Anhållan om entledigande
Nu har jag inte bara lyckats hitta den rätta blanketten för att säga upp mig, utan även fyllt i den och stoppat den i en brun påse fvb till min närmaste chef. "Anhållan om entledigande" var det jag skulle göra - det tog en stund innan jag kom på att det var det jag skulle. "Uppsägning" är tydligen lite för vardagligt. Nåja, hur som helst är det gjort nu, och sista maj slutar jag. Jippi!!!!
Idag sitter jag vid mitt skrivbord i en ny, blommönstrad cerise kavaj med 3/4 ärm. Jag fick den av mig igår, för att jag var värd den, minst sagt. Igår eftermiddag var det ånyo dags för EVK för D. Liksom förra gången mötte jag honom när jag var på väg till mötet. Jag var på väg dit och han på väg därifrån! Eftersom det var honom mötet gällde var det givetvis helt galet, vilket det tog mig drygt en kvart att förklara för honom innan jag fick honom att vända. Förra gången mutade jag honom med ett par jeans om han följde med, men det fick räcka med en gång. Igår var jag bara helt övertygad om att han skulle följa med, vilket han gjorde till slut. Han försökte reta upp mig med diverse infama beskyllningar ("du är ju helt dum i huvudet" etc), troligtvis för att han skulle kunna dra med anledning av att jag blev arg - men si, den gubben gick inte! Det finns ju ingen anledning att ens besvara den sortens idiotier. D tycker att mötena är onödiga, eftersom vi diskuterar ungefär samma saker varje gång. Vi försöker tålmodigt förklara för honom att han är den enda som egentligen kan påverka det. Om han går till skolan och gör det han ska behövs inga möten! Tänk, att det ska vara så svårt att förstå! D slapp iväg efter en stund, och när vi så småningom avslutat hela mötet förstod jag vem det var som behövde ett nytt klädesplagg som uppmuntran. Som tur var hade de just det jag behövde på Fanny.
Idag sitter jag vid mitt skrivbord i en ny, blommönstrad cerise kavaj med 3/4 ärm. Jag fick den av mig igår, för att jag var värd den, minst sagt. Igår eftermiddag var det ånyo dags för EVK för D. Liksom förra gången mötte jag honom när jag var på väg till mötet. Jag var på väg dit och han på väg därifrån! Eftersom det var honom mötet gällde var det givetvis helt galet, vilket det tog mig drygt en kvart att förklara för honom innan jag fick honom att vända. Förra gången mutade jag honom med ett par jeans om han följde med, men det fick räcka med en gång. Igår var jag bara helt övertygad om att han skulle följa med, vilket han gjorde till slut. Han försökte reta upp mig med diverse infama beskyllningar ("du är ju helt dum i huvudet" etc), troligtvis för att han skulle kunna dra med anledning av att jag blev arg - men si, den gubben gick inte! Det finns ju ingen anledning att ens besvara den sortens idiotier. D tycker att mötena är onödiga, eftersom vi diskuterar ungefär samma saker varje gång. Vi försöker tålmodigt förklara för honom att han är den enda som egentligen kan påverka det. Om han går till skolan och gör det han ska behövs inga möten! Tänk, att det ska vara så svårt att förstå! D slapp iväg efter en stund, och när vi så småningom avslutat hela mötet förstod jag vem det var som behövde ett nytt klädesplagg som uppmuntran. Som tur var hade de just det jag behövde på Fanny.
Kommentarer
Trackback