Visst är det kul att vara efterfrågad

Igår hade jag lönesamtal med min närmaste chef. Eftersom det är sällsynt att jag träffar chefen, då jag i allmänhet håller mig undan och istället häckar i det lilla kyffet mitt emot kopieringsrummet på avdelningen för turism, passade jag på att berätta att jag sökt ett nytt jobb för att ge honom chansen att erbjuda mig ett fett lönelyft i hopp om att jag skulle stanna kvar. Sånt kan hända har jag läst om - men inte på mitt jobb. Chefen tyckte det lät kul att jag skulle få pröva på något nytt. På min direkta fråga om han inte hade någon ambition att försöka få mig att stanna kvar så sa han, att det hade han inte. Nänä.

Eftersom jag fortfarande inte fått något besked från det nya jobbet skickade jag ett mäjl igår eftermiddag - och svaret kom snabbt, med positivt besked: de vill ha mig på tjänsten. Så nu gäller det bara att vi kommer överens om formaliteter, och dessa ska personalchefen och jag komma överens om vilket kan bli svårt för han har tydligen försökt få tag i mig i över en vecka, och jag har försökt få tag på honom idag i alla fall utan att lyckas. Förhoppningsvis får vi kontakt innan det är dags för mig att gå i pension.

Min chef surrade något om att man kan ta tjänstledigt för att pröva på ett nytt jobb. Det känns som en konstig tanke. Jag har inte tänkt pröva på ett nytt jobb, jag vill ha ett nytt liv. Om jag då bara är tjänstledig, och det från ett jobb där jag inte anses tillräckligt värdefull för att de åtminstone ska kämpa lite för att behålla mig, då kan jag nog inte till fullo gå in för det nya jobbet. Och varför skulle jag vilja ha kvar en tjänst på en arbetsplats där det känns som jag bara blir alltmer urholkad? Det är så mycket mer ge än ta/få. Ett jobb som ger mig en hyfsad lön men bara samhörighet på nåder genom att jag splittrar upp mig och tar mig iväg från min egentliga avdelning. Det är inte sunt!

Nej, magkänslan säger att jag ska säga upp mig! Om det inte känns bättre på det andra stället är det antagligen mig det är fel på, och då hjälper det inte att byta jobb.

So long, farewell...

Alfons gick just uppför trappan för att lägga sig sedan han plockat ur diskmaskinen och lyckats riva ur den övre korgen. Som tur var fanns hans hjältemamma inom räckhåll!

Häftigaste upplevelsen idag var nog att få ta ut pengar på Campus. Sedan en vecka tillbaka ungefär finns det en uttagsautomat på samhällsvetarhuset! Det är nån konstig variant som inte riktigt verkar tillhöra någon bank. Troligtvis blir vi lurade och våra konton tömda, men vad gör väl det, när vi har en uttagsautomat på husknuten?!

Sedan jag varit hemma och fixat kall middag (cole slaw och rostbiff) drog jag iväg på dansträning, orientalisk sådan idag. Vi tränade med slöjor så det stod härliga till!

Nu inväntar jag familjens svarta får. Han har åtta minuter på sig att komma hem...

Norskt inlægg på hemmaplan

Nær jag ændå sitter med min lilla norska dator uppkopplad passar jag på att skriva ett inlægg, hur det nu blir nær Alfons sitter strax bredvid och pratar oupphørligt. Men han ær nøjd om jag sæger "Mm" med jæmna mellanrum. Då fortsætter han bara sin monolog. Bortsett från såna hær tillfællen, nær jag har annat att gøra, førsøker jag træna honom i att føra samtal och att inte bara monologera.

I eftermiddag har Anders och jag testat "Dans-Mix" på Fristilen. Det var kul! Vi fick læra oss diverse hæftiga steg och krumbukter i hip-hop-anda. Det hær ær tydligen ett pass som bara finns ett par veckor. Jag hoppas jag kan vara med några gånger till. Som træning betraktat var det rætt tufft. Eventuellt får jag lite træningsværk i benen imorgon, men i så fall ær det bra att jag ær kort, før ju længre man ær desto længre ben har man, och då har man mer att få træningsværk i. Jag ær lyckligt lottad!

