ulna

Anders kom och væckte mig lite førsiktigt vid halvniotiden och utlovade frukost på balkongen. Sjælv var han næstan på væg. Ikvæll spelar Hovermountain Band på Frøjdholmen, och de skulle træffas redan på førmiddagen før att rigga och repa.

Jag åt min frukost på balkongen, delvis i Hillevis sællskap, och tog sedan en promenad på stan. Det blir lite annorlunda att strosa allena men som omvæxling ær det helt OK. Jag utrættade några ærenden och gick sedan ner till Badhusparken dær jag bjød mig på fika på Tørners filial. Detta hade jag planerat, så jag hade en pocketbok i beredskap i væskan enær jag anade att det inte skulle vara tillræckligt intressant att bara titta på andra gæster.

Framåt middagstid døk Anders upp ett tag. Vi gick till restaurang Victoria och åt dær. Deras uteservering ær lite annorlunda. Den ligger på ett tak, omgiven av høgre hus. Vi funderade lite på hur kul det kan vara att ha sin balkong ut mot en uteservering. Nær vi var dær satt dær bland annat ett sællskap med gitarr. Emellanåt læt det bra nær de spelade och sjøng.

Ja, så har vi varit i Näs och spelat - och Anders och grejerna fick åka dit i vår nya RENAULT. Själv hade jag liftat dit tidigare på dagen eftersom jag var servitris till att börja med. Vi började alltså dagen med att hämta Torbjörn på Bilbolaget. Renare bil än vi hade då kommer vi nog aldrig mer att ha, som bilförsäljaren påpekade. När vi kom dit stod Tobbe i hallen och fick en sista putsning av en verkstadskille. Bilens lack den glänste som sig bör eftersom det är metallic lack.

För att jag skulle få köra lite också tog vi vägen via Ope hem. Dessförinnan for vi och tankade etanol och det kändes som en riktig nostalgitankning. Längesen vi tankade något som kostade 8:52 per liter.

Vad kul att ni gillade våra låtar, Mona och Martin. De gick hem i Näs också - och Gotland låter som en bra idé för nästa sommar. Vi har ju redan turnéplanen klar för den här sommaren.

Under veckan kom jag äntligen igång med arbetet att fräscha upp en databas som ligger ute på Fhi:s hemsida. Det gick trögt i början när jag inte fick de program jag behövde installerade på datorn eftersom han som skulle göra det var på semester. Extra surt var det eftersom programmen ifråga fanns att ladda ner gratis från SCB:s hemsida vilket inte hjälpte mig eftersom jag inte är administratör på datorn. Men slutet gott, allting gott: detta onödiga dröjsmål kommer att leda till att jag får full behörighet till datorn.

Jag hade velat göra klart det jag hade börjat på med, men framåt fredag eftermiddag insåg jag att jag inte skulle hinna den dagen, så då knappade jag ur telefonen och la in frånvaroinformation i min e-postbrevlåda. Då var det semester.

Igår blev det mycket musik. Anders och jag spelade på en dragspelsfestival i Nästeln. En internationell sådan: det var ett gäng norrmän där. Vi var det exotiska inslaget bland uppträdandena, de som inte spelade dragspel. Allra roligast var nog att få njuta av perfekt service med ljud! Per-Arne var engagerad för festivalen och sprang som en iller mellan scen och mixerbord så att allt rullade. För min del var det premiär att spela med medhörning. Det kändes mycket bra. Under kvällen hann vi sedan lyssna till två konserter, en i Näs kyrka och en i närbelägna Hackås kyrka.

Nu ska vi packa väskorna och dra till Hälsingland. Pusspuss!

