ulna

Eftersom jag inte känner mig som en medarbetare på mitt jobb så är jag antagligen en Emotarbetare. Så är det helt visst! Jag tror jag ska skriva det på den löjliga lilla vajtbården vid min dörr på jobbet.

Måndagen började dock ganska bra med att jag inte gick till jobbet utan la mig i soffan i rummet med de nya gardinerna och läste en skojig bok om variansanalys. När posten kom fick jag ett rart kort från Eva-Marie, som gick ut på att hon tycker att jag är en fantastisk vän. Jag gillar Eva-Marie!

Är lycka nya gardiner i vardagsrummet?

Nja... Nä, livet är nog inte fullt så enkelt.

Men icke desto mindre känns det som det var mödan värt att fålla upp ett antal nya gardiner och få upp dem.

Det blev ett nytt rum, nästan. Lite höstkänsla med djuphavsblått och varmt lila. Det blåa kanske inte är så höstigt egentligen, men de nya gardinerna är lite mörkare och mustigare än sina föregångare, så det känns lite mer ombonat. Som att vi är rustade för en kall och blåsig höst.

Jag ska fundera på att kanske rentav fixa köksgardiner också! Tyg till sådana har jag lagrat sen förra sommaren.

Imorse læste jag de sista sidorna i "Islossning", som ær Barbara Voors senaste roman.

Det var med blandade kænslor jag vænde det sista bladet. Islossning ær en sån dær bok som man både vill læsa ut før att se hur det går och samtidigt inte læsa ut før att den ær så bra.

En bok som kryper under skinnet.

Barbara Voors ær bra på sånt dær. Det ær ofta ingen stor dramatik egentligen, men så mycket annat som gør boken fængslande. Hennes sætt att tydliggøra romanfigurerna och så det distinkta språket.

I Islossning finns det t ex inte mindre æn tre olika "jag" som berættar, var och en från sin utgångspunkt, och ibland æven om samma føreteelser. I och før sig var det en detalj som størde mig. Nær Iris relaterade ett samtal så førdes det per telefon, men nær Sofie beskrev samma samtal var det under en gemensam promenad. Jag undrar om det var meningen att det skulle vara så! Det SKULLE i och før sig kunna vara en snitsig detalj før att visa att vi minns så olika, men... næ... jag tror att Babsan gjorde ett misstag dær. Men før øvrigt var det en højdarbok!

Min afton i Levanger var som vanligt lite ensam men på det hela taget trivsam. Først var jag ute och shoppade små saker: broderitråd och pærlor. Sen åt jag middag på Hotell Backlunds restaurang No39. Jag slog till på en favorit i repris: Tapas på norskt vis, vilket inte alls ær strimlade oliver på små pinnar och sånt utan snarare en smærre buffe av det som råkar finnas i køket den kvællen. Man får in ett jættefat fyllt med små skålar och fat med diverser rætter på och sen ær det bara att æta efter behag. Det gjorde jag. Mætt och belåten vandrade jag sedan hem till mitt lilla rum dær jag satt och sydde fast paljetter på min jazzkvilt resten av kvællen.

Att vara kvar sent på jobbet på fredag eftermiddag är en nästan pervers njutning!

Allt är lugnt.

Man kan utan att bli vare sig trakasserad eller förföljd skriva ut en 20-sidig enkät i 50 ex och sedan stå och stoppa i densamma i kuvert och använda HELA postrummet, inklusive golvet - bara en sån sak!

När jag sen når det stadium jag är i nu, att jag gjort allt jag behöver göra inför helgen, så känns det extra skönt att bara sitta kvar en liten stund till och ta det lugnt. Hemma är det Cole slaw på gång. Min insats för middagen är att gå och köpa rostbiff. Det känns rätt lagom ansträngande. Sen är det helg.

Just nu tycker jag att mitt jobb är helt OK.

På måndag är mitt jobb också OK, för då är jag i Örebro för att dumpa Emma och Fabian på folkhögskolan utan att vare sig ta semester eller nåt annat. Då är mitt jobb mycket bra!

Igår åkte Alfons ner till västsverige för att hälsa på sin mormor och morfar, dvs mina föräldrar. Det innebar att han på helt egen hand fick företa flygresan Östersund (Åre-Östersund!!!) - Göteborg, inklusive byte av plan på Arlanda, helt på egen hand eftersom han hunnit fylla 12 år.