Nu væntar jag på att Anders ska få færdigt middagen. Han går in før sin matlagning. Ikvæll blir det någon slags lasagne med zucchini-skivor istællet før pastaplattor. Nær jag tittade in i køket før en stund sedan låg skivorna utbredda på en handduk, så det ær diverse moment uppenbarligen. Men jag væntar så gærna. Jag sitter skønt i soffan med føtterna på bordet.

Alfons, vilken man!

Alfons erövrar världen steg för steg.

Igår kväll intervjuade han mig om huru man steker ägg, för stekt ägg ville han ha till frukost. Han har fattat hur man tar sig fram här i världen! Löjligt att be någon steka ett ägg åt en om man kan göra det själv - och det kan han nu. Mycket nöjd lyckades han steka inte mindre än två ägg åt sig imorse, så nu kan han tvätta och steka ägg. Han kommer att klara sig bra när han flyttar hemifrån.

Vi har haft en skön lördag med några timmar på stan efter den långa sköna frukosten i sängen. Det var Gregorimarknadens sista dag, och vi fyndade varsin klocka. Min är helt förtjusande, den är formad som en fjäril. Innanför glaset ramlar det omkring lite strass och visarna är yttepyttesmå, så den är inte särskilt praktisk och funktionell - men den är FIN!!! Jag är nöjd. Anders köpte sig ett fickur, och gick omkring i väst hela eftermiddagen och bad mig fråga vad klockan var med jämna mellanrum. Dessemellan sydde jag bokmärken. Vi ska göra en bok som ska finansiera busshyran i USA i oktober och var och en ska bidra med ett kviltmönster och ett recept. För min del blir det bokmärken och recept på blåbärspaj med saffranstäcke.

Statistik och slalom

Tidigt i ottan stiger vi upp før att inte missa morgonførelæsningen. Igår eftermiddag och kvæll samt i morse handlade førelæsningarna om Brain Imaging. Før mig var det ett nytt område, men icke desto mindre vældigt intressant. Førelæsarna hær håller høg klass. Ænnu lite roligare blev det nu på eftermiddagen nær Martin K, som jag samarbetat med en gång i tiden, la till de tester jag utvecklat på listan øver befintliga klustertester. Det kændes bra!

Idag åkte jag slalom lite længre tid igår och med en ny taktik. Innan jag åkte alls værmde jag upp genom att æta pannkakor. Det funkade alldeles utmærkt. Sen åkte jag så længe jag hann, med ett litet avbrott før kaffe. Efter två dagars skidåkning kan jag konstatera att jag har lite ont i benen, men inte så farligt, samt att det kænns kul att åka skidor!

Martin K fick før øvrigt æntligen min avhandling. Inte minst då han ær medførfattare till en av artiklarna borde han fått den tidigare, men jag har nog bara glømt av det! Men nu har han inte bara fått den, utan æven læst den. Uppmuntrad av hans intresse ska jag nu førsøka få artiklarna publicerade någonstans.


Idag har det gått utfør

Idag har jag nyttjat ortens faciliteter och åkt slalom ett par timmar. Det var en hel del år sedan jag åkte sist, men jag åkte åtminstone ikapp och førbi en engelsman.

Solsken, 5-6 minusgrader och slalombacke ær en rætt trevlig kombination. Idag høll jag mig till grøna och blåa nedfarter och bara mådde gott. Rætt tidigt fick jag ont i låren och kænde mig stel vilket jag sedan jag analyserat det hela kommit fram till beror på att jag gick sisådær en mil igår. Således avstod jag från det sista åket och drack kaffe istællet. Men sedan jag kommit tillbaka till hotellet och stretchat ett tag kænns det bra. Imorgon blir det mer skidåkning.