Eftersom det inte blev någon knytkalas i Bakfåker, som planerat, på grund av ohälsa hos den manliga delen av befolkningen och även herrskapet Helmersson backade som midsommarfirarsällskap fick Anders och jag fira på tu man hand. När Tor ringde och pratade om sitt midsommarfirande i Ånge föreslog vi att vi skulle kunna åka dit också. Tor blev först alldeles tyst och bedyrade sedan att det inte alls var särskilt kul att fira midsommar i Ånge, och med all säkerhet inte för oss. Vi avstod och hade väl inte seriöst övervägt det heller. Istället klädde vi oss midsommarfina och flanerade bort till Jamtli som egentligen är The Place To Be på midsommarafton, åtminstone om man är i Jämtland. Mer midsommar än så kan det inte bli. Vi var nöjda.

På kvällen hade vi planerat att åka på midsommarnattsmässa på Rödön. Vi hade sett en annons om detta och det utlovades orgelspel och dans vilket lät som en intressant kombination. Som tur var kollade jag annonsen ännu en gång just innan vi for, och den gången läste jag allt. Midsommarnattsmässan var inte alls igår, på midsommarafton, utan idag på midsommardagen. Visst är det lite konstigt? Midsommarnatten är väl rimligtvis natten mellan -afton och -dag? Fast det kan ju vara annorlunda på Rödön.

Jag har börjat läsa en bok av Bob Hansson: Gunnar. Det är en lustig bok, BH:s romandebut för övrigt. Tidigare har han enbart gett ut diktsamlingar. Jag har läst kåserier som han skrivit och hade någon vag uppfattning om att han är läsvärd. Denna vaga uppfattning har definitivt förstärkts sedan jag börjat läsa Gunnar. Gunnar är bokens jag och han har nyss fått ett nytt hjärta. I och med det fick han sjukbidrag och gott om tid att fundera över allehanda saker. Till exempel blir han glad när han spiller havregryn på bänken, för då kan han ägna några minuter åt att fundera över vad han ska göra åt det. Ska han borsta ner grynen i handen och lägga dem i påsen, ta en trasa och torka av bänken, kanske bara svepa ner dem på golvet eller rentav låta dem ligga till senare på dagen? På så vis går några minuter av dagen som känns lång... Visst låter det som en spännande bok?!

Vi åt frukost vid Jokkmokk imorse, men den verkliga invigningen blev dagens middag. Jag tyckte att renskav borde passa för invigning av Jokkmokkk - men Hemköp hade ingen renskav! Visst är det konstigt?! Älgskav och, hör och häpna: lammskav hade de i frysen. Men ingen renskav. Så det fick bli... älgskav. Lammskav spar jag tills jag har köpt ett bord som heter Visby.

Ikväll har vi varit på Gamla Teatern och hört på Frifot, dvs Ale Möller, Lena... Willermark (?) och Per Gudmundsson. Det svängde! När vi kom hem hade Anders trallat ihop en polska som började på E kunde jag konstatera när jag tog ut den på fiol. Vi kan vi med. :-)

Så var ännu en arbetsvecka till ända, och jag har hunnit vara både i Norge och på Fhi. Bådadera känns bra, definitivt. Allra roligast i veckan var dock att jag hämtade vårt PA i onsdags. Det var på sätt och vis lite fel dag att göra det, för just den dagen föreläste Hans Rosling på Campus. ...och vem är Hans Rosling, kanske du undrar? Kolla på www.gapminder.org, så kan du få en aning. Jag lyckades locka med mig på Anders, trots att också han var mycket sugen på att koppla in mickar och instrument och testa anläggningen, och han blev inte besviken! Hans Rosling föreläser om tillståndet i världen och illustrerar statistik med magnifik grafik - smaskens för oss båda, således! Jag insåg att sånt skulle vi kunna göra med vår databas med Kommunala Basfakta, och det SKA vi. När jag fick sitta med min gruppführer i lugn och ro igår berättade hon att Hans Rosling tagit fram ett program som ska tillåta oss att leka med vår databas på samma magnifika vis. Är framtiden ljus och vacker? Jaaa!!!!

