ulna

Efter en lång arbetsdag gick jag till affären och shoppade middagsmat, men när jag kom hem kände jag hur slut jag var. Igår hade svårt att prata, idag är jag mer allmänt råförkyld. Den middag jag hade tänk mig var pasta med grön tonfisksås, men bara att skölja purjolöken kändes oöverstigligt, för att inte nämna att skiva den! Men Alfons fann på råd: han erbjöd sig raskt att gå och inhandla färdig pastasås, för koka pasta är han bra på - och vips skulle middagen kunna bli färdig medan ICA-kuriren och jag låg på soffan. Vad säger man? Underbart!

På något vis har jag ändå tagit mig igenom dagen. Det viktigaste gjorde jag nog på förmiddagen: då var jag på anställningsintervju på Folkhälsoinstitutet. Där slipper inte vem som helst in! Entrédörren är låst men låses upp med ett surrande ljud för de som befinns värdiga. Sådan var jag idag.

Den jag först mötte var en gammal student. Hade hon inte sagt det hade jag knappast kommit ihåg det eftersom det är nästan 20 år sedan. Den svåraste kurs hon gått, sa hon. Men fhi:s organisation kan hon i alla fall. Hennes uppgift var att beskriva själva organisationen för mig. Sen lämnade hon mig vidare till en gammal kollega samt en f d psykologidoktorand som jag var försökskanin hos härom året. En tredje person hade jag märkligt nog inte träffat tidigare. Men stället kryllar av gamla arbetskamratet. Jag hann se ytterligare två under mitt inte särskilt långa besök på institutet.

Det var lite skojigt att vara på intervju. De var onekligen mer kunniga än jag i när jag gjort olika saker - det är två månader sedan jag skrev ansökan, och då kollade jag upp allt, men sen dess har jag ju börjat spela elbas, så primärminnet rymmer inte så många årtal. Å andra sidan hade de fusklapp, det hade inte jag! Däremot hade jag av en slump ett ex av min doktorsavhandling i min guldväska. Den hivade jag upp vid lämpligt tillfälle.

Jobbet verkar riktigt bra. Får jag det får jag jobba i en analysgrupp som består av 5-6 personer med lite blandad kompetens. ...och vilka härliga lokaler! Det är skillnad på statliga undervisningslokaler och statliga institut, och jämförelsen utfaller inte till undervisningslokalernas fördel. Jag kan tänka mig ett byte! Återstår att se om det blir mitt val.

Efter orientalisk dansträning med hosta och ont i halsen var min ambition att laga mat låg. Tomatsoppa var det som jag längtade efter, helst Campbells på burk. På Coop i Lillänge har de oerhört mycket varor, men inte soppa på burk. Med risk för att drabbas av någon form av mineralbrist slog jag till på en färdig tomatsoppa med torkade tomater och marscapone förpackad i påse. Den var lite tam men helt OK - god i förhållande till arbetsinsatsen i alla fall.

Före lunch vinkade jag av Anders vid bussen, och nu får jag inte se honom på nästan tre veckor! Indien är långt bort. Dessutom verkar det som jag kommer att vara i Norge när han kommer hem... Nåja, vi hinner förhoppningsvis ses en hel del efter det.

Eftermiddagen fördrev jag bland annat tillsammans med Joel på Sinnenas Café. Han är suveränt bra både på webenkätprogrammering och hur pojkar kan tänka. Precis vad jag behövde idag!

Inget nytt under solen - jag ligger bara aningen efter Hillevi, eller kanske före?

Den nya kompisen först: Det visade sig igår att en av Davids evil friends mamma (är du med?) är en kollega till mig. En hittills okänd kollega, på en helt annan institution, men ändå! Idag har vi träffats och jämfört våra ohängda söner och kunde glädjas åt att få träffa någon som förstår. Underbart! Jag fick dessutom en namnlista med namn till ytterligare föräldrar som kan vara bra att kunna kontakta. När nöden är som störst...