Jag kænner mig på det hela taget vældigt lycklig nær jag får umgås med statistiker hela dagarna! Peter ær sur før att jag inte ær hemma och jobbar med friluftslivsforskning men det kan det vara vært. Det hær ær næra himmelriket! Førelæsningarna imorse handlade om DNA-analys. Det var intressant! Jag hade nog trott att sådan analys var hyfsat tillførlitlig, men nu ær jag inte så sæker på det længre.


Kvällar

Ikväll har vi en reservcello i hallen. Anders blev något förvånad när han klev upp efter att  ha slumrat till och hittade nyss nämnda instrument. I och för sig kände han nog igen fodralet eftersom denna cello besökt oss tidigare, men det är inte helt vanligt att den bara dyker upp sådär utan vidare.

Äntligen har vi kommit hem efter våra utlandsresor - Anders från Indien och jag från Norge. Typiskt nog var jag i Norge när han äntligen kom hem, men desto mysigare när jag väl kom hem också.

Igår hade jag en intressant dag. Bland annat dansade jag offentligt - på Antik och Beg i Brunflo. Det är inte helt enkelt att dansa orientalisk dans i vinterskor på betonggolv - men det går. Och i onsdags kväll var jag farlig. Jag höll på att skrämma en äldre man. Nej, jag skrämde honom! Där kom jag gående, helt fredlig, och så kom denne man ut genom en dörr och tittade förskrämt på mig, sedan han av ren skrämsel lättat från backen och landat igen. Jag skyndade mig att förklara att jag ÄR snäll - men jag är inte helt säker på att han trodde mig, för han skyndade sig in genom nästa dörr.

Mornar

Två dagar i rad har jag blivit smått irriterad på mina söner som klivit upp i tid för att gå till skolan och gått in i badrummet. Igår var det David som låste in sig för att duscha vid halvåttatiden - när jag just skulle gå in för att borsta tänderna för att sedan åka till tandläkaren. Imorse var det Alfons som var onödigt morgontidig och intog duschen vid 7-tiden, just när jag hade tänkt göra det. Men sånt kan jag leva med, egentligen är det ett helt önskvärt beteende. 

Att Hillevi kommer in i köket när jag äter frukost och bara vill få vakna i lugn och ro och läsa tidningen kan jag stå ut med. Jag kan till och med acceptera att hon sitter vid samma bord som jag, även om hon inte äter och egentligen inte behöver sitta där då. Men när hon sitter och kommenterar HUR jag äter känns det på det hela taget inte helt fel att hon oftast bor i ett annat land.

Fredag

Imorse var det hålligång hemma hos oss redan vid 7-tiden. Hillevi hade inte mycket mer än hunnit komma hem med taxi från järnvägsstationen när det ringde på dörren. Utanför stod Fabian, som hade kommit till stan med samma tåg som Hillevi men gått upp till Skolgatan. Kul, kul! Och när sedan David inte gick till skolan, Emma vaknade och Alfons kom hem med några kompisar så var det fullt hus, fast det senare skedde inte vid sju utan något senare. Men ändå!

För min del hade det gärna fått vara en någon mindre händelserik morgon för jag var lite trött efter gårdagens konstklubbsårsmöte. Årets årsmötestalare var Anna Erlandsson från Rödön, som vann en Guldbagge häromåret med sin animerade kortfilm "Glenn The Great Runner". Hon berättade både om den och sina andra filmer, och sen fick vi se dem. Och senare på kvällen vann jag en DVD med just hennes kortfilmer! Kul!

När jag kommer hem ska jag kanske städa i hallen. Det behövs!

Tisdag i backspegeln

Igår kväll blev jag medlurad på ett föräldramöte! Åsas dotter går i samma klass som David, och där var det föräldramötesdags igår kväll. Jag visste om det, men försökte aktivt förtränga det, men när Åsa sms:ade och frågade om jag tänkte gå var det lite svårt att låtsas som om det regnade (när det snarare snöade, dessutom).

Jag tyckte i och för sig jag hade goda skäl att inte gå: Föräldrar till barn som strular i skolan går inte på föräldramöten, för de som är där har välartade och skötsamma barn, och en poäng med föräldramötena är att man ska sitta och sucka över skolkare och vandaler och med en trött suck konstatera att nä, det där får skolan försöka lösa på annat vis eftersom såna föräldrar inte är med på föräldramöten. ...ja, du förstår?!

