Hemma igen
Om jag ska ha en finare middag ska jag nog inte anlita Hillevi som kock! Hennes och min syn på mat är något divergerande.
Igår var hon snäll och åtog sig att laga mat på min ettårsdag. Jag ville absolut ha mango- och jordgubbspaj som efterrätt, men själva huvudrätten fick hon bestämma. Det blev efter visst velande på Hemköp pasta med créme fraiche, avocado och stenbitsrom - en gammal klassiker som inte minst Hillevi och jag avätit tillsammans ett antal gånger. Men när den görs à la Hillevi så serveras allt ihopblandat i kastrullen och bordet dukas med skålar och skedar! Jag lyckades förhandla mig till glas också, annars hade vi väl fått äta drickat med sked också!
OK. Det smakade bra, tror jag i alla fall. Jag är rätt gravt förkyld, så mina smaklökar är inte helt fungerande, men såvitt jag förstår smakade maten utmärkt. Men grå sörja i skål känns inte riktigt som festmiddag. Det gör det inte. Mat ska helst tilltala såväl öga som gom. Det är jag helt övertygad om.
Pajen däremot var en sann skönhet. Jordgubbarna blev ersatta med björnbär, eftersom den förpackningen var mer lagom - och det fungerade alldeles utmärkt det också. Till detta fick vi vaniljvisp - och kaffe. Fast kaffet fixade Anders.
Gårdagen var annars lite seg. Jag var rätt trött av utlandsresan (hihi!) och förkylning. För att hinna med tåget till Sverige hade jag fått gå upp kl 6. Väl hemma vid tolvtiden sov jag ett tag. Sen kändes en hel del betydligt bättre. Hillevi och jag gick till Törners och beställde tårtor till hennes födelsedag. På väg dit fantiserade hon om att det skulle stå "Hillevi, tuffast i stan", eller nåt sånt, på tårtan - men väl på Törners blev hon lite mindre tuff. När hon skulle välja inte bara en, utan till och med två, tårttexter (vi valde två små, olika tårtor, istället för en stor) blev hon lite mindre tuff. Så det blev "Hillevi, 18 år. Yey!" på den ena, och "Peace on earth" på den andra. Det kanske är lika sant som det hon tänkte först!
Nu när vi väl fått bredbands-TV och 26 kanaler ägnade vi kvällen åt att titta på en film som vi hyrt: 101 Reykavik. En ganska märklig film. Jag lyckades hålla mig vaken hela filmen, vilket är ett gott betyg! Det blev så lägligt att öppna Anders champagne-flaska som vi lagt på kylning med tanke på dagens betydelse. När de firade nyår i filmen sprättade vi vår flaska.
Igår var hon snäll och åtog sig att laga mat på min ettårsdag. Jag ville absolut ha mango- och jordgubbspaj som efterrätt, men själva huvudrätten fick hon bestämma. Det blev efter visst velande på Hemköp pasta med créme fraiche, avocado och stenbitsrom - en gammal klassiker som inte minst Hillevi och jag avätit tillsammans ett antal gånger. Men när den görs à la Hillevi så serveras allt ihopblandat i kastrullen och bordet dukas med skålar och skedar! Jag lyckades förhandla mig till glas också, annars hade vi väl fått äta drickat med sked också!
OK. Det smakade bra, tror jag i alla fall. Jag är rätt gravt förkyld, så mina smaklökar är inte helt fungerande, men såvitt jag förstår smakade maten utmärkt. Men grå sörja i skål känns inte riktigt som festmiddag. Det gör det inte. Mat ska helst tilltala såväl öga som gom. Det är jag helt övertygad om.
Pajen däremot var en sann skönhet. Jordgubbarna blev ersatta med björnbär, eftersom den förpackningen var mer lagom - och det fungerade alldeles utmärkt det också. Till detta fick vi vaniljvisp - och kaffe. Fast kaffet fixade Anders.
Gårdagen var annars lite seg. Jag var rätt trött av utlandsresan (hihi!) och förkylning. För att hinna med tåget till Sverige hade jag fått gå upp kl 6. Väl hemma vid tolvtiden sov jag ett tag. Sen kändes en hel del betydligt bättre. Hillevi och jag gick till Törners och beställde tårtor till hennes födelsedag. På väg dit fantiserade hon om att det skulle stå "Hillevi, tuffast i stan", eller nåt sånt, på tårtan - men väl på Törners blev hon lite mindre tuff. När hon skulle välja inte bara en, utan till och med två, tårttexter (vi valde två små, olika tårtor, istället för en stor) blev hon lite mindre tuff. Så det blev "Hillevi, 18 år. Yey!" på den ena, och "Peace on earth" på den andra. Det kanske är lika sant som det hon tänkte först!
Nu när vi väl fått bredbands-TV och 26 kanaler ägnade vi kvällen åt att titta på en film som vi hyrt: 101 Reykavik. En ganska märklig film. Jag lyckades hålla mig vaken hela filmen, vilket är ett gott betyg! Det blev så lägligt att öppna Anders champagne-flaska som vi lagt på kylning med tanke på dagens betydelse. När de firade nyår i filmen sprättade vi vår flaska.
Livet ær rættvist!
Min placering i Gøteborgsvarvet: 6747
Anders placering: 21793
...och ændå hade vi næstan samma tid.
