ulna

Ikväll har vi en reservcello i hallen. Anders blev något förvånad när han klev upp efter att  ha slumrat till och hittade nyss nämnda instrument. I och för sig kände han nog igen fodralet eftersom denna cello besökt oss tidigare, men det är inte helt vanligt att den bara dyker upp sådär utan vidare.

Äntligen har vi kommit hem efter våra utlandsresor - Anders från Indien och jag från Norge. Typiskt nog var jag i Norge när han äntligen kom hem, men desto mysigare när jag väl kom hem också.

Igår hade jag en intressant dag. Bland annat dansade jag offentligt - på Antik och Beg i Brunflo. Det är inte helt enkelt att dansa orientalisk dans i vinterskor på betonggolv - men det går. Och i onsdags kväll var jag farlig. Jag höll på att skrämma en äldre man. Nej, jag skrämde honom! Där kom jag gående, helt fredlig, och så kom denne man ut genom en dörr och tittade förskrämt på mig, sedan han av ren skrämsel lättat från backen och landat igen. Jag skyndade mig att förklara att jag ÄR snäll - men jag är inte helt säker på att han trodde mig, för han skyndade sig in genom nästa dörr.

Två dagar i rad har jag blivit smått irriterad på mina söner som klivit upp i tid för att gå till skolan och gått in i badrummet. Igår var det David som låste in sig för att duscha vid halvåttatiden - när jag just skulle gå in för att borsta tänderna för att sedan åka till tandläkaren. Imorse var det Alfons som var onödigt morgontidig och intog duschen vid 7-tiden, just när jag hade tänkt göra det. Men sånt kan jag leva med, egentligen är det ett helt önskvärt beteende. 

Att Hillevi kommer in i köket när jag äter frukost och bara vill få vakna i lugn och ro och läsa tidningen kan jag stå ut med. Jag kan till och med acceptera att hon sitter vid samma bord som jag, även om hon inte äter och egentligen inte behöver sitta där då. Men när hon sitter och kommenterar HUR jag äter känns det på det hela taget inte helt fel att hon oftast bor i ett annat land.

Imorse var det hålligång hemma hos oss redan vid 7-tiden. Hillevi hade inte mycket mer än hunnit komma hem med taxi från järnvägsstationen när det ringde på dörren. Utanför stod Fabian, som hade kommit till stan med samma tåg som Hillevi men gått upp till Skolgatan. Kul, kul! Och när sedan David inte gick till skolan, Emma vaknade och Alfons kom hem med några kompisar så var det fullt hus, fast det senare skedde inte vid sju utan något senare. Men ändå!

För min del hade det gärna fått vara en någon mindre händelserik morgon för jag var lite trött efter gårdagens konstklubbsårsmöte. Årets årsmötestalare var Anna Erlandsson från Rödön, som vann en Guldbagge häromåret med sin animerade kortfilm "Glenn The Great Runner". Hon berättade både om den och sina andra filmer, och sen fick vi se dem. Och senare på kvällen vann jag en DVD med just hennes kortfilmer! Kul!

När jag kommer hem ska jag kanske städa i hallen. Det behövs!

Igår kväll blev jag medlurad på ett föräldramöte! Åsas dotter går i samma klass som David, och där var det föräldramötesdags igår kväll. Jag visste om det, men försökte aktivt förtränga det, men när Åsa sms:ade och frågade om jag tänkte gå var det lite svårt att låtsas som om det regnade (när det snarare snöade, dessutom).

Jag tyckte i och för sig jag hade goda skäl att inte gå: Föräldrar till barn som strular i skolan går inte på föräldramöten, för de som är där har välartade och skötsamma barn, och en poäng med föräldramötena är att man ska sitta och sucka över skolkare och vandaler och med en trött suck konstatera att nä, det där får skolan försöka lösa på annat vis eftersom såna föräldrar inte är med på föräldramöten. ...ja, du förstår?!

