ulna

Ikväll var det konsert på Folkets Hus. Ett antal av kulturskolans ensembler skulle framträda, däribland Blås 4 Fun där Alfons är en av medlemmarna. För att hinna dit och inte vara hungriga och griniga där for vi till Saigon Palace och åt en 3-rätters middag före konserten. När vi satt där kom en dam instegande och tittade forskande på Anders. "Är du Rickard Olsson", sa hon - men det är han ju inte. Vid närmare påseende visade det sig att damen höll i ett bankkort tillhörande Rickard Olsson. Eftersom hon inte fick någon matchning bland gästerna lämnade hon kortet till servitören och gick sin väg medan vi fortsatte att mumsa i oss vietnamesisk mat medan vi pratade lite om den Rickard Olsson som vi var och en känner litegrann men från olika sammanhang.

Det tar tid att äta 3-rätters. När det  började dra ihop sig till dessert var det bara tio minuter kvar tills konserten skulle börja. Jag ringde och kollade startordningen med Alfons. De skulle vara nr 2, så det verkade lugnt. Vi åt vår dessert och drack vårt kaffe och for så iväg till Folkets Hus.

Konserten ägde rum i Vinterträdgården. Vi smög försiktigt in längs mittgången. En bit fram såg jag två lediga platser, och de var inte bredvid vem som helst, utan bredvid Rickard Olsson! The Rickard Olsson, han som vi känner. Vi slog oss ner, och jag frågade om han hade koll på sitt bankkort. Jodå, det hade han. Men sen började han leta och insåg att firmakortet var borta - och jodå, han hade ätit lunch på Saigon Palace idag. Kan man tänka sig! Vad synd att vi inte tog med oss det när vi ändå träffade honom så snart!

Jag är verkligen GLAD att jag såg till att komma hem till Alfons show. Emma och jag satt stolta på första bänk. Klassen hade ett ambitiöst program med sång, musik, dans och diktläsning.

Det hela inleddes med att Alfons med assistans av 3 kamrater i ord och gester gav en förklaring till vad som väntade à la säkerhetsinformationen på flygplan. Alfons var sedan tillsammans med sin kompis Anton conferencier. Båda gossarna skötte detta på ett helt utmärkt sätt. Synnerligen avslappnade, utan att för den skull vara okontrollerat flamsiga, presenterade de numren och höll publiken på gott humör under scenbytena.

Musikinslagen framfördes gruppvis och förutom sång trakterades gitarr, bas, trummor, piano och till och med tamburin i ett nummer. Alfons sjöng och spelade piano i ett av numren - och det lät mycket bra! I mellanakten serverades mat. Jag hade mina dubier angående vad vi skulle få, eftersom skillnaden för show utan mat och show med mat var 20:-, men blev glatt överraskad. Vi trakterades med kyckling- och pastasallad, bröd och därefter kaffe och mjuk kaka, såndär skuren i långpanna, du vet. Mätta och nöjda kunde vi sedan fortsätta att njuta av underhållningen.

Jag blev glatt överraskad när jag framåt kvällen kom till hotellet och kunde konstatera att jag hade ett riktigt fräscht rum. Eftersom jag tyckte att jag var värd det kostade jag på mig en trerätters middag i hotellrestaurangen, som är en uppenbart ambitiöst driven restaurang. De har få rätter på menyn och byter ofta. De allra flesta av deras rätter är nästan hysteriskt kreativa med mängder av tillbehör. Jag åt följande (ungefär):

Förrätt: vårrullar med skaldjursfyllning, till detta serverades paremsankex och en morots- och apelsinpuré

Varmrätt: Fisk... Det var stekt rödingkotlett, misstänker jag, scampi, två små bitar potatislasagne (grönsaker varvade med potatisskivor), blomkålspuré, färsk, kokt sparris och en svamprisotto

Sen fick jag en liten mellanrätt: gurk- och anissorbet med lite sitronbrus (det är ju norska, och sorbeten var således gjord på agurk!)

Dessert: vit chokladmousse, glasskräm, ett rör som såg ut som kokosboll fast konformad och så en liten kakbit, typ cheesecake.

Behöver jag berätta att jag var mätt och nöjd efter denna middag?