Men tyckte Åsa att det var ett fullgott skäl för mig att inte gå på föräldramötet?

Nääää!

Nu är hon en i huvudsak vänlig människa ändå, så hon föreslog att vi skulle komma sent och gå tidigt, och dessutom bjöd hon hem mig på middag inför mötet, så jag gick dit som gisslan - och kom därifrån som en bättre människa. Hehe!

Nåja, det var faktiskt helt OK. Vi fick börja med att massera varandra och sen fick vi frukt, så vi blev väl bemötta. I slutet började alla curlingmammor med färgat hår prata om hur VI ska samla in pengar för att våra ungar ska åka på supresa till Göteborg i slutet av 9:an. Eh... Jag tyckte det skulle vara bättre om ungarna samlade in pengar för en trevlig resa för oss - mer välförtjänt dessutom - men sånt finns inte i curlingmammornas värld. Jag är inte helt säker på att de har humor heller. Jag hade i alla fall en själsfrände bakom ryggen. Vi kom fram till att ungarna kan åka till Bollnäs medan vi åker till Kreta. Det känns som en bra plan!

Den där dagen ett liv?

Gårdagen, måndagen, är inte en dag som jag skulle vilja se som en bild av mitt liv. Den började illa med telefontrakasserier - jag blir så trött på mina barns far som förbehåller sig rätten att strunta i kontinuerlig kontakt med barnens skolor och sedan har mage (minst sagt!) att ringa och skälla på mig med argumentet att jag inte bryr mig. Nåja, det slutade som det alltid gör, med att jag slängde på luren, men det suger energi, och det är så knäppt. Jag är övertygad om att till och med han vet vad som händer när han ringer mig och häver ur sig sina haranger. Han kanske behöver det för att få tycka synd om sig eller så, men jag vill inte vara med i det spelet! Nästa gång ska jag testa att vara helt tyst. Det lär leda till ungefär samma grad av dialog som mina försök att bemöta idiotierna han häver ur sig, men kanske jag slipper känna mig så matt över hur hopplöst det är att försöka prata med någon som inte lyssnar.

Som tur var slutade dagen bättre: jag åt middag med Emma och David, och hade även visst umgänge med dem under kvällen. David kommunicerade på 15-åringsvis genom att slå mig på benet upprepade gånger. Även det är en form av kommunikation som jag har lite svårt att förstå. Dessutom övade jag elbas, och det är kul, minst sagt! Jag försöker få ryggmärgen att ta in basklavsnoter, och det går bättre och bättre.

Nu är det tisdag, det är mulet, och det snöar.

Söndag kväll

Det känns lite bitterljuvt att vara alldeles ensam. Tur att man får komma in på bio som ensam t ex. När ljuset väl är släckt är upplevelsen om inte helt, så nästan detsamma. Titta på fransk film är alltid trevligt. "Priceless" var en ganska söt bagatell. När jag gick hem hade det snöat, så bitvis fick jag gå på dittills helt orörda trottoarer. Sånt känns bra!

På trottoaren mitt emot rådhuset var det folksamling även ikväll, trots att det inte var något ljusspel, kunde jag konstatera. När jag kom hem läste jag på ÖP:s hemsida att en äldre dam hade blivit påkörd på övergångstället 19.53, dvs strax innan jag kom förbi. Men vad gjorde de som fortfarande stod där? Väntade det på att ännu en dam skulle bli överkörd?

Lugn helg

Det är ett tvivelaktigt nöje att ställa klockan på ringning på fredag kväll, men när det vankas sydag i Näs på lördagen är det värt det.

Till idag ställde jag ingen klocka, och för att slippa bli störd av telefonen nattetid petade jag av telefonen innan jag gick och la mig, så idag var det sovmorgon, och sen lång och skön förmiddag i sängen med frukostbricka, DN och P2. Det var bara en liten detalj som fattades, annars var det helt perfekt! Lite sällskap fick jag i alla fall. Igår kväll kom Emma hem, och hon gjorde sig en frukostbricka och kom in och åt den inne hos mig. Det var mysigt. Sen tog hon bussen till Bjärme och jag gick till Åsa och åt 49 års- och 3-dagarstårta.

