I led är tiden
Hurra, hurra, hurra!
Även om det är lika underbart varje år att äntligen få återställa tiden till den normala så är det inte värt det. Jag skulle så mycket hellre ha rätt tid hela året och slippa detta trassel med att ställa om klockor.
Vi firar återgången till rätt tid med att se tillbaka på en trevlig fest igår: Åsa MH i Bjärme fyllde 50 år i torsdags och firade med att bjuda c:a 100 pers på fest i Bjärme bystuga igår. Det är trevligt att bli bjuden på fest av Åsa. Att det blir gott att äta och dricka är nog så säkert. Igår bjöd hon på en italiensk buffé. Några rätter att minnas var fläskfilé tonnato (fläskfiléskivor i en sås med tonfisk som en huvudingrediens!!) och en pastasallad med pesto, sockerärtor och cocktailtomater. Mums! Och givetvis en dessertbuffé också.
Och hur satt vi när vi åt? Vid långbord? Nää! Åsa hade skapat en labyrint av bord. Så mycket trevligare.
Åsa P, Ewa, Tina och jag skulle framföra en sång om Åsa på melodin till We will we will rock you. Så blev det inte riktigt. Tina har lyckats ådra sig bronkit och fick inte sjunga alls. Så vi plockade in Anders som reservtina och bestämde oss för gruppnamnet Drama Queens. Tina fick vara Harpo Didriksson och som sådan gjorde hon en mycket viktig insats: hon stampade/klappade takten.
Och nu är klockan bara knappt halvtio på kvällen. Det känns helt OK.
Även om det är lika underbart varje år att äntligen få återställa tiden till den normala så är det inte värt det. Jag skulle så mycket hellre ha rätt tid hela året och slippa detta trassel med att ställa om klockor.
Vi firar återgången till rätt tid med att se tillbaka på en trevlig fest igår: Åsa MH i Bjärme fyllde 50 år i torsdags och firade med att bjuda c:a 100 pers på fest i Bjärme bystuga igår. Det är trevligt att bli bjuden på fest av Åsa. Att det blir gott att äta och dricka är nog så säkert. Igår bjöd hon på en italiensk buffé. Några rätter att minnas var fläskfilé tonnato (fläskfiléskivor i en sås med tonfisk som en huvudingrediens!!) och en pastasallad med pesto, sockerärtor och cocktailtomater. Mums! Och givetvis en dessertbuffé också.
Och hur satt vi när vi åt? Vid långbord? Nää! Åsa hade skapat en labyrint av bord. Så mycket trevligare.
Åsa P, Ewa, Tina och jag skulle framföra en sång om Åsa på melodin till We will we will rock you. Så blev det inte riktigt. Tina har lyckats ådra sig bronkit och fick inte sjunga alls. Så vi plockade in Anders som reservtina och bestämde oss för gruppnamnet Drama Queens. Tina fick vara Harpo Didriksson och som sådan gjorde hon en mycket viktig insats: hon stampade/klappade takten.
Och nu är klockan bara knappt halvtio på kvällen. Det känns helt OK.
Min vigselring
Nu har jag en vigselring igen!
Den jag fick när vi gifte oss 12/6 hade jag bara i två dagar. 14/6 tappade jag den, förmodligen någonstans på stora gräsplan på Campus. Det gav mig en chans att utnyttja försäkringen som ingick i köpet. Det lät betydligt bättre än det i själva verket var. Jag gjorde som man skulle: polisanmälde min förlust och gick sedan ner till Svedbergs Ur och Guld och anmälde via dem till försäkringsbolaget.
Vi tänkte oss att vi skulle kunna ta en tur med Thomé på sensommaren så att jag fick tillbaka ringen i rätt miljö. Så blev det inte. Framåt slutet av juli kom det ett brev från försäkringsbolaget. Jag skulle förklara varför jag inte åtgärdat "problemet", dvs att ringen var för stor. Jag försökte beskriva så detaljerat som möjligt hur det kom sig att jag inte gjorde det: jag hann ju inte! När jag väl insåg att ringen var för stor så hade jag tappat den.