Idag åkte jag hemåt med morgontåget. När jag åker till/från Levanger åker jag till Hell och byter tåg där. Två stationer före Hell klev det på två skolklasser (minst!). Barnen var i 10-årsåldern. Då var det väldigt skönt att bara ha några minuter kvar till tågbytet. På Hell station väntade dessutom ett helt dagis; c:a 20 små barn, 6 barnvagnar och lika många vuxna... De skulle kliva på det tåg som jag klev av - och sen var det nog definitivt fullt! Tåget till Östersund var tackochlov inte lika populärt.

Det hær blir ett snabbbesøk i Levanger. Jag kom nyss och åker hem redan imorgon bitti før att hinna hem till den show som Alfons och hans klasskamrater inbjudit till. Den vill jag inte missa! Alfons sæger att han ska vara "kavaljer" vilket vid nærmare påseende visade sig vara "konferencier". Dessutom ska han spela piano och sjunga, och kanske något mer. Kul, kul!

I Levanger ska jag hinna ha ett møte och sen får jag bo på hotell Backlund. Det ær inte så flott som det låter. Jag bodde dær en gång tidigare nær det var fullt på "Plikten". Det rum jag hade då var nerslitet och røkigt. Men jag kan kanske roa mig med att gå ner i restaurangen och ragga upp en handelsresande?

Peter är borta resten av veckan och missar därmed min tårtbjudning på fredag, så han bjöd på egen tårta vid eftermiddagsfikat. Jag fick också blommor och ett presentkort för Ticnet o dyl av mina gulliga arbetskamrater. Maria skulle gråta senare, sa hon. Det är många här jag kommer att sakna, men det skulle jag ha fått göra ändå i höst när jag inte skulle jobbat så mycket med friluftslivsforskningen.

Nu blir det mycket "sista gången", så här sista veckan innan jag byter jobb. Men det känns nästan lite magiskt. Nu har jag från två olika håll fått höra att jag redan är efterlängtad på mitt nya jobb! Det känns... BRA!!!! :-) Det känns så rätt att jag sagt upp mig och satsar allt på det nya jobbet. Lite struligt kan det nog bli i början. Jag pratade med min blivande chef häromdagen och han vet inte riktigt var jag ska sitta, men jag får ju bärbar dator och mobiltelefon, så det ska väl kunna ordna sig. Om inte annat finns det säkert något trevligt fikarum jag kan sitta i.

Idag har jag för övrigt fikat i ett av de trevligaste fikarummen på Campus: bibliotekariernas. Det får fem böcker. Sköna fåtöljer och trevliga människor. Så mycket mer behövs väl inte (bortsett från kaffe då, men kaffeapparaterna är standard över hela området)?

Igår kväll repade Anders och jag. Vi konstaterade att vi har 16 låtar som vi kan rätt hyfsat, en hel del av dem utantill till och med. Det bör räcka för enochenhalv timmas spelning på fredan. Resten av helgen var jag på kviltkurs i Tandsbyn. Det var sådär. Det var lite väl inrutat för min smak. Så här gick det till: kursledaren visade ett litet moment, sen skulle vi genomföra det - och sedan vänta tills ALLA (25 pers) var klara. Under väntetiden kunde vi gå omkring och köpa tyg, bläddra i böcker, kolla på vad de andra gjorde etc, men det var inte kul i två dagar. Kursen får 3 kviltblock.

I januari bokade vi vår resa till London. Det kändes som det var långt kvar tills vi skulle resa. Men tiden gick, och helt plötsligt var det dags - och lika snabbt var vi hemma igen! Sen vi kom hem har jag dessutom hunnit vara i Norge igen innan jag ens hunnit smälta intrycken från London, än mindre packa upp väskan.

Lite pirrigt var det att resa iväg. Jag hade bokat såväl resan Arlanda-Heathrow som hotell i London via Supersavertravel.se och vi hade fått bekräftelse per e-post så jag trodde att det skulle vara OK, men helt säker var jag ändå inte. Men jag kunde vara helt lugn. De missöden vi råkade ut för var av light-typ:

1) Bromsarna på flygbussen från Östersund till Frösön skrek så illa att vi var tvungna att byta buss före Frösöbron
2) När vi landade på Arlanda skakade hela planet uppenbart om än inte oroväckande. Detta berodde på att noshjulet hade låst sig
3) När vi landade på Heathrow var det fel på gaten. Efter en stunds väntan fick vi istället gå ner på plattan och gå upp i gaten.

Små problem alltså, men alla biljetter var helt OK, och hotellet var som jag berättat tidigare helt OK. Om vi hade haft ett riktigt fint rum, kanske med badkar till och med, så hade det kanske känts lite onödigt att vi egentligen bara sov där. Något sådant problem hade vi inte. Vårt rum var helt OK att sova i, men vi kände ingen saknad när vi inte hann tillbringa någon tid där.