Under dagen bestämde jag mig för att det var en bra plan att gå från jobbet kl 16, gå hem och byta om och så skulle jag hinna till Fristilen lagom till ett Body Pump-pass kl 16.30. Det jag inte hade tagit med i kalkylen var att Anders hade städat i hallen sen jag var där senast. Jag har haft mina träningsskor och gymkortet i en kasse i hallen sen i vintras - men när jag hade bytt om och skulle greppa kassen var den inte där! Tiden tillät bara ett kort, fruktlöst letande. Sen fick jag ge upp och ringa och avboka min plats. Då var jag inte glad och positiv. Varför ringde jag inte Anders och frågade var han hade gjort av mina grejer? - För att jag visste att han satt i ett möte som börjat kl 16. Det var alltså kört! Och det kändes extra jobbigt eftersom jag hunnit byta om till träningskläder. Jag gick över till Emma med lite post och klagade bittert i väntan på att jag skulle bestämma mig för om jag skulle ta en joggingtur istället. Tina var på väg dit för att låna Emmas cellofodral, så det kändes som en bra idé att vänta lite och träffa henne i förbifarten. Men det tog tid innan hon kom.

När hon väl hade varit där en sväng och försvunnit igen hade det nog gått en timma minst, och hög tid för mig att antingen sticka ut och springa eller gå hem och byta om. Då hörde vi steg av träskor i trappan. Det ringde på dörren, och där stod Anders. I handen höll han mitt gymkort! Det visade sig att han hade inte bara stoppat undan min kasse någonstans. Nej, det var värre än så: han hade tagit ur mina skor och stoppat i ett par gamla skor som han tänker skänka bort till någon behövande. Som tur var hade han inte hunnit verkställa det, för mitt kort låg kvar i kassen!

Fortsättningen på kvällen blev sådan att medan jag stack ut för att jogga en skvätt lagade Anders middag medan han lät Alfons sticka iväg till affären och köpa chokladmandeltårta till efterrätt. Det kändes rättvist på något vis!

Ikväll var det konsert på Folkets Hus. Ett antal av kulturskolans ensembler skulle framträda, däribland Blås 4 Fun där Alfons är en av medlemmarna. För att hinna dit och inte vara hungriga och griniga där for vi till Saigon Palace och åt en 3-rätters middag före konserten. När vi satt där kom en dam instegande och tittade forskande på Anders. "Är du Rickard Olsson", sa hon - men det är han ju inte. Vid närmare påseende visade det sig att damen höll i ett bankkort tillhörande Rickard Olsson. Eftersom hon inte fick någon matchning bland gästerna lämnade hon kortet till servitören och gick sin väg medan vi fortsatte att mumsa i oss vietnamesisk mat medan vi pratade lite om den Rickard Olsson som vi var och en känner litegrann men från olika sammanhang.

Det tar tid att äta 3-rätters. När det  började dra ihop sig till dessert var det bara tio minuter kvar tills konserten skulle börja. Jag ringde och kollade startordningen med Alfons. De skulle vara nr 2, så det verkade lugnt. Vi åt vår dessert och drack vårt kaffe och for så iväg till Folkets Hus.

Konserten ägde rum i Vinterträdgården. Vi smög försiktigt in längs mittgången. En bit fram såg jag två lediga platser, och de var inte bredvid vem som helst, utan bredvid Rickard Olsson! The Rickard Olsson, han som vi känner. Vi slog oss ner, och jag frågade om han hade koll på sitt bankkort. Jodå, det hade han. Men sen började han leta och insåg att firmakortet var borta - och jodå, han hade ätit lunch på Saigon Palace idag. Kan man tänka sig! Vad synd att vi inte tog med oss det när vi ändå träffade honom så snart!

Jag är verkligen GLAD att jag såg till att komma hem till Alfons show. Emma och jag satt stolta på första bänk. Klassen hade ett ambitiöst program med sång, musik, dans och diktläsning.

