ulna

"Continental breakfast" stod som första punkt på programmet idag. Igår åt vi av hotellets i högsta grad eminenta frukostbuffé, den kontinentala varianten var i betydligt lägre grad tillfyllest. Jag kan i och för sig tänka mig att David hade uppskattat den, för man kunde äta sig mätt på olika sorters bakverk som wienerbröd, petit chouer, bullar etc. Så fanns det melon, ananas, jordgubbar och vindruvor samt rökt lax och yttepyttesmå bagels som verkade vara till för att stoppa laxskivorna i. That's it! Vi funderar på att beställa upp något med room service imorgon bitti för att bottna med något.

Däremot har föredragen hållit en genomgående hög klass. Vi har hört om plastiska hjärnor, internetsjälvhjälp för personer med spelproblem, grad av spelproblem bland kanadensiska fångar och annat skojigt. Dagen har gått ganska fort. Vi har dessutom hållit vår presentation, så nu kan vi softa resten av konferensen.

En annan sak som jag har gjort idag är att jag påbörjat den nordamerikanska lanseringen av RomildFrank genom att ge bort två CD-skivor. Vem vet! Det kanske leder till en spelning på något casino så småningom.

Ikväll har vi ätit en delikat middag på en italiensk restaurang som vi passerade igår. De framhöll att de är valet för locals, och det stämde tydligen, för servitrisen förhörde sig om anledningen till att vi hittat dit. Såpass ovanligt var det tydligen med besök av främlingar!

Jag sitter på våning 29 på Sheraton Fallsview Hotel i Niagara Falls (kanadensiska sidan) och ser ut över Niagarafallen. Det är en mäktig utsikt må jag säga. När Marie, min närmsta chef, och jag checkade in igår kväll fick vi erbjudandet att gradera upp vårt rum till ett med utsikt mot fallen. Mellanskillnaden var under 200 kr per natt. Var det ett svårt beslut att fatta? Näääää!

Imorse (lokal tid) vaknade jag och såg en rosa soluppgång över fallen. Igår kväll när jag somnade lyste fallen i blått och rött. Det kändes lite konstigt att ett av världens häftigaste naturfenomen behvöver extra effekter, men det var tydligen bara något för fredag- och lördagkvällar. På sätt och vis passade det i och för sig in i miljön. I synnerhet den kanadensiska sidan är genomkommersialiserad med stora hotell, casinon, vaxkabinett och en massa tingeltangel.

Imorgon börjar själva konferensen om "Responsible Gambling" som vi ska vara med på så vi tog tillfället i akt idag och tittade på fallen från diverse olika håll. Vi konstaterade igår att det borde gå att gå över till den amerikanska sidan, och det stämde. Däremot fick vi ansöka om visum för att släppas in, och inte bara det, vi fick betala 6 dollar var för dem. Men det var det värt. Solen sken och vi promenerade ut på Goat Island, som ligger mellan de amerikanska och de kanadensiska fallen, och sedan ut på Three Sisters Islands, där vi befann oss mitt i inflödet till fallen.

När vi åkte hit igår hade vi lite oflyt när vi skulle checka in, men det var tur för oss, visade det sig så småningom. Både på Frösön och Arlanda stod det "kontakta personal" när vi försökte checka in på automaterna. I Östersund fick vi bagaget checkat ända till Toronto, men oss själva bara till Arlanda. På Arlanda lyckades de checka in oss till London och väl i London fick vi återigen leta incheckningsdisk. Det kändes lite lätt olustigt när tjejen som hjälpte oss bekymrat rynkade pannan, ringde kollega etc, men till sist fick vi vår belöning: vi fick åka i business class över Atlanten! Det hade vi inget emot. Väl ombord på flygplanet blev jag först lite förvånad. Businessklass liknade på intet sätt en vanlig flyg... vad heter det? -salong? Nej, varje säte var ett litet bås. Om det hade varit helt omgärdat skulle det snarare sett ut som ett badkar. Vi satt där i bekväma fåtöljer som gick att luta hur mycket som helst. Det gick att fälla ut ett benstöd, och till varje plats fanns en liten hylla att lägga upp fötterna på. Att det skulle bli en bra flygning anade jag när vi fick champagne redan innan flygplanet startade!