Första kvällen tog vi tuben till Balham där Hillevi väntade utanför spärrarna. Balham är en rar lite förort. Vi gick hem till familjen Burman och träffade Victoria som hastigast. Hon verkade trevlig, vilket jag hade förväntat mig. Sen tog Hillevi med oss på The Grand Tour i det väldigt engelska huset. Vi klättrade uppför en massa smala trappor och kikade in på sovande små barn här och var. Som tur var lyckades vi väcka Theo, som kom tassande neråt efter en liten stund, så då fick vi i alla fall se lite mer av ett av barnen. Det var lite imponerande att se att han snällt gick och la sig igen när Hillevi uppmanade honom därtill. Trots att timmen var sen gick vi sedan och åt god mat på en Sri Lankisk restaurang som Hillevi hade valt ut åt oss. En torsdagkväll i Balham var det inga som helst problem att få bord! Förutom vi var det bara ett sällskap på den restaurangen.

Fredagen hade vi destinerat för shopping i Londons centrum. Efter en tämligen torftig men ändå ändamålsenlig frukost tog vi tuben till Oxford Circus. Vi var där punktligt kl 10, som vi hade avtalat med Hillevi och stod där ivrigt väntande - men ingen Hillevi kom. Efter en kvart kunde vi inte bärga oss längre med tanke på alla spännande affärer ovanför oss. Vi satte kurs på Top Shop, vilket jag meddelade Hillevi per sms. Hon kom inte långt efter oss, och hon hittade mig snabbt på Petite-avdelningen, där jag till min lycka direkt hittade det jag hade bespetsat mig på att inhandla: lagom långa byxor med saker längst ner på benen, i det här fallet uppslag. Om jag går i svenska affärer och köper byxor är de alltid för långa, så då får jag nöja mig med byxor som går att lägga upp. En fin klänning hittade jag också på Top Shop, och Hillevi smilade åt sig en fin, blommig klänning. Dagens verkliga fynd, bortsett från byxorna, var dock en väska formad som en elbas. Den är jag mycket nöjd med!

På fredag kväll såg vi Mamma Mia. Därmed blev jag klar med uppvaktningen av Hillevi med anledning av hennes 16-årsdag vilket nog var på tiden eftersom hon fyllde 19 år i måndags! Den som väntar på något gott... Vi var alla tre helt överens om att det var en höjdarföreställning!

Medan jag ville handla lagom långa byxor var Anders inställd på att försöka göra second hand-fynd i London. Vi hittade några vintage-affärer i Soho redan på fredagen, men lördagen blev vår stora second hand-shoppingdag. Vi började på Brick Lane i östra London och fortsatte så småningom på Portobello Road västerut. Redan i en av de allra första butikerna för dagen hittade jag tre häftiga klänningar. En av dem är fullsmockad med stenar och paljetter. Det var lite mixter att komma i den. Jag fick liksom lirka ner den över kroppen, men sen satt den som gjuten och jag kände mig tjusig värre. Dessvärre satt den som gjuten - så att få av den var inte så lätt. Jag blev tvungen att kalla in Hillevi i provrummet. Hon såg skeptisk ut när jag köpte denna fantastiska kreation, men jag ser inget oöverstigligt problem. Det enda jag behöver tänka på är att se till att det finns någon som kan hjälpa mig av med klänningen när jag har haft den, och det bör jag väl kunna klara med lite framförhållning?

Vad vi skulle göra på lördag kväll var bestämt sedan länge. Jag beställde biljetter till "En Midsommarnattsdröm" på Shpkespeares "The Globe" för flera månader sedan. The ursprungliga Globe brann ner för flera hundra år sedan, men nu finns den återuppbyggd på samma plats. Vi hade bokat sittplatser. De som väljer ståplats står under bar himmel vilket kan vara lite vågat i London! Å andra sidan är det nog kul att stå där framför scenen, för en del av spelet skedde mitt bland ståplatspubliken. Men visst var det skönt att få sitta! Vi hade dessutom hyrt sittdynor och varma filtar, så vi satt där och hade det skönt och njöt av spelet.

Dagarna i London gick så fort! Det var mysigt att få träffa Hillevi, och vi var väldigt nöjda med det vi hann med - men vi är inte trötta på London. Inte ett dugg!

Idag är det Hillevis 19-årsdag!