Efter drygt en timma kom första rapporten per sms. Då satt han och väntade på planet  till Göteborg vid rätt gate.

Några timmar senare var han framme vid resans mål och jag pratade med honom. Han bedyrade att det var enkelt att resa när allt han behöver veta finns på informationstavlor. Härligt! Nu har han växt lite till, även om det kanske återstår en del tills han är en man.

Anders och jag ägnade gårdagskvällen åt att åka ner till Svenstavik för att lyssna på musik av Brahms, Bartok och Beethoven framförd av Bosse Öberg och Stefan B Nilsson. Jag undrar just om alla de där B:na var avsiktliga! Hur som helst var det vackert och njutbart. Småskalig musik är tilltalande! På köpet fick vi Stefan med oss i bilen hem till stan. Trevligt!

Tillbaka på jobbet så känns det sådär. Jag känner hur utanför jag är när några kollegor är på väg till Prag på studieresa, en resa som jag fick en inbjudan till men sedan inte fick följa med på ändå när jag tackade ja. Så är det att vara perifer. På det andra stället där jag sitter diskuteras 10-årsjubileum. Trots att jag arbetade heltid där i ett par år är jag inte värd att bli bjuden på middag. Så framöver kan jag välja på att sitta i ett fikarum där det pratas Pragminnen eller ett där det pratas om det jubileum jag inte är inbjuden till. Det är kanske läge att söka asyl i Norge!

Dock finns det ljus i mörkret. Jag blir uppvaktad från ett företag som gärna skulle anställa mig. Problemet är att jag inte längre får gångavstånd till jobbet - men visst lockar det! DET ska jag sitta och fundera på i fikarummen.

Jag har också anhållit om att få ingå i en i mitt tycke närliggande ämnesgrupp här på universitetet. Det skulle kännas bra att få någon sorts tillhörighet.

Igår kväll återvände vi hem efter en vecka söderut. Bortsett från resdagar upp och ner har vi mest befunnit oss i trakten av Kungsbacka. Målet igår var att hinna till Brunflo till kl 19 eftersom vi var inbjudna till ett möte där Lasse Hörnfelt skulle prata om jazzimprovisation. Jag tyckte att Ola, som bjöd in oss, sa att det var ett Rotarymöte, men jag trodde att jag hade hört fel. Det hade jag inte!

Med tanke på att vi startade från Karlstad så kändes det onekligen rätt välplanerat när vi svängde upp framför hembygdsgården i Grytan 18.57. Väl inne fick vi veta
1) Det VAR ett Rotarymöte
2) Lasse Hörnfelt hade fått förhinder...

Nåja, det kändes inte ändå inte som någon större anledning att deppa ihop, för vi fick blåbärspaj och kaffe, och sen satt vi snällt och lyssnade på diverse Rotaryinformation tillsammans med en hel del äldre medborgare, men även någon yngre. För att ändå inte känna att vi var där helt förgäves erbjöd vi oss att sjunga lite. Det fick vi! Det verkade uppskattas, och till råga på allt fick vi en preliminär förfrågan om vi kan tänka oss att sjunga i Stora Kyrkan i samband med Luciakröningen i december... Klart vi kan!

Bortsett från att jag spelade flöjt på en parkeringsplats i norra Värmland medan Anders sanerade bilen från utrunnet mineralvatten hann vi med ytterligare en spelning under veckan: en specialspelning för Eva-Marie hemma i hennes vardagsrum i Borås. Där kan vi snacka om att hela publiken var salig! Efter den första låten låg hon i soffan och sprattlade och tjöt av förtjusning för att det vara så häftigt att bli uppträdd för. Kul! Och bortsett från det var det som vanligt mysigt att träffa henne!

Under helgen ägnade jag mig i motsats till föregående lördag åt en musikquilt! Jag gick kurs på Löftadalens Folkhögskola för att lära mig "Skapa fritt på traditionens grunder" vilket innebär att man först gör en quilt och sedan broderar på, syr fast paljetter, pärlor, spetsar, kapsyler - i princip nästan vad som helst - för att skapa en bild. Jag började med en quilt som ska illustrera Anders sång: "You, this night and a little bit of jazz".

