ulna

Jag såg ett citat hæromdagen. Innebørden var ungefær att de som sæger att lycka inte kan køpas før pengar inte vet vart de ska gå før att shoppa. Men jag vet! Och kan!!

I lørdags nær vi sent om sider tog oss ned på stan (det blev låååååång sovmorgon eftersom jag varit borta på middag i Bjærme och Anders åkte och hæmtade mig på småtimmarna) passerade vi HM:s skyltfønster i vilket en rød jacka lyste klart. Den såg ut som om den var gjord før mig! Væl inne i affæren kunde jag konstatera att den ænnu mer såg ut som min nær jag provade en sådan. Ingen tvekan! Dock var jag tvungen att hitta ett komplement innan jag kunde slå till. HM i Østersund har just byggt om sina lokaler och firade med att ge 100:- rabatt till alla som handlade før minst 500:-. Jackan kostade givetvis 498:-. Men sedan jag kompletterat med en flaska schampoo kostade det hela 432:-. Lycka!

Nu har jackan gjort sin førsta resa till Norge och verkar trivas.

En kort tid var jag mamma till 4 tonåringar. Igår upphörde det i och med att Emma fylld 20 år.

För vår del har den 28 oktober extra stor betydelse, då det inte bara är Emmas födelsedag utan årsdagen för Anders och mitt förhållande.

Två år från igår blev vi ett par. Ifjol firade vi med Spa och middag på indisk restaurang. I år blev det teaterbesök och middag på Simon & Viktor.

Riktigt som vi hade tänkt oss blev det inte.

Det började med att DN inte kom (den dök upp först sent på kvällen), teaterföreställningen var inte så himla kul och Innefickan som vi hade tänkt gå på har stängt på söndagar (jaja, man kan kolla sånt i förväg - men det hade vi inte gjort!).

Men ändå, det var en bra dag. Vi firade Emma med paket och tårta och sånt, och vi kände att det var en riktigt bra 2-årsdag också. Ersättningen för DN-morgon blev frukostfilm: "Förortsungar", som var betydligt bättre än teatern, för övrigt.

Så fortsättningen blir nog bra den med - och normaltid har vi igen!

Egentligen borde jag ha hunnit planera lite mer inför nästa vecka den här dagen, men därav blev det intet. Men det har varit en bra dag i alla fall, inte minst p g a lunchen då jag stämde träff med en trevlig man med vilken jag först avnjöt en konsert med Birka folkhögskolas musikelever i Gamla Kyrkan och därefter intog lunch tillsammans med.

I övrigt har det varit möten och sånt som fyllt min dag, så planeringsarbetet får jag göra en annan dag. Det kommer fler! Nu ska jag hem och byta om fvb till Bjärme och tjejmiddag. Det bör kunna bli riktigt trevligt! Och när jag sedan kommer hem på småtimmarna har Emma kommit hem. Kul det med!

Lite då och då får jag en statistikbok från något förlag som hoppas på att jag ska ta in just deras nya bok som kurslitteratur. Bland allt annat som händer är det inte alltid jag ens kommer mig för att öppna paketen, men häromdagen slet jag resolut upp ett antal väntande försändelser som innehöll mer eller mindre spännande böcker. En bok skilde dock ut sig från de andra på så vis: dels hade jag fått den i två exemplar (så Jörgen fick en av dem), dels pryddes framsidan av två guldfiskskålar. I den ena, och mindre skålen, trängs guldfiskarna, men i den högra, större skålen landar just en ensam, företagsam guldfisk. Jag undrar just vad det ska symbolisera!

Dimman har legat tungt över Östersund de senaste dagarna, framförallt på mornarna.

När jag gick till jobbet häromdagen lät barnskriken från det dagis jag passerar hjärtskärande då de skar genom dimman.

Idag är det andra ljud i dimman. Jag gjorde misstaget att gå till jobbet vid 9-tiden, vilket var just den tid då horder av gymnasieelever vällde in på området för att delta i de aktiviteter de bjudits in till. Den ingång jag normalt använder var helt igenkorkad av långbenta gymnasister som var nyfikna på psykoligiämnets laboratorium. Nästa ingång som öppnade sig för de som var intresserade av miljöfrågor var enklare att forcera.

Mycket talar för att det är onsdag idag. Jag trodde att det var onsdag igår, men det visade sig vara ett misstag, och det var nog lika bra det, för om det i så fall hade varit torsdag idag hade jag fått gå hem väldigt sent igår eftersom jag  inte var färdig med materialet för torsdagens föreläsning och datorövning. I och för sig fick jag gå hem ganska sent idag istället, eftersom jag inte hann bli klar tidigare under dagen - men nu är det gjort.