Men tyckte Åsa att det var ett fullgott skäl för mig att inte gå på föräldramötet?

Nääää!

Nu är hon en i huvudsak vänlig människa ändå, så hon föreslog att vi skulle komma sent och gå tidigt, och dessutom bjöd hon hem mig på middag inför mötet, så jag gick dit som gisslan - och kom därifrån som en bättre människa. Hehe!

Nåja, det var faktiskt helt OK. Vi fick börja med att massera varandra och sen fick vi frukt, så vi blev väl bemötta. I slutet började alla curlingmammor med färgat hår prata om hur VI ska samla in pengar för att våra ungar ska åka på supresa till Göteborg i slutet av 9:an. Eh... Jag tyckte det skulle vara bättre om ungarna samlade in pengar för en trevlig resa för oss - mer välförtjänt dessutom - men sånt finns inte i curlingmammornas värld. Jag är inte helt säker på att de har humor heller. Jag hade i alla fall en själsfrände bakom ryggen. Vi kom fram till att ungarna kan åka till Bollnäs medan vi åker till Kreta. Det känns som en bra plan!

Gårdagen, måndagen, är inte en dag som jag skulle vilja se som en bild av mitt liv. Den började illa med telefontrakasserier - jag blir så trött på mina barns far som förbehåller sig rätten att strunta i kontinuerlig kontakt med barnens skolor och sedan har mage (minst sagt!) att ringa och skälla på mig med argumentet att jag inte bryr mig. Nåja, det slutade som det alltid gör, med att jag slängde på luren, men det suger energi, och det är så knäppt. Jag är övertygad om att till och med han vet vad som händer när han ringer mig och häver ur sig sina haranger. Han kanske behöver det för att få tycka synd om sig eller så, men jag vill inte vara med i det spelet! Nästa gång ska jag testa att vara helt tyst. Det lär leda till ungefär samma grad av dialog som mina försök att bemöta idiotierna han häver ur sig, men kanske jag slipper känna mig så matt över hur hopplöst det är att försöka prata med någon som inte lyssnar.

Som tur var slutade dagen bättre: jag åt middag med Emma och David, och hade även visst umgänge med dem under kvällen. David kommunicerade på 15-åringsvis genom att slå mig på benet upprepade gånger. Även det är en form av kommunikation som jag har lite svårt att förstå. Dessutom övade jag elbas, och det är kul, minst sagt! Jag försöker få ryggmärgen att ta in basklavsnoter, och det går bättre och bättre.

Nu är det tisdag, det är mulet, och det snöar.

Det känns lite bitterljuvt att vara alldeles ensam. Tur att man får komma in på bio som ensam t ex. När ljuset väl är släckt är upplevelsen om inte helt, så nästan detsamma. Titta på fransk film är alltid trevligt. "Priceless" var en ganska söt bagatell. När jag gick hem hade det snöat, så bitvis fick jag gå på dittills helt orörda trottoarer. Sånt känns bra!

På trottoaren mitt emot rådhuset var det folksamling även ikväll, trots att det inte var något ljusspel, kunde jag konstatera. När jag kom hem läste jag på ÖP:s hemsida att en äldre dam hade blivit påkörd på övergångstället 19.53, dvs strax innan jag kom förbi. Men vad gjorde de som fortfarande stod där? Väntade det på att ännu en dam skulle bli överkörd?

Det är ett tvivelaktigt nöje att ställa klockan på ringning på fredag kväll, men när det vankas sydag i Näs på lördagen är det värt det.

Till idag ställde jag ingen klocka, och för att slippa bli störd av telefonen nattetid petade jag av telefonen innan jag gick och la mig, så idag var det sovmorgon, och sen lång och skön förmiddag i sängen med frukostbricka, DN och P2. Det var bara en liten detalj som fattades, annars var det helt perfekt! Lite sällskap fick jag i alla fall. Igår kväll kom Emma hem, och hon gjorde sig en frukostbricka och kom in och åt den inne hos mig. Det var mysigt. Sen tog hon bussen till Bjärme och jag gick till Åsa och åt 49 års- och 3-dagarstårta.

