ulna

Før fjærde dagen i rad vaknade jag på ett nytt stælle. Det børjar kænnas litt førvirrande.

Måndag: hemma

Tisdag: Backlunds hotell i Levanger

Onsdag: Gæstlægenhet vid Namsos sykehus

Torsdag: Hybbel no 1, Plikten, Levanger

Det ska bli skønt att ånyo vakna hemma imorgon bitti!

Men det ÆR svart morsamt att kuska till och runt i Norge, det ær det. Hær tillhør jag profeterna, vilket jag næppeligen gør på hemmaplan. Det var lite ovisst nær jag skulle dra ivæg den hær veckan, men det visade sig i måndags att jag var tvungen att åka redan på måndag eftermiddag eftersom jag hade møten inbokade i Namsos på tisdag morgon. Jag hade lite halvt om halvt ræknat med det, så det var rætt OK. Resan gick før øvrigt rætt fort i sællskap med kvalitetsteknikens Bibel. Nær jag kom till jobbet i måndags hade snælla Maria lagt in två kvalitetstekniksbøcker på min stol, så det kændes bra att få flera timmars læstid.

Væl framme i Levanger møttes jag av beskedet att det var fullt på Plikten, dær jag brukar bo. Eh... Far away from home etc. Jag græt inte, men kænde mig mycket undrande. Det løste sig dock rætt snabbt, då tjejen i infoluckan hittade en liten lapp med meddelande om att jag istællet fick bo på Backlunds hotell før natten. Det kunde jag gott stå ut med. Nu ær detta inte på något vis något luxuøst boende. Backlunds hotell byggdes gissningsvis nån gång på 1960-talet och har knappast renoverats sen dess. Rummen luktar inpyrd røk (till och med kuddarna!), undantaget var toaletten dær det istællet luktade møgel. Nåja, hotellboende innebær hotellfrukost, så jag tyckte ændå att det var ett hyfsat bra alternativ. Dessutom behøvde jag inte gå ut før att æta middag.

På tisdag morgon tog jag bussen till Namsos. Direkt nær jag klev på bussen såg jag en bekant! Jag blir alltmer hemtam i trakterna. Siren, som jag træffat via jobbet, skulle också till Namsos før jobb, så jag fick trevligt sællskap hela vægen. Det var en vacker tur medan det ljusnade. Vi såg vackra færger, dramatiskt norskt landskap och ett flertal ælgar, de senare på behørigt avstånd från vægen.

I Namsos hade jag två vælfyllda dagar med møten. På tisdag eftermiddag letade jag mig ivæg till badet i Namsos. Det ligger inne i ett berg. Lite speciellt. Kvarten jag bodde i hade DEFINITIVT sett sina bæsta dagar. Vid tidigare besøk i Namsos har jag bott i rætt fræscha lægenheter, men den hær låg nog i huset som de inte haft råd att renovera. Færgen i halltaket hængde i flagor, tapeterna i sovrummet var sønderrivna etc. Litegrann kændes det ændå stilenligt efter natten på Backlunds hotell.

Eftersom jag skulle vara borta i flera dagar tog jag med mig fløjten och noter. Det var en bra ide. Jag har spelat endel (men inte alltfør sent).

Det mest dramatiska som hænt på hemmaplan ær gissningsvis att David lyckats slå hål i huvudet. Han ringde mig i tisdags før att berætta att han just blivit ihopsydd med 6 stygn. Illa, illa. Det kænns inte som om han har tid att vara borta ænnu mer från skolan - men skada i huvudet ær førvisso laga førfall.

Vera tittar dyster ner på sitt knä och konstaterar att det blöder från såret hon fick när hon snubblade ut i trappen. Det hade känts bättre om hon fått ett Bamseplåster på såret, men dörren är ohjälpligt stängd. Det var i alla fall tur att hon fick med sig den röda bollen. Hon håller den ömt intill sig. Den är nästan lika blank och fin nu som när hon fick den.

