ulna

Så kom dagen för ännu ett krismöte angående den skolkande sonen. Idag var till och med hans pappa med, och jag säger bara det: den mannen borde försörja sig som komiker! Han konstaterade förnöjt, att på sistone har han haft betydligt mindre problem med att få upp David på mornarna när han ska till skolan. Tror jag det, för David har ju i huvudsakt bott här de senaste veckorna! En klok vän i branschen berättade att föräldrar som inte riktigt orkar leva upp till sin föräldraroll ofta sitter och skönmålar tillvaron i samband med den här sortens möten. Jag tror att det var något i den stilen jag fick uppleva idag.

Den bedrövliga ungen å sin sida satt och berättade att det är väldigt synd om honom och att han inte får någon som helst uppbackning eller stöttning från någon. Lite trist att han inte t ex såg det årslånga medlemskapet på gymet åt honom som något extra att glädjas lite åt, men what the hell, som dom säger i London. Otack är väl världens lön! Det är inte alla investeringar som lönar sig. Och jag ska aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, never ever väcka honom igen, nomatterwhat!

Det borde vara så att det fanns en akuttelefon för misshandlade och missbehandlade föräldrar. Det kanske till och med finns - gäller bara att hitta den.

Jag har funderat på om det kanske är så att varje unge vill ha sin period som familjens värsta. Det han nog inte funnits så mycket utrymme för David att ha den rollen tidigare, men nu ser han sin chans när Alfons är superduperperfekt med det mesta från att sköta sin egen tvätt till att ha trevliga kompisar. Jag kan bara konstatera att det är lättare med vrånga ungar som man kan lyfta, även om det möjligen krävs två händer. Själv fick jag ge upp och inse att det var Mission Impossible att få iväg David till skolan. "Jag ska gå imorgon"...  Är det någon som tror på det???

Så det var så underbart härligt att få gå till jobbet. Jag skulle sitta tillsammans med Maria L och leka med hennes enkätdata idag, så det var en riktigt bra dag. Skönt att vara bland vänner. Vi började samarbetet med tillräckligt långt fika för att jag skulle kunna förpassa mitt bedrövliga hemliv till nånstans litemer i bakgrunden. Sen hade vi lite problem med ickefungerande program, så vi fick springa litegrann mellan husen för att kunna jobba, men det gick det med. Mot slutet av dagen hade vi dels blivit bjudna på jättegoda semlor av Anna, som praktiserat här i några månader, och sen satt vi där vi hade tänkt oss och kunde konstatera att vi fått enheldel gjort som kändes intressant dessutom.

Måste jag gå hem nu?

Jag kan gå via Storsjöteatern och hämta ut våra abonnemangsbiljetter för våren så tar det lite längre till. Om det står en buss till Strömsund inne när jag sedan passerar busstorget tar jag nog den!

Kan det vara livets mening att man ska behöva slåss och bli förolämpad för att ens unge ska gå till skolan?

Är det någon som vill komma hit och bli min bodyguard?

När jag för tredje, eller t o m fjärde gången kom in i D:s rum för att väcka honom försökte han med följande:

- "Jag går upp om du går ut härifrån."

Att det inte funkade hade han redan bevisat under drygt en timma då jag mestadels inte varit inne i hans rum.

Men det här var nästan roligare:

- "Sköt dig själv!"

Intressant yttrande, tyckte jag, som faktiskt ansåg att jag var rätt kapabel att göra det till skillnad från vissa andra.

I eftermiddag sitter jag på min egentliga arbetsplats och tycker det är rätt kul, för här kommer det förbi kollegor stup i kvarten och pratar med mig eftersom det är så sällan de ser mig. Bland annat dök min närmaste chef upp med den goda nyheten att jag ska få en ny dator nån gång i vår. Bärbar blir det. Det ser jag fram emot!

Vissa dagar är onekligen mer speciella än andra. Så är det bara!

