ulna

Gårdagen, måndagen, är inte en dag som jag skulle vilja se som en bild av mitt liv. Den började illa med telefontrakasserier - jag blir så trött på mina barns far som förbehåller sig rätten att strunta i kontinuerlig kontakt med barnens skolor och sedan har mage (minst sagt!) att ringa och skälla på mig med argumentet att jag inte bryr mig. Nåja, det slutade som det alltid gör, med att jag slängde på luren, men det suger energi, och det är så knäppt. Jag är övertygad om att till och med han vet vad som händer när han ringer mig och häver ur sig sina haranger. Han kanske behöver det för att få tycka synd om sig eller så, men jag vill inte vara med i det spelet! Nästa gång ska jag testa att vara helt tyst. Det lär leda till ungefär samma grad av dialog som mina försök att bemöta idiotierna han häver ur sig, men kanske jag slipper känna mig så matt över hur hopplöst det är att försöka prata med någon som inte lyssnar.

Som tur var slutade dagen bättre: jag åt middag med Emma och David, och hade även visst umgänge med dem under kvällen. David kommunicerade på 15-åringsvis genom att slå mig på benet upprepade gånger. Även det är en form av kommunikation som jag har lite svårt att förstå. Dessutom övade jag elbas, och det är kul, minst sagt! Jag försöker få ryggmärgen att ta in basklavsnoter, och det går bättre och bättre.

Nu är det tisdag, det är mulet, och det snöar.