Och om man søker på bilder så finns det 7 bilder på mig men bara 3 på Anders, och då ær det en bild dær det inte ær han och två dær jag ær med! Hihi!
Efterværkningarna, eller snarare værken, slæppte snabbt. I måndags kænde jag mig tæmligen normal men något stressad. Førutom att jag skulle fixa saker på jobbet skulle jag skjutsa David till tandlækaren och Alfons till spelningen samt packa før att åka till Norge. Jag kom till Østersunds C med 3 minuters marginal, och då var det skønt att få sitta på tåget i lugn och ro. Jag roade mig før øvrigt med att rætta tentor. Jag trodde att jag kanske hade gjort før lætta frågor, men det hade jag uppenbarligen inte!
Igår var jag i Steinkjer och undervisade på GRUFF-kursen. Det gick tydligen bra, før jag fick berøm av flera nær dagen var slut. Sånt kænns så oerhørt skønt!! Sen åkte jag med några av kursdeltagarna upp till Namsos, dær jag ær idag. Sist jag var i Namsos åt jag en osannolikt læcker citronbrule som dessert på Tinos restaurang. Det återupprepade jag igår, och mina smakløkar ær fortfarande lyckliga!
Jag kan gå!
...och vi hade tur med vädret, dessutom!
Göteborgsvarvet i lördags, 21 km, joggade vi oss runt i maklig takt, Anders och jag. Många hade mer bråttom än vi, men vi hann titta på de olika banden som spelade längs banan, vinka till publiken, titta på utsikten etc. De sista kilometrarna var tunga, men det gick det med - då var det ju inte så långt kvar!
Vår kära Tarja coachade med den äran. Hon eskorterade oss till startplatsen och mötte sedan upp vid målet med våra överdragskläder, så att vi slapp bli kalla. Därefter blev vi skjutsade till Utby och därstädes förplägade sedan vi duschat. Att gå nerför trappor var ingen höjdare den kvällen, och natten var plågsam för mig när knäna värkte intensivt, men redan igår gick allt bättre. Visst var det lite obekvämt att kliva i och ur bilen under hemresan, men det gick. Och idag är jag i stort sett som vanligt - fast jag har fått medalj, förstås!
Att stanna och äta och så längs rikets vägar kan vara ett lotteri. Vi hade tur den här gången. På nervägen stannade vi vid Svegs Konditori för att fika. Då visade det sig att de även serverar mer matiga saker där, som pasta till exempel. Och just pasta var rätt lämpligt för oss att peta i oss inför loppet. Att äta på ett konditori har dessutom den fördelen att man kan få god efterrätt! När vi några timmar senare skulle stanna och fika någonstans blev det lite värre. E45 går inte förbi så många trevliga fik, inte just längs den sträckan i alla fall. Till slut svängde vi in i Vålberg. lite mer på vinst och förlust, men där hittade vi minsann ett litet café där vi kunde få goda smörgåsar, vilket kändes väldigt rätt just då.
På hemvägen gick det nästan ännu bättre: då fikade vi först i "Gula Huset" i Brålanda. Det är ett fik som ligger alldeles precis efter vägen. Rekommenderas! Vi åt våfflor och varsin kaka, men det fanns mycket annat smaskens också. I Mora var det dags för mat. Då hittade vi å ena sidan en "Ristorante" med pizza, pasta... ja, du vet, allt det där, och å andra sidan Restaurang MålkullAnnas. Vi valde den senare - och blev mycket belåtna med vad vi fick! Ett antal mil tidigare hade jag beskrivit det jag önskade som middag den dagen: fisksoppa med nybakt, fortfarande ljummet bröd till, och så en läcker bit kladdkaka till efterrätt. På MålkullAnnas hade de inte fisksoppa, men väl fiskgryta! Den tog jag. Och till kaffet fick vi som överraskning varsin bit brownie! Vi gillade den restaurangen!
Nu ska jag åka till Norge.
Göteborgsvarvet i lördags, 21 km, joggade vi oss runt i maklig takt, Anders och jag. Många hade mer bråttom än vi, men vi hann titta på de olika banden som spelade längs banan, vinka till publiken, titta på utsikten etc. De sista kilometrarna var tunga, men det gick det med - då var det ju inte så långt kvar!
Vår kära Tarja coachade med den äran. Hon eskorterade oss till startplatsen och mötte sedan upp vid målet med våra överdragskläder, så att vi slapp bli kalla. Därefter blev vi skjutsade till Utby och därstädes förplägade sedan vi duschat. Att gå nerför trappor var ingen höjdare den kvällen, och natten var plågsam för mig när knäna värkte intensivt, men redan igår gick allt bättre. Visst var det lite obekvämt att kliva i och ur bilen under hemresan, men det gick. Och idag är jag i stort sett som vanligt - fast jag har fått medalj, förstås!
Att stanna och äta och så längs rikets vägar kan vara ett lotteri. Vi hade tur den här gången. På nervägen stannade vi vid Svegs Konditori för att fika. Då visade det sig att de även serverar mer matiga saker där, som pasta till exempel. Och just pasta var rätt lämpligt för oss att peta i oss inför loppet. Att äta på ett konditori har dessutom den fördelen att man kan få god efterrätt! När vi några timmar senare skulle stanna och fika någonstans blev det lite värre. E45 går inte förbi så många trevliga fik, inte just längs den sträckan i alla fall. Till slut svängde vi in i Vålberg. lite mer på vinst och förlust, men där hittade vi minsann ett litet café där vi kunde få goda smörgåsar, vilket kändes väldigt rätt just då.