Det hela inleddes med att Alfons med assistans av 3 kamrater i ord och gester gav en förklaring till vad som väntade à la säkerhetsinformationen på flygplan. Alfons var sedan tillsammans med sin kompis Anton conferencier. Båda gossarna skötte detta på ett helt utmärkt sätt. Synnerligen avslappnade, utan att för den skull vara okontrollerat flamsiga, presenterade de numren och höll publiken på gott humör under scenbytena.

Musikinslagen framfördes gruppvis och förutom sång trakterades gitarr, bas, trummor, piano och till och med tamburin i ett nummer. Alfons sjöng och spelade piano i ett av numren - och det lät mycket bra! I mellanakten serverades mat. Jag hade mina dubier angående vad vi skulle få, eftersom skillnaden för show utan mat och show med mat var 20:-, men blev glatt överraskad. Vi trakterades med kyckling- och pastasallad, bröd och därefter kaffe och mjuk kaka, såndär skuren i långpanna, du vet. Mätta och nöjda kunde vi sedan fortsätta att njuta av underhållningen.

Peter är borta resten av veckan och missar därmed min tårtbjudning på fredag, så han bjöd på egen tårta vid eftermiddagsfikat. Jag fick också blommor och ett presentkort för Ticnet o dyl av mina gulliga arbetskamrater. Maria skulle gråta senare, sa hon. Det är många här jag kommer att sakna, men det skulle jag ha fått göra ändå i höst när jag inte skulle jobbat så mycket med friluftslivsforskningen.

I januari bokade vi vår resa till London. Det kändes som det var långt kvar tills vi skulle resa. Men tiden gick, och helt plötsligt var det dags - och lika snabbt var vi hemma igen! Sen vi kom hem har jag dessutom hunnit vara i Norge igen innan jag ens hunnit smälta intrycken från London, än mindre packa upp väskan.

Lite pirrigt var det att resa iväg. Jag hade bokat såväl resan Arlanda-Heathrow som hotell i London via Supersavertravel.se och vi hade fått bekräftelse per e-post så jag trodde att det skulle vara OK, men helt säker var jag ändå inte. Men jag kunde vara helt lugn. De missöden vi råkade ut för var av light-typ:

1) Bromsarna på flygbussen från Östersund till Frösön skrek så illa att vi var tvungna att byta buss före Frösöbron
2) När vi landade på Arlanda skakade hela planet uppenbart om än inte oroväckande. Detta berodde på att noshjulet hade låst sig
3) När vi landade på Heathrow var det fel på gaten. Efter en stunds väntan fick vi istället gå ner på plattan och gå upp i gaten.

Små problem alltså, men alla biljetter var helt OK, och hotellet var som jag berättat tidigare helt OK. Om vi hade haft ett riktigt fint rum, kanske med badkar till och med, så hade det kanske känts lite onödigt att vi egentligen bara sov där. Något sådant problem hade vi inte. Vårt rum var helt OK att sova i, men vi kände ingen saknad när vi inte hann tillbringa någon tid där.

Första kvällen tog vi tuben till Balham där Hillevi väntade utanför spärrarna. Balham är en rar lite förort. Vi gick hem till familjen Burman och träffade Victoria som hastigast. Hon verkade trevlig, vilket jag hade förväntat mig. Sen tog Hillevi med oss på The Grand Tour i det väldigt engelska huset. Vi klättrade uppför en massa smala trappor och kikade in på sovande små barn här och var. Som tur var lyckades vi väcka Theo, som kom tassande neråt efter en liten stund, så då fick vi i alla fall se lite mer av ett av barnen. Det var lite imponerande att se att han snällt gick och la sig igen när Hillevi uppmanade honom därtill. Trots att timmen var sen gick vi sedan och åt god mat på en Sri Lankisk restaurang som Hillevi hade valt ut åt oss. En torsdagkväll i Balham var det inga som helst problem att få bord! Förutom vi var det bara ett sällskap på den restaurangen.

