ulna

Så kom dagen för ännu ett krismöte angående den skolkande sonen. Idag var till och med hans pappa med, och jag säger bara det: den mannen borde försörja sig som komiker! Han konstaterade förnöjt, att på sistone har han haft betydligt mindre problem med att få upp David på mornarna när han ska till skolan. Tror jag det, för David har ju i huvudsakt bott här de senaste veckorna! En klok vän i branschen berättade att föräldrar som inte riktigt orkar leva upp till sin föräldraroll ofta sitter och skönmålar tillvaron i samband med den här sortens möten. Jag tror att det var något i den stilen jag fick uppleva idag.

Den bedrövliga ungen å sin sida satt och berättade att det är väldigt synd om honom och att han inte får någon som helst uppbackning eller stöttning från någon. Lite trist att han inte t ex såg det årslånga medlemskapet på gymet åt honom som något extra att glädjas lite åt, men what the hell, som dom säger i London. Otack är väl världens lön! Det är inte alla investeringar som lönar sig. Och jag ska aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, never ever väcka honom igen, nomatterwhat!