På hemvägen gick det nästan ännu bättre: då fikade vi först i "Gula Huset" i Brålanda. Det är ett fik som ligger alldeles precis efter vägen. Rekommenderas! Vi åt våfflor och varsin kaka, men det fanns mycket annat smaskens också. I Mora var det dags för mat. Då hittade vi å ena sidan en "Ristorante" med pizza, pasta... ja, du vet, allt det där, och å andra sidan Restaurang MålkullAnnas. Vi valde den senare - och blev mycket belåtna med vad vi fick! Ett antal mil tidigare hade jag beskrivit det jag önskade som middag den dagen: fisksoppa med nybakt, fortfarande ljummet bröd till, och så en läcker bit kladdkaka till efterrätt. På MålkullAnnas hade de inte fisksoppa, men väl fiskgryta! Den tog jag. Och till kaffet fick vi som överraskning varsin bit brownie! Vi gillade den restaurangen!
Nu ska jag åka till Norge.
Välbehag
Välbehag är onekligen en rätt vanlig känsla hos mig nuförtiden! Mmm.... Det kan nog ha att göra med att mina dagar börjar så mysigt:
Anders kliver upp svintidigt för att hinna med pendlarbussen söderut. Ofta noterar jag att han försvinner från sängen, och ibland hör jag lite halvvaket ljud utifrån lägenheten. Men jag går inte upp! Innan han sedan går till bussen rasslar han in i sovrummet och ger mig en puss här och där. Då kan jag möjligen öppna något öga, om jag orkar. Ännu en stunds halvdvala väntar tills reveljen går. Det är så skönt att få vakna i maklig takt!
Sen tar jag det i allmänhet lugnt med allt det där som hör morgonen till: duscha, äta frukost, läsa tidningen, dricka lite mer kaffe etc. Detta tar längre och längre tid! I Fåker tog det ganska precis enochenhalvtimma, men sedan jag flyttat till stan kan jag ju hålla på lite längre och ändå komma till jobbet i hyfsad tid. Det är livkvalitet!
Resten av dagarna är rätt OK också många gånger. Igår var vi ute och sprang en sista gång inför loppet på lördag. Det kändes skönt att inse att det inte bekommer oss över hövan att jogga nästan en mil i maklig takt. På hemvägen igår passade vi på att hämta upp paketet med den andra TV-dosan som Felia skulle skicka - trodde vi. Det visade sig vara ett paket böcker! Nåja, vi satte oss i soffan och läste istället mellan ruscherna ner till tvättstugan. Helt OK.
Anders kliver upp svintidigt för att hinna med pendlarbussen söderut. Ofta noterar jag att han försvinner från sängen, och ibland hör jag lite halvvaket ljud utifrån lägenheten. Men jag går inte upp! Innan han sedan går till bussen rasslar han in i sovrummet och ger mig en puss här och där. Då kan jag möjligen öppna något öga, om jag orkar. Ännu en stunds halvdvala väntar tills reveljen går. Det är så skönt att få vakna i maklig takt!
Sen tar jag det i allmänhet lugnt med allt det där som hör morgonen till: duscha, äta frukost, läsa tidningen, dricka lite mer kaffe etc. Detta tar längre och längre tid! I Fåker tog det ganska precis enochenhalvtimma, men sedan jag flyttat till stan kan jag ju hålla på lite längre och ändå komma till jobbet i hyfsad tid. Det är livkvalitet!
Resten av dagarna är rätt OK också många gånger. Igår var vi ute och sprang en sista gång inför loppet på lördag. Det kändes skönt att inse att det inte bekommer oss över hövan att jogga nästan en mil i maklig takt. På hemvägen igår passade vi på att hämta upp paketet med den andra TV-dosan som Felia skulle skicka - trodde vi. Det visade sig vara ett paket böcker! Nåja, vi satte oss i soffan och läste istället mellan ruscherna ner till tvättstugan. Helt OK.
Norska funderingar på svenska
Idag har jag skrivit på norska hela dagen. Det är riktigt kul. Det känns lite småfnissigt på något vis att byta ut ck mot kk, och så är det norska! Typ: Klicka blir klikka, snacka blir inte snakka, men väl snakke - för där träder knep nummer två in: byt ut a mot e på slutet, så blir det norska! Kul, kul! Men nu har jag nog fått ihop tillräckligt många (mange) sidor för GRUFF-kursen i Steinkjer på tisdag. GRUFF=Grundläggande Forskningsförberedande Kurs. De är roliga i Norge, fast på svenska då!
För övrigt känns det bra att Emma och Fabian hittat en lägenhet att bo i i sommar. With a little help... Det är bra att ha kontakter. Barnens faster Irenes kompis skulle hyra ut dotterns lägenhet i andra hand över sommaren, och då var Irene snabb att tipsa Emma. Inte blev det sämre av att Emma känner såväl dottern som den aktuella mamman. Och vi blir nästan grannar! Samma gata i alla fall. Emma tyckte det var alldeles utmärkt att hon kan komma hem till mig och käka middag, men då bör det väl vara lika smidigt för mig att gå hem till henne och käka middag? Eller?!