Ikväll ska jag gå på bio Regina och titta på en fransk komedi, starring Audrey Tatou. Det känns som en bra kvällssysselsättning.

Jag undrar just när jag var ensam hemma senast. Helt ensam, alltså. Ingen här när jag kom från jobbet, och ingen som kommer hem varken under kvällen eller under natten. Det är definitivt rätt längesen det hände! På det hela taget känns det rätt OK.

När jag kom hem ville jag kolla en sak i dagens tidning, men det gick inte, för jag hittade den inte. Även gårdagens tidning är spårlöst försvunnen, och detta känns mycket skumt! Det finns givetvis två misstänkta: en son eller en annan son - men VARFÖR har någon av dem fört bort två ÖP? Nåja, jag överlevde, även om jag brände några minuter på att irra runt och leta. Just när jag letade ringde för övrigt min mobil. "Anonym", stod det, och jag trodde nästan det var något miffo som ringt fel - men det var det inte, för det var min senaste älskare som ringde från Indien. Kul, kul! Med ens kändes han inte alls lika långt bort.

Mitt kvällsnöje ikväll blev en konsert i Gamla Kyrkan: Julia Kent spelade cello. Jag gick dit för att jag vet vem hon är. Jag har för övrigt hört henne spela live en gång tidigare, men då spelade hon med Anthony and the Johnsons. Den här gången var hon ensam tillsammans med en ekomaskin. Det var häftigt!

Och jag fick också ett Alla Hjärtans Dag-kort - av Alfons. Han hade gjort det själv. Texten lyder: "You are No 1, Mom". Tackar, tackar!

Vid niotiden på morgonen har jag sällan varit uppe i fem timmar redan, men idag är en sådan dag! Det känns inte som något jag vill ha som vana.

Stockholm totalt sett verkar vara en stor byggarbetsplats. Här rivs och byggs och grävs. Vem vet. Det kanske blir bättre? Själv ska jag leta mig mot Mekka, förlåt, SCB menar jag. Det är givetvis the place to be för en statistiker på Alla Hjärtans Dag.

Stockholm tor på en dag känns lite lätt som totalt vansinne, men visst funkar det.

Jag laddade inför resan med att gå på pysselkväll. Det är kul! Jag pysslade färdigt ett armband som jag började på före jul. Bortsett från att jag inte klarade av att knäppa på mig det med vänster hand så var jag nöjd med resultatet. Jag ska skaffa en kammarjungfru som kan sköta sådana detaljer!

Igår eftermiddag var David och jag på ännu ett möte angående hans skolgång. Eftersom hans far var med för två veckor sedan när vi bestämde tid för nytt möte tyckte vi inte att det var vår sak att påminna honom. Således kom han inte, och det var väl lika bra, för nu blev det ett ganska kort och konstruktivt möte. Framtiden verkar ljus och vacker.

01.20 inatt fyllde David 15 år, på minuten sådär. Jag väntade dock till niotiden imorse med att uppvakta med prickigkorvmacka, Oboy och paket. Undrar just om han blev gladast för kalsongerna med texten "SÖTNOS" i rosa eller den lilla leksaksskotern. Jag tyckte han skulle ta med skotern till skolan och visa, men han glömde den!

Eftersom jag legat däckad några dagar har jag inte hunnit se vad som hänt i stan:

Gatorna är plogade!

Och de är inte bara plogade, utan de är plogade oerhört bra.

Dessutom far det omkring vägskrapor lite här och var trots att det inte snöat idag åtminstone.

Jag trodde inte mina ögon när jag svängde ut från gårdsplan på den på sistone så smala Övre Hantverksgatan.

