ulna

Första dagen i Minneapolis hade inte kunnat bli så mycket bättre!

När vi samlades imorse delade Gunilla ut planen för de kommande dagarna. Idag stod det shopping, konstmuseum och lite parkbesök på listan.

Först blev det shopping. Nu har amerikanarna kommit på att det inte är så kul med stora shoppingcenters med ett stort antal affärer samlade under ett och samma tak. Nej, en gata med butiker som man kan gå in och ut i är det nya trenden. Vi besökte en sådan på förmiddagen. Åsa och jag fokuserade primärt på kläder. Till min förtjusning upptäckte jag att även i USA finns det Petite-kläder. Redan i en av de första butikerna var c:a en tredjedel av butiken i Petite. Jag köpte två par alldeles lagom långa byxor. Dessutom köpte jag en läcker svart-vit kofta som Åsa hade hittat. Det hon inte hade observerat var att även den var Petite, så med uppenbar bitterhet fick hon överlåta den på den kortare i sällskapet. Mig!!! :-)

Våra bussar var strategiskt parkerade vid en stor betyg där det skulle finnas tyg. Vi hade sparat den till slutet och kunde då konstatera att vi hade behövt bortåt en halv dag för att åtminstone ta en ordentlig titt på allt de hade där. Tyg var bara en del. Sen fanns det allehanda material och tillbehör för en stor mängd olika sorters kreativ verksamhet. Jag hittade hörnet med broderier t ex och kunde konstatera att där fanns mycket att välja på, minst sagt!

Efter lite downtown-sight-seeing med vår chaufför Steve som guide for vi till ett konstmuseum där vi tillbringade några timmar som inte alls räckte för allt vi hade kunnat se. Det var som vanligt ett lyft för själen att få gå omkring och titta på vackra saker och även mindre vackra, men tankeväckande, saker.

Något vi lärt oss under dagen är att Cappuchino är någpt helt annat för amerikaner än för européer. Amerikanerna verkar tro att det är lite, lite kaffe och mycket mjölk toppat med skummad mjölk. Första stället vi fick en sådan variant var på restaurangen där vi åt lunch. Då trodde vi att det berodde på att den sura tjejen som med uppenbar motvilja beredde våra kaffemuggar inte visste bättre, men även i muséets kaffe gjordes cappuchino på det viset. Vi får testa någon annan kaffevariant imorgon. I och för sig är vi fullt medvetna om att det kanske är att hoppas på för mycket att vi ska lyckas få gott kaffe i USA - men ändå...

Nu är det strax dags för middag. Igår kväll åt vi på en fruktansvärt stimmig restaurang alldeles nära hotellet. Maten var helt OK, men inte minst efter en lång flygresa var det inte helt rätt. Så det kan bara bli bättre!

Trots att jag inte åker förrän imorgon har jag nästan packat klart nu. Jag tänkte att det var lika bra att fixa det ikväll även om jag egentligen hade hunnit imorgon. Planet går inte förrän kl 10.

Ikväll har vi firat Alfons 14-årsdag.

Flera måndagar i rad har vi dragit iväg till Hackås efter jobbet för att spela in hos PA. Likaså idag. Vi har lärt oss att det ändå går rätt bra om vi laddar med frukt och vatten. När vi slutade för kvällen idag brände PA ut det vi spelat in hittills: 13 låtar! Skivan räckte från Hackås till stan, och då körde jag rätt sakta dessutom för att hinna höra hela skivan.

...och på jobbet går det också bra... Jodå, det gör det. Men idag gick en stor del av dagen åt till möten. Sånt tar tid, lite väl mycket tid många gånger dessvärre. Tidsbegränsat är alltid bra.

MIn mamma är inte helt tillfreds med hur jag uppdaterar min blogg. Så kan det vara! Möjligtvis blir det ännu sämre när jag åker till USA i två veckor. Jag håller det inte för helt otroligt. Men jag tar med min lilla dator i hopp om att finna något trådlöst nätverk någonstans i USA. Det borde rimligtvis finnas där också. Är det någon som vet om de har Internet i USA?