För att ändå hinna iväg en sväng på pysselkvällen hämtade jag mat på Big Papas åt mig och sönerna. Det blev  sallad för min del, och här talar vi om mycket mat, minsann! Jag insåg raskt att det skulle räcka till lunch imorgon också, så nu är även den fixad.

Idag har jag bliviit mutad med ett kafébesök. Sånt gillar jag! Nybakt kanelbulle, chokladkokoskaka och kaffe på Torgbrinken mot att jag tittar igenom en  enkät. Det går alldeles utmärkt.

Stackars Alfons hade en olycklig dag på skolan när han blev utsatt för pardansförsök. Hemska saker! Varför kan de inte ägna sig åt att hoppa bock på idrottstimmarna?

Det börjar bli en skön vana för mig att flanera omkring på stan med en tårtkartong dinglande lovande vid min sida. Igår var det dags igen! Alfons gudmor med familj skulle komma och uppvakta den nyblivne tonåringen i efterhand, och jag hade bestämt mig för att bjuda på trerätters middag, där en "White dream", d v s tårta med vit chokladmousse, från Törners skulle vara finalen.

Huvudrätten var en kycklinggryta bestående av kyckling, rotfrukter, vin - och whisky! När jag såg receptet i ÖP insåg jag direkt att jag bara måste testa. Maltwhisky skulle det vara närmare bestämt, och det ställde till lite problem för mig. Vad är maltwhisky, och vad är inte. När jag som bäst snokade runt bland whiskyhyllorna hörde jag en röst vid min sida: "Den där sorten är bra". Rösten uppstod inte ur någon hägring utan kom från en äldre dam med rullator. Hon utvecklade det hela genom att berätta att hon brukar köpa den sorten själv och ge bort till sin måg, vilken visade sig vara gift med en känd skådespelerska som härstammar från Östersund, när hon åker dit på besök. Dottern brukar få en sockerkaka. Men den här gången skulle gåvorna skiftas. Mågen brukar nämligen hålla hårt i sin whiskyflaska och hävda att det är hans men skamlöst tigga sockerkaksbitar ändå. Den här gången får han kaka och dottern whisky således.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa just den sortens whisky, och därmed hamnade jag bakom damen i kassan. "Nu är jag här igen", sa hon glatt till kassörskan. Oväntade möten kan lysa upp vilken dag som helst.

För övrigt är vi nu rustade för vintern: vårt eftermiddagsnöje var att skifta till vinterdäck på Billy och Bully.

Flygplatser är konstiga ställen. Ingen vill väl egentligen vara på en flygplats? Enda anledningen att man är där är att man ska någon annanstans. Den som inte själv ska resa ska antingen skicka iväg eller möta någon. Flygplatsen i sig är inte målet för någon.

Här sitter jag på min andra flygplats för dagen, Arlanda. För några timmar sedan fördrev jag tiden på Landvetter. Båda platserna är ungefär lika skrattretande trista. Lite kul kan det i och för sig vara att iaktta folk. På Landvetter åt jag hyfsat god Tikka Masala i utrikeshallen. Just utanför restaurangen passerade de ankommande, och det var uppenbar skillnad på strömmarna, beroende på om det var ankommande charterflyg eller reguljärflyg. De som kom i shorts hade knappast varit i Bryssel!

På Arlanda har jag spenderat 29 kr för att få sitta och surfa en stund. Tiden går i alla fall! Mobiltelefonen har jag avstängd för att den inte ska ladda ur helt. Om den inte är användbar när jag kommer hem får jag sova utomhus inatt, för jag glömde nyckeln, och jag vill in i värmen! Någon har lovat att vara vaken och komma ner och öppna om jag ringer.

Idag kände jag tydligt, att det är Lycka att  gå på stan med en tårtkartong. Väldigt mycket tyder på det, eftersom den som bär på en tårtkartong:

1) kommer att få äta något gott inom en snar framtid
2) troligtvis har någon att dela sitt smaskens med

Idag var jag en av de lyckliga. Jag kände det tydligt, när jag gick genom de centrala delarna av Östersund med en kartong från Törners konditori i högerhanden. Mmm.... Chokladtårta med choklad- och hallonmoussefyllning. Det är grejer det! Vi som håller oss till strikt GI-diet är så glada att ALLA sorters tårta har optimala GI-värden!

Dagens tårta var dels föranledd av Hillevis namnsdag, som vi givetvis inte försummar bara för att hon lämnat landet, dels av Alfons 13-årsdag igår.

