Snart är väskan min

Jag blir alltmer nästan ägare till en orange symaskinväska på hjul. Efter frukost var jag och hälsade på den. Samtidigt fick försäljaren dra en betalningsslipp. När deras affär öppnar på hemmafronten (Gävle) kan de ringa och bekräfta köpet. Sen är väskan min.

Jag var lite osäker om det var en orange väska som jag ville ha. Tidigare har jag sett en mörkrosa som verkligen fallit mig i smaken. Men i brist på sådan känns den oranga OK. Det finns en lila också - men, nä, orange blir bra. Jag är övertygad om att vi kommer att trivas tillsammans.

Efter en god natts sömn i mitt rum känner jag mig redo för först årsmöte, och sen kurs på det. Den här gången var det en klar vinst att välja enkelrum. De som tog dubbelrum har likadana rum som jag fast med en extrasäng inställd.

Trött men nöjd

Djurönäset, mina vänner, är en minst sagt smakfull anläggning. Jag skulle nog snarare beskriva den som kursgård/konferensanläggning än hotell. Anläggningen består av ett antal hus, och i varje hus finns det såväl kurs-/konferenslokaler som rum att bo i. Själv bor jag i hus 4, och ska gå på kurs i samma hus lördag-söndag. Maskinkviltning blir det, minsann.

Det tog oss större delen av dagen att resa hit. Djurö ligger i Stockholmsområdet. Man åker förbi Gustavsberg, och en bit till. Litegrann mitt i ödemarken känns det nästa som, även om civilisationen är nära. Som vanligt hade vi en tämligen usel vägbeskrivning att gå efter. Vi skulle köra "Södra Länken" - och det stod inte på en enda vägvisare. Men Sylvi satt med karta i knät, så det gick bra ändå. Vi var rätt nöjda med att susa rakt genom Stockholm utan problem.

Väl framme kunde vi dels konstatera att anläggningen är fräsch, och ganska omgående kunde vi fortsättningsvis fastslå att det kommer inte att gå någon nöd på oss i helgen. Maten är delikat! Vad kan man mer begära? En fin väska på hjul att dra symaskinen i - och en sån köper jag imorgon! En orange.

Fortsatta teknikproblem och lite annat

Igår morse kunde jag i alla fall till min lættnad få ut pengar via mitt MasterCard. VISA-kortet dæremot verkar ha lagt av før gott. Lite ironiskt nær jag faktiskt hade lite pengar att tillgå på det kontot. Men de finns nog kvar nær jag får tag på ett nytt kort som funkar.

Dock fortsatte mina teknikproblem på ett nytt vis under gårdagen nær jag skulle hålla kurs i hur man hanterar statistiskprogrammet SPSS. Nær vi drog igång datorerna i datasalen fanns SPSS inte installerat. Høgst opraktiskt! Som tur var løste det sig inom rimlig tid, och sen var allt frid och frøjd.

Igår afton slapp jag springa omkring i Levanger med obrukbara kort. Min trevliga arbetskamrat Hege bjød hem mig på middag. Heders! På så vis gick kvællen fort. Æven chefen døk upp en svæng. Hege hade sagt något i stil med att hon skulle ta med mig hem till sig, men han hade væl ændå inte møjlighet att hænga på - men det hade han visst, tyckte han. Det passade honom helt førtræffligt till och med, så efter en stund døk han upp, før att efter maten ila vidare till ett førældramøte.

Kort och norska affærer

Den hær gången for jag lite tidigare till Levanger, redan på måndag eftermiddag, eftersom jag skulle hålla kurs hær från tisdag morgon.

Nær jag kom fram framåt kvællen ville jag ha något att æta, så jag gick till Hotell Backlunds restaurang, No 39, dær jag varit ett antal gånger tidigare.

Att bestælla fisksoppa och kaffe på det gick bra - men sen tog det stopp. Det vanligaste på norska restauranger ær att man bestæller vid disken, betalar och går sedan och sætter sig før att bli serverad vid bordet. Det var det dær med betalningen som blev problemet igår kvæll.

Mitt VISA-kort fungerade inte.

Jag drog det i læsaren flerfaldiga gånger - men ingenting hænde.

Nåja, det var ju inte hela værlden, eftersom jag hade ytterligare två kort i plånboken, ett MasterCard och ett American Express - men de funkade inte heller! Vi kom længst med MasterCard, men inte hela vægen. Betalningen avbrøts.

