:-. Såååå glada vi blev för det... :-/
Vi anlände hungriga och bistra till Stockholm, men gjorde en ansamling av den lilla rest av energi vi hade och släpade allt bagage över Kungsbron och två kvarter ytterligare till Hotell Amaranten. Som tur var fanns det en trevlig italiensk restaurang med rutiga dukar tvärs över gatan. Där frossade vi i bruchetta och pasta så det stod härliga till. Kvällen avslutade jag i badkaret på hotellrummet, och då kändes det RIKTIGT bra!
Amaranten är ett jättehotell. Eftersom vårt tåg hemåt gick först halvtre anhöll vi om sen utcheckning för att slippa riskera att harpan blev klämd i bagagerummet - och si, det fick vi! Med viss bävan nalkades vi Stockholm C med harpa, tre resväskor, ett paraply, en käpp, en kameraväska, en kasse med ett antal LP-skivor, ryggsäck samt ytterligare en liten väska. Även till dagens resa hade vi beställt trerätters vid våra 1:a klass-platser. Skulle vi bli inklämda i en 2:a klass utan mat även idag, eller skulle det bli som vi tänkt oss? Men idag var tåggudarna nådiga. X2000 gled in på perrong 5 och vi kunde gå ombord på vagn 2, placera harpan mellan oss och invänta maten strax efter Uppsala. Förrätten var sill - och det smakade bra!
David har lovat att möta oss i Östersund och hjälpa till att släpa. Livet känns rätt bra såhär på vår treveckorsbröllopsdag.
Vi anlände hungriga och bistra till Stockholm, men gjorde en ansamling av den lilla rest av energi vi hade och släpade allt bagage över Kungsbron och två kvarter ytterligare till Hotell Amaranten. Som tur var fanns det en trevlig italiensk restaurang med rutiga dukar tvärs över gatan. Där frossade vi i bruchetta och pasta så det stod härliga till. Kvällen avslutade jag i badkaret på hotellrummet, och då kändes det RIKTIGT bra!
Amaranten är ett jättehotell. Eftersom vårt tåg hemåt gick först halvtre anhöll vi om sen utcheckning för att slippa riskera att harpan blev klämd i bagagerummet - och si, det fick vi! Med viss bävan nalkades vi Stockholm C med harpa, tre resväskor, ett paraply, en käpp, en kameraväska, en kasse med ett antal LP-skivor, ryggsäck samt ytterligare en liten väska. Även till dagens resa hade vi beställt trerätters vid våra 1:a klass-platser. Skulle vi bli inklämda i en 2:a klass utan mat även idag, eller skulle det bli som vi tänkt oss? Men idag var tåggudarna nådiga. X2000 gled in på perrong 5 och vi kunde gå ombord på vagn 2, placera harpan mellan oss och invänta maten strax efter Uppsala. Förrätten var sill - och det smakade bra!
David har lovat att möta oss i Östersund och hjälpa till att släpa. Livet känns rätt bra såhär på vår treveckorsbröllopsdag.
Om sommaren
Idag har vi haft sommar hela dagen (tror jag).
Vi startade lite sent, semesterlojt, med frukost på balkongen och då var det soligt och varmt. Sen gick vi på stan utan ytterkläder. Mycket exotiskt!
Och framåt eftermiddagen fick vi äntligen njuta av all god ost och annat som Åsa, Tina o Per och Eva o Birger hade packat vår bröllopspicknickkorg med. Vi invigde den i och för sig igår, men då var vi på knytispicknick i Slamrom med vår skrivargrupp så det var inte riktigt på riktigt.
'Livet på landet' fick för övrigt en ny innebörd igår där vi satt i den idylliska, men slamriga miljön. Där dundrade motorgräsklippare, traktorer och annat förbi. Det var inte utan att vi längtade hem till den lugna stadsmiljön!
Vi startade lite sent, semesterlojt, med frukost på balkongen och då var det soligt och varmt. Sen gick vi på stan utan ytterkläder. Mycket exotiskt!
