Lättnad
Det finns vissa saker i tillvaron som ger en mer direkt och ögonblicklig tillfredsställelse än andra. Just nu tänker jag på det där att få se sin väska komma på bagagebandet efter två flygplansbyten. Det är, om inte lycka, så högst tillfredsställande. Igår morse startade jag med buss från Lake Tahoe och hade en fantastisk resa från det gröna och lummiga Lake Tahoe ner mot Nevadas mer ökniga områden mot Reno. När jag åkte andra vägen för en vecka sedan såg jag inte allt detta eftersom det var nattsvart.
Väl i Reno sa jag Bye, bye till väskan - men den hängde efter mig till Arlanda lika fullt. Vi bytte plan i Denver och London, och uppenbarligen bytte vi till samma plan. I Denver kände jag mig lite ensam efter en veckas intensivt umgänge med Jessika och Carolina i synnerhet och hela konferensen i allmänhet. Det kan kännas lite tomt då. Och inte hade jag fått något sms heller, inte från någon, så då var det definitivt synd om mig. Men jag gjorde mig glad genom att kosta på mig en uppgradering på flyget. Inte till businessclass för där handlade det om tiotusentalskronor (6000 dollar) men väl mellantingsklassen som heter Någonting Plus hos British Airways. Sedan kände jag mig genast lite gladare, och ännu gladare var jag på planet när jag fick lite bredare stol, benstöd m m. Jag tackade mig artigt och ordentlig.
På planet från London till Stockholm satt jag bredvid en liten man som pratade engelska/amerikanska med spansk accent. Äntligen fick jag en reskamrat som jag kunde prata med och ett möte att minnas. Han berättade att han ursprungligen kom från Costa Rica men har bott i USA många år. Sina sista yrkesverksamma 20 år före pensionen jobbade han på Coca Colas fabrik i Californien och det var enligt honom en fantastisk arbetsplats. Så drick Coca Cola! Det gjorde jag på planet och det var så jag fick veta just den lilla detaljen. Då hade jag redan fått veta att han var på väg till sin i Norrköping boende dotter. Hon träffade en svensk gäststudent i Californien och emigrerade. Tänk vilka öden det finns.
På flygplatsen i Reno köpte jag för övrigt en bok som verkade bra, en novellsamling. Redan på sidan 8 fann jag ett tydligt tecken på att det var en bok för mig, för där dök en kvinnlig doktor i statistik upp. Och lite längre in i boken hamnade jag i Balham, där Hillevi bodde förra året.
När man flyger mellan tidszoner blir det här med igår lite konstigt. Men sista kvällen i Lake Tahoe, som var torsdag kväll, så var vi i alla fall ute med två nyazeeländare och en skotte. Cynthia, Phil och Crawford. Phil har under veckan lärt sig att ropa "Ulla, Ulla, Ulla!" fast på de engelskatalandes vis. Det tillsammans med det faktum att det var just jag som blev medbjuden på "Ladies Night" var lite provocerande för mina kollegor som antydde att jag fick onödigt mycket uppmärksamhet. Men vadåååååååååå..........
Inatt ska jag sova på Quality Hotel som är ett välisolerat hotell mitt i inflygningsfältet för Arlandaflyget. Jag ser planen stryka förbi hustaket men hör inget.
Väl i Reno sa jag Bye, bye till väskan - men den hängde efter mig till Arlanda lika fullt. Vi bytte plan i Denver och London, och uppenbarligen bytte vi till samma plan. I Denver kände jag mig lite ensam efter en veckas intensivt umgänge med Jessika och Carolina i synnerhet och hela konferensen i allmänhet. Det kan kännas lite tomt då. Och inte hade jag fått något sms heller, inte från någon, så då var det definitivt synd om mig. Men jag gjorde mig glad genom att kosta på mig en uppgradering på flyget. Inte till businessclass för där handlade det om tiotusentalskronor (6000 dollar) men väl mellantingsklassen som heter Någonting Plus hos British Airways. Sedan kände jag mig genast lite gladare, och ännu gladare var jag på planet när jag fick lite bredare stol, benstöd m m. Jag tackade mig artigt och ordentlig.
På planet från London till Stockholm satt jag bredvid en liten man som pratade engelska/amerikanska med spansk accent. Äntligen fick jag en reskamrat som jag kunde prata med och ett möte att minnas. Han berättade att han ursprungligen kom från Costa Rica men har bott i USA många år. Sina sista yrkesverksamma 20 år före pensionen jobbade han på Coca Colas fabrik i Californien och det var enligt honom en fantastisk arbetsplats. Så drick Coca Cola! Det gjorde jag på planet och det var så jag fick veta just den lilla detaljen. Då hade jag redan fått veta att han var på väg till sin i Norrköping boende dotter. Hon träffade en svensk gäststudent i Californien och emigrerade. Tänk vilka öden det finns.
På flygplatsen i Reno köpte jag för övrigt en bok som verkade bra, en novellsamling. Redan på sidan 8 fann jag ett tydligt tecken på att det var en bok för mig, för där dök en kvinnlig doktor i statistik upp. Och lite längre in i boken hamnade jag i Balham, där Hillevi bodde förra året.
När man flyger mellan tidszoner blir det här med igår lite konstigt. Men sista kvällen i Lake Tahoe, som var torsdag kväll, så var vi i alla fall ute med två nyazeeländare och en skotte. Cynthia, Phil och Crawford. Phil har under veckan lärt sig att ropa "Ulla, Ulla, Ulla!" fast på de engelskatalandes vis. Det tillsammans med det faktum att det var just jag som blev medbjuden på "Ladies Night" var lite provocerande för mina kollegor som antydde att jag fick onödigt mycket uppmärksamhet. Men vadåååååååååå..........
Inatt ska jag sova på Quality Hotel som är ett välisolerat hotell mitt i inflygningsfältet för Arlandaflyget. Jag ser planen stryka förbi hustaket men hör inget.
Kommentarer
Trackback