Lagom till påsk har vi passat på att klara av några årspremiärer:

Igår, när solen sken och det nästan var varmt, var det dags för årets för-första-gången kaffe på balkongen. Jag kombinerade det med min påskbakelse. Emma kom inskuttande med påskbakelser på förmiddagen, nämligen. Hon hade klätt ut drömtårtebitar till ägg genom att täcka dem med grädde och garnera med persikabit. Det smakade alldeles utmärkt i påsksolen på balkongen!

Idag var Anders och jag ute på årets för-första-gången joggning. Jag föreslog det imorse (eller kanske mitt på dagen då?) efter frukost i hopp om att Anders hellre skulle sätta sig vid datorn eller så - men icke! Han inte bara tyckte det var en bra idé utan skyndade sig att klä på sig träningskläder. För skams skull fick jag lov att gå upp och klä på mig. Annars var jag fullt upptagen med "Innan döden kom" av Elizabeth George. En ruggig historia! Man får följa tre stackars syskon. De har det eländigt från början, och så blir det bara värre och värre. Jag var tvungen att ta mig igenom den för att få det gjort.

Annars är jag nog mest trött! Ack, ack! Den som hittade på sommartidseländet skulle jag vilja titta strängt på!

Vi hade två planeringsdagar förra veckan, förresten. Som alla vet får man extra mycket gjort om man reser bort från jobbet. Annars ska folk alltid fixa en massa bara lite då och då. Vi förlade våra två planeringsdagar till Östersund. En trevlig stad! Vi tog in på Clarion, och i onsdags efter en dags idogt planerande gick vi och bowlade och sedan till Simon & Victor för att äta middag. Torsdagen blev bara en halvdag eftersom det var Skärtorsdag.

När jag kommer hem från mitt jätteroliga jobb och därefter gått en sväng till affären för att införskaffa fil och bananer och andra förnödenheter så blir jag direkt uppmanad att helt enkelt ta det lugnt tills maten blir färdig. Så var det i mitt liv igår.

Helt fantastiskt!

Jag har det så bra!

Jag använde tiden till att plöja igenom P-O Enquists memoarer. En av mina norska arbetskamrater tyckte att den var så fantastisk att läsa och propsade på att låna ut den till mig. Hade det inte varit för det hade jag nog gett upp vid det här laget. Kanske. ...eller kanske inte. Den är åtminstone lite intressant ibland. Om inte annat så är det en hel del nutids- eller åtminstone nästan-nutids-historia, från 1960-talet och framåt, som han ger endel inblickar i. Jag plöjer på!

Nu vankas två planeringsdagar för min enhet på jobbet. Vi ska nästan resa bort, men bara nästan, för vi tar in på hotell i Östersund! Ganska fiffigt ändå, för då tar det bara en kvart att gå dit imorgon bitti och vi kommer snabbt hem på torsdag - och inte minst det är ju helt suveränt eftersom det är diverse stök inför Blåkulla och allt sånt då!

Idag har jag varit i Stora Kyrkan och dess omedelbara närhet under nästan åtta timmar. Det var dags för framförandet av Händels Messias. Vi var c:a 70 sångare, däribland Emma och jag, fyra sångsolister och så en delikat och väl utvald orkester med både stråk och blås, och slagverk icke att förglömma, även om den stackars slagverkaren mest bara fick vänta på sin insats.

Det ÄR häftigt att sjunga i kör, och ju större desto bättre, onekligen! Men nu är jag lite trött.

Ikväll skulle vi på den sista föreställningen som ingår i vårt teaterabonnemang. Vibragera LÄT spännande. En dansföreställning som skulle ge något för alla sinnen. Gjorde den det? Nja, jag vill nog reservera mig. Anders somnade till 7 gånger påstår han vilket bara det är en bedrift under en föreställning som bara varade i trekvart (tackochlov!). Jag somnade nog bara en gång, tror jag. Fördelen var ändå att vi inte begrep så mycket ändå, så att vi somnade lite då och då gjorde varken från eller till för vår förståelse. David och jag var överens om att vi var mer nöjda med filmen om Pettson i söndags!

Tidigare under våren har vi grämt oss varje gång i pausen på teatern när vi köat för att få tag på fika medan de mer förutseende har slagit sig ner med det de förbeställt, så idag skulle vi vara bland de förutseende - och så var det ingen paus, och därmed inget fika! Inte konstigt att vi somnade!

Idag var det dags för vår spelning på Tuttis Konfetti. Det hade vi sett fram emot ända sen förra lördagen när vi var där och bokade in oss för spelning. För att jag skulle vakna till och inte vara småseg efter disputationsfesten jag var på igår fick jag köra dit och backa ner genom den trånga gången som leder till gården där Tuttis ligger. Det funkade.