Ikväll ska jag gå på bio Regina och titta på en fransk komedi, starring Audrey Tatou. Det känns som en bra kvällssysselsättning.

Ensam hemma

Jag undrar just när jag var ensam hemma senast. Helt ensam, alltså. Ingen här när jag kom från jobbet, och ingen som kommer hem varken under kvällen eller under natten. Det är definitivt rätt längesen det hände! På det hela taget känns det rätt OK.

När jag kom hem ville jag kolla en sak i dagens tidning, men det gick inte, för jag hittade den inte. Även gårdagens tidning är spårlöst försvunnen, och detta känns mycket skumt! Det finns givetvis två misstänkta: en son eller en annan son - men VARFÖR har någon av dem fört bort två ÖP? Nåja, jag överlevde, även om jag brände några minuter på att irra runt och leta. Just när jag letade ringde för övrigt min mobil. "Anonym", stod det, och jag trodde nästan det var något miffo som ringt fel - men det var det inte, för det var min senaste älskare som ringde från Indien. Kul, kul! Med ens kändes han inte alls lika långt bort.

Mitt kvällsnöje ikväll blev en konsert i Gamla Kyrkan: Julia Kent spelade cello. Jag gick dit för att jag vet vem hon är. Jag har för övrigt hört henne spela live en gång tidigare, men då spelade hon med Anthony and the Johnsons. Den här gången var hon ensam tillsammans med en ekomaskin. Det var häftigt!

Och jag fick också ett Alla Hjärtans Dag-kort - av Alfons. Han hade gjort det själv. Texten lyder: "You are No 1, Mom". Tackar, tackar!

Stockholm C en tidig morgon

Vid niotiden på morgonen har jag sällan varit uppe i fem timmar redan, men idag är en sådan dag! Det känns inte som något jag vill ha som vana.

Stockholm totalt sett verkar vara en stor byggarbetsplats. Här rivs och byggs och grävs. Vem vet. Det kanske blir bättre? Själv ska jag leta mig mot Mekka, förlåt, SCB menar jag. Det är givetvis the place to be för en statistiker på Alla Hjärtans Dag.

Stockholm tor på en dag känns lite lätt som totalt vansinne, men visst funkar det.

Jag laddade inför resan med att gå på pysselkväll. Det är kul! Jag pysslade färdigt ett armband som jag började på före jul. Bortsett från att jag inte klarade av att knäppa på mig det med vänster hand så var jag nöjd med resultatet. Jag ska skaffa en kammarjungfru som kan sköta sådana detaljer!

Igår eftermiddag var David och jag på ännu ett möte angående hans skolgång. Eftersom hans far var med för två veckor sedan när vi bestämde tid för nytt möte tyckte vi inte att det var vår sak att påminna honom. Således kom han inte, och det var väl lika bra, för nu blev det ett ganska kort och konstruktivt möte. Framtiden verkar ljus och vacker.

Ja, må han leva!

01.20 inatt fyllde David 15 år, på minuten sådär. Jag väntade dock till niotiden imorse med att uppvakta med prickigkorvmacka, Oboy och paket. Undrar just om han blev gladast för kalsongerna med texten "SÖTNOS" i rosa eller den lilla leksaksskotern. Jag tyckte han skulle ta med skotern till skolan och visa, men han glömde den!

Härligt med Skidskytte-VM!

Eftersom jag legat däckad några dagar har jag inte hunnit se vad som hänt i stan:

Gatorna är plogade!

Och de är inte bara plogade, utan de är plogade oerhört bra.

Dessutom far det omkring vägskrapor lite här och var trots att det inte snöat idag åtminstone.

Jag trodde inte mina ögon när jag svängde ut från gårdsplan på den på sistone så smala Övre Hantverksgatan.

Det såg ut som ett salsgolv! Inte bara gatan var plogad, utan trottoarerna också.