Nu ær Levanger ingen særskilt stor stad, så det var inte helt orimligt att jag gick till nærmsta uttagsautomat før att hæmta pengar. Visst var jag trøtt och hungrig, men det kunde jag væl tænka mig att gøra eftersom mina kort uppenbarligen inte var gångbara i restaurangen.

Det var då det børjade kænnas riktigt besværligt!

Uttagsautomaten kænde inte ens igen mitt VISA-kort!

MasterCard kænde den i och før sig igen, men det gick inte att ta ut pengar, før det var inte kontakt med MC-systemet.

American Express fanns det øverhuvudtaget ingen dekal først.

Jag fick loma tillbaka till restaurangen tomhænt.

I och før sig var jag inte helt tomhænt. Jag hade alldeles utmærkta svenska sedlar i plånboken - men de var inte alls gångbara på No 39.

Vad gøra?

Komma tillbaka imorgon (alltså idag) och betala? - Næpp, det gick inte.

Det var då jag kom på att anvænda det magiska kortet: mitt norska visitkort! Så løsningen blev att restaurangen fakturerar Sykehuset - och jag fick min fisksoppa, æntligen!

Slutsats: Hellre ett norskt visitkort i handen æn tio betalkort i plånboken.

Ännu en arbetsvecka till ända

Den här veckan har varit händelserik på allehanda vis, och spännande, eftersom det nu drar ihop sig till stor datainsamling medelst tusentals postenkäter. In i det sista har det varit oerhört spännande att se huruvida de färdigtryckta enkäterna skulle komma i tid etc.

Så här på fredag eftermiddag kan jag förhållandevis nöjt konstatera att 7 500 tryckta enkäter samt 11 500 tryckta svarskuvert anlänt som de skulle. De 4 600 följebreven som ska skickas med den första svärmen enkäter har vi däremot inte lyckats lägga vantarna på. Sedan jag letat ordentligt under eftermiddagen lyckades jag dock lokalisera dem till Schenker där de stått sen imorse och får där förbli tills på måndag eftersom de inte tyckte sig ha tid att skjutsa hit dem idag. Det kan vi leva med.

Under dagen har jag nog i stort sett lyckats fullborda arbetet med webversionen av enkäten också. Det har varit en hel del arbete med den, och när jag provtestade och fick felmeddelanden i slutet av den jättelånga enkäten insåg jag att jag fick lov att modifiera lite. Det ska till visst tålamod för att backa tillbaka 15-20 websidor för att fixa till ett felaktigt svar. Själv skulle jag nog inte göra det, och jag antar att det finns fler likasinnade i riket. Därför har jag ändrat lite här och där. På måndag ska Joel, som är min stora förebild och guru på området, vifta med sitt trollspö så att allt blir färdigt för de som vill besvara undersökningen via webben. Kul!

Ikväll får Anders och jag känna hur det känns att vara helt barnlösa, tror vi i alla fall. Vi har haft fel förr i det avseendet. Det är hur som helst lite annorlunda med ett hushåll helt utan döttrar, på gott och ont.

Nu ska jag gå och handla trosor, för tvättstugan var bokad idag när vi lite sent om sider insåg att det börjar bli dags att tvätta. Imorgon drar vi till fjälls, friluftsmänniskor som vi är... Hihi! Jag ser fram emot underhållning och sexrättersmiddag! Det kallar jag fjällutflykt, det!

Är det långt från Jönköping till Östersund?

Vår fantastiska informatör Lena, som varit spindeln i nätet när det gällt tryckning av alla tusentals enkäter och andra tillbehör har semester från och med imorgon för att åka till Tanzania i tre veckor. In i det sista har hon suttit och koordinerat korrektur och löst detaljer med tryckeriet.

Lena är en lugn och sansad person som verkar reda ut det mesta, men när det visade sig att projektledaren på tryckeriet inte visste var Östersund ligger utan bara hade löst transporten av allt material till Jönköping i hopp om att det sedan inte var så långt kvar så brast det lite.

Vi har lovat att inte under några omständigheter kontakta Lena under semestern. Hon kan behöva vila upp sig!

Kvällen kan bli lång i väntan på att min senaste älskare återvänder hem från sin lilla dagsutflykt - till Falun... Jag undrar om jag ska planera något kul som vi kan hitta på när han kommer hem. Han kanske är sugen på att gå ut på en pubrunda t ex.


Hård mot dom hårda

De senaste dagarna har jag avböjt ideellt arbete ett antal gånger.

