Deklarationsdags
Såhär på sista april ägnade jag mig bland annat åt några Viktiga ärenden. Billy ska till bilprovningen på torsdag. Innan dess bör jag nog tvätta honom - det var ett år sen sist. Den gången rann det in vatten i hålet i taket så att jag inte kunde starta sen. När det rinner in vatten genom hålet i taket rinner det ner till sensorn för centrallåset. Det är en elektronisk enhet, och den tycker inte om vatten. Den misstycker till den grad att den slutar funkar. När detta händer får jag pilla loss den och blåsa den torr med en hårtork. Att tvätta bilen är traumatiskt, i synnerhet om man, som jag gjorde det sist, gör det samma dag som det är bilprovningsdags. Men i år är jag minsann ute i tid! Billy ska som sagt provas på torsdag, men redan idag har jag varit på gubbdagis och köpt tätningsmassa som jag låtit Anders applicera på hålet. Anders är i alla fall längre än jag, och han verkar uppskatta att få uppdrag tack vare sin längd. Annars är han definitivt inte vad man skulle kalla lång heller. Men tack vare att han i alla fall är lite längre än jag är nu hålet tätat och imorgon kan jag tvätta bilen. Häpp!
Medan jag ändå var på stan passade jag att bland annat gå in på Lindex för att prova en klänning som jag sett i reklamen som medföljde månadsräkningen. Det ångrade jag! Klänningen var bara sådär - och sen höll jag på att inte få av mig den! Den satt åt lite runt axlarna men var för övrigt inte alls tajt. Jag fick på mig den utan problem, så när jag sedan inte fick av mig den kändes det väldigt ångestladdat. Vad gör man ensam i en provhytt med en klänning som man inte kan ta av sig? Man kan ju försynt sticka ut huvudet i gången utanför och se om det finns någon vänlig själ som kan hjälpa till, eller kanske ringa en vän? Ingetdera alternativet kändes helt lockande. Jag valde att ändå försöka själv, och till sist gick det när jag böjde mig framåt och lät tyngdlagen hjälpa till. Av pur lättnad köpte jag sedan en annan klänning som jag också provat. Den kunde jag både få på och av mig utan problem. Ibland känns det enkelt att prioritera!
Aktiv söndag
Efter däckbytet sprang vi c:a en mil. Nu klämmer vi den sträckan utan några problem, så vi tror att vi kommer att klara Göteborgsvarvet på drygt det dubbla om två veckor. Det blir nog inte som en promenad i parken men verkar fullt möjligt. Anders tror att vi behöver provspringa 2 mil någon gång för att testa att vi fixar det - men det tror inte jag. Man får så ont i benen av att springa så lång. Det räcker med en gång per år.
En skön vårlördag
Först en skön sovmorgon och frukost på sängen. Så småningom duschade och påklädda gick vi ner på stan för att a) shoppa b) gå på vernissage
a) Shoppa gick så bra så. Idag köpte vi mest skor: Anders ett par vita och jag ett par röda med vita prickar.
b) Vernissagen var kul! Anna Erlandsson, mest känd för att hon fått en Guldbagge för en animerad film om en som springer, ställde ut rolig grafik på Galleri S.
Mellan a) och b) fikade vi på Törners. Sånt gillar vi också!
Sen hann vi lagom hem innan det var dags för nästa kulturevenemang: konsert med Orkesterföreningen och Stefan B Nilsson (pianist) som solist. Anders hade fått en fribiljett och jag blev bjuden av Anders, så vi kom på sätt och vis in gratis båda två! Maffigt med hel symfoniorkester, men lite sövande ändå. Men som alltid härligt med levande musik! I pausen minglade vi.
Middag hemma, på det lite TV innan alla kanaler tar helt slut. Vi såg när Stina bland annat intervjuade Bryan Ferry, still going strong. Sen bakade Anders bröd och jag spelade flöjt. Nu spelar Anders gitarr, och brödet är snart klart.
Lediga dagar kan vara väldigt sköna!
Tjuvlyssnat m m
I förrgår hade jag ett heldagsmöte i Karlskrona. Det innebar att jag fick åka ner på tisdag kväll, bo två nätter på Hotell Conrad i den pyttelilla staden vid östkusten samt äta middag på Sjöofficersmässen, där inte minst damtoaletten var en upplevelse i sig. MEN, det som jag vill vidareförmedla till dig är det jag tjuvlyssnande åhörde på bussen.