Ja, och så Body Pump: Redan i höstas testade jag Fristilen ett par gånger, och nu äntligen har jag slagit till med ett medlemskap. Så här premiärdagen satsade jag på ett Body Pump-pass. Imorgon får jag sitta på en buss i 5 timmar och lida, men det ska jag väl klara av?! Det blir helt i Tällberg, nämligen. Anledningen är att Kerstin, som var barnflicka åt mig och min syster när vi var väldigt små, just har gått i pension, och det vill hon fira tillsammans med ett antal personer som hon haft att göra med under sitt yrkesliv. Eva och jag är nog de enda avnämarna, i övrigt är det nog mest kollegor.

Ikväll blir det myskväll med min senaste älskare, nästan den sista innan han far till Indien på torsdag, för när jag kommer hem från Dalarna ska jag åka till Norge. Ibland blir saker och ting inte helt vältajmade, men tids nog blir det mars.

Så kom dagen för ännu ett krismöte angående den skolkande sonen. Idag var till och med hans pappa med, och jag säger bara det: den mannen borde försörja sig som komiker! Han konstaterade förnöjt, att på sistone har han haft betydligt mindre problem med att få upp David på mornarna när han ska till skolan. Tror jag det, för David har ju i huvudsakt bott här de senaste veckorna! En klok vän i branschen berättade att föräldrar som inte riktigt orkar leva upp till sin föräldraroll ofta sitter och skönmålar tillvaron i samband med den här sortens möten. Jag tror att det var något i den stilen jag fick uppleva idag.

Den bedrövliga ungen å sin sida satt och berättade att det är väldigt synd om honom och att han inte får någon som helst uppbackning eller stöttning från någon. Lite trist att han inte t ex såg det årslånga medlemskapet på gymet åt honom som något extra att glädjas lite åt, men what the hell, som dom säger i London. Otack är väl världens lön! Det är inte alla investeringar som lönar sig. Och jag ska aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, never ever väcka honom igen, nomatterwhat!

Det borde vara så att det fanns en akuttelefon för misshandlade och missbehandlade föräldrar. Det kanske till och med finns - gäller bara att hitta den.

Jag har funderat på om det kanske är så att varje unge vill ha sin period som familjens värsta. Det han nog inte funnits så mycket utrymme för David att ha den rollen tidigare, men nu ser han sin chans när Alfons är superduperperfekt med det mesta från att sköta sin egen tvätt till att ha trevliga kompisar. Jag kan bara konstatera att det är lättare med vrånga ungar som man kan lyfta, även om det möjligen krävs två händer. Själv fick jag ge upp och inse att det var Mission Impossible att få iväg David till skolan. "Jag ska gå imorgon"...  Är det någon som tror på det???

Så det var så underbart härligt att få gå till jobbet. Jag skulle sitta tillsammans med Maria L och leka med hennes enkätdata idag, så det var en riktigt bra dag. Skönt att vara bland vänner. Vi började samarbetet med tillräckligt långt fika för att jag skulle kunna förpassa mitt bedrövliga hemliv till nånstans litemer i bakgrunden. Sen hade vi lite problem med ickefungerande program, så vi fick springa litegrann mellan husen för att kunna jobba, men det gick det med. Mot slutet av dagen hade vi dels blivit bjudna på jättegoda semlor av Anna, som praktiserat här i några månader, och sen satt vi där vi hade tänkt oss och kunde konstatera att vi fått enheldel gjort som kändes intressant dessutom.

Måste jag gå hem nu?

Jag kan gå via Storsjöteatern och hämta ut våra abonnemangsbiljetter för våren så tar det lite längre till. Om det står en buss till Strömsund inne när jag sedan passerar busstorget tar jag nog den!

Kan det vara livets mening att man ska behöva slåss och bli förolämpad för att ens unge ska gå till skolan?

Är det någon som vill komma hit och bli min bodyguard?

När jag för tredje, eller t o m fjärde gången kom in i D:s rum för att väcka honom försökte han med följande:

- "Jag går upp om du går ut härifrån."