Det jag tyckte mig behöva inför resan var två halvstora, lätta resväskor. Sådana har jag fixat idag. En ljust gammalrosa och en milt olivgrön. Tillsammans ser de ut som en tuva förgätmigej i skugga ungefär. Anders och jag provdrog dem på stan, och det fungerade alldeles utmärkt (gissa vilken Anders ville dra!). Jag prövade dessutom att dra båda ensam och även det funkar, så nu ska jag bara packa ner lite kläder och sånt. Sen kan jag fara.

Jag shoppade också lite som jag tyckte jag behövde till mitt nya kontor. Häromdagen fick jag hjälp av en av stans mest kända bluesmusiker att täcka fönstret lite nödtorftigt för att begränsa inflödet av solljus. Sedan jag piffat till dem med hjälp av påsförslutare ser de nästan ut som gardiner. Sen ville jag ha något till det lilla besöksbordet jag har. På måndag ska jag pryda det med en röd-orange, glittrig duk från Indiska, en röd ljuslykta och en liten bil gjord av en tomatburk. Dessutom köpte jag pärlor och garn av vilket jag börjat göra girlanger som jag ska hänga i fönstret ut mot korridoren. Det var mitt kvällspyssel att virka girlanger. Jag kände att det gjorde mig gott att sitta med glittrigt garn och blanka pärlor.

Idag testar jag varianten att skjutsa David till skolan. Det kan det kanske vara värt. Men han tar otroligt lång tid på sig i duschen!

Imorse var Anders och jag trötta men nöjda. Igår kväll stupade vi i säng efter en sen sushi då vi kom från PA:s studio i Hackås. Igår spelade vi in ytterligare tre låtar. Den här gången fick vi inte med oss någon skiva, men vi hade den föregående i bilen, så det var inte riktigt hela världen, bara nästan. Igår spelade vi in två lite snabbare låtar, bland annat No Lifeline, som Margareta Högberg sms:ade att hon gick och nynnade på i somras sedan hon hört oss spela den. Den tredje låten var en av de nyare. Anders har nyss bytt namn på den. Hur som helst tog jag mig friheten att sjunga tvåstämmigt med mig själv på den. Det var kul! Vi ska skaffa en loop-box så kan jag göra det lajv också.

Hade vi orkat vara vakna lite längre hade vi fått nybakt kaka av Emma!

Nu vill jag sjunga salladskålens lov.

I den grönsakslåda som jag fick hem med hjälp av audimannen häromdagen fanns det bland annat salladskål. Ett rejält salladskålshuvud. Även i föregående veckas låda fanns det salladskål, och den hade inte haft någon åtgång. Med tanke på att det där med salladskål verkar vara en trend insåg jag att det var dags att göra något åt saken idag så att inte hela kylskåpet blir fullt av salladskål till slut.

Med hjälp av lite googlande hittade jag ett recept på gräddkokt salladskål - och detta blev vår middag, vår goda middag, tillsammans med ugnsstekt kycklingfilé penslad med en blandning av sweet chili, honung och vitlök. Den strimlade salladskålen fick koka i grädde i 10 minuter tlllsammans med två strimlade röda paprikror. Med lite salt och peppar på blev det ett ljuvligt komplement till kycklingen. Jag hade dessutom hackat en rejäl bunt persilja och stekt i olja tillsammans med vitlök. Sedan jag lagt de stekta kycklingfiléerna att vila på den gräddkokta salladskålen strödde David den stekta persiljan över anrättningen som var såväl vacker som god. Vi blev mätta och belåtna men konstaterade att bandspagetti skulle kunna vara ett lämpligt komplement till denna rätt.

Annat som timat är att vi insett att Alfons kanske lever i fel århundrade. Igår kväll började det lukta starkt av parfym i hallen, och lukten spred sig till sovrummet och vardagsrummet. Lukten var så stark att den nästan gick att ta på, och jag kände att jag började få svårt att andas. Sedan jag slängt upp balkongdörren för att få syre lyckades jag utröna var lukten kom ifrån: från toaletten en trappa upp. Det visade sig att Alfons tyckte att det luktade surt där, så han hade kommit på ett sätt att lösa det problemet! Det känns som en lösning i paritet med de franska hovdamernas på Marie Antoinettes tid som parfymerade sig för att överskyla svettlukt och andra odörer. Vi försökte förklara för Alfons att sur lukt på toaletten bör avhjälpas medelst städning, lämpligtvis. Parfymering ger en väldigt kortsiktig lösning och därtill oönskade konsekvenser i astmatiska luftvägar.