Ytterligare två månader senare kom beskedet: jag kunde beställa en ny ring, vilket jag också gjorde. Ytterligare drygt någon vecka senare var den färdig och jag skulle hämta ut den. Men då skulle jag betala inte bara självrisk (410 kr) utan också en mellanskillnad på drygt 1100 kr "för att guldpriset gått upp". Försäkringen var alltså en beloppsförsäkring, och det som inte täcks av den får man vackert lägga till. Jag tyckte det var fräckt att jag skulle få betala så mycket extra när det inte var mitt fel att det dragit ut på tiden och valde att inte hämta ut ringen till det priset. Efter ett par ytterligare visiter hos Svedbergs Ur och Guld under några veckor utan att någonsin få något annat besked än att jag var tvungen att betala hela summan blev jag slutligen uppring av butikschefen. Hon verkade bara vara vagt insatt i att det var något jag inte var nöjd med, men till slut kom jag undan med en något lägre summa ändå. När vi köpte ringen var det en kampanj med 15% rabatt. Det priset fick jag inte nu, men väl junipriset som ändå var lägre än dagspriset. Jag betalade och hämtade ut ringen. Känner mig nöjd med att äntligen ha en vigselring, men missnöjd med den usla försäkringen. Beloppsförsäkring är löjligt! Det verkar vara en onödig produkt som guldsmeden plusar på. Många gånger blir det billigare att använda hemförsäkringens oturstillägg!
Vi köpte våra förlovningsringar hos Svedbergs Ur och Guld och sedan vigselringen. Nu har vi lärt oss att kunden inte på något vis självklart har rätt där. Jag har svårt att tänka mig att vi behöver handla något där igen, ever!
När vi hämtade ut den första ringen konstaterade jag att den såg stor ut i förhållande till förlovningsringen. Jag trodde att det hade att göra med att jag valt att ha den på höger hand. När vi provade ut den nya ringen var jag noga med att den inte skulle bli för stor. Minsta möjliga storlek visade sig vara exakt den som jag beställde förra gången då jag fick ringen som trillade av mitt finger. När jag jämförde min nya ring med förlovningsringen var de lika stora! Visst är det konstigt? Två ringar av samma storlek kan alltså bli olika stora - eller gjorde de rentav fel första gången?
Hur som helst klädde maken och jag upp oss i fredags kväll och gick till den nyöppnade Jämtland Indiska Restaurang där vi åt oerhört god indisk mat och till huvudrätten blev jag ringprydd igen. Nu sitter ringen stadigt på mitt högra ringfinger och lär knappast trilla av om jag inte kapar fingret!
Den jag fick när vi gifte oss 12/6 hade jag bara i två dagar. 14/6 tappade jag den, förmodligen någonstans på stora gräsplan på Campus. Det gav mig en chans att utnyttja försäkringen som ingick i köpet. Det lät betydligt bättre än det i själva verket var. Jag gjorde som man skulle: polisanmälde min förlust och gick sedan ner till Svedbergs Ur och Guld och anmälde via dem till försäkringsbolaget.
Vi tänkte oss att vi skulle kunna ta en tur med Thomé på sensommaren så att jag fick tillbaka ringen i rätt miljö. Så blev det inte. Framåt slutet av juli kom det ett brev från försäkringsbolaget. Jag skulle förklara varför jag inte åtgärdat "problemet", dvs att ringen var för stor. Jag försökte beskriva så detaljerat som möjligt hur det kom sig att jag inte gjorde det: jag hann ju inte! När jag väl insåg att ringen var för stor så hade jag tappat den.