Torsdagen började riktigt uselt med tonårstrots och oönskat telefonsamtal. Men sedan jag börjat om dagen genom att duscha en gång till blev det betydligt bättre. Vi packade klart våra väskor och halkade ner mot Östersund C varifrån vi tog tåget söderut. Sundsvall var första anhalt. Där skulle vi byta tåg till ett som skulle föra oss till Uppsala. Så var det tänkt - men skulle det bli så? Det verkade lite tveksamt. Konduktören förklarade att det var fel på tåget, så mest troligt skulle vi bli försenade - och tåg väntar inte på varandra i någon större utsträckning om de inte hör till samma bolag. Suck! Nu gick det faktiskt bra. Tåget kom i tid, och vi hann stå på perrongen och småhuttra litegrann innan vårt X2000 kom in på stationen.

Det mest minnesvärda på tåget mellan Sundsvall och Uppsala var vårt besök i Bistron. Inte på grund av maten. Den var god. Det var den. Nej, det var för det trevliga sällskapet. De få borden var upptagna, men jag antastade en dam i hopp om att få dela bord med henne - och hon visade sig vid närmare påseende vara en av mina kollegor. Således satt vi där och pratade om ditten och datten och rätt som det var kom vi in på litteratur. När jag nämnde Jeanette Winterson vaknade tjejen bakom disken till liv. JW är en av hennes favoritförfattare, visade det sig, och jag fick tips om att läsa Sarah Waters. Det ska jag göra! Sen var vi helt plötsligt fyra i samtalet. Kul! Det var lite oväntat men trevligt.

Väl framme i Uppsala tog vi taxi till Akademihotellet. Det kändes så rätt att bo där med tanke på att jag skulle promoveras! Dock fick vi bara bo där en natt, men det var helt OK. Vi stod på väntelista för eventuellt återbud till fredagkvällen, men nästa dag kändes det rätt att dra vidare till Grand Hotel Hörnan. Vi provgick sträckan mellan det hotellet och slottet, där vi skulle på fest på kvällen, och kom fram till att det skulle vi fixa. Till beslutet bidrog även hopp om en något svulstigare frukostbuffé än den på Akademihotellet. Vi behövde inte gå hungriga från frukosten där heller, men den riktiga euforin infann sig inte!

På torsdag kväll var det repetition i universitetsaulan inför promoveringen på fredagen. Till min förtjusning visade det sig att Umberto Eco var där! På tåget hade jag läst igenom boken om promoveringen, där det bland annat stod om doktorer och hedersdoktorer som skulle promoveras. Det var då jag upptäckte att Umberto och jag skulle promoveras samtidigt.

Vid promovering i Uppsala ska så lite som möjligt vara slumpmässigt! Vi fick träna in- och uttåg och fick instruktioner om hur vi skulle bestiga parnassen och med hjälp av promotorn komma över på andra sidan som doktorer. Jag hann våndas endel över tanken på att gå baklänges nerför en trappa i långklänning - men det gick rätt bra när det var dags!

På fredag morgon väcktes vi av kanonskott från slottet. Så inleds av tradition en promoveringsdag. Det satt varningslappar uppsatta på hotellet för att ingen skulle bli rädd.

På Akademihotellet gällde det att äta frukost senast kl 08.30 - så vi hade gott om tid inför promoveringen som skulle börja vid 12. Den fördrev vi med promenad och fika. Vi låtsades att det var fettisdagen. Om det blev fel får vi göra om det vid senare tillfälle. Anders bjöd, så jag kunde lugnt äta en semla vilket jag inte gör före fastan (om jag inte blir bjuden).

Till promoveringen skulle jag ikläda mig min vinröda långklänning och Anders, som skulle vara åskådare, blev fin i kavaj. Det är kul att vara riktigt uppklädd nån gång ibland. Jag har nog aldrig känt mig så tjusig som jag gjorde då.

I processionståget återsåg jag mina nya kamrater sen kvällen före. Vi var tre stycken från samhällsvetenskaplig fakultet som skulle promoveras: en nationalekonom, en ekonomisk historiker och jag. Det kändes som om vi var gamla goda vänner. Vi gick sist av alla doktorer, och på väg in hann jag vinka till Evas arbetskamrater som stod och tittade i entréhallen.