Fredagen hade vi destinerat för shopping i Londons centrum. Efter en tämligen torftig men ändå ändamålsenlig frukost tog vi tuben till Oxford Circus. Vi var där punktligt kl 10, som vi hade avtalat med Hillevi och stod där ivrigt väntande - men ingen Hillevi kom. Efter en kvart kunde vi inte bärga oss längre med tanke på alla spännande affärer ovanför oss. Vi satte kurs på Top Shop, vilket jag meddelade Hillevi per sms. Hon kom inte långt efter oss, och hon hittade mig snabbt på Petite-avdelningen, där jag till min lycka direkt hittade det jag hade bespetsat mig på att inhandla: lagom långa byxor med saker längst ner på benen, i det här fallet uppslag. Om jag går i svenska affärer och köper byxor är de alltid för långa, så då får jag nöja mig med byxor som går att lägga upp. En fin klänning hittade jag också på Top Shop, och Hillevi smilade åt sig en fin, blommig klänning. Dagens verkliga fynd, bortsett från byxorna, var dock en väska formad som en elbas. Den är jag mycket nöjd med!

På fredag kväll såg vi Mamma Mia. Därmed blev jag klar med uppvaktningen av Hillevi med anledning av hennes 16-årsdag vilket nog var på tiden eftersom hon fyllde 19 år i måndags! Den som väntar på något gott... Vi var alla tre helt överens om att det var en höjdarföreställning!

Medan jag ville handla lagom långa byxor var Anders inställd på att försöka göra second hand-fynd i London. Vi hittade några vintage-affärer i Soho redan på fredagen, men lördagen blev vår stora second hand-shoppingdag. Vi började på Brick Lane i östra London och fortsatte så småningom på Portobello Road västerut. Redan i en av de allra första butikerna för dagen hittade jag tre häftiga klänningar. En av dem är fullsmockad med stenar och paljetter. Det var lite mixter att komma i den. Jag fick liksom lirka ner den över kroppen, men sen satt den som gjuten och jag kände mig tjusig värre. Dessvärre satt den som gjuten - så att få av den var inte så lätt. Jag blev tvungen att kalla in Hillevi i provrummet. Hon såg skeptisk ut när jag köpte denna fantastiska kreation, men jag ser inget oöverstigligt problem. Det enda jag behöver tänka på är att se till att det finns någon som kan hjälpa mig av med klänningen när jag har haft den, och det bör jag väl kunna klara med lite framförhållning?

Vad vi skulle göra på lördag kväll var bestämt sedan länge. Jag beställde biljetter till "En Midsommarnattsdröm" på Shpkespeares "The Globe" för flera månader sedan. The ursprungliga Globe brann ner för flera hundra år sedan, men nu finns den återuppbyggd på samma plats. Vi hade bokat sittplatser. De som väljer ståplats står under bar himmel vilket kan vara lite vågat i London! Å andra sidan är det nog kul att stå där framför scenen, för en del av spelet skedde mitt bland ståplatspubliken. Men visst var det skönt att få sitta! Vi hade dessutom hyrt sittdynor och varma filtar, så vi satt där och hade det skönt och njöt av spelet.

Dagarna i London gick så fort! Det var mysigt att få träffa Hillevi, och vi var väldigt nöjda med det vi hann med - men vi är inte trötta på London. Inte ett dugg!

Idag är det Hillevis 19-årsdag!

Hurra, hurra, hurraaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag tar en mugg kaffe som hastigast på väg till tåget till Norge. Här går det undan. Vi kom hem från London sent igår kväll (dock utan Hillevi - sorry, Jones!) och nu drar jag iväg igen.

Nåväl, eftersom jag inte är trött på livet är jag inte heller trött på London. Vi hade höjdardagar! Hotellet motsvarade förväntningarna och var värt sitt pris med tanke på att vi i stort sett bara sov där. Hillevi och London var underbara!

Idag har vi typiskt jämtländskt sommarväder: blåsigt och kallt. Konfirmationen i Näs kyrka fick därmed en kanske lite oönskad inramning. Inte nog med att det blåste kallt och grinigt, kyrkbacken är en byggplats och kyrktornet är inpackat i grönt skyddsnät. När konfirmanderna ställde upp sig för fotografering fick man en cementblandare i förgrunden och en container i bakgrunden. En dag att minnas!