Att det inte funkade hade han redan bevisat under drygt en timma då jag mestadels inte varit inne i hans rum.

Men det här var nästan roligare:

- "Sköt dig själv!"

Intressant yttrande, tyckte jag, som faktiskt ansåg att jag var rätt kapabel att göra det till skillnad från vissa andra.

I eftermiddag sitter jag på min egentliga arbetsplats och tycker det är rätt kul, för här kommer det förbi kollegor stup i kvarten och pratar med mig eftersom det är så sällan de ser mig. Bland annat dök min närmaste chef upp med den goda nyheten att jag ska få en ny dator nån gång i vår. Bärbar blir det. Det ser jag fram emot!

Vem är det då som är död?

Bröderna Birro är såna som jag har en aning om att de finns, men inte så mycket mer. En period var de båda mycket synliga i mediasammanhang. Nuförtiden ser jag inte så mycket av dem därstädes, men det kan likaväl bero på att jag hellre läser böcker än konsumerar radio och TV. Mitt eventuella TV-intresse dog slutgiltigt när vi fick en hel massa kanaler att välja på. Jag orkar inte!

Nåväl, en av de böcker jag köpte igår är skriven av Marcus Birro. Och jag hade nästan för mig att han var död, men nu har jag konstaterat att han inte är det. I så fall har han en dubbelgångare som uppträder som honom. Han var till och med i Östersund häromveckan vilket jag delvis visste, dvs jag visste att en av bröderna Birro var det.

Men vem är det då som körde ihjäl sig nånstans norr om Göteborg häromåret?

Norrmännen kan när de vill! När jag kollade mitt konto igår fanns åtminstone lönen där. Utdelningen för min reseräkning ska komma också. För att fira köpte jag fem pocketböcker till halva priset och kände mig rik!

Idag är det söndag. Jag tänker en vecka framåt och känner att det är skönt att vi ska vara i Uppsala torsdag-lördag så att vi får vår sköna söndag med frukost på sängen, DN, Klingan etc. Det känns viktigt!

Appropå frukost var min senaste älskare onekligen en hjälte igår. I fredags kväll insåg vi att det fattades saker för frukost. Jag hade kunnat tänkt mig att gå och handla då, men Anders ville sitta tillsammans med mig och titta på London live och lovade att gå och handla på morgonen istället! Det kändes som en mycket måttlig uppoffring, om ens det, så jag samtyckte till villkoren. Således kunde jag ta det lugnt i går morse. Medan Anders jagade fram på stadens gator i ottan låg jag förnöjt i sängen och läste i väntan på frukosten. Det var inte alls oävet.

I det internationella perspektivet verkade det lönlöst den här veckan, dvs min norska lön, som normalt kommer 15-16:de hade fortfarande inte kommit igår. Det kändes illavarslande, men efter mäjlkontakt sägs lönen vara på väg i alla fall. Från norskt håll tror de att jag får den i eftermiddag eller ikväll... Själv är jag inte helt övertygad. Å andra sidan lär jag överleva helgen vilket som eftersom jag kan spendera barnbidraget. Hehe! David hade fått det mesta av sitt i förskott.

Om en stund ska jag mingla i orientalisk anda. Anki ska ha en provapågång för folk som är intresserade av att eventuellt gå en danskurs och hon efterlyste lite stöd, typ för att ordna kön och så. Det kändes som ett bra alternativ med tanke på alternativet som verkade vara att sitta vid sjuklägret hemma. Under eftermiddagen har jag dock fått bullentiner som antyder att den sjuke insett att risken för liggsår skulle vara aktuell och därför rest sig upp. Det känns lite lovande.

Det är tur att David bakar kladdkaka och håller mig på gott humör.

När Alfons väl slutat gå omkring med halsduk dygnet runt och åbäka sig allmänt med sin förkylning så tog nästa familjemedlem i bokstavordning över. Suck! Vad är det för fel på män egentligen?! Jag känner mig rymningsbenägen. Snarare på grund av detta än av min godhet har jag anmält mig som frivillig minglare imorgon när Annki ska ha Öppet Hus på Reacting för att locka folk till sina orientaliska danskurser.