Nu ska jag gå hem och äta gamla rester från igår. Anders kreerade något av kyl- och frysfynd medan jag satt i godan ro på Domus Café med Åsa och Tina. Jag var inte helt säker på middagsläget när jag sedan gick hem, så jag provianterade för soppa, men jag blev glatt överraskad av att det fräste i köket när jag klev in genom dörren. Sånt är härligt!
För övrigt känns det bra att Emma och Fabian hittat en lägenhet att bo i i sommar. With a little help... Det är bra att ha kontakter. Barnens faster Irenes kompis skulle hyra ut dotterns lägenhet i andra hand över sommaren, och då var Irene snabb att tipsa Emma. Inte blev det sämre av att Emma känner såväl dottern som den aktuella mamman. Och vi blir nästan grannar! Samma gata i alla fall. Emma tyckte det var alldeles utmärkt att hon kan komma hem till mig och käka middag, men då bör det väl vara lika smidigt för mig att gå hem till henne och käka middag? Eller?!
Nu ska jag gå hem och äta gamla rester från igår. Anders kreerade något av kyl- och frysfynd medan jag satt i godan ro på Domus Café med Åsa och Tina. Jag var inte helt säker på middagsläget när jag sedan gick hem, så jag provianterade för soppa, men jag blev glatt överraskad av att det fräste i köket när jag klev in genom dörren. Sånt är härligt!
6 dagar kvar
Eftersom det nu är MINDRE än en vecka kvar tills vi ska springa Göteborgsvarvet så ska vi nog träna idag. Igår hann vi inte. Då var jag på sydag i Näs. En något annorlunda sydag på det viset att jag lyckades dra igång larmet i kyrkan också av bara farten. Nu vet jag hur det låter utifrån, och jag vill inte höra hur det låter innifrån! Stackars Helen, som kom som en räddande ängel och larmade av, hade på sig hörselkåpor när hon gick in. Jag förstår varför! Efter den incidenten var det inte lika helmysigt som vanligt att spela orgel, men det blev det efter en stund. Nu får jag nog snart ta mig i kragen och kontakta Jenny för ny lektion. Hon fanns inte på plats när jag åkte dit för lektion för ett bra tag sen, och sen har det inte blivit av att jag hört av mig. Det är så mycket enklare när saker och ting bara funkar - som telefoner, t ex... Anders blev lurad av en Teliaförsäljare; när han beställde bredbands-TV skulle det av någon outgrundlig anledning vara fiffigt att beställa bredbandstelefoni också samtidigt. Jojo! För vår del innebar det att vi blev utan telefon! Telia kopplade raskt bort den gamla telefonanslutningen men har inte lyckats se till att bredbandsuppkopplingen funkar för telefonen. Jag tycker det är dålig stil! Och att koppla tillbaka som vi hade tidigare tills de fixade bredbandsjoxet går tydligen inte alls lika lätt som att koppla bort oss. Felia!!!
Nåja, igår hann vi ändå inte prata i telefon, för då var vi på teatern och såg Krister Henriksson gestalta Doktor Glas. Det var en höjdare! ALLT var bra; scenografi, ljussättning och framförallt lysande skådespeleri av KH. Anders och jag hade lite olika utgångspunkter eftersom jag läst boken men inte han, men det hade ingen betydelse för teaterupplevelsen kunde vi konstatera. Vi var lika lyriska båda två.
Nåja, igår hann vi ändå inte prata i telefon, för då var vi på teatern och såg Krister Henriksson gestalta Doktor Glas. Det var en höjdare! ALLT var bra; scenografi, ljussättning och framförallt lysande skådespeleri av KH. Anders och jag hade lite olika utgångspunkter eftersom jag läst boken men inte han, men det hade ingen betydelse för teaterupplevelsen kunde vi konstatera. Vi var lika lyriska båda två.
Fin bil
"Fin bil", sa den sympatiske besiktningsmannen sedan han cirklat runt och under Billy ett tag. Jag blev lite småstressad initialt när de skickade iväg mig för att fika för att sedan samlas 3-4 stycken runt min stackars bil. Men de skulle nog bara diskutera personalfesten eller något sådant, för Billy fick som sagt beröm. I och för sig står det i protokollet att han inte är godkänd, men det är för att han läcker lite olja. Det gör gamla bilar. Vi kan leva med det ett tag till - och jag är mycket glad för att vi kan ta min nybesiktade Billy och slipper åka Passat till Göteborg om två veckor!
När jag ändå var ute och for med bil tog jag en sväng till ställen där de möjligen kunde ha någon inte svindyr TV åt Hillevi. De som hon fick i julas passerade aldrig 24-timmarstestet, men nu har det blivit akut eftersom vi faktiskt har fått grejer och sladdar för att dra in bredbands-TV. Därmed är hennes gamla TV:s dagar räknade för den har ingen scartkontakt. Även när det gällde TV-inköp gick saker och ting min väg idag. Jag hittade en 19-tums TV med inbyggd DVD-spelare på ÖB. Det var inte så mycket att fundera på, tyckte jag, så jag köpte den. När jag sedan gjorde det man kanske bör göra innan man inhandlar kapitalvaror (kollar på andra ställen) blev jag desto gladare: På Expert kostar en exakt likadan TV 2000 kr mer!