Av någon anledning verkar det finnas någon sorts tro inom universitetsvärlden att statistikkunskap är gratis. Det händer titt som tätt att folk hör av sig och "bara vill ha lite hjälp" med en undersökning de håller på med, t ex. "Det tar nog inte mer än en timma." Ibland tar det inte mer än en kvart. Oavsett vilket så vill jag, lika lite som någon annan, jobba gratis.

Min tjänst är fylld av undervisning och arbete inom olika projekt. Det jag gör utöver det gör jag på min fritid. Då vill jag heller sy eller dansa t ex. Inte jobba gratis åt någon kollega.

Om mina tjänster inte är något värda borde jag inte ha någon lön alls - men det har jag! Det känns betryggande inför de som verkar tycka annorledes.

"Du är som Fantomen", sa kollegan Eva, när jag vänligt men bestämt avspisade ett erbjudande om gratisarbete i hennes närvaro, "hård mot dom hårda."


Om kök

"Där var det lika snyggt och prydligt som det alltid hade varit i hans barndoms kök, lika snyggt och prydligt som det ofta var i kök som hörde till kvinnor som inte var överdrivet intresserade av matlagning."

Citatet kommer från Joanna Trollopes bok "Syster och Bror" och är på intet vis avgörande för handlingen -men jag tycker det är högst intressant! Stämmer det?

När jag tänker på olika kök och respektive innehavares inställning till matlagning så är det nog inte så att den häftigaste maten lagas till i de prydligaste köken! Det är med matlagning som så mycket annat. Man måste riskera att bli lite skitig för konstens skull.

I vårt kök är det inte jag som står för det snygga och prydliga - men jag lagar gärna mat med lust och inlevelse.

Joanna Trollope är för övrigt en av mina favoritförfattare. Jag gillar hennes sätt att berätta historier om människor som man nästan känner sig bekant med.

Livet är ett flöde

Så har hälften av mina barn flyttat hemifrån.

Oerhört tidigt imorse skjutsade jag Hillevi till Åre-Östersunds flygplats.

Man kan bli förvirrad för mindre! Det är tur att Å och Ö är nära varandra i alfabetet - annars skulle nog ingen flyga vare sig hit eller härifrån.

Nåväl, i ottan skjutsade jag  Hillevi och hennes tunga väskor till flyget. Hon hade provvägt den väska som skulle checkas in och visste att den vägde en bit över 20 kg, trots att hon flyttat över några tunga saker till handbagaget. Väl framme vid incheckningen försökte vi vara taktiska och välja rätt disk för att hon skulle inte bara få med sig allt utan även slippa betala för övervikten.

Vem skulle mest troligt gå med på det? Den unga, trevliga killen, eller den något äldre kvinnan som såg ganska strikt ut.

Killen verkade instinktivt som det bästa valet, men risken fanns att han var ung man i karriären, ivrig att göra allt rätt till punkt och pricka.

När det gällde kvinnan hade Hillevi en fundering att det kanske var så att hon hade haft en dotter, som liksom Hillevi skulle åka till London och liksom Hillevi haft för tung packning. Kanske hade den arma flickan då fått spendera sina sista pengar på att betala för övervikten så att hon väl i London inte haft råd att ta taxi hem om kvällen och därför blivit överfallen och ihjälslagen. Om det var så skulle kvinnan nog svårligen utmäta överviktsavgift åt någon annans dotter.

Vi lutade trots allt ändå åt killen - och ödet avgjorde det hela. Det blev ledigt vid hans disk först.

Väl framme vid disken baxade Hillevi upp den stora, tunga väskan på bandet och skyndade sig att förklara att hon var medveten om att den var lite för tung. Det var tydligen en bra taktik, för han kollade bara och bedyrade sedan att det inte var så farligt. Den fick åka med.

Efter incheckningen hann vi ta farväl ett par gånger. Till min överraskning fick jag följa med förbi säkerhetskontrollen, så vi satt i de fina, röda fåtöljerna och fotograferade varandra tills det var dags för sista startutrop. Men sen var det oåterkalleligt farväl. Det kändes lite konstigt att se Hillevi gå ut mot planet och veta att det kommer att dröja ett bra tag tills jag får se henne igen.

Väl hemma igen tog jag snabbt itu med Hillevis rum som nu fått bli TV-rum. Vi hämtade hem min gröna bäddsoffa som fått leva i exil på jobbet i ettochetthalvt år. Jag trodde att vi skulle behöva hyra släpvagn, men man kan få in både det ena och det andra i en Passat, visade det sig!

