ulna

Eller också är det så att musiken genererar glädjen!

Hursomhelst hade jag äntligen en flöjtlektion igen igår. Den förra var någon gång i juni när jag nyss köpt min flöjt. Sedan dess har jag övat på egen hand, men nu hade jag äntligen etablerat ny kontakt med min flöjtlärare och gav mig glad i hågen iväg för min lektion. En timma senare var jag ganska trött - men definitivt stärkt i själen. Jag kände att jag hade kommit en bra bit på väg i spelandet på egen hand men en timmas lektion gav en ny kick och ett rejält kliv framåt ytterligare. Det är tur att Emma flyttat hemifrån, för nu ska jag öva kromatiska skalor så det står härliga till!

Även idag väntar det spellektion: kyrkorgel den här gången. Det är så olika känsla att spela flöjt och orgel. När det gäller flöjten känner jag den alltmer som en del av mig. Jag kommer att kunna behärska den allt bättre och det är roligt och utmanande. Jag kan till och med pröva mig fram en hel del. Att spela kyrkorgel däremot är mer filosofi. En orgel är en stor och mäktig organism som jag i och för sig kan styra men kanske aldrig helt behärska. Därtill är den för stor. Det är häftigt att dra ut några pipor och märka hur hela kyrkan fylls av ljud. I det fallet är jag mer mitt uppi musiken än att den är en del av mig. Det är inte utmaningen att lyckas ta nya toner utan att sätta ihop delar till helhet. Nåja, jag får väl se till att ha en berikande fritid, och ta jobbet för vad det är.

Bokrean drar igång idag. Kul för bokhandlarna, antar jag. Däremot väntar jag nog för att eventuellt fynda till halva reapriset om några veckor. Mitt största reafynd genom tiderna var tveklöst "Power Book" av Jeanette Winterson. Jag köpte den för dess häftiga omslag och kunde inte ana vilken läsupplevelse som väntade! Dock bidrar jag med min skärv till rean redan idag. Alfons fick 300:- att handla böcker för - med sträng uppmaning att lämna tillbaka det han eventuellt inte köper böcker för. Det gäller att prioritera de viktiga sakerna i livet!

Forskarhandledarkurs igår igen. Det känns lite drygt. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag går kursen. Mest trolig kommer jag aldrig någonsin att bli någon doktorands handledare, vilket är det som kursen förbereder för. Även om jag kanske mer än många andra på jobbet handleder folk på alla möjliga nivåer får jag aldrig uppdraget som formell handledare vare sig för C- eller D-studenter som skriver uppsats, än mindre för doktorander. Precis som så mycket övrigt i jobbet får jag hålla på och sätta mig in i delar men inte vara med om helheten. Det är tråkigt! Senast idag har jag suttit ett par timmar med en doktorand och diskuterat hennes enkätresultat. Visst är det kul, och i det här fallet var det dessutom en av mina vänner som jag sällan träffar annars, men jag vill kunna vara med om hela processer!

Helgens bästa var utan tvekan lördagens shopping med Alfons! Han är för närvarande i den åldern då småpojkar kan växa ett par dm över en natt. I stort sett alla kläder, och framförallt byxor, är gravt urvuxna. Således gick vi ner på stan i lördags för att ekipera honom. Anders följde med som smakråd och moraliskt stöd - fast varken det ena eller det andra behövs egentligen när Alfons behöver kläder. Han är tvärsäker på vad han vill ha eller inte vill ha. Och det är aldrig något tjafs om att kolla på något annat ställe t ex. När han väl hittar något som passar så slår vi till, och that's it.

Vårt första stopp på shoppingturen blev något oplanerat J Store, eftersom den råkade ligga i färdvägen. Och det var en himla tur! Där hade de slutrea med jeans för 69:- etc. Men det var inte det som var höjdaren, utan rocken som vi hittade (för 99:-). Alfons är nog mest känd för killen med mjukisbrallor och en allmänt sjaskig attityd utan att vara hip, så kanske mest på skoj lyfte jag fram rocken och föreslog att han kanske skulle klä sig som en liten Anders Frank. Det nappade han på direkt! "Den vill jag ha", sa han, redan innan han provat. Och när han väl provat var det ett givet köp: den satt som om den var tillskuren exakt efter Alfons figur (som den var den dagen). Sen skulle han naturligtvis ha en randig halsduk också. Anders blev lite generad - men rocken var tydligen en gammal (outtalad!) dröm hos Alfons sedan han sett en i Kalle Anka... Kalle Anka är tydligen kulturens vagga!