Hurra, hurra, hurraaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag tar en mugg kaffe som hastigast på väg till tåget till Norge. Här går det undan. Vi kom hem från London sent igår kväll (dock utan Hillevi - sorry, Jones!) och nu drar jag iväg igen.

Nåväl, eftersom jag inte är trött på livet är jag inte heller trött på London. Vi hade höjdardagar! Hotellet motsvarade förväntningarna och var värt sitt pris med tanke på att vi i stort sett bara sov där. Hillevi och London var underbara!

Det är ju inte så mycket jag behöver ta med mig till London. Dels ska vi bara vara borta några dagar - och så finns ju allting där!

Jag hade kallt räknat med att jag inte skulle hinna få min norska majlön till resan - men den här gången hade jag fel, och det gläder mig!

Mina norska kollegor får sin lön den 15:de. Jag får min lön också, nån gång, men det varierar från den 15:de till den 20:de. Just den 15:de har jag fått pengarna en enda gång tidigare - men den här gången kom de då, dvs idag! Hurra, hurra! Med ens är min reskassa betydligt förstärkt. Det känns bra. Skulle vi t ex få tag på musikalbiljetter eller så behöver jag inte ens tveka.

Det som inte är kul med att resa bort är att man måste packa, och det är aldrig kul! Jag gör det nog imorgon förmiddag istället. Vi åker från Frösön 12.40, så jag borde hinna. Jag har gjort det viktiga ikväll: slagit in Hillevis födelsedagspresenter.

Det var föga förvånande att upptäcka att det snöade när jag tittade ut genom fönstret imorse. Alfons snowboard står fortfarande i hallen. Vem vet, den kanske kan komma till användning igen före sommaren!

Ikväll har jag i tanken följt Peter Harrisson genom London.

Anders fick en helt förtjusande Londonbok av mig i julklapp. I denna lilla pärla beskriver Peter Harrisson på ett mycket personligt sätt ett 10-tal Londonwalks. Åh, vad sugen jag blir att göra dem i verkligheten! Kanske blir det inte den här gången.

Tiden kommer att gå fort när vi bara är där några dagar - framförallt ska vi njuta av att vara där. Shoppa lite också ska vi. Jag ska köpa lagom långa byxor, gärna med saker längst ner, typ knappar eller nåt annat jox. Såna byxor som inte går att köpa när de är för långa för då förstör man dem när man måste lägga upp dem.

Anders har redan börjat packa - men vi åker inte förrän på torsdag förmiddag!

Tårtdramat verkar få en lycklig lösning. Nu har jag pratat med en av de som ställde till det, och vi har nog lyckats reda ut det på så vis att de får ha sin tårta lite som förfest till min tårta. Sen kan jag och mina glupska vänner helt enkelt äta upp det som eventuellt blir över av deras tårta. Det kan nog funka.

Nu ska jag leta efter olika typer av friluftslivsutövare. I Nordamerika har de 8 olika kategorier (vilken tror du är den största?):

- Inactives
- Passives
- Nature Loving Drivers
- Nature and Family
- Activity Samplers
- Motor Consumptives
- Skiers
- Enthusiasts

Jag ska se om svenskarna har ett liknande mönster! Det blir kul!

- eller: Så helt rätt att jag ska byta jobb!

För några dagar sedan skickade jag ut en inbjudan till alla tänkbara arbetskamrater på Mittuniversitetet. Jag satt länge och försökte få med så många som möjligt via olika grupper, och satt sedan och gick igenom namnlistan för att försöka hitta de som jag eventuellt missat. Avskedskonsert och tårta vill jag bjuda på min sista arbetsdag i fikarummet i det hus där jag varit tvångsplacerad. Jag tyckte att det var en rätt fin gest, och jag har fått snälla svar, dels från endel som inte kan komma men också från några som tyckte det låter trevligt. För övrigt har jag inte krävt svar, så hur många som tänker komma vet jag inte. Det tänkte jag låta bli en glad överraskning.

Vad händer?