Framåt kvällen ringde så en glad Hillevi och kunde meddela att hon inte bara kommit fram utan även fått ett mycket bra mottagande. När de kom hem till det stora huset kastade de små barnen sig över henne och ville genast visa henne runt. De var  tydligen lika förväntansfulla som hon. Kul! Och hon har eget badrum - med badkar!!!

Arbetslivet i Norge

En av mina arbetskamrater konstaterade lætt førvånat igår att æven jag får løn. Han tyckte att det borde vara beløning nog att få træffa dem varannan vecka - och det ligger onekligen något i det. De ær så trevliga! Ett exempel: nær jag satt kvar och jobbade igår eftermiddag (norrmænnen drar tidigt) kom en annan arbetskamrat in och erbjød mig glatt nybakt pizza - det var alldeles før mycket bestællt før någon konferensgrupp som fanns i lokalerna. Nybakt pizza passade mig alldeles utmærkt, och sen kunde jag anvænda middagspengarna till att gå och køpa mig ett nytt, røtt plagg - såna kan man aldrig på før många av.

Kvællsnøjet igår blev "So you think you can dance", en amerikansk danstalangtævling, som så lægligt går på tisdagkvællar. Det ær unga dansare som tævlar, och de ær så oerhørt duktiga! Som sidounderhållning roade jag mig med att førsøka skriva script før web-enkæt. Det jag var lite osæker på markerade jag med røtt. Det ær tur att jag gillar røtt...

Jag, ett orakel!

"Det ær konstigt med mig: jag kan ju faktiskt næstan allting." Jag ær inte helt sæker på den exakta ordalydelsen, men ungefær så sa Lotta på Bråkmakargatan och fick sedermera æta upp det nær familjen hade problem med att hitta en julgran. Hennes elaka storasyster var då snabb med att spydigt kommentera att Lotta kunde væl fixa en gran om det nu var så att hon kunde næstan allt. (Och visst fixade hon en gran!)


Nåvæl, på førmiddagen, nær jag satt på tåget mot Norge, ringde min telefon. Det var Alfons, som undrade vem som æger korna som betar på ægorna runt Kalles stælle i Bjærme. Som om jag skulle veta det... Uppenbarligen trodde han det i alla fall. Nu gjorde jag inte det, men jag kunde i alla fall tipsa om någon i byn som borde kænna till det.


I lørdags førmiddag, nær jag satt i bilen på væg till Hudiksvall fick jag ett telefonsamtal från ett annat av mina barn: Emma, som bott i Ørebrotrakten i ungefær ett år. Hon var på væg till IKEA dærstædes och ville att jag skulle beskriva vægen dit. Som om jag skulle veta det... Uppenbarligen trodde hon det i alla fall. Och det gjorde jag faktiskt, trots att jag bara varit i Ørebro ett fåtal gånger.


Det ska bli intressant att høra vad Hillevi kommer att ringa och fråga mig om från London. Telefonnumret till bæsta pizzerian i grannskapet? Vilken tid pendeln går in till centrum? Vilken frisør i London hon bør vælja? Man vet aldrig! Jag vet onekligen en hel del, så det ær møjligt att jag har svar æven på hennes frågor! Men fortfarande finns det också mycket som jag vare sig vet eller kan.


Igår roade jag mig med att læra mig att hantera ett statistikprogram før analys av s k latenta variabler, d v s sådana som vi egentligen inte kan mæta utan istællet førsøker fånga in med indikatorer i olika typer av vetenskapliga studier. Om vi t ex vill veta hur bra någon ær på att spela fiol, så skulle vi kanske fråga hur många år hon spelat, vilken typ av repertoar hon behærskar, hur många liter tårar hennes toner førorsakar under en normal solokonsert etc, før att på så vis få fram en hyfsat sammanhængande bild av hur bra hon ær på att spela fiol. Jag har blivit ombedd att hjælpa professor Arne med lite analys med det aktuella programmet, och då behøvde jag først læra mig hur det fungerar. Som det kændes igår har jag rætt hyfsad koll nu, och jag tyckte det var kul att sitta och læra mig anvænda de olika redskapen i programmet.


