ulna

Jag har testat min campingprofil:

RESULTAT: Du fick 11 poäng av 12 möjliga. Här är vår tolkning:

10-12 poäng: Du är ett riktigt campingproffs som älskar att campa och har full koll på vad som gäller. Troligen är du en långliggare som bor i husvagn nästan jämt.

Så det kan bli!!! Troligen är testet inte särskilt trovärdigt.

Om en vecka är jag i London igen, den här gången tillsammans med David. Jag tror att det kan vara möjligt att intala honom att följa med till Waterstones på Picadilly - en av de mest fantastiska bokhandlar jag varit i! Eftersom de har böcker om allt, och mycket dessutom, så har de säkert en hyfsad tatueringslitteraturavdelning också. Medan David utforskar den kan jag strosa runt och plocka lite här och där.

Jag har just börjat läsa ett av de senaste Waterstonefynden: The Boy in Striped Pyjamas. Den hittade jag på hyllan med författarsignerade böcker. Huvudpersonen är en 9-årig tysk pojke vars far är någon slags officer. När boken börjar flyttar familjen från sitt stora, fina hus i Berlin till ett ensligt beläget hus nära ett fångläger vilket pojken finner högst besynnerligt. Hur kan pappans arbete var viktigare än hans liv i Berlin och viktiga saker som den fantastiska ledstången han åker på och hans tre vänner för livet, med vilka han har planer.

Boken kommer förmodligen att arta sig till en verklig rysare när han äntligen hittar en vän, en pojke i randig pyjamas.

Livet är egentligen mycket enklare om man bara tänker i svart och vitt:

* Alla människor kan delas in i vänner och fiender
* Alla aktiviteter kan delas in i roligt och tråkigt
* Alla platser kan delas in i himmel och helvete (detta gäller även Hell)
* All mat kan delas in i gott och äckligt
etc

På så vis kan jag t ex lättare förhålla mig Anders vänner som inte vill umgås med mig utan bara med Anders: De hatar mig och då kan jag hata dom. Så himla enkelt!

Imorgon ska vi ha timbilding på jobbet. Då ska jag dela in alla mina arbetskamrater i två kategorier. De som inte uttryckligt säger att de älskar mig hatar mig - då vet jag. Det jag ser framförallt ser fram emot är dock om Marie eller jag vinner vårt ingångna vad. Jag tror att konsulten som ska ta hand om oss kommer att föreläsa och beskriva grupp-processens stadier med förälskelsefas etc och hur man allid går tillbaka till fas 1 när någon ny tillkommer, Marie tror det inte. Jag hoppas att hon har rätt, men tror inte det. Hur som heslt går vi ut och tar en öl efter dagen, men vem som bjuder återstår att se.

8 juli ska jag springa från Östersund till Trondheim. Nästan i alla fall. Eller åtminstone 6 km på en delsträcka. FHI har med ett lag i S:t Olof-loppet. Så vad gör jag då en regnig lördag? Sticker ut och springer naturligtvis! Eftersom Anders är sedvanligt opålitlig så hindrade han mig inte och kom inte med goda argument emot detta vansinne att ge sig ut i regnet. Nejdå! Han hängde på. Minsann. Men det var ganska skönt! Vi joggade fram i ett stilla sommarregn som just hade passerat hög luftfuktighet.

Igår kväll roade jag mig bland annat med att boka en Londonresa åt David och mig. 27 juni åker vi för att lite i sista minuten hinna hälsa på Hillevi en gång till. Jag höll på att boka in oss på fel hotell i hastigheten. Tower Bridge lät ju som ett troligt namn för Premier Inn-hotellet - men det skulle vara Tower Hill.. Det kryllar av Premier Inn i London!

Det finns vissa saker i tillvaron som ger en mer direkt och ögonblicklig tillfredsställelse än andra. Just nu tänker jag på det där att få se sin väska komma på bagagebandet efter två flygplansbyten. Det är, om inte lycka, så högst tillfredsställande. Igår morse startade jag med buss från Lake Tahoe och hade en fantastisk resa från det gröna och lummiga Lake Tahoe ner mot Nevadas mer ökniga områden mot Reno. När jag åkte andra vägen för en vecka sedan såg jag inte allt detta eftersom det var nattsvart.