Promoveringsakten var c:a tvåochenhalvtimma lång - men det flöt på bra. Vi kunde i lugn och ro iaktta folk som tappade hattar (kändes inte oroväckande för oss som skulle få lagerkrans) och som snubblade på trappstegen (kändes lite ruggigare) men de allra flesta lyckades få sina huvudprydnader och diplom utan större missöden. Vi fick som terapi hålla på och flytta oss i vår bänk för att allt skulle stämma på slutet - allt var så perfekt uttänkt! När det var vår tur gick det så bra så. Vi fick våra kransar av statsvetaren Leif Lewin och fick höra några visdomsord på latin. Hoppas att han sa nåt kul! Förutom att ta sig nerför trappstegen baklänges så gällde det också att komma ihåg att buga för Rektor Magnifikus. Vi fixade det också!

Det är riktigt härligt att promoveras. Jag rekommenderar det!

Sedan vi så småningom tågat ut i procession blev vi förevigade. Gruppbilden kunde vi några timmar senare beskåda på festen på slottet.

Efter promoveringen bytte vi hotell och gick sedan till Konditori Fågelsången och fikade. På väg tillbaka till hotellet fick vi för oss att åtminstone gå en sväng runt kvarteret - och det var nog meningen att vi skulle det! Strax kom vi förbi en Second Hand-affär med klass. Kanske kunde det rentav finnas en rock åt Anders där? Vi hade insett att han hade ytterplaggsproblem för kvällen. Att bära en kort jacka utanpå en frack ser oerhört löjligt ut! Nu slapp han det, för han hittade en helt perfekt rock, en rock med liten pälskrage till och med. Den kunde inte suttit bättre om den varit måttbeställd!

Promoveringen var dagens höjdpunkt för mig, men festen på slottet på kvällen var en ståndsmässig avslutning på dagen. Sisådär 600 gäster fick perfekt service och god mat. Därtill fick vi njuta av underhållning och trevliga tal, av Umberto Eco till exempel, och av Emmas kompis ärkebiskopen.

Morgonen därpå åt vi frukost med Umberto. Eller, ja, han satt vid bordet bakom oss - men ändå! Och vi hade bytt upp oss var frukostbuffén beträffade. Vi var på det hela taget mycket nöjda med vårt hotellbyte. Och vi fick till slut prata med Umberto t o m: Hotellhissen var liten och av det mer antika slaget, en sådan som har en vanlig dörr ytterst och sedan ett galler som man ska dra för. När vi var på väg ner med vår packning för att checka ut stannade hissen på en våning. Och vem öppnade dörrem om inte Umberto Eco! "Sorry", sa han - så vi har pratat med Umberto Eco!!!

Kunskap ær makt! På sjukhusets IT-avdelningen verkar de bruka den till att førhindra anvændare från att hitta egna, smidiga løsningar med sina datorer.

Vi kan givetvis inte installera program sjælva. Hur skulle det se ut?

Helst ska vi anvænda nætversioner av program før att vi ska tvingas arbeta via nætverket. Hur skulle det se ut om en bærbar PC fungerade helt før sig sjælv?

Vi ska helst inte anvænda andra nætverk æn sjukhusets. Efter ansøkan och gott uppførande kan man av nåd beviljas sk hjemmekontorløsning vilket innebær att vi får logga in på nætet annorstædes æn inom sjukhusvæggarna. Detta fick jag installerat under de månader min dator var på IT-avdelningen i høstas. Det var nog det som tog længst tid! Nær jag kom hem med datorn kunde jag (inte helt førvånad) konstatera att datorn ændå var spærrad før att søka efter trådløsa nætverk. Så høgst opraktiskt! Væl i Norge igen fick jag førklaringen, och den var banal. Just før detta var det ett litet reglage på datorns skal som skulle skjutas till "On". Alltså... HUR skulle jag veta det? Jag misstænker att den som installerade programvaran før hjemmekontor struntade i att fixa den lilla detaljen bara før att de skulle få triumfen att visa hur enkelt det var att fixa. Nær jag kollade med en kollega som också har hjemmekontor så visade det sig att just detta var ett av de problem han fick undanrøja innan han kunde surfa in hemmifrån. Æven i hans fall var han tvungen att konsultera IT-teknikerna, så de kan omøjligt vara okunniga om att problemet kan uppstå.

Ær IT-tekniker allmænt onda mænniskor, eller ær de bara dumma?

"Jag ær en dum unge.. Jag va inte på skolan idag"

Vad han INTE berættade var att han varit på sin gamla skola, den som han så gærna bytte bort før två år sedan. Nu verkar han tro att det ær paradiset på jorden! Jag ær ytterst tveksam. Av mina erfarenheter som førælder till høgstadiebarn som grundar sig på tre olika skolor så ligger Kastalskolan i særklass sæmst till på min lista.