Annat som är värt att notera är att jag lyckades hitta garagenyckeln som Anders hade slarvat bort. Det är en bedrift att tappa bort en sådan nyckel, för den är STOR. Inget man lägger i en ficka och inte märker att den finns där. Varför Anders hade förlagt den i en av mina jackfickor kan jag faktiskt inte riktigt förstå!

Agnes Lindström är död.

Vem hon var vet jag inte. Hon föddes 1915, och hade ett långt liv bakom sig, förhoppningsvis ett lyckligt sådant.

Jag anar att hon var speciell, för hon hade en semla i sin dödsannons.

Så läckert!

Det är lyxigt att till och med hinna läsa dödsannonserna i DN om söndagen.

Vi har äntligen haft en baravaraledighelg. Det var ett tag sen! När veckorna däremellan också varit välfyllda är det lätt att bli trött. Det blev jag igår. Jag bara föll ihop på soffan på eftermiddagen, orkade knappt hålla ögonen öppna. Men då hade vi i och för sig haft några aktiva timmar på stan med inköp av 13-årspresenter till Alfons, galleribesök m m.

Idag blev det således lång morgon i sängen med frukost, DN och P2. Sen har jag mest suttit vid symaskinen. Löparen som ska matcha gardinerna i vardagsrummet växer bit för bit, och jag känner jag laddar energi inför kommande vecka.

Nobelpriset till Doris Lessing!

För första gången, mig veterligen, går nobelpriset i litteratur till en författare som jag inte bara känner till utan till och med har inte mindre än sex böcker av i bokhyllan. Heders, Svenska Akademien!

Doris Lessing har stått sig väl genom åren. Jag har läst och njutit av såväl Martha Quest-serien, som hon skrev för ganska länge sen, som senare böcker med lätt science fiction-stuk.

Den i mitt tyckte kanske mest läsvärda är kanske "Det femte barnet", en minst sagt ruggig historia. DL beskriver utan pardon en lycklig familjs uppgång och fall.

Det är ingen slump att jag bara har fyra barn!

Jag testar mig igenom utbudet på Fristilen, som inte är vår kvarterskrog, men däremot vårt kvartersgym.

Härom veckan fick jag minst sagt bita ihop när jag dristade mig att testa passet "Muscle". Under det passet fick man använda alla tänkbara och otänkbara muskler intensivt. Men jag överlevde.

Idag siktade jag in mig på Body Pump. Lite irriterande var det att jag hade slarvat bort den lilla lappen som berättigade mig till tre fria pass. Men det var inget problem! Jag fick helt enkelt en ny. Tur att jag inte slösade bort så mycket av mitt liv på att leta efter den. Och Body Pump var riktigt kul! Lite pyssel ingick, eftersom man skulle bolla med skivstång och byta vikter med jämna mellanrum. Jag fegade lite och la inte på så mycket på min stång, men det tog nog rätt bra ändå.

Fristilen är ett trevligt och fräscht ställe. Jag känner mig definitivt benägen att bli stammis där. Men jag kan ju testa något pass till innan jag slår till.

Nu luktar det gott från köket. David har fixat kycklingwok, men vi väntar på att riset ska bli klart.

Jippi!!!

"Fritidsaktiviteter har jag, men jag kommer inte att svara på din onödiga enkät" stod det i ett mäjl som kom idag.

Jaha.

Instinktivt kände jag att den mannen skulle jag inte vilja ha något att göra med, så jag är GLAD att vi slipper befatta oss med en enkät ifylld av honom.

Lite bittert är det kanske ändå att han ändå får vara med att betala, eftersom min "onödiga enkät" är finansierad av skattemedel. Det har han nog inte tänkt på. Och att svaren i förlängningen även påverkar hans möjligheter att vistas ute i skog och mark har han nog inte tänkt på heller. Men det är inte mitt problem.

För övrigt tycker jag det är ganska oförskämt att så radikalt klassa ner något  som någon annat troligtvis tycker är inte bara icke onödigt, utan kanske till och med viktigt. Den som har den attityden har nog ett ganska tråkigt liv. Det kan han gott ha!

Givetvis svarade jag vänligt att vi inte anser att enkäten är onödig, men att vi inte heller tvingar någon att svara.

När jag väl kom hem igår var min ambitionsnivå ganska låg. Just som jag skulle åka iväg och hämta Alfons borta vid kulturskolan kom Anders hem, så han följde med på utflykten, som gick via mataffären på hemvägen. Väl hemma visade Anders sin medkänsla genom att fixa middagen medan jag kunde ta igen mig på soffan. Han råkade i hastigheten säga att han skulle hjälpa mig med matlagningen, men ändrade sig snabbt till att han givetvis skulle laga maten när han såg att mina trötta ögonbryn höjdes något. Det har han igen när han kommer hem efter sin innebandyträning vid halvåtta. Mest troligt är middagen färdig ungefär då.