Jo, idag kom det inbjudan till firande av en disputation. Tårta - i samma fikarum, samma dag som min sista arbetsdag om än en timma tidigare. Eh... Hur tänker dom? Har de som skickat ut den inbjudan inte ens läst min inbjudan, eller struntar de i den? Jag skickade en vänlig fråga och fick till svar att jooo, de visste att jag ville bjuda på tårta där en timma senare, men disputationstårtan skulle serveras på papptallrikar och det skulle gå fort. Jaha. Vad kul! Så medan vi riggar för spelning och dukar så ska en stor del av de som jag redan bjudit in sitta där och äta tårta. Jag har svårt att föreställa mig hur det på något vis skulle kunna fungera! Och jag förstår inte varför de inte körde över mig helt och la sitt tårtkalas samma tid som mitt helt enkelt. Då hade vi ju kunnat se vilken tårta som var mest populär. Sen hade de förstås fått problem att göra sig hörda med sina tal till den nyblivna doktorn eftersom vi ska ha högtalare. När de hade försökt hålla tal skulle jag bara ha skruvat upp volymen!

Så jag får väl hitta på något annat ställe att vara på, skicka ut ett nytt mäjl till alla som jag redan bjudit in en gång och känna hur rätt det är att jag har sagt upp mig.

Idag har vi typiskt jämtländskt sommarväder: blåsigt och kallt. Konfirmationen i Näs kyrka fick därmed en kanske lite oönskad inramning. Inte nog med att det blåste kallt och grinigt, kyrkbacken är en byggplats och kyrktornet är inpackat i grönt skyddsnät. När konfirmanderna ställde upp sig för fotografering fick man en cementblandare i förgrunden och en container i bakgrunden. En dag att minnas!

Hur som helst var det en fin konfirmation och alla konfirmanderna var lugna och fina, inte minst David. När de fick sina biblar fick de också varsitt bibelord uppläst. Det David fick var ungefär: Låt ingen se ner på dig för att du är ung, använd din inre styrka för att vara en god förebild. Starka ord! Jag kände mig stolt.

Om bara några dagar är vi i London! Det var så länge sen vi bokade resan att det känns nästan overkligt att vi snart åker.

Idag har vi begått årets balkongpremiär. Vi njöt av kaffe och en hel kasse från Törners konditori medan grannarna grävde och vattnade i sin  trädgård. Olika falla ödets lotter! Vi kände oss privilegierade, allra mest jag som fick en hallonbakelse. Hallonen smakade försommar.

När vi var nere på stan köpte vi likadana skor. När vi åker till London kommer vi att få ont i fötterna, men för att uppskjuta tidpunkten något har vi köpt varsitt par svarta studsskor. En nära anhörig påstod att studsskor är tantskor, men jag är helt övertygad om att så inte är fallet enär de fanns upp till storlek 45, minst. Om hon inte passar sig kommer vi att införskaffa likadana träningsoveraller, blå med gula revärer, samt Beppehattar därtill. Basta!

TräningsRUNDA kan det väl knappast kallas när vi springer till Odensala och vänder? Nej, jag är tämligen övertygad om att det var en träningsVÄNDA.

Anders började hetsa. Han meddelade sent på eftermiddagen, när jag fortfarande var på jobbet, att han tänkte gå till Fristilen och träna och sedan laga middag. Sedermera visade det sig att Fristilen stängde tidigare idag, så någon träning där blev det inte. Men vid det laget började jag bli klar på jobbet, så då tog vi oss för att begå årets joggingpremiär. Så här i efterhand känns det bra, och det gjorde det faktiskt när vi var ute också. Vi har nog lyckats hålla igång hyfsat i vinter.

Imorgon ska vi inte springa. Då ska vi ha sovmorgon. Sen ska vi nog njuta av en varm vårdag. Det kanske kan bli lite balkongsittning rentav.

Jag är med i en webpanel. Om jag besvarar 7811 enkäter på webben kommer jag att få en ful sidenkimono eller en parfym jag inte tål. Men man ska inte vara knusslig!

Senaste enkäten handlade om relationer. En av frågorna gällde gräl:

"I vilken omfattning grälar du och din partner?

a) Mindre än tidigare
b) Mer än tidigare
c) Lika mycket som tidigare "

Eh...

Det känns lite grann som en fråga i paritet med "Har du slutat slå din fru?".

Äntligen lyckades jag tajma in en pysselkväll igen. Det var ett tag sen! Innan jag gick iväg åt jag middag tillsammans med David som lite lätt förvirrat undrade var alla var när jag kom hem vid sextiden. I vanliga fall kommer åtminstone lillebror hem, och Anders har sin fasta hemkomsttid, men ingen av dem hade dykt upp när jag väl kom hem. Förhoppningsvis hade han tråkigt så att han inser att det finns mening med att möta omvärlden.