Ytterligare två månader senare kom beskedet: jag kunde beställa en ny ring, vilket jag också gjorde. Ytterligare drygt någon vecka senare var den färdig och jag skulle hämta ut den. Men då skulle jag betala inte bara självrisk (410 kr) utan också en mellanskillnad på drygt 1100 kr "för att guldpriset gått upp". Försäkringen var alltså en beloppsförsäkring, och det som inte täcks av den får man vackert lägga till. Jag tyckte det var fräckt att jag skulle få betala så mycket extra när det inte var mitt fel att det dragit ut på tiden och valde att inte hämta ut ringen till det priset. Efter ett par ytterligare visiter hos Svedbergs Ur och Guld under några veckor utan att någonsin få något annat besked än att jag var tvungen att betala hela summan blev jag slutligen uppring av butikschefen. Hon verkade bara vara vagt insatt i att det var något jag inte var nöjd med, men till slut kom jag undan med en något lägre summa ändå. När vi köpte ringen var det en kampanj med 15% rabatt. Det priset fick jag inte nu, men väl junipriset som ändå var lägre än dagspriset. Jag betalade och hämtade ut ringen. Känner mig nöjd med att äntligen ha en vigselring, men missnöjd med den usla försäkringen. Beloppsförsäkring är löjligt! Det verkar vara en onödig produkt som guldsmeden plusar på. Många gånger blir det billigare att använda hemförsäkringens oturstillägg!
Vi köpte våra förlovningsringar hos Svedbergs Ur och Guld och sedan vigselringen. Nu har vi lärt oss att kunden inte på något vis självklart har rätt där. Jag har svårt att tänka mig att vi behöver handla något där igen, ever!
När vi hämtade ut den första ringen konstaterade jag att den såg stor ut i förhållande till förlovningsringen. Jag trodde att det hade att göra med att jag valt att ha den på höger hand. När vi provade ut den nya ringen var jag noga med att den inte skulle bli för stor. Minsta möjliga storlek visade sig vara exakt den som jag beställde förra gången då jag fick ringen som trillade av mitt finger. När jag jämförde min nya ring med förlovningsringen var de lika stora! Visst är det konstigt? Två ringar av samma storlek kan alltså bli olika stora - eller gjorde de rentav fel första gången?
Hur som helst klädde maken och jag upp oss i fredags kväll och gick till den nyöppnade Jämtland Indiska Restaurang där vi åt oerhört god indisk mat och till huvudrätten blev jag ringprydd igen. Nu sitter ringen stadigt på mitt högra ringfinger och lär knappast trilla av om jag inte kapar fingret!
Hit og dit
Jag hann inte mycket mer æn hem från London, så var det dags att åka till Nord Trøndelag før jobb. Men jag var klok nog att avboka morgontåget i måndags morse. Det verkade lite væl magstarkt att ta det nær jag inte ens varit hemma i 12 timmar. På så vis blev måndagen en riktigt behaglig dag med lite sovmorgon, ett lunchpass med kettle bells och lite annat smått och gott innan jag slutligen satte mig på tåget vid halvfemtiden på eftermiddagen.
Væl framme i Levanger væntade en øverraskning: total make-over av Plikten dær jag brukar bo. Istællet før ett ganska litet rum med en mycket smal sæng fick jag nu bo i en liten lægenhet med bred, skøn sæng, minikøk, soffa och gott om plats att tænka. Jag uppskattar førændringen!
Tisdag-onsdag var jag i Namsos. Dær kom den førsta snøn, och det verkar som om den breder ut sig.
Tillbaka i Levanger igår gick jag direkt hem till Hege, som bjudit hem avdelningen på middag. Trevligt, trevligt! Vi åt gulasch, brød med himmelsk olivolja från Sicilien på och drack gott vin. Jag har det bra på jobbet!
Væl framme i Levanger væntade en øverraskning: total make-over av Plikten dær jag brukar bo. Istællet før ett ganska litet rum med en mycket smal sæng fick jag nu bo i en liten lægenhet med bred, skøn sæng, minikøk, soffa och gott om plats att tænka. Jag uppskattar førændringen!
Tisdag-onsdag var jag i Namsos. Dær kom den førsta snøn, och det verkar som om den breder ut sig.
Tillbaka i Levanger igår gick jag direkt hem till Hege, som bjudit hem avdelningen på middag. Trevligt, trevligt! Vi åt gulasch, brød med himmelsk olivolja från Sicilien på och drack gott vin. Jag har det bra på jobbet!
