ulna

Sedan jag vandrat upp till Oljonsbodarna från Östra Odensala igår kväll och lämnat av en ryggsäck med sovsäck, liggunderlag och "gåddis" har jag inte hört ett pip från Alfons. Jag tolkar det som att det var minst sagt OK att vara ute och tälta med klassen. Kul!

När han återkommer från sitt friluftsliv får han hjälpa till att äta av den jättestora tårtan vi köpte med anledning av Petters 18-årsdag igår. Trots god hjälp av två av hans kompisar också finns det nästan en halv tårta kvar. Det torde dock vara ett övergående problem.

En annan bra sak idag var att de första enkäterna kom i retur. Fyra kuvert väntade i postfacket idag. En ambitiös person hade i och för sig returnerat enkäten och skrivit att han/hon inte ville vara med - men ändå. De tre andra hade fyllt i så snällt. Det tackar vi ödmjukt för.

Dagen började bra med att Anders var sjuk och hemma från jobbet. Då fick jag anledning att fixa frukostbricka och ha en lång och skön frukost på sängen. "Jobba hemma" kan man göra på många olika sätt. När jag sent om sider vevade igång mobilen fanns där ett sms från Tina som ville äta lunch med mig. Det kändes som en trevlig fortsättning på dagen.

Väl på jobbet så småningom väntade dels en hel bunt trevliga mäjl med samtycke till att jag ingår i en ämnesgrupp fortsättningsvis. Jag skickade en förfrågan häromveckan, och det föll i god jord. Under dagen har jag också fått belägg för att goda krafter arbetar för att jag ska få förflyttning inom universitetet, och genast känns allt så mycket bättre!

Eftersom jag inte känner mig som en medarbetare på mitt jobb så är jag antagligen en Emotarbetare. Så är det helt visst! Jag tror jag ska skriva det på den löjliga lilla vajtbården vid min dörr på jobbet.

Måndagen började dock ganska bra med att jag inte gick till jobbet utan la mig i soffan i rummet med de nya gardinerna och läste en skojig bok om variansanalys. När posten kom fick jag ett rart kort från Eva-Marie, som gick ut på att hon tycker att jag är en fantastisk vän. Jag gillar Eva-Marie!

Är lycka nya gardiner i vardagsrummet?

Nja... Nä, livet är nog inte fullt så enkelt.

Men icke desto mindre känns det som det var mödan värt att fålla upp ett antal nya gardiner och få upp dem.

Det blev ett nytt rum, nästan. Lite höstkänsla med djuphavsblått och varmt lila. Det blåa kanske inte är så höstigt egentligen, men de nya gardinerna är lite mörkare och mustigare än sina föregångare, så det känns lite mer ombonat. Som att vi är rustade för en kall och blåsig höst.

Jag ska fundera på att kanske rentav fixa köksgardiner också! Tyg till sådana har jag lagrat sen förra sommaren.

"Du såg otroligt fräsch ut", sa den manliga kollegan till mig sedan han stannat på avsatsen och låtit mig skrida uppför den ganska smala trappan i ensamt majestät.

Det är kul att få komplimanger! Jag kan nog dela med mig lite till min frissa, eftersom jag var där för några timmar sedan och fick håret fixat. Men bortsett från det känns det riktigt kul med så öppen uppskattning.

Vad han inte kunde se var mina nya underkläder - matchande BH och trosor, minsann! Det KÄNNS väldigt bra, och kanske syns på sätt och vis även om det inte syns. Men min senaste älskare fick beundra innan jag drog på mig mer kläder.

Imorse læste jag de sista sidorna i "Islossning", som ær Barbara Voors senaste roman.

Det var med blandade kænslor jag vænde det sista bladet. Islossning ær en sån dær bok som man både vill læsa ut før att se hur det går och samtidigt inte læsa ut før att den ær så bra.

En bok som kryper under skinnet.

Barbara Voors ær bra på sånt dær. Det ær ofta ingen stor dramatik egentligen, men så mycket annat som gør boken fængslande. Hennes sætt att tydliggøra romanfigurerna och så det distinkta språket.