Det är mödan värt att släpa grejer och rigga, för det är så kul att spela. På Tuttis blev vi också väldigt väl mottagna och kände oss uppskattade. Nu har vi så många låtar på repertoaren att vi kunde spela enochenhalv timma utan uppehåll och inte ta om någon. Och då hade vi ändå några låtar kvar som vi inte tog! Efter en paus då vi njöt av lunchbuffén spelade vi ett tag till och då gick det riktigt bra. Då var vi igång ordentligt.

Det kan nog bli fler spelningar där. Akustiken i lokalen är härlig, och det är skön stämning. Lite extra kul var det att flera av mina vänner kom och lyssnade. Totalt 18 stycken om man räknar in medföljande barn etc. En av Anders elever jobbade i köket. Han fick räkna henne.

När vi kom hem var jag så trött att det bara snurrade! Nu har vi tagit en promenad och det vankas mat så jag har gott hopp om att återvinna mina krafter. Men visst känns det när det snurrar på med norgeresor, fester och spelningar. För att jag inte skulle sitta och somna till i väntan på middag ordnade Anders lite knalleffekter genom att dra sönder en glödlampa i armaturen i arbetsrummet.

När jag kom hem från Stockholm i fredags kväll ville Anders spela en ny låt för mig. Han hade börjat på den när jag var i Norge för två veckor sedan och gjort klart den i sin ensamhet i fredags: "Saknar dig en vanlig vardagskväll".

Att bli tillägnad en låt är väldigt speciellt. Den här är bland det finaste jag fått.

När jag kom hem ikväll fick jag en semla. Det tyckte jag också om. Dessutom fick jag pasta med räkor. Anders har bestämt att han ska sluta vara allergisk mot skaldjur!

Senaste fredag den 13:de var en kul dag för min del. Jag var för första gången i mitt liv på besök hos Socialstyrelsen. Minsann! Socialstyrelsen bor lite här och var, men jag hälsade på i 10-våningshuset på Kungsholmen tillsammans med min arbetskamrat Gunilla.

Redan när vi kom in i receptionen kände vi oss så smått som celebriteter. Gunilla presenterade sig och hälsade på tjejen i receptionen som sedan vände sig till mig och frågade om jag var Ulla Romild. Tänka sig! Jag var känd där. Vi fick våra namnbrickor som var förberedda och sedan kom vår kontakt ner för att möta oss och föra oss in i Socialstyrelsens djup.

Bortsett från det stora huset, och den gigantiska godisskålen på receptionsdisken, var jag nog allra mest imponerad av all konst på väggarna. Myndigheter har ofta konst på väggarna, men Socialstyrelsen har nog mest! Det hängde maffiga tavlor i svulstiga guldramar överallt nästan! Där var mycket porträtt, många gubbar, men även annat. Nästa gång jag kommer dit vill jag ha en halv dag, minst, bara för att titta på alla tavlor!

Eftersom vi är pliktmedvetna statstjänstemän utförde vi vårt uppdrag. Det tog hela eftermiddagen. Sen letade vi mat. Vi bestämde oss för att flanera mot Stockholms C och så äta när vi kom förbi någon trevlig restaurang. Ganska snart hittade vi en som verkade rätt OK. "Ingång genom baren" stod det, så vi gick längs fasaden tills vi kom till en öppen dörr. Den ledde in till en helt annan restaurang än den vi sett först! Vi gick in genom dörren och kom till vår förvåning in på en afrikansk restaurang. Det kändes som ett bra val att äta där, och det var det.

Igår när jag var på körövning berättade en av mina bekanta i kören att hon sett mig på Arlanda i fredags. Det kunde hon mycket väl ha gjort, eftersom jag var där både vid lunchtid och på kvällen - men hon var där på eftermiddagen! Troligtvis såg hon Eva som åkte till Milano då!

Vi spelade "Förför mig försiktigt" för Emma och Anton, och uppenbarligen funkade den!

Nu sitter Anders på knä framför soffan och sjunger "Ja, må han leva" och ackompanjerar sig själv på blå ukelele. Uppenbarligen är han nöjd med sin födelsedagspresent! Han fick presentkort på inramning också, så nu kanske han kommer igång med att måla tavlor igen!

"Vad ska vi äta idag?" - den eviga frågan!