Och framåt eftermiddagen fick vi äntligen njuta av all god ost och annat som Åsa, Tina o Per och Eva o Birger hade packat vår bröllopspicknickkorg med. Vi invigde den i och för sig igår, men då var vi på knytispicknick i Slamrom med vår skrivargrupp så det var inte riktigt på riktigt.
'Livet på landet' fick för övrigt en ny innebörd igår där vi satt i den idylliska, men slamriga miljön. Där dundrade motorgräsklippare, traktorer och annat förbi. Det var inte utan att vi längtade hem till den lugna stadsmiljön!
Efter bröllopet
Expressen hade ingen extra bilaga om vårt bröllop förra söndagen, men vi kunde konstatera att det fanns en hel del likheter mellan vårt bröllop och det igår. Den största gemensamma nämnaren är nog ett lyckligt brudpar.
Det är kul att gifta sig. Rekommenderas!
I fredags omsatte vi pengar som vi fick i bröllopspresent. Det räckte till endel av en Nikon D90. Sen fortsatte vi shoppingen. Av Piv skulle vi få valfritt porslin. Först gick vi till Cervera och kikade. Med vänligt stöd från Jenny, som jobbar där, hittade vi en servis som vi gillade. För att vara riktigt säkra på att det var just den vi ville ha gick vi även till den andra butiken på gågatan som säljer porslin. Där kände vi oss obekväma. Två i personalen stod inbegripna i ett samtal med en man. Det rörde sig om någon utflykt, förstod vi. Vi hade svårt att undvika att höra vad de sa, eftersom samtalet försiggick alldeles vid porslinshyllorna. De flyttade sig en aning så att vi ändå kunde passera längs hyllraden, men det kändes inte så inspirerande att titta på utbudet i den affären. För att de skulle kunna få ägna sig åt sitt privatliv ifred gick vi snabbt tillbaka till Cervera och den trevliga Jenny och köpte porslin för mycket pengar. Och sen hade hon godheten att köra hem porslinet åt oss dem också!
Nationaldag
Vi hamnade på nationaldagsfirande i Ovikens Nya Kyrka. Där bjöds det på en mycket varierad underhållning. Det allra häftigaste var nog uruppförandet av ett verk skrivet av Frej Wedholm (tror jag), en ung pianist som just tagit studenten. Vi hörde honom på Musik Direkt också, men det här var ännu bättre. Han var solist tillsammans med Ovikens Kammarorkester.
Från övervåningen hör jag en annan kompositör. Alfons skriver låtar för fullt nuförtiden.
Från övervåningen hör jag en annan kompositör. Alfons skriver låtar för fullt nuförtiden.
Viktiga saker, och ännu viktigare
Bröllopsmiddagen kommer att bli en höjdare oavsett vädret kunde vi med förtjusning konstatera när vi provåt på Gamla Teatern i afton. Det som lät gott på pappret var ännu godare i verkligheten. De hade dessutom lyckats leta fram ett alkoholfritt rött vin som Anders blev nästan nöjd med.
Vi kände oss verkligen privilegierade när vi satt vid det vackert dukade bordet och fick in den ena maträtten efter den andra. Med jämna mellanrum kom också vår värdinna Linda och kocken Tommy för att diskutera våra upplevelser. Det måste vara den mest väldiskuterade måltid jag ätit, och om en vecka får jag göra det igen. Det ser jag fram emot!
Vi kände oss verkligen privilegierade när vi satt vid det vackert dukade bordet och fick in den ena maträtten efter den andra. Med jämna mellanrum kom också vår värdinna Linda och kocken Tommy för att diskutera våra upplevelser. Det måste vara den mest väldiskuterade måltid jag ätit, och om en vecka får jag göra det igen. Det ser jag fram emot!
Nedräkning
Snart bara två veckor kvar...
Idag har vi haft ett möte med floristen, som ska binda brudbuketten, och ett med fotografen som ska ta vackra bilder av oss. Nu återstår bara möte med konditorn, sen ska allt vara bokat och klart. Bröllopsmiddagen proväter vi nästa lördag.