Sista dagen
Väskorna är packade. Imorgon förmiddag lämnar vi London och det förtjusande Tudor Court Hotel.
Idag delade vi upp oss. Tina och Åsa ville gå på Towern. Det ville inte Ewa och jag. Vi siktade på shopping, men blev hejdade av Mr Gupta den äldre i foajén. Han ville massera Ewa igen. Det verkade vara en bra idé, så han fick sätta igång. Och han masserade hennes axlar, rygg, amar, nacke... Till slut fick hon order att sätta sig ner i en fåtölj och "spread your legs", så blev benen masserade också. Även jag fick min beskärda del av massage, och innan vi drog iväg in mot Oxford Street fick vi en lektion i hur vi ska andas.
Jag hade siktat in mig på Next nära Marble Arch, men deras Petite-avdelning var en besvikelse, bara en ynka klädställning. Då gick det bättre inne på det närbelägna Dorothy Perkins. På deras Petite-avdelning hittade jag en klänning, en kofta och jeans. Och på deras Opetite-avdelning hittade jag en grå cape som kommer att passa perfekt till mina skära handskar som jag hittade i Göteborg.
Sen vandrade vi Oxford Street fram. Ewa ville in på Clarks för att titta på skor, men det blev jag som handlade där: ett par svarta skor, som jag sedan konverterade till röda i en annan Clarks-butik. Just min storlek fanns inte i rött i den första butiken, men jag chansade på att jag skulle kunna byta någon annanstans. Om inte hade jag varit rätt nöjd med de svarta, för de är väldigt sköna.
Vi hade siktat in oss på att nå en sportklädsaffär vid St Paul under dagen. Vår plan var att komma dit med rundtursbussen som vi hade 24-timmarsbiljett till, men det gav vi upp vid Waterloo station efter att ha suttit på bussen ungefär en timma. Hungriga var vi också, så vi hastade in på en liten italiensk restaurang mittemot Småland Coffee. Vid närmare påseende visade det sig vara en väldigt stor restaurang, men huvudsaken var att maten var god. Vi åt pasta med rökt lax och sparris och medan vi åt öppnade sig himlen och dränkte bland annat Åsa och Tina, som just då satt på en rundtursbuss utan tak. Men vi kunde mätta och belåtna, och torra, vandra vidare längs Themsen för att så småningom nå St Paul Hill.
En sportklädsaffär senare valde vi en i vårt tycke lämplig station för att snabbast möjligt ta oss tillbaka till Paddington. Det gick inte alls, för den var stängd under helgen. Det tog vi som ett tecken på att vi skulle ta taxi tillbaka till hotellet, och i och med det fick vi bland annat se var Tony Blair bor.
Snabb dusch, snabbt ombyte - och så drog vi alla iväg mot Green Park station som var den närmaste St James's Hotel där vi skulle inta After Noon Tea. Vår bokning verkade ha försvunnit i cyber space, men det gjorde inte så mycket, för vi fick ändå ett bord i en egen liten salong där det snart dukades upp te, snittar, scones och kakor. Ett par timmar senare vandrade vi mycket försiktigt ut från hotellet. Det visade sig att många affärer, inte minst den stora bokhandeln Waterstones, hade öppen länge även på lördag, så vi hann med några timmars shopping till innan vi tog buss tillbaka till hotellet.
Det blev ett sista pubbesök innan vi slutligen återvände till hotellet för natten.
Idag delade vi upp oss. Tina och Åsa ville gå på Towern. Det ville inte Ewa och jag. Vi siktade på shopping, men blev hejdade av Mr Gupta den äldre i foajén. Han ville massera Ewa igen. Det verkade vara en bra idé, så han fick sätta igång. Och han masserade hennes axlar, rygg, amar, nacke... Till slut fick hon order att sätta sig ner i en fåtölj och "spread your legs", så blev benen masserade också. Även jag fick min beskärda del av massage, och innan vi drog iväg in mot Oxford Street fick vi en lektion i hur vi ska andas.