Inte helt förvånande var det ett flertal militärer på flygbussen när jag anträdde min hemresa igår morse. Fyra av dessa hade ogenerat brett ut sig på de två främsta raderna, en på varje säte, och eftersom de var utspridda var det knappas möjligt att undgå att höra deras konversation. En av de fyra föreföll vara den högst rankade. Han var också något äldre än de övriga, kanske sisådär trettiosexochetthalvt år eller så. Han kom med följande intressanta reflektion appropå brandmansyrket: "Det måste vara ett ganska meningslöst jobb, när man i stort sett bara ska finnas till hands och vänta på att det kanske börjar brinna någonstans."
Samme officer hade tidigare under samtalet tagit upp frågan om var de skulle äta lunch när de kom till Stockholm. En annan i sällskapet föreslog Kungshallarna, eftersom man kan äta lite av varje där, varpå han fick frågan av den man vi nu börjat känna lite grann: "Är du en såndär sushi-kille?". Själv ville vår lite halvbekante helst äta på ett steakhouse nära centralen. Det är så härligt när folk bekräftar mina fördomar!
Nu ska jag ägna energi åt att ha en lång och skön helg! Anders och jag har redan hunnit ha lite fredagstrevligt med gemensam lunch på Pera, eftersom han jobbade hemma idag. Nu fortsätter vi med resten av helgen
Om att se sig om i världen
Ikväll ska jag resa till Karlskrona, minsann! Jag håller just på och skriver ut en massa papper, så att jag har något att packa ner eftersom jag ändå måste checka in min väska så att jag kan få med mig linsvätska och tandkräm.
Hela dagen har jag föreläst och labhandlett. Det började lite bistert när mitt passerkort bestämde sig för att strejka. Som tur var skulle jag vara i samma hus som vaktmästeriet, så det var ganska snart fixat. Och DESSUTOM var jag ute i god tid, trots att jag skulle börja så snortidigt som 8.15. Sen var det lite annat småstrul med detaljer i lokalen; lampor som ofunkade etc. Bäst som jag höll på att irra omkring och försöka få någon slags koll på tillvaron väste Yvonne, som är kursansvarig: "Ulla! Översta knappen på blusen har gått upp." Just den här blusen var sista knappen en kritisk sådan eftersom urringningen är sedesam men djup. Yvonne trodde nog att ingen hörde hennes lilla inpass - men studenterna skrockade förtjust. Det bjuder vi på!
Nu ska jag hem och höra hur Alfons hade det på sin dag på Bergs Gymnasieskola. Han fick snabbprao för att få vara med om en temadag om hur man gör datorspel. Hans snälla fröken godkände i efterhand och hade helst velat få vara med hon också!
Godmorgon!
Så har jag redan fått vara lite småelak, trots att klockan ännu inte ens är 7 egentligen.
Jag hade fått mäjl från Länstidningen. "Information från Länstidningen" var rubriken - men brevet var helt tomt! Det kändes intressant på något vis. VARFÖR skickar en tidning tomma brev till presumtiva läsare? Är det något de vill säga? Jag besvarade brevet, tackade för den intressanta informationen men förklarade att jag inte riktigt förstod. Mina förslag till tolkning var att de antingen ville säga att de ser saker i ett nytt ljus, eller kanske att de tror på mer snö. Vi får se om fortsättning följer!
Helgen var ljuvlig. Det var värt de långa timmarna i bil att få komma till Kävesta och se och höra allt eleverna där kunde visa upp. Emma var bäst, såklart, men de andra var inte så pjåkiga heller. David och Fabian hoppade in och jammade i "pavven", så de var också med på ett hörn. Även Alfons lät sin saxofon ljuda på Kävesta, men det gjorde han i enrum i "Silvervillan" där vi så gentilt fick bo över helgen. Vi gillar Kävesta!
Ännu en dag i livet
Solen skiner, det blåser rätt kraftigt och en hel del av snön som föll igår finns kvar i sinnevärlden, men vi lär nog ta oss till Örebro utan några större problem med väglag. Det ska bli kul med utflykt! Grabbarna och jag på tur. :-) En hel bil med killar i olika åldrar, och så jag. Det blir säkert trevligt.