Sen fick jag gå på stan med två herrar i rock. Den ena modell mindre, släpande på en stor klädkasse - för vi hittade åtskilliga andra plagg också, såväl på rea som inte. Och när man hittar kläder som passar till Alfons köper man dem!

I övrigt var det rätt trivsamt det mesta i helgen - och Emma handlade och lagade mat fredag-lördag. Heders! I fredags fick vi dessutom efterrätt - och det var inte glass utan något tillagat. En helg som börjar så måste bli bra!!

Bland det första som hände på jobbet idag var att Christina i rummet bredvid gjorde en liten happy-dance! Det var något oväntat, men kul! Varför? För att det är fredag, förstås. Redan då hade jag skön helgkänsla. Sprillans nya kläder bidrar till välbefinnandet.

Igår eftermiddag, medan Emma lagade middag hemma, stängde jag av ljudet på mobiltelefonen och gick in på Lindex och provade ett större antal kjolar och blusar. De hade haft vänligheten att skicka mig en rabattkupong som gav 30% rabatt på valfritt plagg och 10% på övriga inköp vid ett och samma tillfälle. Jag kände behov av att visa min uppskattning över detta generösa erbjudande. Det var inte svårt att hitta lockande objekt, men jag valde till slut en svart kjol med lustiga detaljer, en kjol med nån sorts prickmönster i kanske grafitgrått eller så (betydligt snyggare än det låter - oerhört mycket snyggare än det låter faktiskt), en svartvitrutig blus i stretchtyg som liksom växer med uppgiften (den ser snäll och beskedlig ut men är hur läcker som helst och har dessutom 3/4 lång ärm vilket jag gillar) och så en riktigt söt, grå blus med korta puffärmar. Den senare ska jag ha när jag ska se snäll ut.

Sen har de senaste dagarna bjudit på en hel del trevligheter. Middagen med anledning av Tors 20-årsdag i onsdagskväll var lyckad. God mat, trevliga människor eftersom det i stort sett var Anders och jag och våra barn i urval. Trerätters middag är alltid kul, och den här kvällen hade jubilaren i gott samarbete med far och bror tillagat auberginebruschetta, oxfilé provencale med hasselbackspotatis samt inhandlat en frukttårta till efterrätt. Presenterna blev uppskattade. Kanske blev han allra mest glad för den oväntade presenten från Hillevi? Hon skänkte generöst bort en liten blå plastpistol som hon fått som bilaga till Kalle Anka. Med denna kan man skjuta små röda, mjuka plastplattor. En perfekt gåva till en soldat!

Igår kväll hade vi all anledning att bege oss till Storsjöteatern och uttagningen till Musik Direkt där David var med i The Bläckfisks nummer. Att David redan stod på scen när vi kom in i salongen märkte vi först då övriga i bandet kommit in på scen och börjat. Då började nämligen spöket på scenen röra sig så smått för att så småningom avtäckas. David såg ut som en söt pyssling som kontrast till de övriga i svarta trikåer, cyklop m m. Kul nummer! Även en hel del av de övriga numren var roliga att se. I bläckfiskfallet är jag ju färgad av personliga sympatier. Våra favoriter, som var grymma på gitarr och inte minst samspel, gick förvånansvärt nog inte vidare, inte de heller. Men åtminstone något av banden kommer att tas ut som jokrar till länsfinalen, så än är inte allt bestämt.

Och det som inte løser sig førlorar førr eller senare sin betydelse!

Jag fick sjælv ringa tillbaka till herr Kvilt imorse, och han kunde då berætta att min løn fanns kvar på ekonomiavdelningen. De hade tydligen problem med att få ivæg den. Jojo! Man kan ju tycka att de borde ha hørt av sig i så fall. Men i Norge tar de det lugnt, uppenbarligen, och væntar tills tiden ær mogen.

Erling och jag har nog också knæckt problemet med SPSS som inte fungerar på min dator. Det gjorde vi nær han kom tillbaka med den och det fortfarande inte funkar. Jag har begrænsad behørighet att mecka med datorn, och i och med det kommer jag inte åt filer som behøvs før att bekræfta licensen! Nær motsvarande problem uppstod på jobbet hemma fick jag helt enkelt ansvaret att handha min egen dator, och då gick allting bra! Nu får vi se vad IT-killarna hittar på under dagen. Blir det patiens eller SPSS på tåget hem?