Om vi tar en dag i taget så kommer han till slut bli vuxen, intalar jag mig. Men frågan ær hur vægen dit ska bli. Kanske ser han det som sin rætt att vara den som ser till att vi inte bara lutar oss tillbaka och har det lugnt och skønt nu nær de andra verkar førhållandevis lugna och fina. Men det ær frustrerande att stå bredvid och se hur han kastar bort sina møjligheter utan att egentligen kunna gøra något åt det! En liten lobotomering skulle kanske gøra susen?

Desto roligare hade jag igår kvæll på Storsjøteatern med "A little nightmare music" framførd av två galna musiker; en violinist och en pianist. De hanterade sina instrument med stor bravur och många gånger helt ovæntat. Att byta ut stråken mot en mjølkvisp t ex hør væl inte till vanligheterna? Lite nya kunskaper fick vi också, t ex att det dær att en altfiol skulle vara større æn en vanlig fiol bara ær en illusion. Det ær helt enkelt så att altviolinisterna har mindre huvuden! Det hade jag ingen aaaaaaaning om!!!!

Vem är det då som är död?

Bröderna Birro är såna som jag har en aning om att de finns, men inte så mycket mer. En period var de båda mycket synliga i mediasammanhang. Nuförtiden ser jag inte så mycket av dem därstädes, men det kan likaväl bero på att jag hellre läser böcker än konsumerar radio och TV. Mitt eventuella TV-intresse dog slutgiltigt när vi fick en hel massa kanaler att välja på. Jag orkar inte!

Nåväl, en av de böcker jag köpte igår är skriven av Marcus Birro. Och jag hade nästan för mig att han var död, men nu har jag konstaterat att han inte är det. I så fall har han en dubbelgångare som uppträder som honom. Han var till och med i Östersund häromveckan vilket jag delvis visste, dvs jag visste att en av bröderna Birro var det.

Men vem är det då som körde ihjäl sig nånstans norr om Göteborg häromåret?

Norrmännen kan när de vill! När jag kollade mitt konto igår fanns åtminstone lönen där. Utdelningen för min reseräkning ska komma också. För att fira köpte jag fem pocketböcker till halva priset och kände mig rik!

Idag är det söndag. Jag tänker en vecka framåt och känner att det är skönt att vi ska vara i Uppsala torsdag-lördag så att vi får vår sköna söndag med frukost på sängen, DN, Klingan etc. Det känns viktigt!

Appropå frukost var min senaste älskare onekligen en hjälte igår. I fredags kväll insåg vi att det fattades saker för frukost. Jag hade kunnat tänkt mig att gå och handla då, men Anders ville sitta tillsammans med mig och titta på London live och lovade att gå och handla på morgonen istället! Det kändes som en mycket måttlig uppoffring, om ens det, så jag samtyckte till villkoren. Således kunde jag ta det lugnt i går morse. Medan Anders jagade fram på stadens gator i ottan låg jag förnöjt i sängen och läste i väntan på frukosten. Det var inte alls oävet.

I det internationella perspektivet verkade det lönlöst den här veckan, dvs min norska lön, som normalt kommer 15-16:de hade fortfarande inte kommit igår. Det kändes illavarslande, men efter mäjlkontakt sägs lönen vara på väg i alla fall. Från norskt håll tror de att jag får den i eftermiddag eller ikväll... Själv är jag inte helt övertygad. Å andra sidan lär jag överleva helgen vilket som eftersom jag kan spendera barnbidraget. Hehe! David hade fått det mesta av sitt i förskott.

Om en stund ska jag mingla i orientalisk anda. Anki ska ha en provapågång för folk som är intresserade av att eventuellt gå en danskurs och hon efterlyste lite stöd, typ för att ordna kön och så. Det kändes som ett bra alternativ med tanke på alternativet som verkade vara att sitta vid sjuklägret hemma. Under eftermiddagen har jag dock fått bullentiner som antyder att den sjuke insett att risken för liggsår skulle vara aktuell och därför rest sig upp. Det känns lite lovande.

Det är tur att David bakar kladdkaka och håller mig på gott humör.