Idag är det inte bara Kanelbullens Dag utan dessutom min käre farbror Birgers födelsedag. Det bör väl göra honom till någon sorts hedersbulle?

Hur som helst bakar jag bullar. Viktigt, viktigt.

Dagen till ära ringde för övrigt min gamla kompis Karin. Jag ringde tydligen till henne på kanelbullens dag häromåret, och hon tyckte det var en trevlig tradition. Så nu har vi pratat med varandra i telefon två gånger på kanelbullens dag.

Förra lördagen var det en mer vanlig lördag men mer händelserik för vår del egentligen. På dagen spelade vi på Sinnenas Café. Kul, kul! En av oss hade betydligt mer släkt och vänner i publiken än den andre, och det gjorde det hela ännu roligare för min del. En gammal vän som är präst berättade en gång att han försökte tala speciellt till någon i församlingen när han predikade för att få lite mer personlig känsla i det han sa, och om det fanns någon där som han kände lite mer så var det lättare att välja någon sådan. På samma vis tycker jag det är skönt att ha några välbekanta ansikten i publiken när vi spelar.

På kvällen den dagen vari vi på en disputationsfest, en mycket trevlig sådan. Vi hade egentligen tänkt oss att smita ganska tidigt för att gå på en kvällskonsert i Stora Kyrkan, men kvällen gick så fort och vi hade så trevligt att det inte alls blev aktuellt.

Nu ska jag grädda bullar och flytta bokhyllor. Det är roligt nästan jämt!

Jag kan till exempel berätta hur det var när jag kom till jobbet imorse. Fhi växer, och förra vecka började vi flytta in i ytterligare ett hus, som byggts sen i våras. I slutändan har nog alla flyttat, för de gamla husen ska byggas om också.

Min nya avdelning ska sitta i det nya huset. Jag hade fått besked om att jag skulle få mina grejer flyttade när jag var i Norge onsdag-torsdag, så jag gick till mitt nya rum och hittade inte alls mina grejer där. Så då hade de väl inte hunnit flytta dem då. Jag gick tillbaka till rummet där jag suttit tidigare och upptäckte att det enda som var borta där var skrivbordet! Och därmed var det tämligen omöjligt att sitta där heller. Jag sprang och letade efter vår snälla vaktmästare (telefonen hade jag packat ner i en låda) men hittade istället it-teknikern som dels ringde vaktis åt mig, dels begav sig till mitt nya rum och började sätta upp en dator åt mig. Då kändes det som det fanns hopp! Medan jag väntade satt jag på golvet ett tag och kollade mina mäjl. Visst gick det. Jag hade tangentbordet i knät, satt på skrivbordsunderlägget och lutade mig mot en skärmvägg - men jag föredra att ha ett skrivbord!

Hemma är det också betydligt rörigare än vanligt. David ska få byta rum och Anders och jag hittade ett stort, fint rum när vi rev en vägg. Där ska vi ha vårt arbetsrum. Jag ställde in hälften av mitt skrivbord och det bara försvann in i ett hörn Det är härligt med gott om plats!

På väg hem från jobbet blev jag förresten uppraggad av en man i Audi. Sånt händer inte varje dag må jag säga. Sen förra veckan prenumererar jag på grönskakslåda från Ås Trädgård. Dessa lådor levereras till jobbet dessutom. Förra veckan hämtade jag min låda med bil, men idag fick jag för mig att jag kunde bära hem den. Och det är där audimannen kommer in. Lådan kändes allt tyngre, och det syntes tydligen, för han kom utsvängande från en av parkeringarna på Campus, saktade in och erbjöd mig skjuts. Jag tackade glatt ja och hoppade in i baksätet med min grönsakslåda.. Mannen sa att han var på gott humör, för han hade varit på en intressant konferens under dagen och hade sedan bestämt sig för att åka till Åre istället för hem till Umeå. Och i förbifarten gjorde han alltså en god gärning.