Jobbet i Norge før inte bara med sig extra stimulans rent intellektuellt och vælkomna extrapengar utan æven tid før eftertanke. På tågresorna till och från Levanger, och de ensamma kvællarna, hinner jag landa. Det kænns bra. Igår kænde jag mig stressad och førføljd! På tåget hit satt jag och funderade på vad som gjort att studenterna på en kurs varit så irriterade och stressade och kom på några saker som kan gøra att de i ett tidigare skede kanske kan inse vad det ær de ger sig in på. Just nær det gæller mitt inslag med statistik kan de redan med antagningsbeskedet få ett kompendium som innehåller nødvændiga førkunskaper som de bør ha med sig från tidigare kursen. De som har luckor kan då antingen repetera - eller inte hoppa på kursen. Som i alla andra sammanhang går det mesta att hantera bara man får information. Væl framme i Levanger var jag ændå inte mentalt rustad att gå in på det forum som studenterna egentligen ska anvænda før att diskutera relevanta frågor før kursen men som mest anvænts som klagomur. Jag orkade inte ta før mycket negativ energi. Viss sjælvøvervinnelse fick mig dock att gå in och læsa mina privat brev på kurshemsidan. Jag gjorde det framåt eftermiddagen - och blev glatt øverraskad av att de få brev som fanns dær var vænliga och innehøll høgst relevanta frågor som jag kunde besvara. Under dagen hade jag också fått två meddelanden på telefonsvararen på mobilen. Sækert från stressade studenter, tænkte jag, och bestæmde mig surt før att inte svara om de ringde igen. På torsdag tentar de, men om de inte kan anvænda kurshemsidan før frågor så tænker jag inte ta dem via mobilsamtal utomlands. - Men så fel jag hade! Imorse kollade jag numren till de som ringt, och de handlar uppenbarligen om helt andra saker! Jag tror inte att jag tænker prata med de personerna heller innan jag kommer hem till Sverige, men det ær inget otæckt. Med førnyat mod gick jag så in på kursforumet før den tidigare næmnda kursen før en stund sen - och dær var det också frid och frøjd på det stora hela. Det gæller væl bara att våga møta sina demoner, så spricker dom!

Igår afton tog jag en promenad till Magneten - det ganska stora køpcentret/gallerian i utkanten av Levanger. Det ær inte någon særskilt lång promenad men værd besværet, eftersom de få butiker som finns kvar i Levangers Centrum stænger redan vid fyratiden. Jag ville hitta en norsk skiva som present till Tor, vars 20-årsdag vi firar drygt en vecka i efterskott ikvæll - och det gick bra. Sen gjorde jag ett fantastiskt fynd åt mig sjælv i Pandurobutiken: ett set med 4 små tænger (platt-tång, avbitare etc) før smyckestillverkning. Knappt en dm långa ræ de och førsedda med røda skaft, de små raringarna. De ær helt bedårande! Om de sedan funkar ær det givetvis bonus. Jag køpte ett set før att gøra ørhængen också, men jag tror jag spar dem till næsta pysselkvæll. Igår kvæll tittade jag på norsk danstævling på TV och stickade på Anders 49-årspresent som møjligen, men troligen inte, blir klar till 50-årsdagen.

...blev det inte idag. Jag är redan färdig med 8 timmars undervisning. Ja, jag var det faktiskt redan vid niotiden. Inte illa.

Väl förberedd kom jag till föreläsningssalen och mötte endast min kollega, tillika kursansvarig. De 4 studenter som återstår efter diverse avhopp syntes inte till. Ärligt talat letade vi inte så mycket heller, men vi satt troget kvar i trekvart och diskuterade vetenskapliga metoder i allmänhet och livet i synnerhet. Sen släckte vi ljuset och gick därifrån.

Så nu är frågan? Kan jag nu med gott samvete ta ledigt resten av dagen?

Svaret är obetingat "ja", men jag väljer att jobba på med rättning av Omvårdnad D-kursens inlämningsuppgifter. Det tar tid men är ändå rätt kul för åtminstone de som jag gått igenom hittills ser mycket bra ut. I och för sig är det bland de som lyckats skicka in sina uppgifter där de skulle. Det kan ju vara så att det var lite vägskiljande också. Vi får se.

Alla hjärtans dag är det minsann också. Den började bra med att jag halvt sovande blev ömt smekt över kinden. Det kändes bra, inte minst som jag var tvungen att gå upp tidigt!