Ojojojoj! Här händer det saker.

Lite synd att vi bara får ha det så här när det är Skidskytte-VM.

...och vem lurar dom? Tänk om någon vilsen tysk eller så får för sig att återvända till Östersund någon annan vinter. Då har det säkert hunnit slumma till igen, och då var allt fjäsk förgäves.

Nu ska jag woka en massa räkor. Det gäller att passa på när skaldjursallergikern är på andra sidan jordklotet.

Det som inte dödar härdar

Jag börjar nog vänja mig vid att ha feber. Ikväll känner jag mig något piggare - men har ändå nästan 38 grader! Det känns inte riktigt sunt.

Liksom igår har Alfons skött inköpen och nästan lagat mat därtill. Med förenade ansträngningar åstadkom vi "Flajd Lajs". Jag försökte lära honom att skiva purjolök utan att bli riktigt nöjd med utfallet. Men jag kan inte påstå att han inte försökte!

Äntligen har jag tagit mig igenom boken av Sarah Waters, och jag är besviken! Mig gav den på intet vis samma känsla som jag får av Jeanette Wintersons böcker, inte alls. Hon hade ett lite udda sätt att berätta, på det viset att hon började 1947, sen var det 1944 ett tag för att slutligen bli 1941, då man fick veta hur mycket började. Men jag tyckte att det var mycket från 1947 som lämnades ofullbordat. Och för övrigt var det tämligen ordinär prosa.

...och mitt huvud känns så tungt!

Jag känner mig som dagen efter en bättre fest utan att ha varit på den. Ibland är livet lite orättvist!

Ifallomatt Anders skulle drista sig att återigen ringa från Indien vid någon udda tidpunkt la jag den bärbara telefonen vid sängen för natten. Det ångrade jag när den ringde vid fyratiden: "Är det Östersunds Taxi?" Folk som inte kan ringa TILL Taxi när de vill åka kan gå hem, och frysa, helst! Jag tror det kan vara idé att lägga av telefonluren åtminstone på lördagkvällar, för det här var inte första gången det hände. Den som slår vårt telefonnummer istället för 199000 borde ha gått hem för längesen! Nåja, jag har ju telefonnumret till den som gjorde det. Haha!

Mycket roligare än så känns det inte som det blir idag. Febern är fallande men kvar. Idag är jag dessutom aningen piggare så jag inser att jag har tråkigt men orkar inte göra så mycket åt det eftersom jag har fullt upp med att hålla huvudet upprätt. I ren desperation tackade jag ja till en ny prenumeration på tre nummer av tidningen Topp-Hälsa bara för att jag får en träningstischört också. Jag var så oändligt snäll mot killen som ringde och läste en lång harang innantill, lyssnade tyst och sa "ja" vid lämpliga tillfällen. Ackja! Om tidningarna inte är roligare än jag minns dem kan jag bränna dem rituellt på balkongen vid fullmåne.

Söndags-DN kom som den skulle idag i alla fall! Det var en bra sak.

38 grader

Tidigt imorse, typ halvåtta, ringde telefonen ilsket i hallen. Jag noterade det men orkade inte kliva upp. Så småningom slutade det, för att börja igen!  Då hörde jag att Alfons kom ner och svarade, så jag kunde dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Så småningom vaknade jag till medvetande och släpade mig upp för att göra frukost, som jag med viss möda intog i sängen. Det var lite ensamt men ändå helt OK med ÖP som sällskap. Inte så mycket piggare tog jag mig så småningom in i badrummet och passade då på att kolla min temp - drygt 38 är mycket feber för mig som normalt är en kall typ. Inte konstigt att jag är snurrig!

Så småningom fick jag också veta vem som hade ringt i ottan: Anders, som hade kommit fram till India land. Nåja, det var väl i och för sig inte så dumt att få veta det.

Resten av dagen har jag mest bara vegeterat och sett fram emot kvällen: lite melodifestival och sedan somnar jag igen. Det känns som en bra plan!

Tidigare inlägg Nyare inlägg