...och så ska jag inte glömma Emmas stekpanna. Det skulle ju vara typiskt om jag gjorde det - men nu har Anders ställt den nere i hallen, så det ska mycket till om jag lyckas glömma den! Packat har jag för övrigt inte gjort, men jag har i alla fall köpt nya trosor och strumpor så att jag har något att packa ner. De hade makalöst grälla trosor på Lindex, tre par för 99:-. Idag har jag på mig ett par lilla, prydda med en silverkrona (typ, kungakrona) och märkt med SoU på resåren. SoU! Varför Statens offentliga Utredningar på underkläderna? Tja, varför inte?!
Bevarad åt eftervärlden
Hur ska man se ut på en bild när man är filosofie doktor? Jag ville ha med min flöjt, eftersom den är en följd av min doktorsgrad. Jag hade länge tänkt att lära mig spela flöjt sedan jag doktorerat. Det funkade bra! Jörgen fick till åtskilliga bilder som jag var nöjd med, och redan igår kväll kunde jag surfa in på hans hemsida och välja mellan ett antal bilder.
Sen lunchtid idag snöar det. Det känns väldigt onödigt, men väntat. Att Billy fortfarande har vinterdäck på sig känns helt rätt inför resan till Örebro imorgon.
Intressanta saker
En annan intressant sak som jag funderat lite kring på sistone föranleddes av det svar jag fick på ett imäjl som jag skickade till en kollega för 2-3 veckor sedan. Mitt brev gällde en student som håller på och skriver en uppsats. Kollegan är hennes handledare, och de båda hör hemma på en annan institution än min egen. Denna student hade kontaktat mig eftersom handledaren uppmanat henne att be en statistiker titta på den enkät hon skulle skicka ut. Eftersom jag är statistiker passade det givetvis bra att hon kontaktade mig. För övrigt är denna student en gammal bekant, så visst kunde jag hjälpa henne.
På universitetet styrs vårt arbete av ganska specifik planering. För att genomföra en kurs får vi si och så många arbetstimmar, för att handleda en uppsats utgår också ett schablonmässigt antal timmar. I slutändan summeras alla timmar vi blivit ålagda (och genomfört) och på så vis konstateras huruvida vi kommer upp i den tjänstgöringsgrad vi ska eller ej. Om jag då går in och gör endel av handledningsarbetet för en specifik uppsats bör jag således få del av handledningstimmarna för just den uppsatsen - eller hur? Visst låter det rimligt? Oftast fungerar det just på det viset, så jag skrev till kollegan och föreslog en juste delning av timmarna.
Jag fick inget svar.
Ryktesvis fick jag höra av studenten ifråga att handledaren tyckte det var helt otänkbart, för hon kunde minsann fixa den nödvändiga handledningen själv (trots att hon tidigare uppmanat studenten att söka proffesionell hjälp). Däremot hade den mycket aktiva och duktiga studenten talat med kursansvarig som lovade mig rimlig timersättning, så allt var någotsånär frid och fröjd. Studenten fick hjälp, jag fick betalt - och dessutom en fin bukett av studenten!
Men så häromdagen, närmare bestämt nån gång den senaste helgen, hade den aktuella handledaren skrivit ett imäjl till mig. Det var till och med märkt "Brådskande".
Först beklagade hon att hon inte hade svarat. Hon tyckte att det inte hade varit så nödvändigt eftersom min insats enbart skulle handla om "rådgivning". Jojo! Om jag skulle rådgiva alla studenter som skriver uppsats inom samtliga institutioner så skulle jag få jobba gratis inte bara mycket, utan väldigt mycket.
Sen följde anledningen till att hon svarade (efter flera veckor): hon behövde min hjälp! Senast onsdag, alltså idag, ville hon ha hjälp med en beräkning för en forskningsansökan. Hon utgick nog från att även det uppdraget handlade om "rådgivning" så att jag inte heller den här gången var värd någon ersättning.
Jag har inte svarat på hennes brev.
Sensmoral skulle kunna vara att tjänster och gentjänster lönar sig och svinhugg går igen!
Excentriskt beteende?
Bara før att jag hade ætit så gott och mycket gick jag sedan till Coop Mega och køpte mig en låda fruktsallad som jag fick blanda sjælv. Jordgubbar, olika sorters melon, kiwi, færsk ananas m m. Mums!