Jag är, tillika många andra, lättmanipulerad.

Medan jag duschade imorse slölyssnade jag på radion och fick till min förvåning höra att det är fullständigt normalt, för att inte säga vanligt, att tycka om måndagar. Det är nästintill favvodag för många.

Jojo!

Och kanske berodde det på det, eller också berodde det på något annat, men när jag klätt på mig och ställde mig framför spegeln behövde jag inte ens fråga utan såg faktiskt att jag var ovanligt vacker idag till och med! Så det kan bli!

Lite extra glans har denna dag förvisso eftersom det är Davids 14-årsdag. Jag uppvaktade med frukostpåsängen och ett Kinder-Egg. Det senare för att det är en så utomordentligt bra present: choklad & överraskning! David blev vederbörligen lycklig av den fina gåvan. Därtill fick han skissbok och tuschpennor för sitt graffitiskapande, och det gillade han också.

Hær i Norge kør de med ett extra k i statistik. Det kanske finns en poæng med det. Ordet får liksom lite mer tyngd.

Som statistikker i Namsos, Norge kænner jag mig uppskattad! Nu ska jag inte klaga. Det finns faktiskt en hel del uppskattning på andra sidan kølen också - men hær kænns det verkligen tydligt!

Namsos sjukhus ær ett ganska litet sjukhus. De flesta verkar kænna alla andra. Igår satt jag med två geriatriksjukskøterskor och jobbade med deras datamaterial om urinvægsinfektioner bland åldringar på vårdhem. Gissa om de tyckte det var spænnande nær jag utifrån deras frågor och funderingar kunde ta fram diagram och testresultat før att såvæl styrka som førkasta saker som man tror om urinvægsinfektioner. Jag ska inte øverdriva och påstå att jag tedde mig gudomlig, men det kændes bra! Det ær alltid kul att jobba med proffs, och de hær damerna visste vad de sysslade med. Nær jag bidrog med det jag kan blev det fyrverkeri.

Under gårdagen lærde jag mig också næstan att hitta på sjukhuset. Det ær gångar och trappor och fler gångar, precis som det brukar vara på sjukhus - men idag kom jag rætt både hit och dit vid førsta førsøket, så nu kænner jag mig hemma.

Hemma i min lilla lægenhet på højden ovanfør sjukhuset hade jag æven igår myskvæll och satt framfør brasan och stickade. Dessførinnan hade jag gjort en svæng i stan. Jag børjade på kulturhuset dær jag drack kaffe på sjælvserveringskaféet dær man betalade i en glasskål och tittade sedan på en konstig utstællning. Luddiga varningskoner och små uniformsliknande klæder minns jag bestæmt - men budskapet gick inte riktigt hem. Dock en erfarenhet.

Sen hittade jag till min førtjusning en butik dær de sålde Pilgrimsmycken med 50% rabatt. Sånt behøver man alltid! Jag valde mellan ett par hæftiga gula och ett annat par. De gula var fræckare, men jag har lite svårt før gult!

Så var det dags før middag. Jag lyckades hitta Tinos, som Ester rekommenderat, och det var en højdare! Trevlig miljø, en servitris som såg ut som Marie-Louise Åsell (det blev kuriosapoæng åtminstone) och læcker mat - framførallt desserten: citronbrulé. Med pasta och ett glas vin i magen skickade citronbrulén mig till åtminstone femte himlen!

Idag ær det sista dagen i Namsos. Førhoppningsvis kommer jag fram till Østersund vid midnatt. Ett par timmars væntan længs vægen væntar dessførinnan, dæribland en timma i Hell! Jag lær klara det också. Anders har lovat att møta mig vid tåget, så jag har något att se fram emot!

Mitt norska liv platsar definitivt på kryddhyllan! Det ær smått absurt, men kul.

Igår tog jag mig alltså slutligen till Namsos. Från Levanger tar det drygt två timmar med buss. Efter Steinkjer blir naturen alltmer dramatisk. Vi færdades på slingriga bergsvægar. Så småningom somnade jag. Varje gång jag vaknade till hade vi stannat på en smærre vændplan som var hållplatsen i någon mer eller mindre osynlig by.