Nu ska jag äta ljummen kladdkaka med en klick turkisk yoghurt. Mums!

Det skadar nog inte att summera varje dag litegrann. Idag har i stort sett varit en måbradag, även om den började lite mindre bra. Då menar jag inte det faktum att Anders tog sovmorgon så att vi hann ses imorse utan det att jag fick hålla på och väcka David en massa gånger för att till slut bevaka honom så att han äntligen klädde på sig. Sånt blir så drygt när jag inte kan använda repliken "Tror du att jag är din morsa?". Det blir så konstigt när det handlar om min son. Men det här med att hålla på och tjata på någon som rimligtvis borde kunna sköta om sådana enkla saker som att kliva ur sängen på egen hand känns inte som min grej! På mornarna vill jag få hasa runt i min morgonrock och bara tänka på mig själv.

Nåja, resten av dagen har varit från helt OK till bra. Vi började så smått med telefonuppföljning av vår stora enkät, och jag tror det funkade riktigt bra. Det känns spännande att få lite nya resultat att jobba med. Sen var jag på ett trevligt seminarium och fick höra om en doktorsavhandling som handlar om hur tyska turister påverkas av guideböcker om Sverige, bland annat.

Efter jobbet blev det ännu en pubrunda. Den här gången med några från de tekniska institutionerna med anledning av att en av kollegorna fyllt år och ville fira lite mer än han gjorde på själva födelsedagen som var i lördags då han satt i sin ensamhet och drack folköl och tittade på film. Vi startade tidigt, så jag hann spela såväl flöjt som bas när jag kom hem.

Vissa dagar blir nästan kompletta, men visst, det finns moln även på min himmel: Min senaste älskare är allvarligt sjuk: han är förkyld!!!!!!!!!!!!!!!

När jag kom hem idag efter nästan ett halvt dygn på jobbet kände jag mig inte ett dugg inspirerad för att laga mat.

Anders kom hem ungefär samtidigt, rejält slack efter att ha spelat innebandy efter jobbet.

Lösningen var given: vi gick ut och åt.

Vi lyckades få tag på David som slang runt på stan (att han orkar dra runt på stan i stort sett varenda dag!) och så blev det middag för fyra på Bistro Artist på "Clarion Hotel Grand", dvs Radisson. Den restaurangen gillar vi! Det är sober inredning, trevlig personal, god och vacker mat och även porslin och bestick är at vet lite speciella slaget. Och dessutom är det inte på något vis svindyrt. Perfekt för en tisdagmiddag på stan.

För att vara måndag så var den här dagen helt OK, och väl det.

En stor del av arbetsdagen satt jag med på ett seminarium för kvalitetsteknikmagistrar tillsammans med två kollegor. Som alltid kändes det bra med kollegialt stöd. Lite prekärt var det dock att jag var tvungen att spänna musklerna och platsa en av kollegorna. Att jag måste var jag medveten om på förhand. Hon hade helt enkelt gett dåliga statistiska råd till studenterna, och väl det. Hon hade gett direktiv, helt enkelt, och det var inte alls särskilt goda råd. Således hade jag två alternativ: tiga still och skämmas resten av livet eller sjunga ut. Jag gjorde det sistnämnda men förhoppningsvis på ett sätt som inte sårade den det berörde. Hon slog mig i alla fall inte. För övrigt misstänker jag att hon, på gott och ont, är tillräckligt disträ för att ha glömt det till imorgon.

Sedan jag kom hem har jag inte minst hunnit öva såväl flöjt som bas eftersom Anders lagade middag och David bakade kladdkaka. Sånt känns bra. Otroligt bra!

Tänk, jag lämnade Passionen i Norge och ångrar det inte ens!