Det såg ut som ett salsgolv! Inte bara gatan var plogad, utan trottoarerna också.

Ojojojoj! Här händer det saker.

Lite synd att vi bara får ha det så här när det är Skidskytte-VM.

...och vem lurar dom? Tänk om någon vilsen tysk eller så får för sig att återvända till Östersund någon annan vinter. Då har det säkert hunnit slumma till igen, och då var allt fjäsk förgäves.

Nu ska jag woka en massa räkor. Det gäller att passa på när skaldjursallergikern är på andra sidan jordklotet.

Jag börjar nog vänja mig vid att ha feber. Ikväll känner jag mig något piggare - men har ändå nästan 38 grader! Det känns inte riktigt sunt.

Liksom igår har Alfons skött inköpen och nästan lagat mat därtill. Med förenade ansträngningar åstadkom vi "Flajd Lajs". Jag försökte lära honom att skiva purjolök utan att bli riktigt nöjd med utfallet. Men jag kan inte påstå att han inte försökte!

Äntligen har jag tagit mig igenom boken av Sarah Waters, och jag är besviken! Mig gav den på intet vis samma känsla som jag får av Jeanette Wintersons böcker, inte alls. Hon hade ett lite udda sätt att berätta, på det viset att hon började 1947, sen var det 1944 ett tag för att slutligen bli 1941, då man fick veta hur mycket började. Men jag tyckte att det var mycket från 1947 som lämnades ofullbordat. Och för övrigt var det tämligen ordinär prosa.

Jag känner mig som dagen efter en bättre fest utan att ha varit på den. Ibland är livet lite orättvist!

Ifallomatt Anders skulle drista sig att återigen ringa från Indien vid någon udda tidpunkt la jag den bärbara telefonen vid sängen för natten. Det ångrade jag när den ringde vid fyratiden: "Är det Östersunds Taxi?" Folk som inte kan ringa TILL Taxi när de vill åka kan gå hem, och frysa, helst! Jag tror det kan vara idé att lägga av telefonluren åtminstone på lördagkvällar, för det här var inte första gången det hände. Den som slår vårt telefonnummer istället för 199000 borde ha gått hem för längesen! Nåja, jag har ju telefonnumret till den som gjorde det. Haha!

Mycket roligare än så känns det inte som det blir idag. Febern är fallande men kvar. Idag är jag dessutom aningen piggare så jag inser att jag har tråkigt men orkar inte göra så mycket åt det eftersom jag har fullt upp med att hålla huvudet upprätt. I ren desperation tackade jag ja till en ny prenumeration på tre nummer av tidningen Topp-Hälsa bara för att jag får en träningstischört också. Jag var så oändligt snäll mot killen som ringde och läste en lång harang innantill, lyssnade tyst och sa "ja" vid lämpliga tillfällen. Ackja! Om tidningarna inte är roligare än jag minns dem kan jag bränna dem rituellt på balkongen vid fullmåne.

Söndags-DN kom som den skulle idag i alla fall! Det var en bra sak.

Tidigt imorse, typ halvåtta, ringde telefonen ilsket i hallen. Jag noterade det men orkade inte kliva upp. Så småningom slutade det, för att börja igen!  Då hörde jag att Alfons kom ner och svarade, så jag kunde dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Så småningom vaknade jag till medvetande och släpade mig upp för att göra frukost, som jag med viss möda intog i sängen. Det var lite ensamt men ändå helt OK med ÖP som sällskap. Inte så mycket piggare tog jag mig så småningom in i badrummet och passade då på att kolla min temp - drygt 38 är mycket feber för mig som normalt är en kall typ. Inte konstigt att jag är snurrig!

Så småningom fick jag också veta vem som hade ringt i ottan: Anders, som hade kommit fram till India land. Nåja, det var väl i och för sig inte så dumt att få veta det.

Resten av dagen har jag mest bara vegeterat och sett fram emot kvällen: lite melodifestival och sedan somnar jag igen. Det känns som en bra plan!