Idag är jag mycket nöjd med min lösning på det. Jag hittade kycklingfilé, bladspenat och tranbär i frysen och gjorde följande:

Jag tinade kycklingen såpass att jag kunde skära drygt centimetertjocka skivor. Dessa lade jag i en form och saltade och pepprade. Sen tinade jag bladspenaten och lät den rinna av innan jag bredde ut den över kycklingbitarna.

I kylskåpet fanns det crème fraiche, grädde och messmör. Jag tog c:a 2,5 dl crème fraiche och kanske 1 dl grädde och lät det koka upp. Sedan tillsatte jag c:a en msk messmör (minst!) och kryddade såsen med citronpeppar och cayennepeppar innan jag öste ner tranbären.

Såsen över spenaten och kycklingen och så in med allt i 200 grader varm ugn. Där fick anrättningen stå medan vi gick bort till Blå Center och köpte fil och semlor. Anders hävdar nämligen att det är fettisdagen idag också, och jag vill inte göra honom ledsen genom att påpeka att han har fel.

Vi åt ris till kycklingen vilket också funkade i lämnat kök eftersom vi har riskokare.

Det här är nästan märkligt! Vi har gjort en massa saker idag, och ändå är det fortfarande bara eftermiddag och solen skiner.

Bland annat har vi varit på vernissage och på bröllopsutställningen där Trio Quinta spelade för oss och 5-10 personer till. Men de gjorde det bra!

Strax före midnatt ska vi bege oss ner på stan: Bokrea! Annars brukar jag helst gå på bokrean när det är halva priset. Då kan man göra verkliga fynd, köpa böcker för läckert omslag etc. Men gå på bokrea mitt i natten känns som en nödvändig erfarenhet, sånt man bör göra någon gång i livet. Jag hoppas på att få tag på Vår Kokbok för 99:-, min gamla faller snart isär, och så en ljudbok skriven och inläst av Bodil Malmsten. Hon har ett alldeles eget sätt att läsa sina texter, ett speciellt sätt att betona. Och sen ska jag långsamt strosa omkring och kika på varjehanda tills Anders bökat färdigt bland högarna av historiska böcker.

Och så är det fettisdagen imorgon! Haha!

Den här helgen har jag varit på Gamla Teatern två gånger: jag var där i fredags kväll och även igår kväll - och det var två helt olika aftnar fast det var på samma ställe.

I fredags kväll var jag ute med några jobbarkompisar och lyssnade på Laleh. Hon har bra låtar, verkar trivas på scen, och hennes band stödde på bra med läckra rytmer. Men... Det ÄR obekvämt att stå i flera timmar.

Igår kväll var Emma och jag och på "Las Divas Cocktailparty". Divorna är lokala stjärnor: tre sopraner, en cellist och en pianist. Eftersom det var cocktailparty gällde det att klä upp sig tyckte vi. Äntligen fick vi användning för fantastiska second hand-fynd. Emma bar en röd, blank cocktailklänning fyndad i Uppsala, och jag hade ett Londonfynd, en mörkt blå klänning översållad med guldpärlor, paljetter etc. Jag har aldrig vare sig sett eller burit någon liknande, så jag bara måste köpa den när jag hittade den trots att den är fruktansvärt opraktisk. Jag måste ha hjälp både med att få på och av den! Men det var det värt. Divorna gjorde oss inte besvikna, vare sig musikaliskt eller klädmässigt. Och de hade en vill-ha-divan på scenen! En i röd plysh med svängda ben.

När Urban och Sussi gifte sig i höstas fick de presentkort på en middag på den japanska restaurangen Mikado som då var under återuppbygnad. Den brann ner en vecka efter Anders 50-årsdag (då han hade fått ett presentkort som gällde där). I december var bygget klart, och i lördags var det dags för oss att infria löftet. I presenten ingick givetvis vårt sällskap. Vi hade i förväg beställt den häftigaste menyn på menyn. När kvällen höll på att övergå i vinternatt insåg vi att vi hade avverkat 7 rätter! Och än mer förvånande var att vi egentligen inte var riktigt proppmäta.

Att äta på Mikado är i och för sig gott, men framförallt vackert. Maten är vackert skuren och upplagd. Allra häftigast var nog segelbåten: en segelbåt i trä fylld med fiskbitar och vackert skurna rotfrukter, däribland segel av nät skuret av rättika! Vi gapade såväl av förvåning som lust att äta.