När Alfons väl slutat gå omkring med halsduk dygnet runt och åbäka sig allmänt med sin förkylning så tog nästa familjemedlem i bokstavordning över. Suck! Vad är det för fel på män egentligen?! Jag känner mig rymningsbenägen. Snarare på grund av detta än av min godhet har jag anmält mig som frivillig minglare imorgon när Annki ska ha Öppet Hus på Reacting för att locka folk till sina orientaliska danskurser.

Nu ska jag äta ljummen kladdkaka med en klick turkisk yoghurt. Mums!

Det skadar nog inte att summera varje dag litegrann. Idag har i stort sett varit en måbradag, även om den började lite mindre bra. Då menar jag inte det faktum att Anders tog sovmorgon så att vi hann ses imorse utan det att jag fick hålla på och väcka David en massa gånger för att till slut bevaka honom så att han äntligen klädde på sig. Sånt blir så drygt när jag inte kan använda repliken "Tror du att jag är din morsa?". Det blir så konstigt när det handlar om min son. Men det här med att hålla på och tjata på någon som rimligtvis borde kunna sköta om sådana enkla saker som att kliva ur sängen på egen hand känns inte som min grej! På mornarna vill jag få hasa runt i min morgonrock och bara tänka på mig själv.

Nåja, resten av dagen har varit från helt OK till bra. Vi började så smått med telefonuppföljning av vår stora enkät, och jag tror det funkade riktigt bra. Det känns spännande att få lite nya resultat att jobba med. Sen var jag på ett trevligt seminarium och fick höra om en doktorsavhandling som handlar om hur tyska turister påverkas av guideböcker om Sverige, bland annat.

Efter jobbet blev det ännu en pubrunda. Den här gången med några från de tekniska institutionerna med anledning av att en av kollegorna fyllt år och ville fira lite mer än han gjorde på själva födelsedagen som var i lördags då han satt i sin ensamhet och drack folköl och tittade på film. Vi startade tidigt, så jag hann spela såväl flöjt som bas när jag kom hem.

Vissa dagar blir nästan kompletta, men visst, det finns moln även på min himmel: Min senaste älskare är allvarligt sjuk: han är förkyld!!!!!!!!!!!!!!!

När jag kom hem idag efter nästan ett halvt dygn på jobbet kände jag mig inte ett dugg inspirerad för att laga mat.

Anders kom hem ungefär samtidigt, rejält slack efter att ha spelat innebandy efter jobbet.

Lösningen var given: vi gick ut och åt.

Vi lyckades få tag på David som slang runt på stan (att han orkar dra runt på stan i stort sett varenda dag!) och så blev det middag för fyra på Bistro Artist på "Clarion Hotel Grand", dvs Radisson. Den restaurangen gillar vi! Det är sober inredning, trevlig personal, god och vacker mat och även porslin och bestick är at vet lite speciella slaget. Och dessutom är det inte på något vis svindyrt. Perfekt för en tisdagmiddag på stan.

För att vara måndag så var den här dagen helt OK, och väl det.

En stor del av arbetsdagen satt jag med på ett seminarium för kvalitetsteknikmagistrar tillsammans med två kollegor. Som alltid kändes det bra med kollegialt stöd. Lite prekärt var det dock att jag var tvungen att spänna musklerna och platsa en av kollegorna. Att jag måste var jag medveten om på förhand. Hon hade helt enkelt gett dåliga statistiska råd till studenterna, och väl det. Hon hade gett direktiv, helt enkelt, och det var inte alls särskilt goda råd. Således hade jag två alternativ: tiga still och skämmas resten av livet eller sjunga ut. Jag gjorde det sistnämnda men förhoppningsvis på ett sätt som inte sårade den det berörde. Hon slog mig i alla fall inte. För övrigt misstänker jag att hon, på gott och ont, är tillräckligt disträ för att ha glömt det till imorgon.

Sedan jag kom hem har jag inte minst hunnit öva såväl flöjt som bas eftersom Anders lagade middag och David bakade kladdkaka. Sånt känns bra. Otroligt bra!

Tänk, jag lämnade Passionen i Norge och ångrar det inte ens!