Nu ska jag snart släpa mig hem efter att ha föreläst från 8 till 17. Det känns inte som jag behöver höra min egen röst så mycket mer idag!

Konstigt nog är jag ganska vaken. Troligtvis är jag i chocktillstånd eftersom jag sovit så lite. Vid halvtvåtiden kom jag hem inatt efter att ha kört från Stockholm vid fyratiden på eftermiddagen då min roliga kviltkurs var slut. Sisådär fem timmars sömn blev det kanske, och sen har jag ägnat förmiddagen åt föreläsningsförberedelser, för nu drar det igång. Föreläsning i eftermiddag i tre timmar, imorgon från åtta till fem (kl 17) och så undervisning 8-15 på onsdag. Det torde hålla mig vaken.

När jag kommer hem idag ska jag dra in min symaskin som myser i den fina, oranga väskan nu och kvilta mer, för det är så otroligt roligt!

Jag blir alltmer nästan ägare till en orange symaskinväska på hjul. Efter frukost var jag och hälsade på den. Samtidigt fick försäljaren dra en betalningsslipp. När deras affär öppnar på hemmafronten (Gävle) kan de ringa och bekräfta köpet. Sen är väskan min.

Jag var lite osäker om det var en orange väska som jag ville ha. Tidigare har jag sett en mörkrosa som verkligen fallit mig i smaken. Men i brist på sådan känns den oranga OK. Det finns en lila också - men, nä, orange blir bra. Jag är övertygad om att vi kommer att trivas tillsammans.

Efter en god natts sömn i mitt rum känner jag mig redo för först årsmöte, och sen kurs på det. Den här gången var det en klar vinst att välja enkelrum. De som tog dubbelrum har likadana rum som jag fast med en extrasäng inställd.

Djurönäset, mina vänner, är en minst sagt smakfull anläggning. Jag skulle nog snarare beskriva den som kursgård/konferensanläggning än hotell. Anläggningen består av ett antal hus, och i varje hus finns det såväl kurs-/konferenslokaler som rum att bo i. Själv bor jag i hus 4, och ska gå på kurs i samma hus lördag-söndag. Maskinkviltning blir det, minsann.

Det tog oss större delen av dagen att resa hit. Djurö ligger i Stockholmsområdet. Man åker förbi Gustavsberg, och en bit till. Litegrann mitt i ödemarken känns det nästa som, även om civilisationen är nära. Som vanligt hade vi en tämligen usel vägbeskrivning att gå efter. Vi skulle köra "Södra Länken" - och det stod inte på en enda vägvisare. Men Sylvi satt med karta i knät, så det gick bra ändå. Vi var rätt nöjda med att susa rakt genom Stockholm utan problem.

Väl framme kunde vi dels konstatera att anläggningen är fräsch, och ganska omgående kunde vi fortsättningsvis fastslå att det kommer inte att gå någon nöd på oss i helgen. Maten är delikat! Vad kan man mer begära? En fin väska på hjul att dra symaskinen i - och en sån köper jag imorgon! En orange.

I väntan på att ett nytt, fräscht VISA-kort anländer fick jag vackert trava iväg till banken och plocka ut lite kontanter. Det kan ju tänkas gå åt lite i helgen när jag drar till Stockholm och Rikstäckets årsmöte ute på Värmdö. Men banken ligger i ena ändan av centrum, och innan jag hade passerat genom det bort emot mitt håll så hade jag hunnit spendera endel av kontanterna. Först ett litet inköp: en skrivbok och två pennor, en röd och en svart, att ha med på skrivarkursen som började idag. Sen ett något större inköp: en vacker hög, röd vas med en enkel men effektfull bukett i. Jag blev alldeles övertygad om att jag behövde den när jag såg den! Den var inte bara hög och röd, utan den böjde av lite snyggt uppe i toppen också, ungefär som om den vände sig mot ljuset.