Att gå på quiltkurs är lätt magiskt! Alla har kul, och det är inte svårt att hitta saker att prata om. Jag delade bord med Marianne från Motala som raskt berättade att när hon för 6 år sedan hade anmält sig till en kurs på Löftadalens Folkhögskola, även den i Rikstäckets regi, så fick hon förhinder: hennes då 26-årige son tog livet av sig en vecka före kursen. ...vad säger man om nåt sånt...? "Vad synd"... Först kändes det som att det kom lite plötsligt, men jag kan förstå att det kändes viktigt för henne att berätta! Jag var i alla fall så innerligt glad att jag delade bord med henne och inte en energitjuv som satt en bit bort och bara malde på om idel oväsentligheter HELA tiden!! Om det inte hade varit för att jag faktiskt ville få med den hem så hade jag nog kunnat tänka mig att gå och köra ner min quilt i halsen på henne!

Idag har jag jobbat! Hela dagen!! Nu ska jag gå hem!!!

Det där med epitet kan vara nog så besvärande! När vi åt middag på min födelsedag tillsammans med mina döttrar och Anders äldste son ringde den sistnämndes telefon. Han förklarade att han var på födelsedagskalas. När "Ulla" inte räckte för förståelse i den andra ändan förtydligade han med "Pappas Dam". Det kändes bra för mig som inte vill vara sambo! Emma nickade också glatt instämmande och tyckte det funkade bra, däremot känns "Mammas Dam" inte som något lämpligt alternativ när jag ska beskriva mannen i mitt liv. "Senaste älskare" får gälla tills vidare.

Födelsedagen var trevlig på allehanda sätt med fina presenter, blommor, tårta, gäster etc. Precis så som man helst vill ha det på sin födelsedag.

Idag ska jag åka till Näs och servera kaffe tillsammans med Bendikt hela eftermiddagen i kyrkstallet där Näs kyrkliga syförening, kviltsektionen står för utställning denna vecka. Lägenheten doftar härligt av de nygräddade bondkakorna som jag ska ha med mig.

Imorgon är det min födelsedag, minsann! Alfons kom redan ikväll för att kunna uppvakta mig ordentligt imorgon. Det känns bra att han lärt sig vad som är viktigt i livet!

Igår kväll yrade vi. Efter viss tvekan hängde Anders med. Att jag skulle ut var ställt bortom allt tvivel. Det är inte varje kväll man kan få se sin dotter uppträda på Storsjöyran. Det kanske inte ens kan bli varje år, eller i varje liv. Men i mitt liv hände det igår: 22.00 klev Emma ut på Club Chrome-scenen tillsammans med Bedroom Eyes. Publiken tjöt i vild förtjusning, åtminstone somliga (läs: Hillevi och hennes kompisar). Eftersom jag bara hört BE på skiva tidigare var det kul att få höra dem i liveversion. Vi blev inte besvikna! De gjorde bra ifrån sig. Anders hävdar att de var ett av de bästa banden vi såg igår och det tycker ju jag också egentligen, men jag var rädd att jag var lite partisk. Det ÄR häftigt med cello till pop&rock! Emma har klagat på att hon hörs dåligt när de är ute och spelar men det var inget problem igår. Hon både hördes och syntes. Rescensionen av spelningen på ÖP:s hemsida var positiv om än kortfattad. De fick betyget 4 av 5 möjliga.

Vi hörde mycket annat bra också under kvällen. Asha Ali t ex, och Katarina Nuttall - den senare köpte vi en skiva av dessutom. Den är också bra.

Mitt minne av tidigare Storsjöyrekvällar är att de är väldigt långa och att presidenttalet är oerhört sent, men det stämde inte igår. Vid midnatt kom Evert Ljusberg svävande över  Stortorget i Robin Hood-stil. Jag insåg att det var fiffigt att ha öronproppar under talet för då hörde jag inte så mycket av allt svammel i publiken. Det är uppenbarligen många som har problem med att stå still och lyssna när någon talar! På talet följde ett maffigt fyrverkeri - då var det riktigt, riktigt bra att ha öronproppar - och sen följde snart svängig reggea av Sierra Leone Refugees! De var för övrigt ett av få band som riktigt lyckades fylla upp den stora scenen på torget.

Vi hörde och såg The Ark också, men bara halva spelningen, för den kolliderade med Bedroom Eyes. Sällsynt dålig planering av de som la programmet - de borde ha insett att jag ville se båda. Men man får göra sina val här i livet!