Efter en lång arbetsdag gick jag till affären och shoppade middagsmat, men när jag kom hem kände jag hur slut jag var. Igår hade svårt att prata, idag är jag mer allmänt råförkyld. Den middag jag hade tänk mig var pasta med grön tonfisksås, men bara att skölja purjolöken kändes oöverstigligt, för att inte nämna att skiva den! Men Alfons fann på råd: han erbjöd sig raskt att gå och inhandla färdig pastasås, för koka pasta är han bra på - och vips skulle middagen kunna bli färdig medan ICA-kuriren och jag låg på soffan. Vad säger man? Underbart!

På något vis har jag ändå tagit mig igenom dagen. Det viktigaste gjorde jag nog på förmiddagen: då var jag på anställningsintervju på Folkhälsoinstitutet. Där slipper inte vem som helst in! Entrédörren är låst men låses upp med ett surrande ljud för de som befinns värdiga. Sådan var jag idag.

Den jag först mötte var en gammal student. Hade hon inte sagt det hade jag knappast kommit ihåg det eftersom det är nästan 20 år sedan. Den svåraste kurs hon gått, sa hon. Men fhi:s organisation kan hon i alla fall. Hennes uppgift var att beskriva själva organisationen för mig. Sen lämnade hon mig vidare till en gammal kollega samt en f d psykologidoktorand som jag var försökskanin hos härom året. En tredje person hade jag märkligt nog inte träffat tidigare. Men stället kryllar av gamla arbetskamratet. Jag hann se ytterligare två under mitt inte särskilt långa besök på institutet.

Det var lite skojigt att vara på intervju. De var onekligen mer kunniga än jag i när jag gjort olika saker - det är två månader sedan jag skrev ansökan, och då kollade jag upp allt, men sen dess har jag ju börjat spela elbas, så primärminnet rymmer inte så många årtal. Å andra sidan hade de fusklapp, det hade inte jag! Däremot hade jag av en slump ett ex av min doktorsavhandling i min guldväska. Den hivade jag upp vid lämpligt tillfälle.

Jobbet verkar riktigt bra. Får jag det får jag jobba i en analysgrupp som består av 5-6 personer med lite blandad kompetens. ...och vilka härliga lokaler! Det är skillnad på statliga undervisningslokaler och statliga institut, och jämförelsen utfaller inte till undervisningslokalernas fördel. Jag kan tänka mig ett byte! Återstår att se om det blir mitt val.

Efter orientalisk dansträning med hosta och ont i halsen var min ambition att laga mat låg. Tomatsoppa var det som jag längtade efter, helst Campbells på burk. På Coop i Lillänge har de oerhört mycket varor, men inte soppa på burk. Med risk för att drabbas av någon form av mineralbrist slog jag till på en färdig tomatsoppa med torkade tomater och marscapone förpackad i påse. Den var lite tam men helt OK - god i förhållande till arbetsinsatsen i alla fall.

Före lunch vinkade jag av Anders vid bussen, och nu får jag inte se honom på nästan tre veckor! Indien är långt bort. Dessutom verkar det som jag kommer att vara i Norge när han kommer hem... Nåja, vi hinner förhoppningsvis ses en hel del efter det.

Eftermiddagen fördrev jag bland annat tillsammans med Joel på Sinnenas Café. Han är suveränt bra både på webenkätprogrammering och hur pojkar kan tänka. Precis vad jag behövde idag!

På væg hem från Norge, snart, væntar jag på att få tillbaka min lilla dator från IT-avdelningen. Den fungerar fortfarande inte riktigt som den ska. Det lilla problemet med knappen på skalet som vi fixade før två veckor sen var inte tillræckligt. Igår kopplade jag upp mig från Namsos och fick øver nån mapp - så sen skulle det funka. Men gjorde det det? Nææææ!!!!! Idag ær jag i Levanger på væg tillbaka och kunde traska ivæg till kundmottagningen och då konstaterade de lite førstrøtt att, hoppsan, det var visst någon mapp de glømt att kopiera øver till mig. Det ær nog tur att de inte ær lækare i alla fall!