Idag ger jag kurs i SPSS igen - mina flitiga elever sitter och jobbar med att gøra tabeller, koda om m m enligt mina instruktioner. Kul, kul! Och infør hemresan ær jag rustad med chips och Coca-Cola.
Livet i Levanger
Lite norsk igen. Det kænns bra!
Och nær jag hemmavid får min norska løn kænns det också bra. Riktigt bra!
Senast intræffade det i fredags, fredagen den 13:de. Jag firade med att ge mig en ny cykel som jag tyckte att jag behøvde. Den gamla har definitivt sett sina bæsta dagar. Jag hittade en læcker, svart cykel med lite røda dekorationer. En av finesserna ær att jag vid behov kan få dæmpning på framgaffeln. Det ær bara att vrida på ett litet vred. Det var till och med lika enkelt som det såg ut nær cykelhandlaren demonstrerade. Sen har jag ett stort antal væxlar dessutom - det gick lætt att cykla hem trots uppførsbackarna!
Nær jag åkte tåg idag insåg jag att jag faktiskt kan ta med mig cykeln på tåget till Levanger nær jag åker hit! På så vis kan jag æven utforska Levanger bortom køpcentret Magneten.
Fara här och där
I torsdags, när stormen rev och slet i Mittuniversitetets byggnader här i Östersund, och takdelar for kors och tvärs ville de ha sin del av kakan i Sundsvall. Eftersom Campus i Östersund var proklamerat riskområde la man för Sundsvalls del upp en varning: "Se upp, det KAN blåsa ner takpannor här"... Hihi!
Men nu var det ett tag sen det blåste. Stormen bedarrade under natten mot torsdag, och redan igår sprang det omkring gubbar uppe på det sönderblåsta taket och lappade och lagade.
Igår handlade det mer om inre stormar: Anders och jag begick offentlig premiär som visduo genom att uppträda på Sinnenas Kafé, där föreningen SAM hade Öppen Scen. Vi och några till turades om med att uppträda med musik, lyrik och prosa.
Det var så välvilligt, att vi fick välja när vi ville framträda - så vi valde att börja. På så vis kunde vi sitta och fika i lugn och ro sen. Jag bjöd Anders på fika: han fick en skorpa medan jag fick en chokladbiskvi. Är det någon som tror att livet är rättvist?
Hursomhelst var det riktigt kul att få uppträda med några av Anders låtar, och göra det tillsammans med Anders! I publiken satt bland annat Per och Simon, och det kändes bra! Just som vi skulle till att börja dök dessutom en av mina jobbarkompisar upp, så det var en skön blandning av kända och okända. Nu hoppas vi på att vår karriär tar fart på allvar! :-)
Senaste nytt
Ganska trött hasade jag mot jobbet imorse och tänkte snedda över avsatsen utanför bibliotekshuset. Där var det viss aktivitet. Jag noterade att rödvita avspärrningsband fladdrade för vinden då jag blev hejdad och uppmanad att INTE fortsätta åt det håll jag var på väg.
"Vadårå?", muttrade jag och fick en förvånad blick som svar.
Och lika förvånad blev jag när jag väl lyfte blicken och tittade upp mot taket på biblioteksbyggnaden. Det höll på att ge sig av! En kant reste sig mot vinden som ett stolt segel och det såg inte alls ut som det brukar - hur det nu är! Tänk, det har jag funderat på hela dagen utan att komma på det.
Nåväl, Campusområdet är riskområde och innan stormen bedarrat får huset stå där och se trasigt ut bara. Och jag har förevigat det hela med min nya digitalkamera, minsann!
Inte påsklov
Jag har inte påsklov - men alla andra där hemma har det. Jag försöker att inte lägga in någon sorts värdering i det, som att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av lite ledighet t ex, för då känns det mycket jobbigare! Det var nog tungt att ställa klockan på 7, kliva upp och sedan upptäcka att bananerna var slut!
Det var andra morgonen utan bananer på kort tid.
Vart är världen på väg?
Den föregående var påskdagen, men den hade ändå sina poänger, för då hade vi sovit hemma hos Anders mamma i Hälsingland, så bananbristen där hade jag överseende med. Och det var faktiskt lite, lite banan med på bordet - och så en himla massa annat. Allting var inte fil, så fil och banan kunde jag inte få, men man får väl ta seden dit man kommer!