Hur som helst var det en fin konfirmation och alla konfirmanderna var lugna och fina, inte minst David. När de fick sina biblar fick de också varsitt bibelord uppläst. Det David fick var ungefär: Låt ingen se ner på dig för att du är ung, använd din inre styrka för att vara en god förebild. Starka ord! Jag kände mig stolt.

Om bara några dagar är vi i London! Det var så länge sen vi bokade resan att det känns nästan overkligt att vi snart åker.

Idag har vi begått årets balkongpremiär. Vi njöt av kaffe och en hel kasse från Törners konditori medan grannarna grävde och vattnade i sin  trädgård. Olika falla ödets lotter! Vi kände oss privilegierade, allra mest jag som fick en hallonbakelse. Hallonen smakade försommar.

När vi var nere på stan köpte vi likadana skor. När vi åker till London kommer vi att få ont i fötterna, men för att uppskjuta tidpunkten något har vi köpt varsitt par svarta studsskor. En nära anhörig påstod att studsskor är tantskor, men jag är helt övertygad om att så inte är fallet enär de fanns upp till storlek 45, minst. Om hon inte passar sig kommer vi att införskaffa likadana träningsoveraller, blå med gula revärer, samt Beppehattar därtill. Basta!

Vi har rensat i våra källarförråd. Minsann! Vi har två förråd, men de har varit så pinfulla sen vi flyttade in att det har varit med största självövervinnelse vi gått ner dit för att hämta eller lämna något. Enda roliga minnet därnerifrån var när jag fick leta fram min julklappselbas längst in i det ena förrådet. Annars har jag mest klaustrofobiska associationer. Men nu är detta historia! Vi har röjt och sorterat och travat upp en försvarlig hög med grejer som Pingskyrkans loppis ska få hämta. Resultatet är två högst måttligt fyllda förråd där vi faktiskt ser vad som finns! Vi är nöjda!

Annat kuligt i helgen var Knäpp-Lenas nästan 50-årskalas. Hon fyller inte år förrän nästa helg, så hon blev lite purken för att det stod Lena 50 år på födelsedagskorten. Men hon kom nog över det till slut, för hon såg glad ut större delen av kvällen. Anders och jag spelade för henne. Nu är det nog hög tid att vi spelar in en skiva, för de två senaste gångerna vi spelat hade kunnat sälja åtskilliga skivor.

Nær vi åkte till Delsbo i helgen hoppades jag att få se vitsippor, men vi var ute lite før tidigt. Sån idag åkte jag till Norge, och hær finns dom utslagna och fina i stora mængder! Jag såg dem från tåget - och från bussen! Ett godståg hade trillat av rælsen strax søder om Levanger, så det blev buss sista biten idag.

Helgens spelning var en højdare! Linda, som hade ordnat fest och utstællning med tema fåglar, hade bjudit in folk i lite olika nætverk. Totalt var det c:a 100 personer dær, och av dem hade en fjærdedel kommit før att lyssna på Romild Frank, næmligen Anders syskon, svågrar, vænner, mammor etc. Det var mæktigt nær Linda presenterade folk gruppvis, typ de som hon lært kænna via Amnesty etc. Nær hon frågade efter de som kommit før att lyssna på oss reste sig samtliga vid ett av de fyra långborden, och så många var det tillnærmelsevis inte i någon annan kategori. Dær var før øvrigt en hel del musik- och teatermænniskor.