Detta om mina och andras grejer. Nu ska jag försöka bestämma hur jag ska göra imorgon. Kl 10 ska jag vara på 3 olika ställen. Ligga kvar i sängen brukar vara ett väl så bra alternativ sådana dagar. Vid ett av de möten ska Eva S, som också ska dit, inleda alla sina inlägg med "Ulla och jag tycker...", så har jag täckt upp där, men sen är frågan om jag ska åka till Ånge för att prata enkät om psykosocial arbetsmiljö eller gå på lic-seminarium här på jobbet. I Ånge är det lunch OCH förmiddagsfika inbokat, men efter seminariet är det smörgåstårta. Alla dessa val vi ställs inför! Det är egentligen inte mödan värt. Jag har skrivit till Lena, som är ansvarig för mötet i Ånge, och bett henne gradera vikten av min närvaro på en 10-gradig skala, där 1=helt onödigt och 10=superviktigt; helt avgörande. Om hon svarar före halvtre kan det ge mig lite ledning - men jag tror faktiskt att jag kan klara mig undan den resan utan att världen går under.
När jag ändå var ute och for med bil tog jag en sväng till ställen där de möjligen kunde ha någon inte svindyr TV åt Hillevi. De som hon fick i julas passerade aldrig 24-timmarstestet, men nu har det blivit akut eftersom vi faktiskt har fått grejer och sladdar för att dra in bredbands-TV. Därmed är hennes gamla TV:s dagar räknade för den har ingen scartkontakt. Även när det gällde TV-inköp gick saker och ting min väg idag. Jag hittade en 19-tums TV med inbyggd DVD-spelare på ÖB. Det var inte så mycket att fundera på, tyckte jag, så jag köpte den. När jag sedan gjorde det man kanske bör göra innan man inhandlar kapitalvaror (kollar på andra ställen) blev jag desto gladare: På Expert kostar en exakt likadan TV 2000 kr mer!
Detta om mina och andras grejer. Nu ska jag försöka bestämma hur jag ska göra imorgon. Kl 10 ska jag vara på 3 olika ställen. Ligga kvar i sängen brukar vara ett väl så bra alternativ sådana dagar. Vid ett av de möten ska Eva S, som också ska dit, inleda alla sina inlägg med "Ulla och jag tycker...", så har jag täckt upp där, men sen är frågan om jag ska åka till Ånge för att prata enkät om psykosocial arbetsmiljö eller gå på lic-seminarium här på jobbet. I Ånge är det lunch OCH förmiddagsfika inbokat, men efter seminariet är det smörgåstårta. Alla dessa val vi ställs inför! Det är egentligen inte mödan värt. Jag har skrivit till Lena, som är ansvarig för mötet i Ånge, och bett henne gradera vikten av min närvaro på en 10-gradig skala, där 1=helt onödigt och 10=superviktigt; helt avgörande. Om hon svarar före halvtre kan det ge mig lite ledning - men jag tror faktiskt att jag kan klara mig undan den resan utan att världen går under.
Norska kloka ord
"Hvor du befinner deg, er ikke på langt nær så viktig som hvor du retter uppmerksomheten mens du er der!"
I rummet som jag lånat idag står detta citat på datorskærmen. Visst ær det klokt?!
Nu ska jag fokusera på att jag ær i Levanger och att tåget går snart.
I rummet som jag lånat idag står detta citat på datorskærmen. Visst ær det klokt?!
Nu ska jag fokusera på att jag ær i Levanger och att tåget går snart.
Grått men inte så dystert i Levanger
Jag væntar på gudomlig inspiration. Om två veckor ska jag undervisa på den s k GRUFF-kursen hær i Nord-Trøndelag. GRUFF står før Grundlæggande Forskningsførberedande kurs, och jag ska ansvara før två kursdagar under våren, den førsta om två veckor. Det kænns trøgt att komma igång! Det strider mot min natur att idka planering så långt i førvæg. Och så ær det snart lunch också, med Norgemått mætt. Hær spisar man sin matpakke redan vid 11-snåret.
Eftersom det var 1 maj igår blev det enbart resdag, och jag kunde också ta eftermiddagståget. Nær jag hade bytt tåg i Hell hamnade jag vid ett uttag och kunde førtøja min lilla PC, som annars hade hunnit ladda ur sen jag anvænde den sist. Sen var jag så intensivt upptagen med att køra "Eddelkoppkabal" (Spindeln på svenska) att jag høll på att missa min hållplats! Sjukhuset har en egen lite perrong, næmligen. Att kalla den før station skulle vara alltfør pretensiøst. Liksom en bættre busshållplats har den en liten væntkur, men inget mer. Jag hann av, med skorna halvknæppta och jackan øver armen. Hade jag missat hade det inte varit någon større katastrof heller. Det tar c:a 5 minuter att gå mellan jærnvægsstaionen och sykehuset!