Jag hade siktat in mig på Next nära Marble Arch, men deras Petite-avdelning var en besvikelse, bara en ynka klädställning. Då gick det bättre inne på det närbelägna Dorothy Perkins. På deras Petite-avdelning hittade jag en klänning, en kofta och jeans. Och på deras Opetite-avdelning hittade jag en grå cape som kommer att passa perfekt till mina skära handskar som jag hittade i Göteborg.
Sen vandrade vi Oxford Street fram. Ewa ville in på Clarks för att titta på skor, men det blev jag som handlade där: ett par svarta skor, som jag sedan konverterade till röda i en annan Clarks-butik. Just min storlek fanns inte i rött i den första butiken, men jag chansade på att jag skulle kunna byta någon annanstans. Om inte hade jag varit rätt nöjd med de svarta, för de är väldigt sköna.
Vi hade siktat in oss på att nå en sportklädsaffär vid St Paul under dagen. Vår plan var att komma dit med rundtursbussen som vi hade 24-timmarsbiljett till, men det gav vi upp vid Waterloo station efter att ha suttit på bussen ungefär en timma. Hungriga var vi också, så vi hastade in på en liten italiensk restaurang mittemot Småland Coffee. Vid närmare påseende visade det sig vara en väldigt stor restaurang, men huvudsaken var att maten var god. Vi åt pasta med rökt lax och sparris och medan vi åt öppnade sig himlen och dränkte bland annat Åsa och Tina, som just då satt på en rundtursbuss utan tak. Men vi kunde mätta och belåtna, och torra, vandra vidare längs Themsen för att så småningom nå St Paul Hill.
En sportklädsaffär senare valde vi en i vårt tycke lämplig station för att snabbast möjligt ta oss tillbaka till Paddington. Det gick inte alls, för den var stängd under helgen. Det tog vi som ett tecken på att vi skulle ta taxi tillbaka till hotellet, och i och med det fick vi bland annat se var Tony Blair bor.
Snabb dusch, snabbt ombyte - och så drog vi alla iväg mot Green Park station som var den närmaste St James's Hotel där vi skulle inta After Noon Tea. Vår bokning verkade ha försvunnit i cyber space, men det gjorde inte så mycket, för vi fick ändå ett bord i en egen liten salong där det snart dukades upp te, snittar, scones och kakor. Ett par timmar senare vandrade vi mycket försiktigt ut från hotellet. Det visade sig att många affärer, inte minst den stora bokhandeln Waterstones, hade öppen länge även på lördag, så vi hann med några timmars shopping till innan vi tog buss tillbaka till hotellet.
Det blev ett sista pubbesök innan vi slutligen återvände till hotellet för natten.
Dagens slut
Nu är det midnatt i London. Vi hör ett stilla sorl från Norfolk Square. Fönstret är trivsamt otätt, så det blir inte olidligt hett på natten.
Kvällsnöjet var musikalen Billy Elliot om den lille gruvarbetarsonen som till slut fick gå på Balettakademin. Gripande, roligt (även om vi inte fattade alla skämt) och... bra. Vi anlände till teatern med svart taxi (Obs! Inte särskrivning!). Vi såg en blommig taxi tidigare idag. Den hade jag hemskt gärna åkt med, men den svarta passade bra när vi kom ut i duggregnet efter middag på Wagamama i Knightsbridge. Vi hade förkastat idéen med att trassla oss dit med tuben.
Mina vänner uppskattade att bli introducerade på Wagamama. Vi åt nudlar och sallader - och inte minst gudomliga desserter: Vit chokladcheescake med ingefära och chili-kolasås. Låter det gott eller låter det gott?!
En stor del av eftermiddagen åkte vi rundtursbuss. En sån som man kan hoppa på och av efter behag. Den vi åkte med idag hade lurguide. De med liveguider passerade inte vårt hotell. Det var ganska skönt att sitta där och se de centrala delarna av London passera. Vi har 24-timmarsbiljetter, så vi kan hoppa på lite mer imorgon.