"Till sin form är Mistero Buffo enmansteater, dvs med

en ensam berättare/gestaltare på scenen. Fyra korta

stycken binds ihop till en helaftonsföreställning. Den

bygger vidare på en tradition från medeltida gycklare

som levererade många giftiga skratt åt makten, åt det

pompösa och uppblåsta. En del var fattiga munkar,

som inte sällan stod i skarp motsättning mot kyrkans

och samhällets mäktiga."

Fortsättningsvis skulle du fått läsa om hur det var när Özz Nujen spelade Mistero Buffo på Storsjöteatern - men alltihop försvann! Vad less jag blir! Nu går jag och läser Icakuriren istället. Jag har haft period. Då och då är det kul att prenumerera på Icakuriren. Den kommer snällt varje vecka, och alltid är det något av intresse att läsa. Dessutom rymmer den bra recept. Men efter ett tag är mitt behov mättat. När jag tog ett tag i postkorgen igår för att leta fram min deklarationsblankett hittade jag 5 olästa nummer. Jag tror jag avstår från att förnya prenumerationen!

Vi har rensat i våra källarförråd. Minsann! Vi har två förråd, men de har varit så pinfulla sen vi flyttade in att det har varit med största självövervinnelse vi gått ner dit för att hämta eller lämna något. Enda roliga minnet därnerifrån var när jag fick leta fram min julklappselbas längst in i det ena förrådet. Annars har jag mest klaustrofobiska associationer. Men nu är detta historia! Vi har röjt och sorterat och travat upp en försvarlig hög med grejer som Pingskyrkans loppis ska få hämta. Resultatet är två högst måttligt fyllda förråd där vi faktiskt ser vad som finns! Vi är nöjda!

Annat kuligt i helgen var Knäpp-Lenas nästan 50-årskalas. Hon fyller inte år förrän nästa helg, så hon blev lite purken för att det stod Lena 50 år på födelsedagskorten. Men hon kom nog över det till slut, för hon såg glad ut större delen av kvällen. Anders och jag spelade för henne. Nu är det nog hög tid att vi spelar in en skiva, för de två senaste gångerna vi spelat hade kunnat sälja åtskilliga skivor.

Att byta däck på bilen är ungefär som att bädda med rena lakan: otroligt skönt när det är gjort, och egentligen inte något oerhört stort besvär, åtminstone inte när man är två. Den här gången hade vi dessutom bara en bil att byta på eftersom Bully lämnade familjen före jul.

I skymningen lassade vi sommardäck i Billy och drog iväg till en plan parkering på Campus. Jag hissade och dissade, medan Anders lossade och drog åt skruvar. Sen smög vi hem och det hördes nästan ingenting när däcken rullade över asfalten.

Bilen smyger aldrig så tyst som just då sommardäcken kommit på. Imorgon ska vi färdas ända till Östberg där Knäpp-Lena firar att hon snart fyller 50. Innan dess ska jag jobba. Troligtvis blir det en lugn dag på jobbet. Få kommer att vara där, och ingen kommer att tro att någon är där - en perfekt dag för att få saker och ting gjorda.

Nu börjar min sista månad som universitetsanställd. Jippi, känns som ett adekvat uttryck.

Kommer jag att sakna den akademiska friheten?

Troligtvis inte. Den är överreklamerad.

I själva verket är vi lika begränsade och kontrollerade som vilka statstjänstemän som helst. Skillnaden är möjligen att vi kan komma undan lite enklare i vissa sammanhang helt enkelt på grund av att organisationen genomsyras av principer som sällan eller aldrig följs upp. Jag har genom åren testat systemet och vet var kryphålen finns vad gäller att slippa diverse tråkiga uppgifter. Å andra sidan är det inte så många som brytt sig om vad jag hållit på med så länge ingen klagat. Det senare är medaljens baksida och det som i längden leder till apati och leda.

Jag kommer att sakna massornas jubel efter väl genomförda föreläsningar och tacksamheten hos de som jag hjälpt i kraft av mina kunskaper. (Det lät väl ödmjukt och bra?!) Om några år kommer jag nog bara att minnas sådant, för jobbet som sådant har många ljuspunkter.

När jag byter jobb kommer jag framförallt mer få jobba med sådant som jag kan och utveckla mig själv snarare än andra. Det ser jag fram emot.

Valborgsmässoafton igår. Av detta märkte jag inte mycket. Jag var endast en passiv betraktare. När tåget från Norge passerade Lungvik och Badhusparken såg jag folk i rörelse, och senare på kvällen hörde vi detonationer här och var i Odenslund.