Væl framme i Namsos blev jag møtt av Ester Kuhry, som dels ær kirurg, dels jobbar åt FoU-avdelningen. Hon skjutsade mig till huset som ær mitt hem i två nætter. Liksom i Levanger får jag bo i en møblerad personallægenhet - men den hær var definitivt bættre æn de jag haft i Levanger. Mer ombonat før det førsta och allmænt fræschare; matta på golvet (åtminstone en), golvværme på toaletten (ypperligt!) etc. En van Gogh på væggen också, minsann! Men sen finns det ytterligare detaljer som ær prickarna øver ø: en vanlig telefon som ens syster eller ælskare kan ringa på, och en kamin att elda i! Vad gjør det att TV:n inte går att stælla in. Jag eldade i kaminen och och læt mina øgon tindra ikapp med de spelande lågorna. Det ær livskvalitet!

I øvrigt førdrev jag tiden ungefær som i Levanger: gick ut och åt.

Imorse lyckades jag næstla mig i på den psykiatriska poliklinikken. Det ær hur enkelt som helst! Man ser lagom førvirrad ut så låser de upp ett rum dær man kan sitta. Lætt som en plætt! Nu ska jag snart ha møte med någon som får komma och hæmta mig. Det kænns som jag har irrat omkring hær tillræckligt!

Så kom jag i alla fall ivæg till Norge, till slut. Inlandsbanans specialtåg till VM kænns inte som någon hit! I minus en massa grader (c:a 25) stod jag och några till, bland annat den norska damen som inte heller kom ivæg igår, och væntade på perrongen vid det vældigt låsta tåget på perrong 2N varifrån tåget till Åre skulle avgå enligt all tillgænglig information. Vi væntade och frøs. Det enda som hænde var att avgången också annonserades i høgtalarna - men fortfarande var tåget lika låst och obemannat. Men sen kom det ett annat tåg tuffande. Det tvekade lite, men begav sig sedan in till spår 1N - och si, det var det tåget vi skulle åka med. Det var milt sagt gott om plats. Sen fick vi æven stå och vænta i højd med Undersåker i 15-20 minuter - den tid som detta tåg går tidigare æn Nabotågets ordinarie avgångstid... Undrar just om de inte hade kunnat skøtt den dær ændringen lite smidigare...

Men nu ÆR jag ju i Norge i alla fall, och solen skiner. Jag hann in på jobbet i Levanger en svæng før att få lite kaffe i mig och førhoppningsvis fungerande SPSS i datorn. Sen drar jag vidare till Namsos med buss. Det ær en perfekt utflyktsdag, i synnerhet om man inte ær ute før mycket. Det ær kallt hær också!

Ännu en bok som kröp under skinnet!

Och inte bara det: en amerikansk bok, som kröp under skinnet!

Lionel Shriver har skrivit "Vi måste prata om Kevin".

På ett tidigt stadium inser man att tonåringen Kevin skjutit ihjäl ett antal människor. Vi får veta mer och mer via de brev som hans mamma skriver till hans pappa. Undan för undan beskriver hon Kevins liv från det att han inte ens var en spermie, varvat med intryck från besök i fängelset bland annat.

Något som snurrade i mitt huvud medan jag läste var uttrycket att vara så beskaffad att endast en mor kan älska. I Kevins fall var det värre än så. Hans mor kunde inte älska honom. Han försköt henne redan vid födseln och fortsatte sedan att vara inte bara en nagel, utan en hel knytnäve, eller till och med två, i hennes öga under sin uppväxt. Riktigt ruggigt! Tänk att se sin son växa upp och inse att han är kapabel till allt ont!

När en liten rar lillasyster så småningom tillförs familjen kan man ju ana att det aldrig kan gå väl. Det gör det inte heller!

Vi väljer inte våra barn, precis som de inte väljer sina föräldrar. Men vilken mardröm att bli tilldelad någon som man varken kan förstå eller tycka om! Jag anar att jag kommer att minnas den här boken, precis som jag fortfarande minns "Det femte barnet" av Doris Lessing, trots att det är ganska många år sedan jag läste den. Det är nog ingen slump att jag bara har fyra barn!

Den här dagen blev inte som jag hade tänkt mig, men rätt OK ändå. Jag har pysslat på med lite varjehanda på jobbet. Ensam hemma till middag utspisade jag mig själv med en delikat sallad på mango, avocado, tomaterm cashewnötter och ruccola-sallad - vilket var det jag var mest sugen på när jag strosade runt på Hemköp. Keso därtill gjorde min måltid fulländad! Därefter har jag inte tittat på någonsomhelst sport på TV. Imorgon gör jag ett nytt försök att ta mig till Norge - det SKA gå.

Det där med att åka tåg och komma fram när man ska verkar inte vara min grej i år!