Idag sålde jag en skiva till en jobbarkompis som inte ens hört oss. Hon blev helt enkelt nyfiken på skivan som jag ställt i fönstret mellan mitt rum och korridoren. Kul!

Igår gick jag några timmars kurs i EndNote på jobbet. Det är ett program för att hantera referenser till artiklar o dyl. Man gör helt enkelt ett sorts register där man skriver in alla artiklar och böcker som man hämtar information från. Med hjälp av programmet kan man sedan enkelt lägga in hänvisningar i den text man skriver och det blir automatiskt en referenslista på slutet. Nästa magiskt! Det är alltså fiffigt i sig, men idag när jag kollade vidare, bland annat på hemsidan för EndNote, så upptäckte jag en massa andra finesser också. Man kan till och med lägga in själva filerna i registret - och därmed såg jag lösningen på problemet jag haft på sistone eftersom jag dragit ner så mycket intressanta artiklar om spelberoende från lite varstans. Jag ska helt enkelt skapa ett oerhört väl strukturerat bibliotek med dem. Jag kom på hur jag kan lägga in lite extra information som jag sedan kan använda när jag vill söka rätt på artiklar som handlar om vissa saker t ex.

Anders är borta ikväll, så då passade jag på att laga till mat med räkor, närmare bestämt Citrontagliatelle. Man kokar Tagliatelle, vanlig eller spenat-, och häller bort kokvattnet. Sen rör man ner saften av en citron blandad med en msk olivolja, salt och peppar, c:a 400 g räkor hastigt stekta i olja med 1-2 hackade vitlöksklyftor och riktligt med färsk citronmeliss. Häpp!

Om jag ska följa trenden för den här dagen resten av mitt liv kommer jag att uträtta oerhört lite! Min största bragd under dagen är nog att jag klämt i mig en hel liter Proviva Blåbärsdryck. Det var gott! För övrigt har jag vilat, sovit och vilat. Nu ska jag snart g och lägga mig och sova tror jag.

Nu vill Alfons åka hem... Somliga är aldrig nöjda! Men främsta anledningen till att han vill hem är att han vill spela sina nya spel. När vi nu väl är i Hudiksvall har han varit på Boa, tre gånger till och med.

Först gick vi dit. Jag lämnade lokalen och gick i affärer som roar mig mer och lät Alfons gå omkring på Boa så länge han ville. De tog ett tag! Där har de framfrallt spel, TV-spel och PC-spel, både gamla och nya. Ett paradis för en spelnörd alltså.

Andra gången vi gick dit var det för att Alfons kommit på att XBox-spelet som han köpt kanske inte går att köra i hans XBox360 så därför BEHÖVDE han köpa en XBox också. Dessutom tänkte han sig att han skulle kunna testa spelet redan på hotellrummet. Nu blev det inte så, för på baksidan av TV-apparaten på vårt rum sitter det en metallplatta fastskruvad över Scarten. Om man mixtrar med den kan det bli dyrt! Istället gick vi tillbaka till Boa ännu en gång och köpte några småspel som han kan roa sig med var som helst.

Så har vi nått Hudiksvall, Alfons och jag. Vi kommer att få somna till ljudet av streetrace. Vårt rum på Stadshotellet vetter ner mot en gata där det är en hel del trafik. Jag tror inte det kommer störa oss över hövan. Jämfört med tjutet imorse så är det i det närmaste försumbart.

Resan hit var inte särskilt äventyrlig, men intressant! Vi åkte tåg till Ljusdal, och där bytte vi till buss. Vi fick vänta ett tag däremellan, och då hann vi strosa runt i Ljusdal och inte minst köpa tandkräm som vi båda glömt att ta med. Till min förvåning hittade vi ett stort Stadshotell i Ljusdal (och mitt emot det låg Järnvägshotellet). Visst är det fascinerande?! För det första hade jag ingen aaaaaning om att Ljusdal ska ha varit en stad, och dessutom: hur många åker till Ljusdal och tar in på Stadshotellet??? Det verkar ungefär lika spännande som att åka till Strömsund. Å andra sidan, om vi hade tagit in på Stadshotellet i Ljusdal istället för det i Hudiksvall så hade vi kunnat gå på konsert imorgon. Enligt mina efterforskningar är det en konsert med en violinist och en gitarrist i Ljusdal imorgon, men i Hudiksvall är det inte minsta lilla konsert. Vi kanske badar istället. Det har vi gjort ikväll. Hotellet har pool och bastu. Det gillar vi!