Lite shopping har vi också hunnit med. Vi inledde med en timma på Primark. Där kunde man handla en välfylld kasse kläder för sisådär 400 kr. Ullared kan slänga sig i väggen! Jag fokuserade i huvudsak på strumpor.
Kvällsnöjet var musikalen Billy Elliot om den lille gruvarbetarsonen som till slut fick gå på Balettakademin. Gripande, roligt (även om vi inte fattade alla skämt) och... bra. Vi anlände till teatern med svart taxi (Obs! Inte särskrivning!). Vi såg en blommig taxi tidigare idag. Den hade jag hemskt gärna åkt med, men den svarta passade bra när vi kom ut i duggregnet efter middag på Wagamama i Knightsbridge. Vi hade förkastat idéen med att trassla oss dit med tuben.
Mina vänner uppskattade att bli introducerade på Wagamama. Vi åt nudlar och sallader - och inte minst gudomliga desserter: Vit chokladcheescake med ingefära och chili-kolasås. Låter det gott eller låter det gott?!
En stor del av eftermiddagen åkte vi rundtursbuss. En sån som man kan hoppa på och av efter behag. Den vi åkte med idag hade lurguide. De med liveguider passerade inte vårt hotell. Det var ganska skönt att sitta där och se de centrala delarna av London passera. Vi har 24-timmarsbiljetter, så vi kan hoppa på lite mer imorgon.
Lite shopping har vi också hunnit med. Vi inledde med en timma på Primark. Där kunde man handla en välfylld kasse kläder för sisådär 400 kr. Ullared kan slänga sig i väggen! Jag fokuserade i huvudsak på strumpor.
London once more
Jag är i London för andra gången i år, den här gången med ett förtjusande urval av extra goda vänner.
Vi startade resan igår med det inte allra tidigaste morgonflyget. Vid incheckningen på Arlanda blev vi lite oroliga när det påstods att vi hade stand by-biljetter. Dessutom fick bara de andra platser. 32 A, B och C skulle besittas av The Beige Girls. Väl vid gaten fick jag så min plats: 32 E. Det kändes ganska lugnt.
Vi tog Heathrow Express till Paddington Station och fann snabbt Tudor Court Hotel ett par kvarter därifrån. Det verkade bra när jag bokade det på nätet och visade sig vara än bättre. Hotellet drivs av en indier och hans föräldrar. Vid incheckningen presenterades vi också från den spanske anställde, Manuel, vars uppgift bland annat visade sig vara att bära upp våra väskor. Vi tyckte att vi kunde göra det själva, eftersom de vägde ganska lätt på hitresan, men det kom inte på fråga!
Själva incheckningen tog en stund för övrigt, för vi skulle få "The Speach". Förutom information om frukosttider och annat omfattade det goda råd om turistande i London. Redan då kände vi oss väldigt väl omhändertagna.
Vi har två små, men fräscha dubbelrum. Ewa och jag delar det som ligger ut mot gatan. Åsa och Tina har utsikt mot en vacker tegelvägg ungefär en meter bort, men de har vacker stuckatur i taket istället.
Efter ett kort rådslag över en kopp te gav vi oss ut i London. Vi tog bussen ner till Picadilly Circus och strosade runt där ett tag. Vi passerade ett stånd med väskor där jag inte kunde motstå en oerhört plastig väska med texten Medium Pink Bag. Den ser ut som den låter!
Sen blev det ytterligare ett väskinköp. Linnea har inte farit väl av alla mina resor, och på flygplatsen upptäckte jag att hon dessutom spruckit. Dessvärre var skadan inte så illa att jag fick en ny på plats, men när Åsa spanade in en läckert randig resväska åt mig bestämde jag mig för att det var dags att introducera nytt blod i mitt reseliv. Linnea får sluta sina dagar i London och Ingrid får föra hem min tvätt om mina Londonfynd.
Vi tog bussen tillbaka mot Paddington och hoppade av på Edgeware Rd där vi sett ett flertal libanesiska och indiska restauranger. Vi backade ut från en libanesisk när vi upptäckte stora TV-skärmar med fotboll i lokalen men blev sedan indragna i en trevlig irakisk-persisk restaurang. Maten var mild men välsmakande. Inget vin till maten där inte, men vi avslutade kvällen på en brittiska pub med målad skylt utanför.