Jag talar naturligtvis om den roman av Jeanette Winterson som jag fick i julklapp av han som gör mig passionerad. Med saknad avslutade jag den om tisdagkvällen. Troligtvis kommer jag att läsa den fler gånger! Liksom Jeanette  Wintersons övriga böcker är det en märklig historia, kanske mer en saga än en roman, men definitivt härlig läsning! Det som hände med denna bok var att jag träffade Astrid på jobbet i onsdags. Hon och jag brukar prata böcker, och hon läser gärna svenska böcker. Det var nästan ofrånkomligt att hon skulle få låna denna ljuvliga bok. Jag kände att jag verkligen ville bjuda henne på sådan läsning, för det är fortfarande lite synd om henne. På senhösten voltade hon med cykel och såg för hemsk ut - helt blåslagen! Hon är fortfarande inte helt återställd efter olyckan för övrigt så hon har både tid och säkert behov av att få läsa något som är riktigt bra!

Nåväl, idag har vi varit och provat ut kläder för promoveringsbalen i Uppsala. Anders hade ju inte så mycket val eftersom han måste ha frack och vit väst, men jag hade att välja mellan de c:a 500 klänningar de har hos den firma som fordom hette Agnes Olsson, numer något annat som jag inte minns! Nu provade jag inte tillnärmelsevis 500 klänningar, inte ens 10, för jag hävdade bestämt att jag ville ha något rött eller så, och då gick ett stort antal av kreationerna bort direkt. Helt enkelt var det inte heller, för de har bara en klänning av varje sort, och om den inte passar ändrar de den helt enkelt, så det gällde att ta till fantasin i högre eller lägre grad för att tänka hur en viss klänning skulle kunna te sig i skarpt läge. Den jag valde är typ rödlila, en tjusig sak, minst sagt! Den är min nu! Att hyra en balklänning kostar 1200 pix, men man kan också köpa om man vill, och uppenbarligen är priset förhandlingsbart. Det stod 1920:- på prislappen, mannen som var oss behjälpliga vid provningen sa 1700:- vilket jag omtolkade till 1600:- när jag så småningom bestämt mig för just den klänningen. Jag fick liksom intryck av att det var lite flytande och valde därför att låtsas som att jag trodde att han hade sagt 1600:- - och det gick hem!

När klockan ringde imorse kände jag mig föga inspirerad att lämna den varma sängen. Jag ställde fram ringningen en timma och låg sedan och filosoferade. Någon kort minut trodde jag att jag kanske inte skulle somna om, men strax därefter ringde klockan, så det hade jag uppenbarligen gjort.

När jag väl kom till jobbet upptäckte jag i alla fall att jag fått en namnskylt vid rummet som jag disponerar på ETOUR. Det kändes trevligt att inte längre gå under beteckningen XXXOOO.

Min mission idag är att hålla föreläsning för samma gäng som i måndags. I princip lär de vara c:a 15 stycken. I måndags var de 6, till att börja med. Efter första rasten återstod 3, varav en lite skamset sa att hon kanske också skulle gå (men det gjorde hon inte). Å andra sidan är en av dessa 3 en riktig drömstudent. En engagerad, intresserad student som ställer intressanta frågor och aktivt deltar. Lite orättvist att hon ska vara del av en grupp som lockar fram det sämsta hos en lärare: oengagemang. Till eftermiddagens föreläsning har jag gjort högst blygsamma förberedelser. Jag ska ha som ambition att ha en givande dialog med drömstudenten. Sen ska jag gå ut och ta en öl med Lena B och några mer som jag inte riktigt vet vem. Men det blir säkert trevligt!

Så annorlunda är mitt yrkesliv i Norge! Där får jag spännande frågor som ger mig idéer till forskning och känner mig allmänt inspirerad och inte bara accepterad utan även uppskattad. Det är nog inte alla som får uppleva sådant åtminstone 20% av arbetstiden!

När jag kom hem igår kväll väntade ett bord dukat med det fina porslinet och tända ljus. Mysigt! Som tack spöade jag den som åstadkommit detta två gånger om i ett av de roliga spelen jag köpte i tisdags.

Nær jag hæmtade ut skatteåterbæringen før år 2006 på Fokus Bank idag insåg jag att jag på sætt och vis ær inne på mitt tredje år i Norge, æven om det ær drygt ett år sen jag børjade. Inte konstigt att det næstan kænns som att komma hem ær jag kommer hit.