I måndags fick jag en annons till påseende från den enhet på Fhi som arbetar med frågor som är relaterade till spel och spelberoende. Det hade inte att göra med att jag spel-ar elbas, utan det var för att jag skulle lämna synpunkter på annonsen eftersom det var en statistiker de sökte. Jag kunde bara konstatera att den tjänsten var en statistikers våta dröm, så jag skrev kort och gott, att den tjänsten vill jag ha! Det föll i god jord, för de ville gärna ha mig på tjänsten. Då återstod det lilla problemet att jag är anställd på en annan avdelning och en annan tjänst. Problem är till för att lösas! Jag gick och pratade med min chef, som är inte bara en mycket trevlig utan även förstående chef. Han förstod att jag skulle söka tjänsten om den utannonserades, och han vet också att jag har haft lite halvtråkiga arbetsuppgifter hittills - så han lovade att kolla det hela med chefen för den andra avdelningen, vilket han också gjorde. Imorse fick jag veta att de kommit fram till förslaget att jag jobbar 60% år spel, 20% åt analysavdelningen och så har jag mina 20% i Norge. Helt perfekt! Och jag är inte minst glad för att analysavdelningen tycker att det är viktigt att jag finns kvar där med en fot.

Imorgon bitti blir det tidig uppstigning för min del! Jag drar till Stockholm med första planet. Det blir säkert bra bara jag kommer det. Gunilla och jag ska på skojiga studiebesök på SCB och Socialstyrelsens statistikavdelning. Någon som är avundsjuk?

...och så det här med pepparkaksformar! Min samling blir nog aldrig komplett, men tack vare Astrid, som tipsat om en sida med bortåt 100 olika formar, så kan jag bland annat köpa en fiolform!!!

Ikväll kändes det som vi behövde gå på bio för att vi skulle ha gjort något i helgen - men av den anledningen var det egentligen onödigt, för det har varit en rätt bra helg, bortsett från fredag kväll när jag fick vara sträng moder ett tag.

Nåväl, vi gick hursomhelst på Bio Regina och såg "Falskmyntarna", som var en krypa-in-under-skinnet-film med större delen av handlingen i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Huvva! Tur att Anders satt bredvid mig, annars hade jag nog varit tvungen att hålla i mannen som satt och gjorde anspråk på armstödet till höger om mig. Eftersom han hade lämnat en tom plats mellan sig och personen längre in på raden tyckte jag att han kunde luta sig åt det hållet och hävdade min rätt till armstödet mellan oss. Det var en klok strategi, för han retirerade raskt utan att jag behövde ta till våld. Ibland är det bra att det stora flertalet är rädda för kroppskontakt med främlingar.

Igår var vi på Skivhörnan och köpte en packe skivor till halva priset. Det är synd att stans bästa skivaffär stänger - men kul att köpa mycket skivor för en måttlig summa pengar. Jag plockade sånt som jag vet att jag gillar och så några som lockade med spännande konvolut. Det kan man kosta på sig när skivorna kostar runt en femtiolapp. Hittills har jag inte blivit besviken på något köp.

Igår eftermiddag var det två konserter jag hade kunnat tänka mig att gå på, men valet blev enkelt för biljetterna till den med blåsarmusik i glad, brittisk anda var slutsåld, så då blev det Brahms med en pianist och en stråkkvartett istället. Det var en höjdarkonsert. Emma och jag satt längst fram och fick sällskap av ÖP:s rescensent som glatt förkunnade att han vågade sitta där när han inte blev ensam. Så vi gjorde en insats!

Imorse vaknade jag äntligen och kände mig frisk och pigg. Det var på tiden! Det är segt att inte må bra. I och för sig simulerade jag frisk i fredags och gick till jobbet men jag var nog inte helt prisvärd då. Vilken tur att jag inte har prestationslön!