Till frukost idag fick vi english breakfast. Jag lyckades byta bort mina bönor mot Tinas stekta ägg och kände mig väldigt nöjd med det. Hotellvärdens pappa dök upp. Redan igår hade vi endel kontakt med honom. Förklaringen till varför det luktade indisk mat i huset igår var att han lagade mat till 150 hemlösa varje torsdag. Idag kom han utifrån och snuddade vid Ewa och mig med sina kalla händer. Ewa tyckte det var skönt med lite svalka och bad honom stoppa dem innanför hennes tröja i nacken. Han misstolkade på ett trevligt sätt och gav henne snabbt en mycket proffsig axelmassage!
Vi startade resan igår med det inte allra tidigaste morgonflyget. Vid incheckningen på Arlanda blev vi lite oroliga när det påstods att vi hade stand by-biljetter. Dessutom fick bara de andra platser. 32 A, B och C skulle besittas av The Beige Girls. Väl vid gaten fick jag så min plats: 32 E. Det kändes ganska lugnt.
Vi tog Heathrow Express till Paddington Station och fann snabbt Tudor Court Hotel ett par kvarter därifrån. Det verkade bra när jag bokade det på nätet och visade sig vara än bättre. Hotellet drivs av en indier och hans föräldrar. Vid incheckningen presenterades vi också från den spanske anställde, Manuel, vars uppgift bland annat visade sig vara att bära upp våra väskor. Vi tyckte att vi kunde göra det själva, eftersom de vägde ganska lätt på hitresan, men det kom inte på fråga!
Själva incheckningen tog en stund för övrigt, för vi skulle få "The Speach". Förutom information om frukosttider och annat omfattade det goda råd om turistande i London. Redan då kände vi oss väldigt väl omhändertagna.
Vi har två små, men fräscha dubbelrum. Ewa och jag delar det som ligger ut mot gatan. Åsa och Tina har utsikt mot en vacker tegelvägg ungefär en meter bort, men de har vacker stuckatur i taket istället.
Efter ett kort rådslag över en kopp te gav vi oss ut i London. Vi tog bussen ner till Picadilly Circus och strosade runt där ett tag. Vi passerade ett stånd med väskor där jag inte kunde motstå en oerhört plastig väska med texten Medium Pink Bag. Den ser ut som den låter!
Sen blev det ytterligare ett väskinköp. Linnea har inte farit väl av alla mina resor, och på flygplatsen upptäckte jag att hon dessutom spruckit. Dessvärre var skadan inte så illa att jag fick en ny på plats, men när Åsa spanade in en läckert randig resväska åt mig bestämde jag mig för att det var dags att introducera nytt blod i mitt reseliv. Linnea får sluta sina dagar i London och Ingrid får föra hem min tvätt om mina Londonfynd.
Vi tog bussen tillbaka mot Paddington och hoppade av på Edgeware Rd där vi sett ett flertal libanesiska och indiska restauranger. Vi backade ut från en libanesisk när vi upptäckte stora TV-skärmar med fotboll i lokalen men blev sedan indragna i en trevlig irakisk-persisk restaurang. Maten var mild men välsmakande. Inget vin till maten där inte, men vi avslutade kvällen på en brittiska pub med målad skylt utanför.
Till frukost idag fick vi english breakfast. Jag lyckades byta bort mina bönor mot Tinas stekta ägg och kände mig väldigt nöjd med det. Hotellvärdens pappa dök upp. Redan igår hade vi endel kontakt med honom. Förklaringen till varför det luktade indisk mat i huset igår var att han lagade mat till 150 hemlösa varje torsdag. Idag kom han utifrån och snuddade vid Ewa och mig med sina kalla händer. Ewa tyckte det var skönt med lite svalka och bad honom stoppa dem innanför hennes tröja i nacken. Han misstolkade på ett trevligt sätt och gav henne snabbt en mycket proffsig axelmassage!