Till skillnad från Østersund ær det inte særskilt vintrigt i Levanger. Snøn lyser med sin frånvaro. Før min del ær det helt OK.

Idag fick jag igen min lilla norska dator som varit på IT-avdelningen sen i oktober-november før nytt operativsystem m m. Misstænksam som jag ær satte jag den genast på prov. Jag kørde igång den utan anslutning till nætverket och precis som jag hade befarat funkade inte SPSS, som ær det program jag anvænder i særklass mest som statistiker! IT-avdelningen gillar att lægga upp program i nætverksversioner oavsett vad anvændaren vill ha och behøver. Men efter en vænda till inne på Hemit funkar det som jag vill nu. Den lilla olægenheten att jag får upp en dialogruta om Adobe Flash varje gång jag byter sida i weblæsaren kan jag kanske leva med.

Nu ska jag gå och kolla utbutet på Magneten och se vad jag kan hitta før roligt før mina 500 norska julklappskronor.

Julklappsböcker är ett vackert ord! Jag har läst en av de jag fick: "Den evige trädgårdsmästaren", skriven av John Le Carré (ska han stå på L-hyllan eller C-hyllan???) Nu är det dags för nästa: Passionen av Jeanette Winterson. Anders jobbade hårt för att hitta en bok som jag varken ägde eller hade läst och han lyckades nästan: Passionen har  jag som ljudbok men har inte lyssnat på den. Jag har inte lyckats bli någon lyssnande läsare. Det kanske inte är min grej! Men läsa är det, helt visst, och att läsa böcker skrivna av Jeanette Winterson är alltid en upplevelse! Man kan t ex få läsa sånt här:

"...varje ögonblick du stjäl från nuet är ett ögonblick som gått för evigt förlorat. Nuet är det enda som finns."

Om man tänker så är det ganska lätt att leva, eller också är det svårt? En sak i taget, och passa på att njuta. Idag har jag bland annat njutit av att spela flöjt och bas, först det ena, sen det andra. Ett galleribesök och ett besök på Törners konditori i trevligt sällskap har jag också hunnit med, bådadera i hög grad njutbara. Inte illa, så här långt, och dagen är långtifrån slut!

Jag har ont i fingertopparna på vänster hand. Detta är vådan av att spela elbas flitigt. Men jag kan leva med smärtan, för det är så himla kul! Igår kväll höll Anders och jag på och spelade några av hans låtar när Fabian kom hem från jobbet och raskt kastade sig över min gitarr och stämde in med tjusiga gitarrslingor. Det känns magiskt att få hålla på sådär hemma i vardagsrummet!

För övrigt är det rätt lugnt här, med endast Fabian som inneboende. Han är i hög grad självgående.

Efter en lång skön frukost i sängen tog vi en promenad bort till Jamtli. Det är lagom långt bort, det finns alltid något trevligt att titta på och dessutom är kaféet minst sagt OK. Perfekt mål för en helgpromenad, således. Bland det roliga som fanns till beskådan där idag var Louise och hennes väninna som jag tror heter Eva.

Idag har jag jobbat! Jag insåg att vissa saker inte kunde vänta till måndag, så jag lyckades med stor självövervinning hasa iväg till jobbet. Anders var oerhört välvillig och gick upp redan vid åttatiden för att fixa frukost, så att jag skulle kunna komma iväg innan mörkret föll igen, men hela jag och mitt inre var på intet vis på, så det tog tid. Men till slut kom jag dit i alla fall, och lyckligt och väl därifrån också ett par timmar senare. Det fick räcka för den här veckan. På måndag känns det nog ändå OK att gå till jobbet, för då är det bara en arbetsdag, och sedan åker jag till Norge tisdag-onsdag. Det är alltid kul! Jag kanske hinner handla för mina julklappspengar som jag fick av min arbetsgivare. I Norge är de snälla mot sina anställda!

Efter jobbet gick Anders och jag ner på stan och bokade tid för provning av kläder inför min promovering i slutet av januari. Det blir kul! Vi hade nog hoppats på att man skulle kunna kila in och bara beställa något fint, men det där med finkläder är allvarliga saker, så sånt beställer man tid för. Jag vill gärna hitta en fin, röd klänning. Anders ska ha frack. Han kommer att se ut som en helt förtjusande pingvin! Jag föreslog att han skulle anta namnet Anders Frack också, när vi ändå håller på, men det verkar inte bli så. Nu ska vi bara försöka komma ihåg att han ska ha vit väst. Det är tydligen viktigt, för det är understruket i instruktionshäftet.