I Islossning finns det t ex inte mindre æn tre olika "jag" som berættar, var och en från sin utgångspunkt, och ibland æven om samma føreteelser. I och før sig var det en detalj som størde mig. Nær Iris relaterade ett samtal så førdes det per telefon, men nær Sofie beskrev samma samtal var det under en gemensam promenad. Jag undrar om det var meningen att det skulle vara så! Det SKULLE i och før sig kunna vara en snitsig detalj før att visa att vi minns så olika, men... næ... jag tror att Babsan gjorde ett misstag dær. Men før øvrigt var det en højdarbok!

Min afton i Levanger var som vanligt lite ensam men på det hela taget trivsam. Først var jag ute och shoppade små saker: broderitråd och pærlor. Sen åt jag middag på Hotell Backlunds restaurang No39. Jag slog till på en favorit i repris: Tapas på norskt vis, vilket inte alls ær strimlade oliver på små pinnar och sånt utan snarare en smærre buffe av det som råkar finnas i køket den kvællen. Man får in ett jættefat fyllt med små skålar och fat med diverser rætter på och sen ær det bara att æta efter behag. Det gjorde jag. Mætt och belåten vandrade jag sedan hem till mitt lilla rum dær jag satt och sydde fast paljetter på min jazzkvilt resten av kvællen.

Att vara kvar sent på jobbet på fredag eftermiddag är en nästan pervers njutning!

Allt är lugnt.

Man kan utan att bli vare sig trakasserad eller förföljd skriva ut en 20-sidig enkät i 50 ex och sedan stå och stoppa i densamma i kuvert och använda HELA postrummet, inklusive golvet - bara en sån sak!

När jag sen når det stadium jag är i nu, att jag gjort allt jag behöver göra inför helgen, så känns det extra skönt att bara sitta kvar en liten stund till och ta det lugnt. Hemma är det Cole slaw på gång. Min insats för middagen är att gå och köpa rostbiff. Det känns rätt lagom ansträngande. Sen är det helg.

Just nu tycker jag att mitt jobb är helt OK.

På måndag är mitt jobb också OK, för då är jag i Örebro för att dumpa Emma och Fabian på folkhögskolan utan att vare sig ta semester eller nåt annat. Då är mitt jobb mycket bra!

Igår åkte Alfons ner till västsverige för att hälsa på sin mormor och morfar, dvs mina föräldrar. Det innebar att han på helt egen hand fick företa flygresan Östersund (Åre-Östersund!!!) - Göteborg, inklusive byte av plan på Arlanda, helt på egen hand eftersom han hunnit fylla 12 år.

Efter drygt en timma kom första rapporten per sms. Då satt han och väntade på planet  till Göteborg vid rätt gate.

Några timmar senare var han framme vid resans mål och jag pratade med honom. Han bedyrade att det var enkelt att resa när allt han behöver veta finns på informationstavlor. Härligt! Nu har han växt lite till, även om det kanske återstår en del tills han är en man.

Anders och jag ägnade gårdagskvällen åt att åka ner till Svenstavik för att lyssna på musik av Brahms, Bartok och Beethoven framförd av Bosse Öberg och Stefan B Nilsson. Jag undrar just om alla de där B:na var avsiktliga! Hur som helst var det vackert och njutbart. Småskalig musik är tilltalande! På köpet fick vi Stefan med oss i bilen hem till stan. Trevligt!

Tillbaka på jobbet så känns det sådär. Jag känner hur utanför jag är när några kollegor är på väg till Prag på studieresa, en resa som jag fick en inbjudan till men sedan inte fick följa med på ändå när jag tackade ja. Så är det att vara perifer. På det andra stället där jag sitter diskuteras 10-årsjubileum. Trots att jag arbetade heltid där i ett par år är jag inte värd att bli bjuden på middag. Så framöver kan jag välja på att sitta i ett fikarum där det pratas Pragminnen eller ett där det pratas om det jubileum jag inte är inbjuden till. Det är kanske läge att söka asyl i Norge!