Och så allt annat kul:
I onsdags spelade vi äntligen på Gör't. Under våren har det varit Gör't på Gamla Tingshuset vid fyra tillfällen. Det har varit tillfälle för hugade underhållare att uppträda en liten stund på riktig scen med bra ljud och ljus - och publik. I onsdags var första och enda gången av de här fyra som jag var hemma, så vi anmälde oss för att spela. Kvällen bjöd på punk, diktläsning m m. Allt i en skön blandning. Lagom mycket folk och härlig stämning. Och vi trodde att vi äntligen skulle bli recenserade för det satt två blondiner från ÖP i publiken - men icke! Just bandet före oss och vi blev inte recenserade utan bara nämnda medan alla andra var åtminstone lite kommenterade. Vi misstänker att de var och fikade just när vi spelade, för det var ingen riktig paus utan mer eller mindre uppehåll mellan varje akt för ur- och i-koppling av instrument. Och Tomas Larsson från ÖP kom efter de föranmälda akterna och skrev om ett av banden som intog den då öppna scenen. Så kan det gå. Men det var i alla fall en riktigt rolig spelning. Vi belönade oss med middag på Volos som final den kvällen.
Igår kväll var vi i Ås Kyrka och hörde på avslutningskonserten för musikutbildningarna på Birka. Hög klass genomgående, och äntligen en komplett Birka-konsert med konferencier och allt. Det har varit lite si och så med presentationer och så vid tidigare Birka-konserter som vi bevistat.
Ikväll avslutade vi veckan med att lyssna på nybildade oktetten Primus 8 som sjöng renässansmusik nere i Stora Kyrkan. Det var så vackert att vi hade önskat att folk hade kunnat låta bli att applådera mellan sångerna. Sen tog vi med min jobbarkompis Anna-Karin och hennes man på kaffe och fick en trevlig avrundning på kvällen. Till Anders förtjusning visade det sig att Björn är arkeolog. Vilken bonus!
Idag har vi haft ett möte med floristen, som ska binda brudbuketten, och ett med fotografen som ska ta vackra bilder av oss. Nu återstår bara möte med konditorn, sen ska allt vara bokat och klart. Bröllopsmiddagen proväter vi nästa lördag.
Och så allt annat kul:
I onsdags spelade vi äntligen på Gör't. Under våren har det varit Gör't på Gamla Tingshuset vid fyra tillfällen. Det har varit tillfälle för hugade underhållare att uppträda en liten stund på riktig scen med bra ljud och ljus - och publik. I onsdags var första och enda gången av de här fyra som jag var hemma, så vi anmälde oss för att spela. Kvällen bjöd på punk, diktläsning m m. Allt i en skön blandning. Lagom mycket folk och härlig stämning. Och vi trodde att vi äntligen skulle bli recenserade för det satt två blondiner från ÖP i publiken - men icke! Just bandet före oss och vi blev inte recenserade utan bara nämnda medan alla andra var åtminstone lite kommenterade. Vi misstänker att de var och fikade just när vi spelade, för det var ingen riktig paus utan mer eller mindre uppehåll mellan varje akt för ur- och i-koppling av instrument. Och Tomas Larsson från ÖP kom efter de föranmälda akterna och skrev om ett av banden som intog den då öppna scenen. Så kan det gå. Men det var i alla fall en riktigt rolig spelning. Vi belönade oss med middag på Volos som final den kvällen.
Igår kväll var vi i Ås Kyrka och hörde på avslutningskonserten för musikutbildningarna på Birka. Hög klass genomgående, och äntligen en komplett Birka-konsert med konferencier och allt. Det har varit lite si och så med presentationer och så vid tidigare Birka-konserter som vi bevistat.
Ikväll avslutade vi veckan med att lyssna på nybildade oktetten Primus 8 som sjöng renässansmusik nere i Stora Kyrkan. Det var så vackert att vi hade önskat att folk hade kunnat låta bli att applådera mellan sångerna. Sen tog vi med min jobbarkompis Anna-Karin och hennes man på kaffe och fick en trevlig avrundning på kvällen. Till Anders förtjusning visade det sig att Björn är arkeolog. Vilken bonus!