Idag på tåget har jag læst en introduktion till ett program før att bygga web-enkæter. Återigen något som jag inte kan sen tidigare men behøver læra mig eftersom vår friluftslivsenkæt också ska finnas tillgænglig på nætet før de som hellre svarar dær. Det var intressant att læsa om hur man ska gøra och sedan fundera på hur jag ska tillæmpa det før att løsa de olika frågevarianterna i vårt frågeformulær. Som tur ær har jag oraklet sjælv, d v s Joel som skrivit programmet, i min nærhet på jobbet, så jag måste inte løsa allt sjælv. Men en hel del kan jag fixa innan jag behøver ta till hjælp från honom. (Han kanske vet vem som æger kossorna i Bjærme också!)


Jag tror jag førstår varfør mina barn ringer och frågar om ibland lite mærkliga saker. De ær vana vid att jag, æven om jag inte vet allt, vet hur man kan ta reda på saker. Det ær den kunskapen jag helst vill att de ska ha med sig ut i livet: Det man inte vet kan man ta reda på. Så småningom kommer de på andra vægar till kunskap æn att ringa mamma, men det ær ingen dum metod det heller, uppenbarligen.


Nej, se! Det snöar!!

Uppvaknandet imorse var traumatiskt, när det faktiskt snöade utanför fönstret. Det kändes inte bra. Dock var det inte helt oväntat. Under hemfärden från Hudiksvall igår föll temperaturen alltmer, och det var bara ett par grader över noll när vi kom hem vid niotiden på kvällen. Men, ändå... Snö redan nu. Den är inte välkommen! Troligtvis kände den det, för det mesta av den är bara ett (otrevligt) minne blott så här vid lunchtid.

Några veckor till vill åtminstone jag få njuta av de vackra höstfärgerna. Mycket är till och med grönt fortfarande, och så finns det alla nyanser av gult ändabort mot rött, till och med lite knallrött här och var. Tjusigt!

Att ta en tur genom landskapet så här års är bland det vackraste jag vet. Lördagsfärden till Hudiksvall i lördags blev lite vinglig eftersom det stormade längs vägen. Men vackert var det!

Har mamma sagt det?

När Alfons kom hem från skolan fann han följande rara meddelande från sin storasyster:

"Plocka i diskmaskinen annars får du stryk."

Ord och inga visor!

Vem som helst, nästan, skulle kanske ha plockat i disken och sedan tagit det lugnt - men inte Alfons. Nänä, han gjorde lite efterforskning genom att ringa mig. Nu var jag väl införstådd i meddelandets innehåll om än inte dess exakta utformning, så jag styrkte att det var hans uppgift att plocka i disken.

Så här i efterhand kan jag möjligen fundera över vad som hade hänt om jag hade förnekat det.

Hade Alfons i så fall vågat strunta i disken? Och i så fall, om Alfons inte hade plockat i disken, hade Hillevi verkligen vågat riskera liv och lem för att ge honom stryk? Eller är det möjligen så att hon har ett gäng som utför sådant åt henne? Vad innebär det i så fall för vår säkerhet när hon lämnar landet?

Så många frågor som kanske aldrig får något svar!

Simsons och Haglöfs

Alldeles nyss vinkade jag av min yngste son och min senaste älskare som begav sig mot Filmstaden för att se Simsons-filmen. Simsons, The Movie, kanske? Jag är inte ens ytligt bekant med familjen Simson och hyser ingen het längtan efter att bli det heller, så det kändes som en förträfflig lösning att de tidigare nämnda slog sig ihop och gick iväg tillsammans utan mig. Tämligen optimalt för alla, för visst är det lite roligare att ha med sig någon på bio som man kan kommentera filmen med efteråt. Även där tror jag att jag inte hade varit helt idealisk efter den aktuella filmen. Det händer att jag somnar när jag tittar på film som inte intresserar mig.

Själv ska jag roa mig med att springa upp och ner till tvättstugan, handla och tillaga mat samt inhandla en ryggsäck av märket Haglöf. Det är populärt i dessa tider att skicka ut stackars skolbarn i alla väderstreck för övernattning m m. Nästa vecka är det Davids tur. Den här gången ska de gå en hyfsat rejäl fjälltur, och då känns det inte bra att skicka ut det stackars barnet med en antik ryggsäck som väger onödigt mycket. Under gårdagens spaning hittade vi en damryggsäck som, bland alla andra finesser, även hade en fiffig grunka att stoppa in alla bärremmar i så att säcken även funkar som en väska. Den kan jag mycket väl se åtskillig användning för för egen del. Eftersom David fortfarande är kortare än jag (Det är han!!!) är det en fördel för honom att låna en damryggsäck som går att korrigera för kort rygg, så därmed har jag löst både hans aktuella och mina kommande problem genom att slå till idag. Enda problemet blir att försöka trycka in även denna ryggsäck i förrådet. Jag tappade hänglåset till förrådet för någon vecka sedan och hoppades innerst inne att det möjligen skulle leda till att innehållet decimerades något - men icke! Inte en pinal har försvunnit.

