ulna

Första halvan av skrivarkursen ska handla om novellskrivande. Till nästa gång ska vi skriva början på en novell. Utgångspunkten är en tidningsnotis från DN för ganska precis ett år sedan. Så här är min första början:

Fortfarande kommenterade folk vilken osedvanlig tur hon hade haft. Änglavakt, sa de, och de hade så rätt. Hur rätt de hade visste de ändå inte. Det var inte hon utan hennes liv som sånär hade krossats den där höstdagen för ett år sedan.

 

Efter ännu en sömnlös natt hade hon fattat det ödesdigra beslutet. Hon visste att det var omöjligt att spara ihop pengarna hon behövde för att köpa sig fri. Sven var gammal och sjuk. Han kunde dö när som helst, det visste alla. Just den dagen skulle han vara ensam om morgonen.

 

Hon hoppade upp på cykeln och cyklade iväg längs Värmdövägen. Den svala morgonluften fick henne att huttra, och hon kramade lite hårdare om cykelstyret medan hon övertygade sig själv om att hon skulle kunna genomföra det. Om inte släpet hade kommit svepande hade hon gjort det och gjort sig olycklig för resten av sitt liv.

 

Det här är en annan början:

 

Sara suckade och tittade missmodigt bort längs Saltsjöbanan där delar av hennes cykel låg strödd som konfetti.

 

Ingen skulle tro henne. Nu skulle hon komma för sent igen, men vem skulle tro att hon först krockat med ett kringdrivande lastbilssläp mitt på cykelbanan för att sedan med nöd och näppe hinna grabba tag i räcket till Saltsjöbanan medan hennes cykel for iväg för att krossas av åttatåget? Ingen! Sådant händer inte, och definitivt inte henne.

 

Det var nätt och jämt de hade trott på hennes historia igår om det som hon sagt sig ha  råkat ut för i måndagsrusningen, men det här var för bra för att vara sant. Hon böjde sig ner för att plocka upp sjalen som lossnat i farten och lommade iväg längs cykelbanan.

 

Om hon skyndade sig skulle hon bara bli lite sen.

 

Äh, jag tror jag skickar iväg bägge!