ulna

Vissa dagar är onekligen mer speciella än andra. Så är det bara!

Torsdagen började riktigt uselt med tonårstrots och oönskat telefonsamtal. Men sedan jag börjat om dagen genom att duscha en gång till blev det betydligt bättre. Vi packade klart våra väskor och halkade ner mot Östersund C varifrån vi tog tåget söderut. Sundsvall var första anhalt. Där skulle vi byta tåg till ett som skulle föra oss till Uppsala. Så var det tänkt - men skulle det bli så? Det verkade lite tveksamt. Konduktören förklarade att det var fel på tåget, så mest troligt skulle vi bli försenade - och tåg väntar inte på varandra i någon större utsträckning om de inte hör till samma bolag. Suck! Nu gick det faktiskt bra. Tåget kom i tid, och vi hann stå på perrongen och småhuttra litegrann innan vårt X2000 kom in på stationen.

Det mest minnesvärda på tåget mellan Sundsvall och Uppsala var vårt besök i Bistron. Inte på grund av maten. Den var god. Det var den. Nej, det var för det trevliga sällskapet. De få borden var upptagna, men jag antastade en dam i hopp om att få dela bord med henne - och hon visade sig vid närmare påseende vara en av mina kollegor. Således satt vi där och pratade om ditten och datten och rätt som det var kom vi in på litteratur. När jag nämnde Jeanette Winterson vaknade tjejen bakom disken till liv. JW är en av hennes favoritförfattare, visade det sig, och jag fick tips om att läsa Sarah Waters. Det ska jag göra! Sen var vi helt plötsligt fyra i samtalet. Kul! Det var lite oväntat men trevligt.

Väl framme i Uppsala tog vi taxi till Akademihotellet. Det kändes så rätt att bo där med tanke på att jag skulle promoveras! Dock fick vi bara bo där en natt, men det var helt OK. Vi stod på väntelista för eventuellt återbud till fredagkvällen, men nästa dag kändes det rätt att dra vidare till Grand Hotel Hörnan. Vi provgick sträckan mellan det hotellet och slottet, där vi skulle på fest på kvällen, och kom fram till att det skulle vi fixa. Till beslutet bidrog även hopp om en något svulstigare frukostbuffé än den på Akademihotellet. Vi behövde inte gå hungriga från frukosten där heller, men den riktiga euforin infann sig inte!

På torsdag kväll var det repetition i universitetsaulan inför promoveringen på fredagen. Till min förtjusning visade det sig att Umberto Eco var där! På tåget hade jag läst igenom boken om promoveringen, där det bland annat stod om doktorer och hedersdoktorer som skulle promoveras. Det var då jag upptäckte att Umberto och jag skulle promoveras samtidigt.

Vid promovering i Uppsala ska så lite som möjligt vara slumpmässigt! Vi fick träna in- och uttåg och fick instruktioner om hur vi skulle bestiga parnassen och med hjälp av promotorn komma över på andra sidan som doktorer. Jag hann våndas endel över tanken på att gå baklänges nerför en trappa i långklänning - men det gick rätt bra när det var dags!

På fredag morgon väcktes vi av kanonskott från slottet. Så inleds av tradition en promoveringsdag. Det satt varningslappar uppsatta på hotellet för att ingen skulle bli rädd.

På Akademihotellet gällde det att äta frukost senast kl 08.30 - så vi hade gott om tid inför promoveringen som skulle börja vid 12. Den fördrev vi med promenad och fika. Vi låtsades att det var fettisdagen. Om det blev fel får vi göra om det vid senare tillfälle. Anders bjöd, så jag kunde lugnt äta en semla vilket jag inte gör före fastan (om jag inte blir bjuden).

Till promoveringen skulle jag ikläda mig min vinröda långklänning och Anders, som skulle vara åskådare, blev fin i kavaj. Det är kul att vara riktigt uppklädd nån gång ibland. Jag har nog aldrig känt mig så tjusig som jag gjorde då.

I processionståget återsåg jag mina nya kamrater sen kvällen före. Vi var tre stycken från samhällsvetenskaplig fakultet som skulle promoveras: en nationalekonom, en ekonomisk historiker och jag. Det kändes som om vi var gamla goda vänner. Vi gick sist av alla doktorer, och på väg in hann jag vinka till Evas arbetskamrater som stod och tittade i entréhallen.

Promoveringsakten var c:a tvåochenhalvtimma lång - men det flöt på bra. Vi kunde i lugn och ro iaktta folk som tappade hattar (kändes inte oroväckande för oss som skulle få lagerkrans) och som snubblade på trappstegen (kändes lite ruggigare) men de allra flesta lyckades få sina huvudprydnader och diplom utan större missöden. Vi fick som terapi hålla på och flytta oss i vår bänk för att allt skulle stämma på slutet - allt var så perfekt uttänkt! När det var vår tur gick det så bra så. Vi fick våra kransar av statsvetaren Leif Lewin och fick höra några visdomsord på latin. Hoppas att han sa nåt kul! Förutom att ta sig nerför trappstegen baklänges så gällde det också att komma ihåg att buga för Rektor Magnifikus. Vi fixade det också!

Det är riktigt härligt att promoveras. Jag rekommenderar det!

Sedan vi så småningom tågat ut i procession blev vi förevigade. Gruppbilden kunde vi några timmar senare beskåda på festen på slottet.

Efter promoveringen bytte vi hotell och gick sedan till Konditori Fågelsången och fikade. På väg tillbaka till hotellet fick vi för oss att åtminstone gå en sväng runt kvarteret - och det var nog meningen att vi skulle det! Strax kom vi förbi en Second Hand-affär med klass. Kanske kunde det rentav finnas en rock åt Anders där? Vi hade insett att han hade ytterplaggsproblem för kvällen. Att bära en kort jacka utanpå en frack ser oerhört löjligt ut! Nu slapp han det, för han hittade en helt perfekt rock, en rock med liten pälskrage till och med. Den kunde inte suttit bättre om den varit måttbeställd!

Promoveringen var dagens höjdpunkt för mig, men festen på slottet på kvällen var en ståndsmässig avslutning på dagen. Sisådär 600 gäster fick perfekt service och god mat. Därtill fick vi njuta av underhållning och trevliga tal, av Umberto Eco till exempel, och av Emmas kompis ärkebiskopen.

Morgonen därpå åt vi frukost med Umberto. Eller, ja, han satt vid bordet bakom oss - men ändå! Och vi hade bytt upp oss var frukostbuffén beträffade. Vi var på det hela taget mycket nöjda med vårt hotellbyte. Och vi fick till slut prata med Umberto t o m: Hotellhissen var liten och av det mer antika slaget, en sådan som har en vanlig dörr ytterst och sedan ett galler som man ska dra för. När vi var på väg ner med vår packning för att checka ut stannade hissen på en våning. Och vem öppnade dörrem om inte Umberto Eco! "Sorry", sa han - så vi har pratat med Umberto Eco!!!