Tre trogna besökare har kollat min blogg även de senaste dagarna trots att det hänt ingenting. Men nu är vi hemma igen, och allt är som vanligt ungefär: vi vaknade till Alfons fnitter vid datorn där han plägar sitta och titta på mangafilmer och så småningom kom även frukostbrickan på plats. Helt OK att vara hemma igen!

Idag är det tvättdag för David! Han har samlat länge. Ett tag tog han med sig tvätten hem till Kalle, men han har tydligen insett att det inte är så fiffigt och praktiskt i längden.

...men först måste man packa! Suck! Om att packa tycker jag inte. Packa upp är inte heller kul - men att resa är roligt. Nu är det dags igen. Imorgon tar Alfons och jag Bully till Hälsingland. Billy får vara kvar i Östersund för att stå till den nyblivna körkortsinnehavaren Emmas förfogande. Hon tog en liten lusttur till Brunflo alldeles ensam idag bara för att hon fick, men imorgon blir det skarpt läge. Då ska hon ut på uppdrag. Fabian skall hämtas. Jojo!

Väl framme i Hälsingland ska jag först ha ett kärt återseende med Anders. Sen lastar Alfons och jag av våra cyklar och cyklar iväg, medan Anders följer efter i mer maklig takt i Bully som får vara följebil. Det här blir bekväm cykelsemester utan packning på cyklarna. Det känns som en riktigt bra idé! Morgondagens mål är Dellenbaden där jag bokat rum på vandrarhemmet. Jag lyckades behärska mig när en trevlig röst sa "Dellenbadenellen". Det lät väldigt lustigt. Troligtvis har Ellen fått jobbet tack vare sitt namn. Eller också heter alla som jobbar där Ellen under tjänstetid. Det skulle vara ännu roligare. Det känns som om det finns mycket roligt att utforska i Hälsingland förutom Anders.

En nybliven körkortsinnehavare ringde just. Kul! Igår körde hon så illa att vi vände och åkte hem för att hon inte skulle göra fler misstag dagen före uppkörningen, fast då hade hon redan hunnit med en körlektion och kört med sin  pappa, så det kunde nog räcka! Idag gick det tydligen bättre, så nu ska jag tanka bilen och låna ut den så hon får köra ensam för första gången. Det är en häftig känsla!

Själv ska jag äta lunch med min kära Sandra. Det var ett tag sen sist, men är alltid lika mysigt!

Att lämna av Anders i Hälsingland kändes helt OK. Kul för honom att åka till Milano med Urban. Det unnar jag honom.

Dagarna utan Anders i Uppsala var också helt OK. Vi bodde bra, åt gott (höjdaren var middagen på Scandics egen restaurang! Man ska definitivt inte underskatta Scandicrestauranger. Där verkar man ta mat på allvar, minst sagt.) och hade det bra i största allmänhet.

Men att komma hem utan Anders - DET kändes tomt. Sängen var en stor ocean när jag skulle gå och lägga mig, och jag kände mig knappt simkunnig. Nåja, jag sov faktiskt rätt bra ändå. Ensam i sängen med egenhämtad frukostbricka är inte patetiskt - det är skönt. Jag ska inte påstå att jag för en gångs skull slapp slåss om morgontidningen, för enligt tradition faller den alltid i mina händer först. Men det är väldigt tyst att äta frukost ensam. Där fanns ingen att som kunde motta mina skarpa kommentarer om nyheterna t ex.

Efter frukost tröstade jag mig med att ringa till försäkringsbolaget för att äntligen få pengar för Davids stulna cykel. Det kändes som lite balsam för själen eftersom jag får ut mer pengar än jag lagt på den begagnade cykel jag redan köpt åt det stackars barnet. De pengarna ska jag göra något trevligt för - eller också kanske jag kan köpa ett nytt bakdäck åt David... Ska fundera på det!

Det är ett tveksamt nöje att vara ute och åka bil med barnen, men ibland är det ofrånkomligt. Uppsala t o r måndag-onsdag blev det den här gången. På väg ner lämnade jag med saknad av Anders i Hälsingland hos Urban fvb till Milano, minsann, där herrarna just denna afton intar 100-årsmiddag - de bidrar med 50 var. Ytterligare en 50-åring, storasyster Eva, var anledningen till Uppsalaresan. När vi kom fram mot kvällen fanns det bara kvar 5 sorters tårtor, så med det fick vi låta oss nöja.