I Hälsingland äter de stekt potatis, ostkaka, saffranspudding, skinka, kalvsylta, sill och pank till frukost. Jag vet, för jag har varit där! Sen samlas de också flera generationer och umgås över frukosten. Det gäller att ta ett djupt andetag och försöka falla in i gemenskapen. För min del skedde det med visst besvär eftersom jag hade astmaanfall hela natten och mer yrade än sov. Men det fick ju gå ändå. Andas kan jag göra vid andra tillfällen.
Dagen innan hade jag träffat nästan alla Anders syskon, vilket inte vill säga lite, eftersom han har ett halvt dussin systrar och två bröder. För att underlätta det hela något ser bröderna nästan exakt likadana ut - de ser inte ut som Anders, så jag riskerade inte att ta fel. De spelar inte gitarr och sjunger heller, men det gjorde vi mellan varmrätt och dessert.
Nu ska jag göra en tenta, tror jag.
Drivkrafter och sånt
Han var duktig på att prata långsamt, tydligt och eftertänksamt.
Det sägs att han är bra på att delegera.
Jag känner mig lite fundersam på vilken roll han kommer att ha, men definitivt imponerad av att han brinner för Mittuniversitetet. Jag vill också känna glöd och engagemang för mitt arbete, kanske till och med min arbetsgivare. Men i gengäld vill jag ha någon form av uppskattning och erkännande. Kanske den nye prefekten känner att han har fått det. Själv är jag mest bara trött på den här organisationen, men konstigt nog ändå lite lätt förväntansfull på vad den skulle kunna betyda.
Eftermiddagens möte med en av doktoranderna nere på "Vård" var ett sånt tillfälle som gav mig lite skjuts ändå - inte minst eftersom det smickrade mitt ego när jag fick delta i ett sammanhang där mina kunskaper uppskattas.
Gårdagens föreläsning i Sundsvall med positiva och engagerande (och avslutningsvis applåderande) studenter var ett annat. I sådana lägen har jag ett kul jobb!
Men alla dessa avdelnings- och institutionsmöten, där jag bara får höra en massa snack om de två stora ämnena på avdelningen, och deras eviga tuppfäktande, gör mig så less! Idag fick vi i alla fall lite påskgodis att tugga på, men bortsett från det var det ännu några bortkastade timmar.
Sundsvall ToR
Idag har jag varit i Sundsvall och jobbat. Det är sisådär 20 mil dit - men det är knappt långt! Jag tog morgontåget ner, var med på ett arbetsmöte på förmiddagen och höll sedan en föreläsning på eftermiddagen innan jag tog tåget. hem. En baggis! Det är häftigt att ha ett annorlunda perspektiv på avstånd. Och skillnaden ligger nog inte så mycket i att jag blivit äldre utan på att jag flyttat norrut. En förändring till det bättre? Ja, kanske. Det är rätt skönt att inte sitta fast i att saker och ting kan vara svåra, eller rentutav nästintill omöjliga!
När jag kom hem hade Emma lagat mat som jag bara kunde värma. Det kändes skönt! Dessutom fick jag underhållning till maten: Anders och David repar på övervåningen. Igår var det Alfons och jag som stod för musicerandet. När jag stod och övade flöjt kom han släpande på sin saxofonlåda och förklarade att "Diana" kan han också spela, så då spelade vi tillsammans! Jag tyckte det kändes bra, och Alfons var också nöjd eftersom han konstaterade att han överglänser mig när det gäller att traktera blåsinstrument. Hoppas han inser att han måste öva för att bibehålla det övertaget!
En siren i fjärran
Vi började arbetsveckan med avdelningsmöte. Det är varken ångestladdat eller riskfyllt och dessutom får vi fikabröd från Tages konditori. Så varför inte? Vi kan gott börja veckan med sådant.
Idag fick vi bland annat njuta av bokslutssiffror. Det lustiga med dem är att röda siffror med minus framför är bra! I vårt redovisningssystem betyder det nämligen vinst! Kul att vi inte är som andra.
Sen var det ett möte till, och så har jag läst och besvarat mäjl - och nu är det dags för lunch! Här går det undan minsann.
Insikt
Anders och jag bidrog också med presenter, bland annat en Mina Vänner-bok, som vi skrev i innan vi slog in den igen.
Då fick jag min insikt:
Vad jag vill bli: riktigt bra på att spela flöjt!!!