Jag, ett tekniskt geni

Av någon anledning ær det næstan roligare att vara duktig lite ovæntat æn att klara av något som jag vet att jag kan! Tekniska utmaningar blir således lite extra lockande.

Alfons har en længre tid klagat på att han inte kan stænga ett av sina fønster. Enligt hans beskrivning var det troligtvis så att mittpinnen rørde sig. Det ær två rutor, och nær den ena rutan var stængd gick det inte att stænga den andra. Jag føljde upp det hela men tyckte inte att Alfons beskrivning stæmde riktigt. Den ena rutan gick helt enkelt inte att stænga oavsett om den andra var stængd eller inte. Jag førsøkte med såvæl list som styrka. Drog, knuffade utifrån, rådfrågade David m m. Det verkade mest som att rutan hængde fel på gångjærnen. Nær jag føljde det spåret insåg jag att fønstret inte var helt ihoptryckt, och det gick heller inte att få de två delarna att nærma sig varandra, verkade det som. Det var då som jag fick anvændning før min genialiska sida: jag drog upp persiennen! Och visp, så gick det att trycka ihop fønstret och raskt stænga rutan. Helt fantastiskt!  Det var kanske bara jag som jublade och riktigt insåg min storhet, men ændå. Det kændes som en seger øver materien.

Idag har jag inte genomført några tekniska bravader men væl genomført en kursdag tillsammans med en norsk kollega som jag træffade før førsta gången. Ibland kan sådant bli så bra! I det hær fallet blev det det. Det kændes som att vi kompletterade varandra osedvanligt væl.

På hemmaplan førbereder Hillevi sin emigration till det stora britannien. Førhoppningsvis blir det en god erfarenhet før henne. Om inte får hon væl komma hem och ta nya tag.

Frid och fröjd i bosschen

Sedan jag vandrat upp till Oljonsbodarna från Östra Odensala igår kväll och lämnat av en ryggsäck med sovsäck, liggunderlag och "gåddis" har jag inte hört ett pip från Alfons. Jag tolkar det som att det var minst sagt OK att vara ute och tälta med klassen. Kul!

När han återkommer från sitt friluftsliv får han hjälpa till att äta av den jättestora tårtan vi köpte med anledning av Petters 18-årsdag igår. Trots god hjälp av två av hans kompisar också finns det nästan en halv tårta kvar. Det torde dock vara ett övergående problem.

Undrens tid är inte förbi

I dessa tider är det populärt att släpa ut skolklasser i klorofyllen för övernattning i tält. För Alfons del sker det den här veckan, men jag lyckades efter hårda förhandlingar få honom entledigad från själva tältmomentet - och så ringer ungen och VILL sova över i skogen! Märkligt. Så då blir det jag som får bära sovsäck och grunkor ut i skogen. Men det är OK för min del, bara jag slipper tälta.


Jag håller på med coola saker

Statistik ÄR coolt. Kolla länken om du fortfarande tvivlar.
http://www.youtube.com/watch?v=JS9GmU5hr5w

De första enkäterna kom i retur

En annan bra sak idag var att de första enkäterna kom i retur. Fyra kuvert väntade i postfacket idag. En ambitiös person hade i och för sig returnerat enkäten och skrivit att han/hon inte ville vara med - men ändå. De tre andra hade fyllt i så snällt. Det tackar vi ödmjukt för.

Trevlig tisdag

Dagen började bra med att Anders var sjuk och hemma från jobbet. Då fick jag anledning att fixa frukostbricka och ha en lång och skön frukost på sängen. "Jobba hemma" kan man göra på många olika sätt. När jag sent om sider vevade igång mobilen fanns där ett sms från Tina som ville äta lunch med mig. Det kändes som en trevlig fortsättning på dagen.

Väl på jobbet så småningom väntade dels en hel bunt trevliga mäjl med samtycke till att jag ingår i en ämnesgrupp fortsättningsvis. Jag skickade en förfrågan häromveckan, och det föll i god jord. Under dagen har jag också fått belägg för att goda krafter arbetar för att jag ska få förflyttning inom universitetet, och genast känns allt så mycket bättre!

Tidigare inlägg Nyare inlägg