Gossarna och jag tog in på Scandic Uppsala Nord och var mycket nöjda med vårt val. Igår badade vi på Fyrishov och besökte Bror Hjorts hus där det till min förtjusning pågick en Plupp-utställning! "Plupp, är det han som har blått hår?", sa David, när jag frågade om vi skulle åka dit. "Blått hår?". Den Plupp jag mindes hade svart hår och var i svartvitt... men det där med blått stämde faktiskt!

På hemvägen skulle vi få med oss Hillevi i bilen också. Jag insåg att det skulle göra situationen än mer laddad. Således kändes det som en lättnad när jag hittade rosa piller med namnet "Rosa skimmer". Enligt beskrivningen skulle de verka irritationsdämpande och vara i c:a 3 timmar. Två sådana torde räcka i stort sett för resan Uppsala-Östersund tänkte jag. Dock tog hon aldrig till dem. Hon sov en stor del av sträckan istället.

Om sommaren vimlar det av häftiga konserter, minsann! Resten av året finns det en hel del att välja på också, men under sommaren är  det helt hysteriskt. Idag har vi varit och åhört en duell mellan en pianist och en kyrkorganist. De hade varit så fiffiga att de dessutom tillhandahöll en färdig rescension i programmet för att hjälpa musikrescensenterna som säkert har häckarna fulla i dessa tider. Som  vanligt överensstämde inte rescensionen helt med verkligheten, men den var rolig.

På väg hem behövde vi handla lite juice bland annat. Vi for till Hemköp och drog med oss en röd korg runt i affären. Sedan vi lagt ner röda äpplen, tomater och rödlök på avdelningen för frukt och grönt kändes det helt enkelt förpliktigande att enbart handla röda saker. Vi lyckades nästan. Brödet var lite väl lite rött, men där var i alla fall lite röd text på påsen. Och juicen fick bli blodapelsin dito, givetvis.

Jag har nog hittat stans bästa bilverkstad - åtminstone i ett avseende: de vill inte ta för mycket betalt! Ifjol kollade de ett oljeläckage som de inte tyckte att jag skulle låta reparera, för det skulle kosta för mycket. Omutifallatt jag hamnar i det läget att jag vill byta växellåda skulle det kunna vara idé, inte annars. Likadant med det nya felet, som har att göra med reglaget till fläkten. Om jag drar det lite för långt lägger fläkten av. Det går att byta reglaget med ganska stort besvär - men det är onödigt tydligen. Bättre att se till att ingen vrider på över 3. Häpp! Det känns rätt skönt med den sortens råd när man som jag har en gammal bil. Nu funkar fläkten igen, och då är jag nöjd med det!

Idag har jag jobbat en skvätt, och det känns nästan lite kul att använda hjärnan till sånt. När jag kollade min e-post hade jag fått en jobbannons från ett företag som jag haft lite att göra med tidigare. Intressant! Jag såg annonsen i tidningen häromveckan, men det känns onekligen än mer intressant när jag får den skickad till mig av företagets VD!

Alfons har stretat på med både sin och Emmas tvätt idag. Han fixar det mesta han förutsätter sig, även om det ibland kan ta lite tid.

Min namnsdag - minsann! När min kära Ewa sms:ade grattis i ottan anade Anders att det fanns en anledning. Sedan han kollat uppslaget "namnsdag" i morgontidningen som jag hämtat med frukostbrickan (på MIN namnsdag!!!) skämdes han lite. Men han gottgjorde det gott och väl genom att gå och köpa en 5-personers jordgubbstårta på Törners. Den räckte precis till Hillevi, Alfons, David, Anders och mig, och så blev det en alldeles lagom extrabit kvar åt mig. Ett inte alltför avancerat tips är att den kommer in på en frukostbricka som jag inte bär imorgon. Det ser jag fram emot!