Namsos ær allt lite favoritstælle før min del. Før att komma dit får jag åka buss ett par timmar från Levanger - men det ær det vært. Namsos ær en liten pittoresk stad som klamrar sig fast vid den norska kusten. Till sommaren måste jag nog ta bilen dit och utforska området lite mer. Igår eftermiddag var jag och simmade i den hæftiga simhallen inne i fjællet igen, och på det tænkte jag mig en god middag på Tinos. Den blev något størd av att jag fick lov att telefoncoacha en olycklig son och, æn værre, prata med den som var upphov till olyckan, vilken var en næra slækting till sonen. Det finns givetvis grænser før vad jag tolerera. Nær någon skriker och svær åt mig i telefonen førbehåller jag mig rætten att koppla ner.

Helgen var upplevelserik! Kerstins pensionærsmiddag i all æra, men det hær var nog det hæftigaste:

På promoveringsmiddagen i Uppsala førra helgen hamnade vi med en ung doktor i teknik, hennes man och hennes førældrar vid kaffet. Jag pratade mest med hennes man, Mattias, som jobbar på ett føretag før nætpoker. Han høll på med analys av spelmønster m m och blev smått lycklig av att få dela bord med en statistiker. Bara en sån sak!

Bland gæsterna i Tællberg fanns en person som knappt kænde någon annan i sællskapet, och hon hade inte heller træffat Kerstin tidigare. Dæremot hade hennes man gjort det, eftersom han ær någon slags pedagogisk konsult. Sjælv skøter hon firman hemifrån med telefonkontakter, administration etc. Vi kom i samspråk och vid minglet føre middagen råkade jag næmna att Eva och jag hade med oss exakt likadana bøcker som lektyr før helgen: Nattvakten av Sarah Waters. Før min del hade jag fått tipset i bistrovagnen på væg till promoveringen i Uppsala, vilket jag tyckte var en lustig detalj, så jag næmnde det. Maj stirrade på mig: "Promoverades du i Uppsala førra helgen?" Ja... Det gjorde jag ju - och hon var dær! Och den hon var dær før att titta på var sonhustrun, och sonen ær... Ja, just det: Mattias!

Værlden ær liten!

Inget nytt under solen - jag ligger bara aningen efter Hillevi, eller kanske före?

Den nya kompisen först: Det visade sig igår att en av Davids evil friends mamma (är du med?) är en kollega till mig. En hittills okänd kollega, på en helt annan institution, men ändå! Idag har vi träffats och jämfört våra ohängda söner och kunde glädjas åt att få träffa någon som förstår. Underbart! Jag fick dessutom en namnlista med namn till ytterligare föräldrar som kan vara bra att kunna kontakta. När nöden är som störst...

Ja, och så Body Pump: Redan i höstas testade jag Fristilen ett par gånger, och nu äntligen har jag slagit till med ett medlemskap. Så här premiärdagen satsade jag på ett Body Pump-pass. Imorgon får jag sitta på en buss i 5 timmar och lida, men det ska jag väl klara av?! Det blir helt i Tällberg, nämligen. Anledningen är att Kerstin, som var barnflicka åt mig och min syster när vi var väldigt små, just har gått i pension, och det vill hon fira tillsammans med ett antal personer som hon haft att göra med under sitt yrkesliv. Eva och jag är nog de enda avnämarna, i övrigt är det nog mest kollegor.

Ikväll blir det myskväll med min senaste älskare, nästan den sista innan han far till Indien på torsdag, för när jag kommer hem från Dalarna ska jag åka till Norge. Ibland blir saker och ting inte helt vältajmade, men tids nog blir det mars.