Fredag den 13:de
Så var ännu en arbetsvecka till ända, och jag har hunnit vara både i Norge och på Fhi. Bådadera känns bra, definitivt. Allra roligast i veckan var dock att jag hämtade vårt PA i onsdags. Det var på sätt och vis lite fel dag att göra det, för just den dagen föreläste Hans Rosling på Campus. ...och vem är Hans Rosling, kanske du undrar? Kolla på www.gapminder.org, så kan du få en aning. Jag lyckades locka med mig på Anders, trots att också han var mycket sugen på att koppla in mickar och instrument och testa anläggningen, och han blev inte besviken! Hans Rosling föreläser om tillståndet i världen och illustrerar statistik med magnifik grafik - smaskens för oss båda, således! Jag insåg att sånt skulle vi kunna göra med vår databas med Kommunala Basfakta, och det SKA vi. När jag fick sitta med min gruppführer i lugn och ro igår berättade hon att Hans Rosling tagit fram ett program som ska tillåta oss att leka med vår databas på samma magnifika vis. Är framtiden ljus och vacker? Jaaa!!!!
Under dagen bestämde jag mig för att det var en bra plan att gå från jobbet kl 16, gå hem och byta om och så skulle jag hinna till Fristilen lagom till ett Body Pump-pass kl 16.30. Det jag inte hade tagit med i kalkylen var att Anders hade städat i hallen sen jag var där senast. Jag har haft mina träningsskor och gymkortet i en kasse i hallen sen i vintras - men när jag hade bytt om och skulle greppa kassen var den inte där! Tiden tillät bara ett kort, fruktlöst letande. Sen fick jag ge upp och ringa och avboka min plats. Då var jag inte glad och positiv. Varför ringde jag inte Anders och frågade var han hade gjort av mina grejer? - För att jag visste att han satt i ett möte som börjat kl 16. Det var alltså kört! Och det kändes extra jobbigt eftersom jag hunnit byta om till träningskläder. Jag gick över till Emma med lite post och klagade bittert i väntan på att jag skulle bestämma mig för om jag skulle ta en joggingtur istället. Tina var på väg dit för att låna Emmas cellofodral, så det kändes som en bra idé att vänta lite och träffa henne i förbifarten. Men det tog tid innan hon kom.
När hon väl hade varit där en sväng och försvunnit igen hade det nog gått en timma minst, och hög tid för mig att antingen sticka ut och springa eller gå hem och byta om. Då hörde vi steg av träskor i trappan. Det ringde på dörren, och där stod Anders. I handen höll han mitt gymkort! Det visade sig att han hade inte bara stoppat undan min kasse någonstans. Nej, det var värre än så: han hade tagit ur mina skor och stoppat i ett par gamla skor som han tänker skänka bort till någon behövande. Som tur var hade han inte hunnit verkställa det, för mitt kort låg kvar i kassen!
Fortsättningen på kvällen blev sådan att medan jag stack ut för att jogga en skvätt lagade Anders middag medan han lät Alfons sticka iväg till affären och köpa chokladmandeltårta till efterrätt. Det kändes rättvist på något vis!
Under dagen bestämde jag mig för att det var en bra plan att gå från jobbet kl 16, gå hem och byta om och så skulle jag hinna till Fristilen lagom till ett Body Pump-pass kl 16.30. Det jag inte hade tagit med i kalkylen var att Anders hade städat i hallen sen jag var där senast. Jag har haft mina träningsskor och gymkortet i en kasse i hallen sen i vintras - men när jag hade bytt om och skulle greppa kassen var den inte där! Tiden tillät bara ett kort, fruktlöst letande. Sen fick jag ge upp och ringa och avboka min plats. Då var jag inte glad och positiv. Varför ringde jag inte Anders och frågade var han hade gjort av mina grejer? - För att jag visste att han satt i ett möte som börjat kl 16. Det var alltså kört! Och det kändes extra jobbigt eftersom jag hunnit byta om till träningskläder. Jag gick över till Emma med lite post och klagade bittert i väntan på att jag skulle bestämma mig för om jag skulle ta en joggingtur istället. Tina var på väg dit för att låna Emmas cellofodral, så det kändes som en bra idé att vänta lite och träffa henne i förbifarten. Men det tog tid innan hon kom.
När hon väl hade varit där en sväng och försvunnit igen hade det nog gått en timma minst, och hög tid för mig att antingen sticka ut och springa eller gå hem och byta om. Då hörde vi steg av träskor i trappan. Det ringde på dörren, och där stod Anders. I handen höll han mitt gymkort! Det visade sig att han hade inte bara stoppat undan min kasse någonstans. Nej, det var värre än så: han hade tagit ur mina skor och stoppat i ett par gamla skor som han tänker skänka bort till någon behövande. Som tur var hade han inte hunnit verkställa det, för mitt kort låg kvar i kassen!
Fortsättningen på kvällen blev sådan att medan jag stack ut för att jogga en skvätt lagade Anders middag medan han lät Alfons sticka iväg till affären och köpa chokladmandeltårta till efterrätt. Det kändes rättvist på något vis!
Kommentarer
Trackback