Jag talar naturligtvis om den roman av Jeanette Winterson som jag fick i julklapp av han som gör mig passionerad. Med saknad avslutade jag den om tisdagkvällen. Troligtvis kommer jag att läsa den fler gånger! Liksom Jeanette  Wintersons övriga böcker är det en märklig historia, kanske mer en saga än en roman, men definitivt härlig läsning! Det som hände med denna bok var att jag träffade Astrid på jobbet i onsdags. Hon och jag brukar prata böcker, och hon läser gärna svenska böcker. Det var nästan ofrånkomligt att hon skulle få låna denna ljuvliga bok. Jag kände att jag verkligen ville bjuda henne på sådan läsning, för det är fortfarande lite synd om henne. På senhösten voltade hon med cykel och såg för hemsk ut - helt blåslagen! Hon är fortfarande inte helt återställd efter olyckan för övrigt så hon har både tid och säkert behov av att få läsa något som är riktigt bra!

Nåväl, idag har vi varit och provat ut kläder för promoveringsbalen i Uppsala. Anders hade ju inte så mycket val eftersom han måste ha frack och vit väst, men jag hade att välja mellan de c:a 500 klänningar de har hos den firma som fordom hette Agnes Olsson, numer något annat som jag inte minns! Nu provade jag inte tillnärmelsevis 500 klänningar, inte ens 10, för jag hävdade bestämt att jag ville ha något rött eller så, och då gick ett stort antal av kreationerna bort direkt. Helt enkelt var det inte heller, för de har bara en klänning av varje sort, och om den inte passar ändrar de den helt enkelt, så det gällde att ta till fantasin i högre eller lägre grad för att tänka hur en viss klänning skulle kunna te sig i skarpt läge. Den jag valde är typ rödlila, en tjusig sak, minst sagt! Den är min nu! Att hyra en balklänning kostar 1200 pix, men man kan också köpa om man vill, och uppenbarligen är priset förhandlingsbart. Det stod 1920:- på prislappen, mannen som var oss behjälpliga vid provningen sa 1700:- vilket jag omtolkade till 1600:- när jag så småningom bestämt mig för just den klänningen. Jag fick liksom intryck av att det var lite flytande och valde därför att låtsas som att jag trodde att han hade sagt 1600:- - och det gick hem!

När klockan ringde imorse kände jag mig föga inspirerad att lämna den varma sängen. Jag ställde fram ringningen en timma och låg sedan och filosoferade. Någon kort minut trodde jag att jag kanske inte skulle somna om, men strax därefter ringde klockan, så det hade jag uppenbarligen gjort.

När jag väl kom till jobbet upptäckte jag i alla fall att jag fått en namnskylt vid rummet som jag disponerar på ETOUR. Det kändes trevligt att inte längre gå under beteckningen XXXOOO.

Min mission idag är att hålla föreläsning för samma gäng som i måndags. I princip lär de vara c:a 15 stycken. I måndags var de 6, till att börja med. Efter första rasten återstod 3, varav en lite skamset sa att hon kanske också skulle gå (men det gjorde hon inte). Å andra sidan är en av dessa 3 en riktig drömstudent. En engagerad, intresserad student som ställer intressanta frågor och aktivt deltar. Lite orättvist att hon ska vara del av en grupp som lockar fram det sämsta hos en lärare: oengagemang. Till eftermiddagens föreläsning har jag gjort högst blygsamma förberedelser. Jag ska ha som ambition att ha en givande dialog med drömstudenten. Sen ska jag gå ut och ta en öl med Lena B och några mer som jag inte riktigt vet vem. Men det blir säkert trevligt!

Så annorlunda är mitt yrkesliv i Norge! Där får jag spännande frågor som ger mig idéer till forskning och känner mig allmänt inspirerad och inte bara accepterad utan även uppskattad. Det är nog inte alla som får uppleva sådant åtminstone 20% av arbetstiden!

När jag kom hem igår kväll väntade ett bord dukat med det fina porslinet och tända ljus. Mysigt! Som tack spöade jag den som åstadkommit detta två gånger om i ett av de roliga spelen jag köpte i tisdags.