Idag har varit en riktigt härlig söndag. Först vår sedvanliga, härliga, långa förmiddag i sängen med frukostbricka, P2 och DN. Sen stack Anders iväg till Brunflo för sin första av två sånglektioner som han fick av mig i födelsedagspresent. Medan han var borta spelade jag flöjt länge och väl (åtminstone lät det bra ibland). På sistone har vi mest bara övat på gemensamma låtar, så jag har försummat min egen instrumentalträning. Det var härligt att öva koncentrerat ett tag.

Det har varit en vacker och krispig höstdag, så när Anders kom hem drack vi en kopp kaffe och gick sedan ut i solskenet. Vi flanerade genom hela den lilla parken på andra sidan Stuguvägen och sedan ner till hamnen där vi följde kajkanten och tittade på båtar och glittrande vatten. Framme vid Badhusparken svängde vi av upp mot Stora Torget och sedan in på gågatan. Komna så långt insåg vi att vi var hungriga, gravt hungriga till och med. Dock var vi inte helt desperata, så vi passerade McDonalds och gick till Shanghai Wok istället. Det var ett bra val. Där åt vi trerätters middag och kunde sedan strosa hemåt mätta och belåtna.

När vi kom hem tittade vi in hos Emma för att titta på hennes just ommöblerade lägenhet. Jag fick låna en fransk film som jag var vacker och hade ett helt perfekt tempo för en skön söndag. Nu känner jag mig avslappnad och redo för en ny arbetsvecka. Imorgon ska jag försöka se vad det är för problem med Gotland.

Igår eftermiddag vid fyratiden klev jag ur rollen som konvalescent och for istället till Hackås som artist. Äntligen var det dags att träffa PA och åtminstone diskutera förutsättningarna för att spela in skiva - trodde vi. Men det blev två låtar inspelade! Vi fick med dem mixade och klara på en CD och är på det hela taget oerhört nöjda med inspelningen! Vi valde två låtar där jag får hålla mig i de lägre registren så att mina förkylda stämband skulle klara av det hela.

PA kan sina saker, och ska man arbeta med proffs är det ofta klokt att lyssna på det de säger. Han föreslog att vi skulle lägga musiken först och sedan sången. Anders sjöng låten medan vi spelade, men sången spelades inte in då. Själv teg jag och spelade bas. Det kändes bra att göra det fokuserat. Sen gjorde vi sångpålägg. Först Anders, sen jag. Till slut kunde vi fixa till detaljer, enstaka strofer som vi inte var nöjda med etc. Mycket smidigt!

När jag skulle lägga stämman på Eg veit var PA lite tveksam till den. Han tyckte det var en konstig stämma eftersom jag så ofta ligger nära Anders, men det känns rätt till den låten. Den ska vara tät och suggestiv. Givetvis fick vi göra som vi ville eftersom det är vår skiva. Men det var kul att han hade synpunkter. Som sagt, man ska lyssna till det proffsen har att säga, men man måste inte alltid bejaka det.

Proffset PA lyssnade med de stora öronen till varenda detalj vi gjorde. Även om han var lite kritisk till min stämma till Eg veit förstod han hur det borde låta (eller inte låta). Han visste direkt var jag hade slirat en aning, så då fick jag ta om, och om, och om tills vi var nöjda allihop. När vi gjorde nästa låt var han ännu värre. Då stoppade han mig när jag hade missat lite, mitt i låten... Då gällde det att andas med magen och lita till både han bakom spakarna och min egen förmåga. Att komma in på ett ovant ställe kan vara nog så trixigt, men jag fokuserade och fixade det också, men sen orkade jag inte riktigt hela låten ändå utan tappade luft på slutet. "Hörde du Anders dåligt på slutet?", frågade PA vänligt, för att det inte lät som det borde hörde han, givetvis. Men det var helt enkelt för mycket text och för lite ork. Men med någon omtagning fixade vi det också. Vid det laget hade vi insett att små lappningar mitt i funkar alldeles utmärkt om det görs på rätt sätt.

Inspelningarna gjordes för övrigt på en bandspelare som Tomas Ledin ägt!

Idag har jag verkligen ansträngt mig!