Eftersom det var 1 maj igår blev det enbart resdag, och jag kunde också ta eftermiddagståget. Nær jag hade bytt tåg i Hell hamnade jag vid ett uttag och kunde førtøja min lilla PC, som annars hade hunnit ladda ur sen jag anvænde den sist. Sen var jag så intensivt upptagen med att køra "Eddelkoppkabal" (Spindeln på svenska) att jag høll på att missa min hållplats! Sjukhuset har en egen lite perrong, næmligen. Att kalla den før station skulle vara alltfør pretensiøst. Liksom en bættre busshållplats har den en liten væntkur, men inget mer. Jag hann av, med skorna halvknæppta och jackan øver armen. Hade jag missat hade det inte varit någon større katastrof heller. Det tar c:a 5 minuter att gå mellan jærnvægsstaionen och sykehuset!
Tjuvlyssnat m m
Det är lite kul att se världen utifrån bloggperspektiv: vilka av mina iakttagelse kan vara av intresse även för andra?
I förrgår hade jag ett heldagsmöte i Karlskrona. Det innebar att jag fick åka ner på tisdag kväll, bo två nätter på Hotell Conrad i den pyttelilla staden vid östkusten samt äta middag på Sjöofficersmässen, där inte minst damtoaletten var en upplevelse i sig. MEN, det som jag vill vidareförmedla till dig är det jag tjuvlyssnande åhörde på bussen.
Inte helt förvånande var det ett flertal militärer på flygbussen när jag anträdde min hemresa igår morse. Fyra av dessa hade ogenerat brett ut sig på de två främsta raderna, en på varje säte, och eftersom de var utspridda var det knappas möjligt att undgå att höra deras konversation. En av de fyra föreföll vara den högst rankade. Han var också något äldre än de övriga, kanske sisådär trettiosexochetthalvt år eller så. Han kom med följande intressanta reflektion appropå brandmansyrket: "Det måste vara ett ganska meningslöst jobb, när man i stort sett bara ska finnas till hands och vänta på att det kanske börjar brinna någonstans."
Samme officer hade tidigare under samtalet tagit upp frågan om var de skulle äta lunch när de kom till Stockholm. En annan i sällskapet föreslog Kungshallarna, eftersom man kan äta lite av varje där, varpå han fick frågan av den man vi nu börjat känna lite grann: "Är du en såndär sushi-kille?". Själv ville vår lite halvbekante helst äta på ett steakhouse nära centralen. Det är så härligt när folk bekräftar mina fördomar!
Nu ska jag ägna energi åt att ha en lång och skön helg! Anders och jag har redan hunnit ha lite fredagstrevligt med gemensam lunch på Pera, eftersom han jobbade hemma idag. Nu fortsätter vi med resten av helgen
I förrgår hade jag ett heldagsmöte i Karlskrona. Det innebar att jag fick åka ner på tisdag kväll, bo två nätter på Hotell Conrad i den pyttelilla staden vid östkusten samt äta middag på Sjöofficersmässen, där inte minst damtoaletten var en upplevelse i sig. MEN, det som jag vill vidareförmedla till dig är det jag tjuvlyssnande åhörde på bussen.
Inte helt förvånande var det ett flertal militärer på flygbussen när jag anträdde min hemresa igår morse. Fyra av dessa hade ogenerat brett ut sig på de två främsta raderna, en på varje säte, och eftersom de var utspridda var det knappas möjligt att undgå att höra deras konversation. En av de fyra föreföll vara den högst rankade. Han var också något äldre än de övriga, kanske sisådär trettiosexochetthalvt år eller så. Han kom med följande intressanta reflektion appropå brandmansyrket: "Det måste vara ett ganska meningslöst jobb, när man i stort sett bara ska finnas till hands och vänta på att det kanske börjar brinna någonstans."
Samme officer hade tidigare under samtalet tagit upp frågan om var de skulle äta lunch när de kom till Stockholm. En annan i sällskapet föreslog Kungshallarna, eftersom man kan äta lite av varje där, varpå han fick frågan av den man vi nu börjat känna lite grann: "Är du en såndär sushi-kille?". Själv ville vår lite halvbekante helst äta på ett steakhouse nära centralen. Det är så härligt när folk bekräftar mina fördomar!
Nu ska jag ägna energi åt att ha en lång och skön helg! Anders och jag har redan hunnit ha lite fredagstrevligt med gemensam lunch på Pera, eftersom han jobbade hemma idag. Nu fortsätter vi med resten av helgen
Om att se sig om i världen
Ikväll ska jag resa till Karlskrona, minsann! Jag håller just på och skriver ut en massa papper, så att jag har något att packa ner eftersom jag ändå måste checka in min väska så att jag kan få med mig linsvätska och tandkräm.
Hela dagen har jag föreläst och labhandlett. Det började lite bistert när mitt passerkort bestämde sig för att strejka. Som tur var skulle jag vara i samma hus som vaktmästeriet, så det var ganska snart fixat. Och DESSUTOM var jag ute i god tid, trots att jag skulle börja så snortidigt som 8.15. Sen var det lite annat småstrul med detaljer i lokalen; lampor som ofunkade etc. Bäst som jag höll på att irra omkring och försöka få någon slags koll på tillvaron väste Yvonne, som är kursansvarig: "Ulla! Översta knappen på blusen har gått upp." Just den här blusen var sista knappen en kritisk sådan eftersom urringningen är sedesam men djup. Yvonne trodde nog att ingen hörde hennes lilla inpass - men studenterna skrockade förtjust. Det bjuder vi på!