Allra først fick vi mat: laxsoppa och brød. Och kaffe. Sen var det upptrædanden. I det blocket var vi sist, så vi kan væl se det som att de andra var førband? De som upptrædde føre oss sjøng alla sånger på tema fåglar. Lindas man sjøng om Fågel Fenix, en skotska sjøng om en Rover som føljde med en tjej hem och stannade tills fåglarna børjade sjunga och tuppen sjøng etc. Och så småningom blev det vår tur. Vi blev introducerade med några rader ur sången om fåglarna som vuxit fast i klipporna vid Desiderias kust, sången som Linda hørde som 17-åring nær hon jobbade tillsammans med en av Anders systrar och som påverkat henne under livet. Uppenbarligen har hon inte fastnat! Det var så roligt att spela før en uppenbart lyssnande publik! Vi var nøjda liksom många i publiken. Vi fick mycket berøm efter spelningen. Hade vi haft inspelade skivor med oss hade vi sækert kunnat sålt en hel del. Vi avslutade fågelkvællen med att åka till hotell Svanbacken dær vi bokat rum!

På hemvægen i søndags åkte vi førbi Sundsvall, før vi skulle æntligen besøka nya, stora IKEA - som kænns vældigt vælbekant. Det ær uppenbart att alla ikeor støps i samma form. Som vanligt ville vi køpa ett køksbord, och som vanligt var just det bordet vi vill ha tillfælligt slut. Vi fick trøsta oss med ett balkongbord - och trætrall till balkongen. I sommar slipper vi skålla føtterna nær vi vill tassa ut på balkongen.

Framåt slutet av sommaren får vi en ny granne. Hyresværden ringde idag och meddelade att det blir en etta ledig som Emma ska få hyra. Kul, kul! Det ær i den andra trappuppgången. Det ska bli intressant att se om vårt trådløsa nætverk ræcker dit. Helt omøjligt ær det inte!

Idag kom det till stan: mitt röda fiolfodral.

Det är rött såväl utanpå som innuti, och mycket finare än de svarta, bruna och blå fodralen som var mesgula innuti. Jag hade lite ångest för att det inte skulle vara lika fint innuti som mitt gamla som är vackert mörkrött. men min ångest förbyttes snabbt till lycka när Sesam öppnade sig och jag såg en minst lika vackert mörkröd insida.

Nu får min fiol bo vackert, minsann! Den flyttade in ikväll och såg nöjd ut i sitt nya hem. Där kommer den att få det bra. Förutom att det är vackert, så finns det t o m en inbyggd hygrometer, och  fyra (4!) stråkar får jag plats med.

Idag har jag köpt ett flöjtställ och känner mig väldigt nöjd.

Särskilt när vi varit ute och spelat, men även hemma, har jag saknat ett ställ för flöjten. Att det ska finnas flöjtstöd har jag fått höra från ett flertal trovärdiga källor, så idag traskade vi iväg till Four Sounds och frågade efter ett sådant. Killen i affären var även han helt övertygad om att det finns flöjtstöd men däremot tveksam till om de hade några därstädes. Han rotade lite på en hylla och hittade så en grunka som han tyckte skulle kunna vara ett flöjtstöd, så det köpte jag. Oavsett vad det är, så funkar det alldeles utmärkt för min flöjt. Den står rak och vacker i vardagsrummet och blänker nu.

På disken på Four Sounds hittade vi ett anslag om att de söker musiker som vill spela i butiken. De har tänkt sig att de ska ha det som ett återkommande inslag. Vi anmälde oss.

När jag väl var igång med investeringarna gick jag till nästa musikaffär och frågade efter ett rött fiolfodral. De hade bara svarta, blå och bruna, men på  måndag ska jag få veta om de kan få tag i ett i någon roligare färg. Jag gick ut hårt med knallorange, men det skulle jag tydligen inte hoppas på.

Idag har det varit en bra dag, inte minst shoppingmässigt.

Halva reapriset på bokrean är nästan som julafton. Jag hittade 7 böcker för totalt 240 kr, bland annat "Potensgivarna", som jag fick tips om av en bekant alldeles häromdagen. Det kändes nästan lite märkligt att hitta just den boken på rea.

Det andra makalöst härliga inköpet var ett par alldeles lagom långa jeans som inte på något vis behövde justeras. Det kändes också underbart!