ulna

String Sisters skulle komma till stan. Det lät ju lite spännande. Vi kollade vad det vara månde och fann att det var ett gäng kvinnliga fiolspelare från Irland, Shetland, USA, Sverige och Norge som bildat ett Dream Team. De uppträder tillsammans med ett manligt kompgäng - och det svänger kunde vi konstatera tillsammans med en hel del andra på Gamla Teatern ikväll.

Vilken tur att vi tog oss iväg! Det var kanske nästan ända tills vi gick.

Bara början var nästan värt inträdet. De kom in på scen och stog och verkade stämma - men helt plötsligt var det en som började spela en melodi och allteftersom fyllde de andra på. På irländskt vis lät de också låtarna gå i varandra och det ger en alldele speciell känsla.

Nej, jag tycker inte om det.

Jag tycker till och med illa om det.

Att låna ut en timma utan ränta ett helt halvår är så fel. Nu när jag väl blivit av med jetlag och reströtthet så är det lika illa igen - och det här går inte över på länge.

Vi ställde om några klockor igår, men min kropp visste bättre imorse när jag med ett halvt öga konstaterade att klockan var åtta... Var den ju inte! Så jag somnade om prompt.

Om jag var den sorten som drömmer så kunde jag drömt om gårdagens skivsläpp. Jenny Michanek hade releasekonsert tillsammans med Katarina Åhlén, som spelade cello och körade. Som vanligt en sann fröjd att lyssna på duktiga musiker - men lite synd att inte fler tar chansen.

Vi kunde konstatera att vi hade sannerligen inte färre vid vårt skivsläpp.

Frågan är: hur man ska göra för att locka folk?

Vi valde en lördag, mitt på dagen, på café. Jenny hade lördag kväll i Storsjöteaterns källare där baren öppnade en halvtimma före konserten. Men de stora massorna uteblev vid båda tillfällena.

Å andra sidan: hellre kvalitet än kvantitet. Efter spelningen igår rymdes alla som stannade kvar runt ett bord där vi satt kvar ett tag och pratade med kända och tidigare okända. Det var så trevligt att vi inte hann ut och för att se mörkläggningen under Earth Hour.

Nu lyssnar vi på skivan. Jag vann en! Jenny lottade ut en på inträdesbiljetten - och jag var den lyckliga vinnaren.

När jag var betydligt yngre än nu, typ 12-13 kanske, ville jag helst läsa tjocka böcker för de tog inte slut på en gång. Frågan är om jag hade uppskattat Ett land i gryningen av Dennis Lehane då. Den har 762 sidor, så den uppfyller definitivt tjockiskravet. Och den har räckt länge, runt hela jorden till och med. Det syns på den. Det är inte alls den sortens Lehane vi är vana vid, ingen klassisk deckare alltså, utan en historisk historia. Men spännande, defintivt.

Mitt exemplar är knappast i säljbart skick längre efter att ha delat badkar med mej, delat en kasse med en läckande fruktsallad m m, men det är det som är så bra med pocketböcker!  Man måste inte vara rädd om dem, men icke desto mindre är de vänner i vått och torrt så länge de varar. Nu ska vi snart skiljas. Eventuellt lånar jag ut den till Åsa - om hon vill ta i den. Jag lovade henne att bli nästa läsare innan det där med fruktsalladen inträffade.

Jag trodde att ni skulle gøra vågen, allra minst, nær jag æntligen skrev nånting... Jag ær besviken!

Bland det kuligaste den hær veckan ær nog att jag fått en førfrågan om att ingå i en europeisk grupp som ska arbeta med hur vi på bæsta sætt kan mæta spelproblem. Om jag har en himla tur kan jag få åka till Skottland, eller så. Det gillar jag! Men just nu ær Namsos soligt och fint och helt OK att vara i.

Sen mitten av februari har jag varit mer borta æn hemma, och nær jag varit hemma har jag varit ganska borta pga jetlag o dyl. I helgen vaknade jag till mitt i natten och undrade vem som låg bredvid mig i sængen. Jag borde væl inte bli førvånad øver att hitta Anders dær? Å andra sidan ær det helt OK. Han ær många gånger en glad øverraskning. Nær jag kom hem från Nya Zeeland hade han t o m børjat måla en tavla!

Nu ær jag i Nord-Trøndelag før andra gången på två veckor. Nær jag kom till Levanger måndag før två veckor sedan var jag långt bortom trøtt... Jag hade kommit hem från NZ torsdag kvæll. Sømnstørd och allmænt trøtt tog jag sedan morgontåget till Norge på måndagen. Så långt gick allt bra. Jag anlænde till Levanger mitt på dagen, och hade ett møte inbokat redan kl 12. Innan dess skulle jag ringa upp en kvinna på blodbanken som hade bokat møte med mig kl 14. Hon sa nånting om att jag kanske ville koppla upp en dator, men jag førtrængde det... Møtet från kl 12 gick ganska bra. Jag hade handledning med tre trevliga psykiatriker som forskar om schizofreni - festligt værre. De tillhør mina stammisar, så att jag var lite seg var inte så farligt. Men på blodbanken, ett par timmar senare, blev det lite tryckt stæmning. Det visade sig att de trodde att de hade bokat in mig før att hålla en førelæsning! Mina onda aningar blev alltså besannade. Om jag hade varit lite mer normalpigg hade jag kanske gjort ett førsøk, men jag var så læmpligt trøtt, så jag insåg det orimliga. "Går ikke", sa jag - och det funkade alldeles utmærkt. Lite typiskt att det skulle bli en sådan situation en sådan dag - men det slutade bra. Jag satt med en lite mindre grupp æn den ursprungligen tænkta och vi kikade lite på deras statistiska bryderier. Det hela slutade med att de bokade in ænnu en handledningstid i måndags, så helt borta var jag nog ændå inte...

På torsdag åker jag hem - och sen ska jag vara hemma flera veckor. Det ska bli skønt!