Vi hade lite kommunikationsproblem idag! När vi var ute och åkte bil idag och kom från Bangårdsgatan insåg jag att vi riskerade att hamna i läget att behöva göra en vänstersväng in på Rådhusgatan. Det är inte kul vid fyratiden! Dock går det att undvika om man glider förbi Östersunds C genom att ta vänster från Bangårdsgatan. För att kolla att det var det som Anders avsåg att göra frågade jag: "Tar du vänster här?". "Nej", svarade han, och svängde raskt åt höger!!! Men... Det var ju inte så himla smart. Lite förvirrat tittade han på mig, när han insåg vad jag hade sagt. Det visade sig att han HADE tänkt svänga till vänster, men när jag frågade fick han för sig att jag menade att han inte skulle göra det... I ett tidigare liv har det tydligen kommunicerats med indirekta budskap! Ack, ja! Så vad lärde jag mig av det? Att jag måste vara ännu tydligare! Eller också kanske han vänjer sig vid att jag menar det jag säger. Hoppas det! Slutet blev dock väldigt gott, för vi fick bevis för människors inneboende godhet. Vi fick vänta en stund uppe vid Rådhusgatan - men sen var det en vänlig bilist som stannade och släppte fram oss! Då blev vi så glada och tyckte nästan att det gjorde dagen ännu lite vackrare än den redan var.

Härligt, lata dagar med halva dygnet i sängen. Med rätt sällskap är det optimalt. Av någon anledning har vi hamnat i det rättvisa läget att vi hämtar frukostbricka varannan dag. Jag tycker egentligen att det krävs en man för den uppgiften, men den aktuelle mannen njuter minst lika mycket som jag av att vara den som ligger kvar halvsovande tills brickan kommer in. Det må vara hänt då, när jag äntligen hittat min rätta halva.

Idag kunde vi gotta oss åt en hel bilaga om Storsjöyran. Den ser vi fram emot! Emmas namn måste ha fallit bort, men utan tvekan ska hon spela på lördagkvällen. Kul, kul! Mycket annat lät kul också.

Min syn på tillvaron har förändrats på sistone sen jag fick progressiva linser att testa. Jag känner mig inte helt bekväm med dem. I bästa fall går det över efter en tillvänjningsperiod. Det är lite jobbigt att inte känna igen folk på avstånd etc.

Igår var en höjdardag: Alfons bjöd mig på fika på Törners konditori. Härligt! Vi hade en mysig stund bland bakelser och läskeblask. Sen följde han snällt med mig till Syssla för att fynda pärlor och så småningom även til Skivhörnan där Monika Dominique snällt väntat på mig några veckor.

Idag har jag umgåtts med 4 dalsjöforsare samtidigt och ingen av dem är jag släkt med: En gammal granne som dessutom varit min dagmamma, min gamla frissa, de två förstnämndas svägerska som jag handlat randiga tröjor av i parti och minut samt en tjej som gick i min parallellklass under mellan- och högstadiet. Den sistnämnda hade jag kanske inte kännt igen om jag mött henne på gatan, men jag hade fått veta i förväg att det var hon, och då var det faktiskt inte så svårt att känna igen henne. Kul!

Annars är vi lite sega idag eftersom vi firade en 50-åring igår. Det händer lite då och då nuförtiden. Den här gången var det en Bosse som blev 50 år. Eftersom han är musiker kryllade det av sådana på festen. Inte helt förvånande fanns det en scen speciellt uppriggad också, så det var bara för de därtill hågade att äntra den. Det hände lite då och då. Även Anders och jag bidrog - och vi är MYCKET bättre än Mia Marianne och Per-Filip! För säkerhets skull stängde Anders gylfen innan vi började vårt framträdande.

Med viss regelbundenhet får jag länkar till webundersökningar enär jag ingår i tidningen Taras rampanel. Den senaste handlade om förhållanden bland annat. Det andra var till exempel var jag får mina tips angående skönhetsprodukter. En svår fråga att besvara för mig som inte använder sådant! Men det var inte så enkelt att jag bara kunde hoppa över den, ej heller fanns det något alternativ "använder inte". Jag fick bita i det sura äpplet och klicka i något svar. Men tillfälle till hämnd följde strax, då jag skulle ange de fem sexigaste yrken som män kan ha. Bland de föreslagna alternativen fanns revisor. Självklart valde jag det!

På midsommarafton gick jag upp för tidigt! Klockan verkade vara 9 när jag vaknade till, så jag masade mig ut i köket för att fixa frukostbricka. Väl där upptäckte jag att klockan faktiskt bara var 8, men då var jag redan uppe, så det fick bli tidigt frukost. Men midsommarhelgen blev trevlig ändå med midsommaraftonsmiddag hos Åsa och Bosse, stipendieutdelning för Emma på midsommardagen och sedan dubbla konserter igår: stråkkvartett i Frösö Kyrka och "finvisor och fullåtar" i Ängsmokyrkan. Vi njöt av bäggedera!

Nu tar jag David med mig och åker till Stockholm några dagar.