Promoveringsäventyret verkar kunna bli rejält utdraget. Förutom promovering på fredagen, och därefter fin middag, är det fest och repetition på torsdag kväll. Men häromdagen såg jag också inbjudan till lunch på torsdagen med någon som verkade vara viktig. Typ en dekan, eller något sådant. Men jag är lite tveksam till just det där med lunch, för det innebär att jag måste åka till Uppsala redan på onsdagen och jag är inte helt övertygad om att en lunch är värd det!

Nu har alla mina döttrar lämnat stan, och routern är tillbaka sen igår, så vi kan surfa hejdlöst.

Idag har Anders och jag gjort en spännande utflykt till återvinningscentralen. Det är på något vis nästan skojigt, för det är så oerhört välordnat där!

Vi började med att köra upp på rampen för att kasta saker i de STORA containrarna. Det är nästan som att komma till en annan värld. Backen upp är riktigt brant, och väl uppe på platån har man en fantastisk utsikt över hela, halva Odenskog.

Den här gången hade vi lite svåra saker, t ex en gammal dammsugare, men en av andarna som svävar runt i området upplyste oss om att själva dammsugarkroppen skulle ända sina dagar som elektronik medan slangen var brännbar och röret metall. Minsann!

Vi slängde grejer omkring oss i containrarna och körde sedan försiktigt ner till elektronikaltaret där vi varligt placerade dammsugarkroppen och en DVD som var trött på att leva. Sen åkte vi till Blå Center och pantade tomflaskor. Vilken dag!

För ett tag sedan surfade jag in på Böckernas Klubb och registrerade mig som medlem mot att jag skulle få fyra böcker à 9:50 plus en välkomstpremie.

Kartongen med böckerna anlände kort därefter, men först igår blev det av att jag öppnade den.

Till min förvåning lyfte jag upp boken "GÖR DET NU! Förhalarens, uppskjutarens och den senfärdiges handbok". Det kändes inte alls som något som skulle ha beställt. Inte ens för 9:50. Det finns säkert ett antal personer som hade kunnat köpa en sådan åt mig, typ min gamla mamma och så, men bland dessa räknar jag inte mig själv. Frågan var: hade jag drabbats av tillfällig sinnesförvirring, eller var det ett misstag begånget?

När jag kollade räkningen kunde jag konstatera att jag hade valt en roman med titeln "Vad Ser Du Nu", så den som hade packat hade helt enkelt läst lite slarvigt och lagt ner en ilsket, gul handbok istället för en spännande roman. Det kändes ändå som en lättnad att jag inte haft en smärre hjärnblödning eller så.

Jag skrev ett mäjl till Böckernas Klubb och berättade vad som hade hänt. Inom ett dygn fick jag ett trevligt svar: de skickar den bok jag vill ha för 0:-, och den bok jag inte vill ha får jag behålla. Är det någon som vill ha den?

Vi har gjort den nu! Det som alla svenskar förväntas göra: Se filmen Arn. Jajamensann! I Östersund går den i parallella salonger tre gånger per dag för närvarande...

- "Ska vi gå på bio?"

- "Ja, det kan vi göra. Vad går det för filmer?"

- "Arn. Och Arn"

Mm....

Nåja, lika bra att få det gjort! Det tog ett par timmar, men gjorde inte ont.

När vi kom hem bestämde jag mig för att försöka ta bort det förmodade tuggummit under skon som gör att snö och grus samlas under höger häl. Det visade sig vara ett helt annat problem: hål i sulan. Så idag blir det skoinköp. Lite synd, för jag tycker att de jag haft är fina! Jag får nog sluta köpa av märket Rohde. De är supersköna men har dåliga sulor.

Vi har inlett det nya året på ett helt förträffligt sätt med lång, skön sovmorgon och sedan jammning med Fabian. Hur kul som helst!

Igår gjorde jag för övrigt offentlig debut som basist chez Helmersson. Så fjolåret fick en bra avslutning också.