Trapphuset är kallt och öde. En spillra av dagsljus letar sig in genom det lilla, skitiga fönstret vid trappavsatsen. Det rinner stilla och trögt som sirap och ringlar sig försynt fram mot Veras hopkrupna gestalt. För lite för att ge hopp, tillräckligt för att hon ska kunna se sin hopplöshet. Hon slickar försiktigt på läppen. Det känns ovant. Läppen är inte sprucken men har antagit nya former. Tungan följer den lena ytan, hal som en druva men mycket varmare. Hon suger försiktigt in bubblan i munnen, som för att svalka den.

Kylan från den grå trappstenen söker sig upp längs ryggraden. Här kan hon inte sitta länge, det inser hon. När en dörr öppnas och stängs längre upp i huset reser hon sig försiktigt och börjar gå nerför trapporna. Hon vill inte svara på några nyfikna frågor, orkar inte just nu. Vad skulle hon säga? Det var ju faktiskt hennes fel.

Åh, om hon bara hade tänkt sig för. Då hade det inte hänt.

När han nästan missade vägen ner till Eivors stuga insåg han att det var längesen han var här. Det fanns en tid när han hittade hit nästan i sömnen, särskilt första sommaren. Den allra första gången minns han fortfarande med både förundran och tacksamhet. Hur kom det sig att han över huvud taget stannade kvar när det var så tydligt att han bara slösade bort tid och inte skulle få göra någon affär med någon av de tre damerna i Eivors trädgård? Han, som på den tiden sällan eller aldrig drack något starkare än folköl, slog sig utan att betänka ner och drack whisky mitt på blanka eftermiddagen. Ett beteende då lika främmande som den gamle Lars skulle vara i hans nya värld. Kanske var det något i whiskyn som reagerade kemiskt med hans hjärna och öppnade ögonen? Nej, givetvis var det den sprakande Eivor som utlöste något i hans inre. Hennes varma intresse fick honom att öppna sig. De andra två minns han inte lika tydligt. De flyter ihop. Vänliga, varma kvinnor som talade om sina djur och om sina olika projekt. Men visst hade även de sin del i det som han ser som sin omvändelse. Deras berättelser om sina olika projekt visade honom att det fanns andra möjligheter än att som han slaviskt hålla fast vid ett jobb, som varken gjorde honom lycklig eller rik. Men Eivor, hon satt där och brann i försommarnatten. Medan timmarna gick och nivån i whiskyflaskan sjönk stadigt tog hon allt tydligare gestalt i hans sinne. Troligtvis kommer hon aldrig att förstå hur hett förälskad han blev där och då. Så här i efterhand inser han att det var tur att han var blyg på den tiden. På småtimmarna, när de andra vinglat iväg längs vägen, bäddade hon ner honom i sitt syrum. Där vaknade han nästa morgon och kände att någonting hade hänt.

Vid frukosten berättade han till sin egen förvåning att han hade bestämt sig för att sluta som försäljare. Det bara kom. Natten bland tyger och provdockor hade fått honom att inse att det var dags att förverkliga en gammal dröm.

Under åren som följde träffades de flitigt. Han fick en naturlig plats i hennes familj. Eivor delade frikostigt med sig av sin passion för textil och andra delar av sitt liv. Många gånger var hon nog nästan mer intresserad av hans projekt på Textilinstitutet än han själv, och det hjälpte honom vidare när han ibland föll tillbaka i sin gamla håglöshet. På senare år hade deras möten blivit alltmer sällsynta. Att få arbeta i New York under Italo Zucchelli var ett viktigt led i hans karriär och han hade inte haft så mycket tid för sin gamla vän.

Han hoppades innerligt att hon skulle vara i stugan. När han svängde runt den sista kröken såg han till sin glädje att hennes gamla Volvo Amazon som vanligt stod lite slarvigt parkerad vid husknuten som en hastigt avsparkad sko. Han parkerade bredvid den, precis som han gjort så många gånger tidigare, vecklade ut sin långa kropp i sin fulla längd och skakade liv i Sara, som hade hunnit somna. "Vakna nu, vi är framme hos mormor!"