Väl i Reno sa jag Bye, bye till väskan - men den hängde efter mig till Arlanda lika fullt. Vi bytte plan i Denver och London, och uppenbarligen bytte vi till samma plan. I Denver kände jag mig lite ensam efter en veckas intensivt umgänge med Jessika och Carolina i synnerhet och hela konferensen i allmänhet. Det kan kännas lite tomt då. Och inte hade jag fått något sms heller, inte från någon, så då var det definitivt synd om mig. Men jag gjorde mig glad genom att kosta på mig en uppgradering på flyget. Inte till businessclass för där handlade det om tiotusentalskronor (6000 dollar) men väl mellantingsklassen som heter Någonting Plus hos British Airways. Sedan kände jag mig genast lite gladare, och ännu gladare var jag på planet när jag fick lite bredare stol, benstöd m m. Jag tackade mig artigt och ordentlig.

På planet från London till Stockholm satt jag bredvid en liten man som pratade engelska/amerikanska med spansk accent. Äntligen fick jag en reskamrat som jag kunde prata med och ett möte att minnas. Han berättade att han ursprungligen kom från Costa Rica men har bott i USA många år. Sina sista yrkesverksamma 20 år före pensionen jobbade han på Coca Colas fabrik i Californien och det var enligt honom en fantastisk arbetsplats. Så drick Coca Cola! Det gjorde jag på planet och det var så jag fick veta just den lilla detaljen. Då hade jag redan fått veta att han var på väg till sin i Norrköping boende dotter. Hon träffade en svensk gäststudent i Californien och emigrerade. Tänk vilka öden det finns.

På flygplatsen i Reno köpte jag för övrigt en bok som verkade bra, en novellsamling. Redan på sidan 8 fann jag ett tydligt tecken på att det var en bok för mig, för där dök en kvinnlig doktor i statistik upp. Och lite längre in i boken hamnade jag i Balham, där Hillevi bodde förra året.

När man flyger mellan tidszoner blir det här med igår lite konstigt. Men sista kvällen i Lake Tahoe, som var torsdag kväll, så var vi i alla fall ute med två nyazeeländare och en skotte. Cynthia, Phil och Crawford. Phil har under veckan lärt sig att ropa "Ulla, Ulla, Ulla!" fast på de engelskatalandes vis. Det tillsammans med det faktum att det var just jag som blev medbjuden på "Ladies Night" var lite provocerande för mina kollegor som antydde att jag fick onödigt mycket uppmärksamhet. Men vadåååååååååå..........

Inatt ska jag sova på Quality Hotel som är ett välisolerat hotell mitt i inflygningsfältet för Arlandaflyget. Jag ser planen stryka förbi hustaket men hör inget.

Igår var det vernissage för Färgfabrikens nya utställning "Levitation". Tack vare Emma kunde jag gå dit tillsammans med Anders. Alfons klass hade som uppdrag att städa Campus-området igår, kratta, plocka skräp etc, och varje elev skulle medföljas av en vuxen. Min plan A var att följa med, men allteftersom veckan led med långa arbetsdagara kände jag att jag behövde en ledig lördag - och då var hjälpen nära. Den optimala vuxna medföljaren för Alfons skulle rimligtvis vara Emma eftersom hon är proffs, och hon är aldrig omöjlig, i synnerhet inte om hon får betalt. Alla nöjda.

Den förra utställningen på Färgfabriken, dammen med 103 karpar, var en besvikelse, men den här gillade vi. Den kittlade våra sinnen, inte minst det röda schackrummet skapat av Sonja Nilsson som tidigare var man och bonde. Mitt på golvet i det lilla rummet står det ett bord med ett schackspel och några pjäser belysta av en lampa. Väggarna är täckta med röda draperier. Rätt vad det är ändras några av schackpjäsernas skuggor till bilder, och strax därefter börjar det blinka stroboskopljus i springor mellan draperierna. Det känns lite märkligt, och om man står stilla så händer det inte så mycket mer. Men om man rör på huvudet och blinkar lite så projiceras figurer på väggarna! Vi återvände till rummet när vi gått runt och tittat lite och då fick vi sällskap av ett äldre par. Anders tror att den äldre mannen är insändaren "Arbetare ehuru välutbildad" som exponerat sin minst sagt konservativa kvinnosyn i ÖP:s  insändarspalt senaste veckan. Jag tror dessvärre att det finns mer än en gubbe med sådana åsikter! Den vi träffade på fnyste föraktfullt åt utställningen. "Är detta konst?" Och att konstnären gjort könsbyte kommenterade han också "Jaha, han degenererade". Men somliga straffas direkt: eftersom han stod helt stilla och bara föraktade såg han inte det häftiga ljusspelet på väggarna! Han hade stått där och muttrat en stund över att man måste vänta på upplevelsen - förmodligen hade han inte ett dugg bråttom, men ändå - men när det väl hände något var han inte mottaglig.