Nu ska jag hem och höra hur Alfons hade det på sin dag på Bergs Gymnasieskola. Han fick snabbprao för att få vara med om en temadag om hur man gör datorspel. Hans snälla fröken godkände i efterhand och hade helst velat få vara med hon också!
Intressanta saker
När jag gick ner mot staden på lunchen såg jag en kvinna stå och gestikulera i ett vindskyddat prång mellan två byggnader. Det såg lite märkligt ut. När jag kom lite närmare såg jag att hon inte gjorde vilka gester som helst utan snarare talade teckenspråk! Kanske med någon som stod skymd av byggnaden till vänster? Nä, hon pratade i mobiltelefon! Häftigt!
En annan intressant sak som jag funderat lite kring på sistone föranleddes av det svar jag fick på ett imäjl som jag skickade till en kollega för 2-3 veckor sedan. Mitt brev gällde en student som håller på och skriver en uppsats. Kollegan är hennes handledare, och de båda hör hemma på en annan institution än min egen. Denna student hade kontaktat mig eftersom handledaren uppmanat henne att be en statistiker titta på den enkät hon skulle skicka ut. Eftersom jag är statistiker passade det givetvis bra att hon kontaktade mig. För övrigt är denna student en gammal bekant, så visst kunde jag hjälpa henne.
På universitetet styrs vårt arbete av ganska specifik planering. För att genomföra en kurs får vi si och så många arbetstimmar, för att handleda en uppsats utgår också ett schablonmässigt antal timmar. I slutändan summeras alla timmar vi blivit ålagda (och genomfört) och på så vis konstateras huruvida vi kommer upp i den tjänstgöringsgrad vi ska eller ej. Om jag då går in och gör endel av handledningsarbetet för en specifik uppsats bör jag således få del av handledningstimmarna för just den uppsatsen - eller hur? Visst låter det rimligt? Oftast fungerar det just på det viset, så jag skrev till kollegan och föreslog en juste delning av timmarna.
Jag fick inget svar.
Ryktesvis fick jag höra av studenten ifråga att handledaren tyckte det var helt otänkbart, för hon kunde minsann fixa den nödvändiga handledningen själv (trots att hon tidigare uppmanat studenten att söka proffesionell hjälp). Däremot hade den mycket aktiva och duktiga studenten talat med kursansvarig som lovade mig rimlig timersättning, så allt var någotsånär frid och fröjd. Studenten fick hjälp, jag fick betalt - och dessutom en fin bukett av studenten!
Men så häromdagen, närmare bestämt nån gång den senaste helgen, hade den aktuella handledaren skrivit ett imäjl till mig. Det var till och med märkt "Brådskande".
Först beklagade hon att hon inte hade svarat. Hon tyckte att det inte hade varit så nödvändigt eftersom min insats enbart skulle handla om "rådgivning". Jojo! Om jag skulle rådgiva alla studenter som skriver uppsats inom samtliga institutioner så skulle jag få jobba gratis inte bara mycket, utan väldigt mycket.
Sen följde anledningen till att hon svarade (efter flera veckor): hon behövde min hjälp! Senast onsdag, alltså idag, ville hon ha hjälp med en beräkning för en forskningsansökan. Hon utgick nog från att även det uppdraget handlade om "rådgivning" så att jag inte heller den här gången var värd någon ersättning.
Jag har inte svarat på hennes brev.
Sensmoral skulle kunna vara att tjänster och gentjänster lönar sig och svinhugg går igen!
En annan intressant sak som jag funderat lite kring på sistone föranleddes av det svar jag fick på ett imäjl som jag skickade till en kollega för 2-3 veckor sedan. Mitt brev gällde en student som håller på och skriver en uppsats. Kollegan är hennes handledare, och de båda hör hemma på en annan institution än min egen. Denna student hade kontaktat mig eftersom handledaren uppmanat henne att be en statistiker titta på den enkät hon skulle skicka ut. Eftersom jag är statistiker passade det givetvis bra att hon kontaktade mig. För övrigt är denna student en gammal bekant, så visst kunde jag hjälpa henne.
På universitetet styrs vårt arbete av ganska specifik planering. För att genomföra en kurs får vi si och så många arbetstimmar, för att handleda en uppsats utgår också ett schablonmässigt antal timmar. I slutändan summeras alla timmar vi blivit ålagda (och genomfört) och på så vis konstateras huruvida vi kommer upp i den tjänstgöringsgrad vi ska eller ej. Om jag då går in och gör endel av handledningsarbetet för en specifik uppsats bör jag således få del av handledningstimmarna för just den uppsatsen - eller hur? Visst låter det rimligt? Oftast fungerar det just på det viset, så jag skrev till kollegan och föreslog en juste delning av timmarna.
Jag fick inget svar.
Ryktesvis fick jag höra av studenten ifråga att handledaren tyckte det var helt otänkbart, för hon kunde minsann fixa den nödvändiga handledningen själv (trots att hon tidigare uppmanat studenten att söka proffesionell hjälp). Däremot hade den mycket aktiva och duktiga studenten talat med kursansvarig som lovade mig rimlig timersättning, så allt var någotsånär frid och fröjd. Studenten fick hjälp, jag fick betalt - och dessutom en fin bukett av studenten!
Men så häromdagen, närmare bestämt nån gång den senaste helgen, hade den aktuella handledaren skrivit ett imäjl till mig. Det var till och med märkt "Brådskande".