Dock finns det ljus i mörkret. Jag blir uppvaktad från ett företag som gärna skulle anställa mig. Problemet är att jag inte längre får gångavstånd till jobbet - men visst lockar det! DET ska jag sitta och fundera på i fikarummen.

Jag har också anhållit om att få ingå i en i mitt tycke närliggande ämnesgrupp här på universitetet. Det skulle kännas bra att få någon sorts tillhörighet.

Igår kväll återvände vi hem efter en vecka söderut. Bortsett från resdagar upp och ner har vi mest befunnit oss i trakten av Kungsbacka. Målet igår var att hinna till Brunflo till kl 19 eftersom vi var inbjudna till ett möte där Lasse Hörnfelt skulle prata om jazzimprovisation. Jag tyckte att Ola, som bjöd in oss, sa att det var ett Rotarymöte, men jag trodde att jag hade hört fel. Det hade jag inte!

Med tanke på att vi startade från Karlstad så kändes det onekligen rätt välplanerat när vi svängde upp framför hembygdsgården i Grytan 18.57. Väl inne fick vi veta
1) Det VAR ett Rotarymöte
2) Lasse Hörnfelt hade fått förhinder...

Nåja, det kändes inte ändå inte som någon större anledning att deppa ihop, för vi fick blåbärspaj och kaffe, och sen satt vi snällt och lyssnade på diverse Rotaryinformation tillsammans med en hel del äldre medborgare, men även någon yngre. För att ändå inte känna att vi var där helt förgäves erbjöd vi oss att sjunga lite. Det fick vi! Det verkade uppskattas, och till råga på allt fick vi en preliminär förfrågan om vi kan tänka oss att sjunga i Stora Kyrkan i samband med Luciakröningen i december... Klart vi kan!

Bortsett från att jag spelade flöjt på en parkeringsplats i norra Värmland medan Anders sanerade bilen från utrunnet mineralvatten hann vi med ytterligare en spelning under veckan: en specialspelning för Eva-Marie hemma i hennes vardagsrum i Borås. Där kan vi snacka om att hela publiken var salig! Efter den första låten låg hon i soffan och sprattlade och tjöt av förtjusning för att det vara så häftigt att bli uppträdd för. Kul! Och bortsett från det var det som vanligt mysigt att träffa henne!

Under helgen ägnade jag mig i motsats till föregående lördag åt en musikquilt! Jag gick kurs på Löftadalens Folkhögskola för att lära mig "Skapa fritt på traditionens grunder" vilket innebär att man först gör en quilt och sedan broderar på, syr fast paljetter, pärlor, spetsar, kapsyler - i princip nästan vad som helst - för att skapa en bild. Jag började med en quilt som ska illustrera Anders sång: "You, this night and a little bit of jazz".

Att gå på quiltkurs är lätt magiskt! Alla har kul, och det är inte svårt att hitta saker att prata om. Jag delade bord med Marianne från Motala som raskt berättade att när hon för 6 år sedan hade anmält sig till en kurs på Löftadalens Folkhögskola, även den i Rikstäckets regi, så fick hon förhinder: hennes då 26-årige son tog livet av sig en vecka före kursen. ...vad säger man om nåt sånt...? "Vad synd"... Först kändes det som att det kom lite plötsligt, men jag kan förstå att det kändes viktigt för henne att berätta! Jag var i alla fall så innerligt glad att jag delade bord med henne och inte en energitjuv som satt en bit bort och bara malde på om idel oväsentligheter HELA tiden!! Om det inte hade varit för att jag faktiskt ville få med den hem så hade jag nog kunnat tänka mig att gå och köra ner min quilt i halsen på henne!

Idag har jag jobbat! Hela dagen!! Nu ska jag gå hem!!!

Nu har jag jobbat färdigt för någon vecka! Det har gått i ett de senaste dagarna med mest trevliga saker. När jag väl kom igång med det jag skulle göra på jobbet var det rätt kul. Jag har gått igenom ett antal testenkäter, bland annat ifyllda av mina döttrar, för att se om de funkar. Efter min genomgång och diskussion med resten av forskningsprojektet kan vi förhoppningsvis göra ett bättre formulär. Det är kul att granska vad som funkat och vad som inte har gjort det. Det var till och med värt mödan att sitta här hela söndagen för att göra en ordentlig granskning.