Imorse skulle jag glad i hågen (trots att jag klivit upp kl 6) ta tåget till Norge med slutdestination Namsos. Det gick inte alls! När jag kom ner till järnvägsstationen fanns det inte ett enda Nabotåg i sikte, däremot ett antal damer i skrikigt gula västar som upplyste mig med flera om att Nabotåget enbart går mellan Åre och Trondheim under alpina vm i Åre. Det var fiffigt uttänkt, tycker jag! Jag undrar just vem som kom på den smarta idéen att ställa in ordinarie trafik mellan Östersund och Åre under den här perioden. I och för sig går det extra tåg - men ett hade gått en halvtimma tidigare, och nästan skulle komma till Åre strax efter det att Nabotåget dragit iväg västerut.

Så nu vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig resten av veckan. Jag avvaktar kontakt med Namsos för att se om jag kan åka dit imorgon istället och stanna kvar över fredagen. Jag lär ändå inte kunna passera Åre smärtfritt och vara hemma vid lunchtid på fredag som det var tänkt, så jag kan lika gärna bli kvar i Namsos över dagen då.

Stora idrottstävlingar är en sanitär olägenhet!

Vilken sund helg vi haft (bortsett från det där med semlorna)!

Sent igårkväll tog vi en promenad rakt ut på Storsjön för att titta på konstutställning! Allra mest var det vandringen dit och tillbaka som var största upplevelsen. Vi gick längst en upplyst väg rakt ut till några ställningar med uppspända bilder, På väg ut såg vi ljusen från Frösön, och på väg tillbaka hade vi hela Östersund framför oss. Vi såg bland annat väldigt tydligt hur STOR Stora Kyrkan är!

Idag har vi lyckats ta årets första skidtur! Vi förberedde igår genom att Anders bar upp skidor och pjäxor från förrådet. Att gräva fram saker ur våra  proppfulla förråd är en bragd, så det var den jobbigaste delen av skidturen utan tvekan. Sen gick det nästan av bara farten att komma iväg ut. Skönt att kunna sätta på skidorna bara något kvarter hemifrån! När vi sen skidat upp mot skidspåren kom det en massa människor med nummerlappar på sig. Det var uppenbarligen ingen elittävling - Milkoloppet visade det sig vara! Vi valde spår för att undvika nummerlappsmänniskorna i möjligaste mån och fick en rätt skön tur.

Semlor, eller fastlagsbullar, ska ätas under fastan. Detta läckra bakverk är till och med värda att vänta på! Jag tror inte de skulle vara detsamma om de fanns året runt. Då skulle de bara vara ännu en sorts bakelse. Således äter jag bara semlor under den period man ska - om jag inte blir bjuden, vill säga.

Efter en skön morgon med frukost på sängen och hela kittet tog Anders och jag en promenad. När vi kom fram till korsningen mellan Samuel Permansgatan och Kyrkgatan kunde vi konstatera att Permans Kafé inte fanns längre utan hade ersatts av ett nytt kafé. Nya kaféer bör testas, och deras öppningserbjudande var kaffe och semla för 25 kronor. Vilket dilemma! Men problem är till för att lösas. Således bjöd Anders mig på kaffe och semla!

Skönt med helg för övrigt, men det har varit en rätt trevlig jobbvecka också eftersom jag haft en hel del intressanta saker att göra. Forskningshandledarkursen som  jag ska gå började i torsdags. Det var en riktigt bra dag, varvad med föreläsning och diskussioner. Vår uppgift till nästa gång är att skriva en saga om en situation mellan en handledare och en doktorand. Den uppgiften snurrade i mitt huvud natten mellan torsdag och fredag. Min första känsla var att jag inte någon särskilt dramatisk historia att relatera från min egen doktorandtid i alla fall. Anders, som var min handledare under större delen av tiden, var i stort sett helt exemplarisk. Men när jag funderat vidare, kom jag ihåg att Anders, som var min första handledare, faktiskt var lite mer svår. Ofta fick jag egentligen inte svar på de saker jag frågade om utan en hel massa annan information istället - så det fick bli temat för min saga, som jag skrivit ihop idag. Jag känner mig nöjd med den! I min saga går doktoranden till Handledaren och frågar om månen är en rund ost. Istället för svar på det får doktoranden veta en massa saker om stjärnor och solsken och paraplyer innan Handledaren ska iväg på ett Viktigt Möte. Jag tror den är tillräckligt tydlig för att budskapet ska gå fram!