Först beklagade hon att hon inte hade svarat. Hon tyckte att det inte hade varit så nödvändigt eftersom min insats enbart skulle handla om "rådgivning". Jojo! Om jag skulle rådgiva alla studenter som skriver uppsats inom samtliga institutioner så skulle jag få jobba gratis inte bara mycket, utan väldigt mycket.
Sen följde anledningen till att hon svarade (efter flera veckor): hon behövde min hjälp! Senast onsdag, alltså idag, ville hon ha hjälp med en beräkning för en forskningsansökan. Hon utgick nog från att även det uppdraget handlade om "rådgivning" så att jag inte heller den här gången var värd någon ersättning.
Jag har inte svarat på hennes brev.
Sensmoral skulle kunna vara att tjänster och gentjänster lönar sig och svinhugg går igen!
Inte påsklov
Jag har inte påsklov - men alla andra där hemma har det. Jag försöker att inte lägga in någon sorts värdering i det, som att jag inte skulle ha gjort mig förtjänt av lite ledighet t ex, för då känns det mycket jobbigare! Det var nog tungt att ställa klockan på 7, kliva upp och sedan upptäcka att bananerna var slut!
Det var andra morgonen utan bananer på kort tid.
Vart är världen på väg?
Den föregående var påskdagen, men den hade ändå sina poänger, för då hade vi sovit hemma hos Anders mamma i Hälsingland, så bananbristen där hade jag överseende med. Och det var faktiskt lite, lite banan med på bordet - och så en himla massa annat. Allting var inte fil, så fil och banan kunde jag inte få, men man får väl ta seden dit man kommer!
I Hälsingland äter de stekt potatis, ostkaka, saffranspudding, skinka, kalvsylta, sill och pank till frukost. Jag vet, för jag har varit där! Sen samlas de också flera generationer och umgås över frukosten. Det gäller att ta ett djupt andetag och försöka falla in i gemenskapen. För min del skedde det med visst besvär eftersom jag hade astmaanfall hela natten och mer yrade än sov. Men det fick ju gå ändå. Andas kan jag göra vid andra tillfällen.
Dagen innan hade jag träffat nästan alla Anders syskon, vilket inte vill säga lite, eftersom han har ett halvt dussin systrar och två bröder. För att underlätta det hela något ser bröderna nästan exakt likadana ut - de ser inte ut som Anders, så jag riskerade inte att ta fel. De spelar inte gitarr och sjunger heller, men det gjorde vi mellan varmrätt och dessert.
Nu ska jag göra en tenta, tror jag.
Drivkrafter och sånt
Idag fick vi celebert besök av vår nya prefekt, d v s chefen för institutionen.
Han var duktig på att prata långsamt, tydligt och eftertänksamt.
Det sägs att han är bra på att delegera.
Jag känner mig lite fundersam på vilken roll han kommer att ha, men definitivt imponerad av att han brinner för Mittuniversitetet. Jag vill också känna glöd och engagemang för mitt arbete, kanske till och med min arbetsgivare. Men i gengäld vill jag ha någon form av uppskattning och erkännande. Kanske den nye prefekten känner att han har fått det. Själv är jag mest bara trött på den här organisationen, men konstigt nog ändå lite lätt förväntansfull på vad den skulle kunna betyda.
Eftermiddagens möte med en av doktoranderna nere på "Vård" var ett sånt tillfälle som gav mig lite skjuts ändå - inte minst eftersom det smickrade mitt ego när jag fick delta i ett sammanhang där mina kunskaper uppskattas.
Gårdagens föreläsning i Sundsvall med positiva och engagerande (och avslutningsvis applåderande) studenter var ett annat. I sådana lägen har jag ett kul jobb!
Men alla dessa avdelnings- och institutionsmöten, där jag bara får höra en massa snack om de två stora ämnena på avdelningen, och deras eviga tuppfäktande, gör mig så less! Idag fick vi i alla fall lite påskgodis att tugga på, men bortsett från det var det ännu några bortkastade timmar.
Han var duktig på att prata långsamt, tydligt och eftertänksamt.
Det sägs att han är bra på att delegera.
Jag känner mig lite fundersam på vilken roll han kommer att ha, men definitivt imponerad av att han brinner för Mittuniversitetet. Jag vill också känna glöd och engagemang för mitt arbete, kanske till och med min arbetsgivare. Men i gengäld vill jag ha någon form av uppskattning och erkännande. Kanske den nye prefekten känner att han har fått det. Själv är jag mest bara trött på den här organisationen, men konstigt nog ändå lite lätt förväntansfull på vad den skulle kunna betyda.
Eftermiddagens möte med en av doktoranderna nere på "Vård" var ett sånt tillfälle som gav mig lite skjuts ändå - inte minst eftersom det smickrade mitt ego när jag fick delta i ett sammanhang där mina kunskaper uppskattas.
Gårdagens föreläsning i Sundsvall med positiva och engagerande (och avslutningsvis applåderande) studenter var ett annat. I sådana lägen har jag ett kul jobb!
Men alla dessa avdelnings- och institutionsmöten, där jag bara får höra en massa snack om de två stora ämnena på avdelningen, och deras eviga tuppfäktande, gör mig så less! Idag fick vi i alla fall lite påskgodis att tugga på, men bortsett från det var det ännu några bortkastade timmar.