Jag har:

1) Ätit frukost (egenhändigt tillagad)

2) Tittat på film: Underbar och älskad av alla. För en konvalescent var den helt på pricken. Jag mådde en anings aning bättre när jag sett den (men jag är fortfarande sjuuuuuuuuuk)

3) Duschat! Det var nog dagens bragd. Jag våndades ett bra tag innan jag tog steget. Men jag fick min belöning när jag stod i duschen och tvålade in mig med Lux. På den tid det var kul att  titta på reklamfilm, när man bara såg det på bio, då var Lux-reklamen av typen "9 av 10 filmstjärnor använder Lux" och alla förstod att det var lyxigt att använda Lux. Jag skulle gladeligen ställa upp i reklamfilm under parollen "9 av 10 statistiker använder Lux" givet att jag fick mitt gage i tvål. Sen skulle jag stå i timtal och njuta. Varje dag.

Det är mycket som har två sidor:

Å ena sidan är det kul att det finns webcam på Hillevis jobb.

Å andra sidan knäpper de en bild någon gång per minut - och man får vänta rätt länge innan Hillevi dyker upp. Men jag väntade troget, och till sist såg jag det här:



Visst skulle det kunna vara Hillevis nacke och armar? Jag misstänkte att hon höll på att skaka om en smurf och väntade otåligt på nästa bild.



Smurfen visade sig vara en blå sopsäck - men Hillevi var det minsann om hon inte har en dubbelgångare på Småland Coffee. Jag tycker att hon gott kunde vända sig mot kameran!



Vänta, vänta, vänta...



Hon kommer långsamt närmare.



Sådärja! Nu leker dom affär, tror jag.

Och sen kom det in en riktig kund:



En prydlig engelsman. Och där står Hillevi med en sopkvast!



Och här sopar hon - utan kvasten.

Det är onekligen mer lustfyllt att ha helg nu när jag har ett jobb jag trivs med.

Idag hade vi för första gången frukostpåsängen i den nya sängen. Det fungerade alldeles utmärkt! Vi satt behagfullt tillbakalutade mot den röda, stoppade sänggaveln med de röda soffkuddarna. Vi har inte skruvat fast gaveln mot madrassen - än. Jag betraktar det nog som en tidsfråga, medan Anders får svår ångest vid tanken på att göra hål i det vackra, röda tyget för att skruva fast gaveln.

Imorgon är sista dagen för Färgfabriken Norrs första utställning i Östersund. Vi traskade iväg för en guidad visning. Efter en guidad visning behöver man fika, åtminstone vi, så vi fortsatte ner till Jamtli där vi inte bara fikade utan även kikade runt lite bland utställningarna. Nu håller jag på och bakar bröd som vi ska äta till den fisksoppa jag har för avsikt att kreera.

Häromdagen lärde jag mig något nytt om min nya arbetsplats: i lunchrummet finns det (nästan alltid) muffins eller någon annan sorts kaka. Det är inte bju, men å andra sidan behöver man inte betala på plats utan bara pricka av på en lista vad man handlat.

Systemet som sådant kände jag till, för man kan handla lunchlådor och mackor och sådant också, men det här med kakorna hade jag helt enkelt missat! Konstigt!

Hur som helst testade jag systemet med en Lemon Curd-muffins efter maten idag. Nöjd!

Idag gick våra två 19-åringar på export till Uppsala. Petter stannar där för att börja studera på universitetet och Hillevi fortsätter till London imorgon. Anders, som är en snäll och omtänksam person, klev upp i ottan och skjutsade dem till järnvägsstationen. Själv låg jag kvar i vår röda säng, ny för natten, och Hillevi kom och kröp intill mig en stund och tog farväl.

Ja, äntligen kom den, sängen som vi beställde för över en månad sedan! Att sova i den är som att sväva på moln. Jag är van att ha två kuddar, och tror att det är optimalt, men i den här sängen, som så mjukt och följsamt följer min kropp, så är en kudde nästan för mycket! Det känns märkligt, men härligt.