Igår underhöll Anders, Emma och jag c:a 20 personer i kyrkstallet vid Näs kyrka. Vi tyckte det var väldigt kul, och det verkade som om publiken tyckte det också. Vi hade valt att spela och sjunga inne i lokalen där det just nu är quiltutställning, och då kändes det passande att kalla det hela för quiltmusik - precis som när man quiltar hade vi tagit några olika bitar och sytt ihop dem, i vårt fall till c:a en timmas underhållning. Hillevi hade bakat goda tårtor som ytterligare förhöjde stämningen. Kul, kul!

För övrigt håller vi på att experimentera med våra kroppar, framförallt med Anders', genom att äta GI-mat nästan helt konsekvent (med undantag för tårta!). Till att börja med äter vi i princip kost helt utan kolhydrater, och det har en makalös effekt på Anders blodsocker! Det har säkert motsvarande effekt på mitt blodsocker, men det märks inte lika mycket, i synnerhet som jag inte kollar det. Det skulle vara mig främmande att frivilligt sticka mig i fingret. Så noga är det inte om mitt blodsocker går upp eller ner. Jag lever lyckligt ovetande. Tids nog ska vi balansera med lite kolhydrater också, men det verkade vettigt att starta från inga alls för att sedan successivt återinföra dem i våra liv. Mornarna utan fil och banan är värst, men det går faktiskt med ägg och skinka också! Det allra bästa är att vi får tröstäta nötter. Avocador (!) går också bra. Mitt behov av kaffe har minskat något. Det är fortfarande gott, men jag blir inte lika kaffesugen som vanligt. Det är lite märkligt. Nu ska jag gå hem och äta kycklingfrikassé. Sen ska jag packa grejer för en vecka på västkusten. Inte minst ser jag fram emot att gå på kviltkurs till helgen och lära mig att komplettera med pärlor, paljetter och broderier.

Idag hade jag behov av lite tröstshopping eftersom jag bland annat kände mig nödd att jobba. Man kan bli låg för mindre!

På Fanny hade de riktigt rejäl rea: 70% rabatt, det är rea det!! Bland annat fann jag en till synes ganska enkel, svart klänning i strlk 38. Det lite extra trevliga med den var att den var inte riktigt så enkel som den såg ut, i nederkanten var det t ex lite svarta broderier.

38 har känts lite trångt på sistone, men jag dristade mig att prova klänningen ändå - och den passade! Av pur förtjusning köpte jag även två skärp, ett i silver och ett i guld. Sedan kändes livet onekligen bättre, och jag kunde förmå mig att jobba ett tag. Det kändes till och med nästan lite kul!

Ikväll ska vi repa med Emma. Anders och jag testade några av hans sånger i kaféet där vi ska spela på lördag med pastor Jansson och min kafékollega för igår, och de gillade det, liksom vi gillade hur ljudet spred sig i lokalen. Det kan bli bra! Med Emma på cello dessutom kan det bli riktigt bra!

Det där med epitet kan vara nog så besvärande! När vi åt middag på min födelsedag tillsammans med mina döttrar och Anders äldste son ringde den sistnämndes telefon. Han förklarade att han var på födelsedagskalas. När "Ulla" inte räckte för förståelse i den andra ändan förtydligade han med "Pappas Dam". Det kändes bra för mig som inte vill vara sambo! Emma nickade också glatt instämmande och tyckte det funkade bra, däremot känns "Mammas Dam" inte som något lämpligt alternativ när jag ska beskriva mannen i mitt liv. "Senaste älskare" får gälla tills vidare.

Födelsedagen var trevlig på allehanda sätt med fina presenter, blommor, tårta, gäster etc. Precis så som man helst vill ha det på sin födelsedag.

Idag ska jag åka till Näs och servera kaffe tillsammans med Bendikt hela eftermiddagen i kyrkstallet där Näs kyrkliga syförening, kviltsektionen står för utställning denna vecka. Lägenheten doftar härligt av de nygräddade bondkakorna som jag ska ha med mig.