Dagen har snurrat på i ett med fyra anställningsintervjuer - vi ska anställa ett par personer som ska koda in våra enkäter - undervisning och så första skrivarkursträffen ikväll. Det kändes spännande att fara dit. Vem går på en skrivarkurs egentligen? Den första jag såg när jag kikade in i det lilla gula huset på Frösön där kursen äger rum var en gammal bekant, en tidigare arbetskamrat. Ytterligare en har jag träffat på i jobbsammanhang lite mer perifert. Bortsett från den man jag medförde var det enbart kvinnor med idag i alla fall. Tydligen var det lite mer blandning på deltagarlistan, men inte idag. För min del känns det som att det inte spelar någon större roll. Det var en trevlig grupp, och vi fick göra trevliga övningar, så det blev en trevlig kväll, minsann! Vi hann med en hel del på enochenhalvtimma, inklusive dricka kaffe och äta kanelbullar (för min del den tredje, denna kanelbullens dag!). En skojig övning var att vi två och två fick skriva en gemensam berättelse. Efter en inledande mening fick vi skriva två ord var i taget. Jag hamnade i par med Eva, som jag känner sen tidigare, och vi fick bra fart på vårt skrivande. En annan övning gick ut på att vi fick börja skriva ett par rader på ett papper. De skulle handla om vatten på något vis. Sen gick pappren runt, och alla skrev ett par rader på varje papper när det passerade. När vi sedan fick tillbaka de papper vi börjat på skulle vi ändra på något: stryka minst två ord och lägga till minst två ord. Att stryka är bland det svåraste som finns som författare, fick vi lära oss, och det  ligger nog något i det!

Igår morse kunde jag i alla fall till min lættnad få ut pengar via mitt MasterCard. VISA-kortet dæremot verkar ha lagt av før gott. Lite ironiskt nær jag faktiskt hade lite pengar att tillgå på det kontot. Men de finns nog kvar nær jag får tag på ett nytt kort som funkar.

Dock fortsatte mina teknikproblem på ett nytt vis under gårdagen nær jag skulle hålla kurs i hur man hanterar statistiskprogrammet SPSS. Nær vi drog igång datorerna i datasalen fanns SPSS inte installerat. Høgst opraktiskt! Som tur var løste det sig inom rimlig tid, och sen var allt frid och frøjd.

Igår afton slapp jag springa omkring i Levanger med obrukbara kort. Min trevliga arbetskamrat Hege bjød hem mig på middag. Heders! På så vis gick kvællen fort. Æven chefen døk upp en svæng. Hege hade sagt något i stil med att hon skulle ta med mig hem till sig, men han hade væl ændå inte møjlighet att hænga på - men det hade han visst, tyckte han. Det passade honom helt førtræffligt till och med, så efter en stund døk han upp, før att efter maten ila vidare till ett førældramøte.

Den hær gången for jag lite tidigare till Levanger, redan på måndag eftermiddag, eftersom jag skulle hålla kurs hær från tisdag morgon.

Nær jag kom fram framåt kvællen ville jag ha något att æta, så jag gick till Hotell Backlunds restaurang, No 39, dær jag varit ett antal gånger tidigare.

Att bestælla fisksoppa och kaffe på det gick bra - men sen tog det stopp. Det vanligaste på norska restauranger ær att man bestæller vid disken, betalar och går sedan och sætter sig før att bli serverad vid bordet. Det var det dær med betalningen som blev problemet igår kvæll.

Mitt VISA-kort fungerade inte.

Jag drog det i læsaren flerfaldiga gånger - men ingenting hænde.

Nåja, det var ju inte hela værlden, eftersom jag hade ytterligare två kort i plånboken, ett MasterCard och ett American Express - men de funkade inte heller! Vi kom længst med MasterCard, men inte hela vægen. Betalningen avbrøts.

Nu ær Levanger ingen særskilt stor stad, så det var inte helt orimligt att jag gick till nærmsta uttagsautomat før att hæmta pengar. Visst var jag trøtt och hungrig, men det kunde jag væl tænka mig att gøra eftersom mina kort uppenbarligen inte var gångbara i restaurangen.

Det var då det børjade kænnas riktigt besværligt!

Uttagsautomaten kænde inte ens igen mitt VISA-kort!

MasterCard kænde den i och før sig igen, men det gick inte att ta ut pengar, før det var inte kontakt med MC-systemet.

American Express fanns det øverhuvudtaget ingen dekal først.

Jag fick loma tillbaka till restaurangen tomhænt.

I och før sig var jag inte helt tomhænt. Jag hade alldeles utmærkta svenska sedlar i plånboken - men de var inte alls gångbara på No 39.

Vad gøra?

Komma tillbaka imorgon (alltså idag) och betala? - Næpp, det gick inte.

Det var då jag kom på att anvænda det magiska kortet: mitt norska visitkort! Så løsningen blev att restaurangen fakturerar Sykehuset - och jag fick min fisksoppa, æntligen!

Slutsats: Hellre ett norskt visitkort i handen æn tio betalkort i plånboken.