I helgen sov vi på Stadshotellet i Hudiksvall med anledning av att Sussi och Urban gifte sig i lördags. De hade ett vackert kyrkbröllop, uppvaktade av sina fyra barn, och sen var det fest uppe på Köpmanberget. Anders och jag underhöll mellan varmrätt och dessert, på begäran av festens värd. Det kändes onekligen litegrann som en upprättelse efter katastrofspelningen i Åre häromveckan. Då spelade vi för den troligtvis mest utbildade publik vi någonsin haft, idel doktorander och forskare, men särskilt bildade var de inte! Sedan vi blivit introducerade av den kvällens toastmaster steg sorlet återigen till en nivå som vi inte lyckades överrösta trots högsta volym på vår anläggning. Till skillnad från toastmastern är vi inte poliser, så vi spelade i motvind och fick trösta oss med att de som lyckades ta sig tillräckligt nära och lyssna gillade oss. En hjälte skällde för övrigt ut publiken. Heder åt honom! Men i Hudiksvall beter de sig inte på det viset. Nänä, där lyssnades det, och det skrattades vid rätt tillfällen. Det gillade vi!

I våras råkade min blick falla på boken "Picasso valde också Kristinehamn" när jag drällde runt på Akademibokhandeln. Udda titel på en något udda bok! Jag kände mig tvungen att köpa den. När det så var dags att dra söderut på semester och troligtvis passera Kristinehamn tyckte jag det var läge att läsa den. Vissa böcker måste liksom ligga till sig innan jag vill läsa dem, och den här var en sådan. Det kändes som om jag borde läsa den i en viss stämning, och varför inte i trakten av Kristinehamn?! Nu lyckades vi undvika Kristinehamn - vi for väster därom på resan söderut och längre österut när vi for hem igen - men boken var bra. Riktigt bra. Den är skriven av en journalist men är bra ändå.

Ett litet exempel:

Bokens jag, Emanuel, är on the road med Robert Tarkan, men Volvon de färdas i vägrar lämna Lennartsfors. Således måste de meka, och det är inte riktigt Emanuels grej: "Robert bad mig dra i kamremmen. Det gjorde jag. Sen visade Robert mig var kamremmen sitter. Då drog jag i den."

Läs gärna hela. Det är inte säkert att du gillar den, men OM du gör det får du en inte direkt häftig men minnesvärd läsning. I boken jag läser nu, "Dagmar" av Oscar Danielsson, som jag fick av Emma i födelsedagspresent (med prislappen kvar - en gammal fin släkttradition :-) ) påpekar den bokens jag att det inte är så säkert att någon annan gillar böcker som gör mig förtjust. Om det var självklart skulle mina vänner lika självklart bli kära i samma man (dvs Anders) som jag t ex.

Idag har jag börjat jobba igen efter semestern, och det kändes bra. Det kändes riktigt bra, till och med. När jag släntrade iväg till jobbet hade jag lite lätt ångest för att jag skulle ha glömt bort passwordet till datorn - men jag hade valt ett av mina standardwords, så jag lyckades på andra försöket. Det var väl det svåraste jag gjorde idag. Men tids nog blir det nog lite mer utmaningar.

Borta bäst men hemma bra, som Hillevi sa en gång i tiden. Men det är ganska bäst att komma hem och få tårta och presenter. Sånt gillar jag! Hillevi hade bakat födelsedagstårtan åt mig och hade just slagit in en fin blus från HM när vi kom hem. Och strax kom Emma iklädd fin klänning, dagen till ära, också hon med paket. En bok som verkar himla bra.

Att spela på Krokstrandsfestivalen var en höjdare! Och sen kunde vi i lugn och ro njuta av allt annat som festivalen bjöd under tre dagar. Det var jazz, balkanmusik, visor, tango och en hel del annat också. Förutom spelningen och lyssnande hann vi med en tangokurs och så gick vi med i en kör från Blackburn och fick vara med och sjunga i Krokstrands kyrka.

Från Strömstad drog vi sedan vidare till Göteborg där vi bland annat hade en heldag (10 timmar, drygt) på Liseberg. Försedda med varsitt åkband åkte vi i stort sett allt förutom barnkarusellerna. Kul, kul!

Och idag fick vi en ny spelning. Om två veckor ska vi spela på en internationell forskarkonferens i Åre. Det kändes bra att få fylla på den nu tomma listan med kommande spelningar på Myspace.