Anders har fått idé till en ny roman där han bland annat vill ha med en bordell där män säljs till kvinnor. Därav kom vi att diskutera vad en kvinnlig torsk månde heta. Jag tror att man kan kalla henne en kolja!

Anders kan man aldrig lita på! Igår sms:ade han snällt och erbjöd sig att laga middag vid valfri tid. Jag svarade och föreslog att vi skulle springa oss lite före maten - och då var det kört. "Ja!", svarade han. Så då var det bara att springa bortåt FOLKETS HUS och lite förbi dessutom, igen. Men det blev faktiskt bättre sen. Redan på kvällen hade träningsvärken nästan släppt, och idag är det helt OK.

Till helgen får mina väskor ut och resa. Linnéa ska följa med mig till Niagara Falls (Kanada) och Emil ska med Emma på roadtrip i södra och mellersta Sverige.

Nej, jag tänker inte skriva om ett slags handelsplats. Det här inlägget handlar om sångare.

En sak som verkar vara genomgående i blandade körer är att basarna har två generella karaktärsdrag:

1) De måste ofta ta om sina stämmor mest
2) De är aldrig tysta, dvs när de inte sjunger så pratar dom, hela tiden.

Det kan till och med  vara så att 1) och 2) hänger ihop. Om basarna var med uppmärksamma så kanske de skulle klara av sina stämmor bättre också!

Fördelen med att sjunga i damkör är att där finns inga basar. Ibland saknar jag Oviksfjellorna!

Nej, jag vill inte prata om det!!!!!

Anders skriver låttexter och jag läser en bok om bokbörjanar. Tänk dig att skriva en hel bok om hur man ska inleda en skönlitterär text! Visst är det häftigt at det håller som koncept.

Dagen började bra. När jag klev ut i solskenet passerade en oerhört gullig röd bil, och när jag kom till jobbet hejdade sig en man på väg ut och höll upp dörren för mig så att jag slapp gräva fram min plupp för att ta mig in. Första gången jag var på Fhi kändes det som ett fort med alla låsta dörrar - men tillvänjningen gick snabbt. Nu för tiden känns det nästan normalt att behöva låsa upp dörrar lite då och då för att komma fram. Att ständigt ha med låspluppen är en vana helt enkelt. Nuförtiden använder vi dem dessutom för att få utskrifter. Det här är riktigt fiffigt: när vi skickar något till skrivare så hamnar dokumentet i någon slags digital skrivarkö, gemensam för hela institutet. Sen är det bara att gå till närmaste skrivare och vifta lite med pluppen framför en läsare, så skrivs dokumentet ut just där. Vad just den skrivaren heter behöver vi alltså inte veta.

Jag får vara med om mycket nytt på sen jag bytte jobb. Häromveckan hade jag utvecklingssamtal, idag var det lönesamtal. Båda samtalen hade jag med Marie, som är min närmsta chef. Jag förberedde mig genom att plocka åt mig ett äpple ur en av fruktkorgarna. Detta äpple fick Marie när vi skulle ha vårt samtal. Hon tackade och tog emot denna uppenbara muta.

Efter jobbet åkte vi till Torvalla och köpte en soffa, eller beställde åtminstone. Vi får den om sex veckor. Sex veckor är en lång tid, å andra sidan är det nog en rätt försumbar tid relativt sett. Men jag hade helst velat ha den idag!

Det känns kul att det är måndag imorgon. Jag har mycket kul att ta tag i på jobbet för jag fick skynda mig därifrån i fredags då jag ville hinna fixa en liten skattask åt Karin som disputerat på förmiddagen och hade fest på kvällen. Hon ville hellre ha pengar än presenter, så jag kom på att jag skulle sy en ask åt henne och lägga guldpengar i den. Det hann jag inte förrän just den dagen, men det var lika bra, för då kunde jag välja tyger som stämde med hennes klädsel under disputationen - och jag hann precis göra klart den sisådär tio minuter innan festen började...

Just nu känns mitt jobb helt perfekt! Jag har roliga arbetsuppgifter och underbara arbetskamrater. Idag tycker jag ännu mer om dem, för flera av dem kom igår när vi spelade. Det kändes väldigt bra.