Julklappsböcker är ett vackert ord! Jag har läst en av de jag fick: "Den evige trädgårdsmästaren", skriven av John Le Carré (ska han stå på L-hyllan eller C-hyllan???) Nu är det dags för nästa: Passionen av Jeanette Winterson. Anders jobbade hårt för att hitta en bok som jag varken ägde eller hade läst och han lyckades nästan: Passionen har  jag som ljudbok men har inte lyssnat på den. Jag har inte lyckats bli någon lyssnande läsare. Det kanske inte är min grej! Men läsa är det, helt visst, och att läsa böcker skrivna av Jeanette Winterson är alltid en upplevelse! Man kan t ex få läsa sånt här:

"...varje ögonblick du stjäl från nuet är ett ögonblick som gått för evigt förlorat. Nuet är det enda som finns."

Om man tänker så är det ganska lätt att leva, eller också är det svårt? En sak i taget, och passa på att njuta. Idag har jag bland annat njutit av att spela flöjt och bas, först det ena, sen det andra. Ett galleribesök och ett besök på Törners konditori i trevligt sällskap har jag också hunnit med, bådadera i hög grad njutbara. Inte illa, så här långt, och dagen är långtifrån slut!

Jag har ont i fingertopparna på vänster hand. Detta är vådan av att spela elbas flitigt. Men jag kan leva med smärtan, för det är så himla kul! Igår kväll höll Anders och jag på och spelade några av hans låtar när Fabian kom hem från jobbet och raskt kastade sig över min gitarr och stämde in med tjusiga gitarrslingor. Det känns magiskt att få hålla på sådär hemma i vardagsrummet!

För övrigt är det rätt lugnt här, med endast Fabian som inneboende. Han är i hög grad självgående.

Efter en lång skön frukost i sängen tog vi en promenad bort till Jamtli. Det är lagom långt bort, det finns alltid något trevligt att titta på och dessutom är kaféet minst sagt OK. Perfekt mål för en helgpromenad, således. Bland det roliga som fanns till beskådan där idag var Louise och hennes väninna som jag tror heter Eva.

Idag har jag jobbat! Jag insåg att vissa saker inte kunde vänta till måndag, så jag lyckades med stor självövervinning hasa iväg till jobbet. Anders var oerhört välvillig och gick upp redan vid åttatiden för att fixa frukost, så att jag skulle kunna komma iväg innan mörkret föll igen, men hela jag och mitt inre var på intet vis på, så det tog tid. Men till slut kom jag dit i alla fall, och lyckligt och väl därifrån också ett par timmar senare. Det fick räcka för den här veckan. På måndag känns det nog ändå OK att gå till jobbet, för då är det bara en arbetsdag, och sedan åker jag till Norge tisdag-onsdag. Det är alltid kul! Jag kanske hinner handla för mina julklappspengar som jag fick av min arbetsgivare. I Norge är de snälla mot sina anställda!

Efter jobbet gick Anders och jag ner på stan och bokade tid för provning av kläder inför min promovering i slutet av januari. Det blir kul! Vi hade nog hoppats på att man skulle kunna kila in och bara beställa något fint, men det där med finkläder är allvarliga saker, så sånt beställer man tid för. Jag vill gärna hitta en fin, röd klänning. Anders ska ha frack. Han kommer att se ut som en helt förtjusande pingvin! Jag föreslog att han skulle anta namnet Anders Frack också, när vi ändå håller på, men det verkar inte bli så. Nu ska vi bara försöka komma ihåg att han ska ha vit väst. Det är tydligen viktigt, för det är understruket i instruktionshäftet.

Promoveringsäventyret verkar kunna bli rejält utdraget. Förutom promovering på fredagen, och därefter fin middag, är det fest och repetition på torsdag kväll. Men häromdagen såg jag också inbjudan till lunch på torsdagen med någon som verkade vara viktig. Typ en dekan, eller något sådant. Men jag är lite tveksam till just det där med lunch, för det innebär att jag måste åka till Uppsala redan på onsdagen och jag är inte helt övertygad om att en lunch är värd det!