Ikväll har vi provspelat det vi tänkter spela för Bergs konstklubb imorgon. När vi i stort sett bara spelade alla låtarna rakt igenom tog det 25 minuter. Om vi sen lägger till c:a 2 minuters effektiv applådtid och ett par minuters prat så kommer det att ta lite drygt en halvtimma. Det blir alldeles lagom. Vår strategi imorgon är att prata så lite som möjligt så att vi hinner med 7 låtar på en halvtimma.

Jag tycker väldigt mycket om Anders sångtexter. Till och med när han lägger in plattityder, som "lik en blomma som slår ut". Jag tycker det funkar, och orden ligger bra i munnen. När det inte funkar skriver han om. Det är praktiskt!

Vi håller på och tränar in en ny låt inför vår kommande spelning i Svenstavik på torsdag kväll på Bergs konstklubbs årsmöte. "Kom förför mig försiktigt..." En låt att sjunga med varsamhet. Vi tror att vi har fått till den. Emma har lovat komma och lyssna. Hon är en sträng och bra provpublik.

Vi tog en sväng ner på stan och gick på Gregorimarknaden. Det man framförallt kan köpa på Gregorimarknaden är strumpor. Korta, långa, ullstrumpor osv. C:a vart tredje marknadsstånd är fullt med strumpor. Vill man ha många strumpor kan man köpa 14 par för 100 kr. Detta erbjudande återkom regelbundet. 14 par för 100 kr. Jag misstänker kartellbildning! Strumpkarteller är inte att leka med. Det gjorde vi inte heller. Vi gick till Hemköp och köpte jordärtskockor istället.

Min tolkning av denna bild är att Hillevis arbetskamrater tillber henne. Men visst, jag kan ha fel!

Om jag blundar skulle jag kunna tänka mig att jag var ombord på ett fartyg på väg någonstans där solen skiner. Från köket hörs kluckande vågljud från diskmaskinen och från arbetsrummet ett rytmiskt ljud som från en båtmotor, fast det är skrivaren som skriver ut en massa sidor som vi ska läsa till nästa skrivarkursgång. Jag gungar lite i min däckstol, fast det är min fåtölj.

Imorgon fyller David 16 år. Egentligen blir han exakt 16 kl 01.20, men då tänker jag inte uppvakta honom. Han ska få ett paket ikväll och välja själv om han ska öppna det 01.20 eller imorgon bitti när han vaknar. Om han öppnar det ikväll är det fusk. Han kan tänkas göra det, men jag tror inte att han gör det. För att kittla hans nyfikenhet ligger just det paketet väl synligt i hallen just nu.

Anders fick överta en present som jag hade tänkt ge David, dvs han får den av Anders istället, och så fick jag nöjet att gå på stan och shoppa lite nya presenter istället. När jag gick ner till stan hade jag ingen väldigt tydlig idé om vad jag skulle köpa, men som tur var mötte jag David i sällskap med Anton, så då passade jag på att fråga dem om förslag på presenter till någon som fyller 16 år imorgon. David hade flera bra förslag, så sen gick det alldeles utmärkt att hitta bra saker. Dessutom beställde jag en tårta på Törners. Må födelsedagen komma. Jag är beredd!

Det är synd om Guldfynd. De borde kanske byta namn till Guldsynd?

Häromdagen fick jag brev från dem: "Hej Ulla!", skrev de. "Du är en av våra bästa kunder". Då förstod jag hur synd det är om dem! Förra året handlade jag konfirmationspresent till David. Förtjänsten för den affären täckte knappast hyran för butiken den dagen ens. Och när jag dessförinnan handlade på Guldfynd minns jag inte!

Frågan är hur Guldfynd kan överleva! Har de någon sidoverksamhet av något slag?

Idag tog jag itu med att flytta in i mina nya garderober. De kom i platta paket från IKEA häromveckan och blev helt klara förra helgen, men det kan vara farligt att förhasta sig. Att flytta in i nya garderober måste göras med omsorg. Anders har byggt menande klädberg lite här och var i sovrummet. Bara jag flyttade ur de gamla garderoberna skulle han få breda ut sig i dem. Men jag har låtsats som det regnat (fast det har snöat) och inväntat rätt dag, vilken inföll idag. Man kan ju tycka att det borde se rymligare ut i korgar och på stänger när vi fördubblat garderobbeståndet - men det gör det inte! Det är fullt, och ändå sorterade jag ut en hel del...