ulna

Nej, jag tänker inte skriva om ett slags handelsplats. Det här inlägget handlar om sångare.

En sak som verkar vara genomgående i blandade körer är att basarna har två generella karaktärsdrag:

1) De måste ofta ta om sina stämmor mest
2) De är aldrig tysta, dvs när de inte sjunger så pratar dom, hela tiden.

Det kan till och med  vara så att 1) och 2) hänger ihop. Om basarna var med uppmärksamma så kanske de skulle klara av sina stämmor bättre också!

Fördelen med att sjunga i damkör är att där finns inga basar. Ibland saknar jag Oviksfjellorna!

Nej, jag vill inte prata om det!!!!!

Ikväll skulle vi på den sista föreställningen som ingår i vårt teaterabonnemang. Vibragera LÄT spännande. En dansföreställning som skulle ge något för alla sinnen. Gjorde den det? Nja, jag vill nog reservera mig. Anders somnade till 7 gånger påstår han vilket bara det är en bedrift under en föreställning som bara varade i trekvart (tackochlov!). Jag somnade nog bara en gång, tror jag. Fördelen var ändå att vi inte begrep så mycket ändå, så att vi somnade lite då och då gjorde varken från eller till för vår förståelse. David och jag var överens om att vi var mer nöjda med filmen om Pettson i söndags!

Tidigare under våren har vi grämt oss varje gång i pausen på teatern när vi köat för att få tag på fika medan de mer förutseende har slagit sig ner med det de förbeställt, så idag skulle vi vara bland de förutseende - och så var det ingen paus, och därmed inget fika! Inte konstigt att vi somnade!

Anders skriver låttexter och jag läser en bok om bokbörjanar. Tänk dig att skriva en hel bok om hur man ska inleda en skönlitterär text! Visst är det häftigt at det håller som koncept.

Dagen började bra. När jag klev ut i solskenet passerade en oerhört gullig röd bil, och när jag kom till jobbet hejdade sig en man på väg ut och höll upp dörren för mig så att jag slapp gräva fram min plupp för att ta mig in. Första gången jag var på Fhi kändes det som ett fort med alla låsta dörrar - men tillvänjningen gick snabbt. Nu för tiden känns det nästan normalt att behöva låsa upp dörrar lite då och då för att komma fram. Att ständigt ha med låspluppen är en vana helt enkelt. Nuförtiden använder vi dem dessutom för att få utskrifter. Det här är riktigt fiffigt: när vi skickar något till skrivare så hamnar dokumentet i någon slags digital skrivarkö, gemensam för hela institutet. Sen är det bara att gå till närmaste skrivare och vifta lite med pluppen framför en läsare, så skrivs dokumentet ut just där. Vad just den skrivaren heter behöver vi alltså inte veta.

Jag får vara med om mycket nytt på sen jag bytte jobb. Häromveckan hade jag utvecklingssamtal, idag var det lönesamtal. Båda samtalen hade jag med Marie, som är min närmsta chef. Jag förberedde mig genom att plocka åt mig ett äpple ur en av fruktkorgarna. Detta äpple fick Marie när vi skulle ha vårt samtal. Hon tackade och tog emot denna uppenbara muta.

Efter jobbet åkte vi till Torvalla och köpte en soffa, eller beställde åtminstone. Vi får den om sex veckor. Sex veckor är en lång tid, å andra sidan är det nog en rätt försumbar tid relativt sett. Men jag hade helst velat ha den idag!

Det känns kul att det är måndag imorgon. Jag har mycket kul att ta tag i på jobbet för jag fick skynda mig därifrån i fredags då jag ville hinna fixa en liten skattask åt Karin som disputerat på förmiddagen och hade fest på kvällen. Hon ville hellre ha pengar än presenter, så jag kom på att jag skulle sy en ask åt henne och lägga guldpengar i den. Det hann jag inte förrän just den dagen, men det var lika bra, för då kunde jag välja tyger som stämde med hennes klädsel under disputationen - och jag hann precis göra klart den sisådär tio minuter innan festen började...

Just nu känns mitt jobb helt perfekt! Jag har roliga arbetsuppgifter och underbara arbetskamrater. Idag tycker jag ännu mer om dem, för flera av dem kom igår när vi spelade. Det kändes väldigt bra.

Idag var det dags för vår spelning på Tuttis Konfetti. Det hade vi sett fram emot ända sen förra lördagen när vi var där och bokade in oss för spelning. För att jag skulle vakna till och inte vara småseg efter disputationsfesten jag var på igår fick jag köra dit och backa ner genom den trånga gången som leder till gården där Tuttis ligger. Det funkade.

Det är mödan värt att släpa grejer och rigga, för det är så kul att spela. På Tuttis blev vi också väldigt väl mottagna och kände oss uppskattade. Nu har vi så många låtar på repertoaren att vi kunde spela enochenhalv timma utan uppehåll och inte ta om någon. Och då hade vi ändå några låtar kvar som vi inte tog! Efter en paus då vi njöt av lunchbuffén spelade vi ett tag till och då gick det riktigt bra. Då var vi igång ordentligt.

Det kan nog bli fler spelningar där. Akustiken i lokalen är härlig, och det är skön stämning. Lite extra kul var det att flera av mina vänner kom och lyssnade. Totalt 18 stycken om man räknar in medföljande barn etc. En av Anders elever jobbade i köket. Han fick räkna henne.

När vi kom hem var jag så trött att det bara snurrade! Nu har vi tagit en promenad och det vankas mat så jag har gott hopp om att återvinna mina krafter. Men visst känns det när det snurrar på med norgeresor, fester och spelningar. För att jag inte skulle sitta och somna till i väntan på middag ordnade Anders lite knalleffekter genom att dra sönder en glödlampa i armaturen i arbetsrummet.

När jag kom hem från Stockholm i fredags kväll ville Anders spela en ny låt för mig. Han hade börjat på den när jag var i Norge för två veckor sedan och gjort klart den i sin ensamhet i fredags: "Saknar dig en vanlig vardagskväll".

Att bli tillägnad en låt är väldigt speciellt. Den här är bland det finaste jag fått.

När jag kom hem ikväll fick jag en semla. Det tyckte jag också om. Dessutom fick jag pasta med räkor. Anders har bestämt att han ska sluta vara allergisk mot skaldjur!

Senaste fredag den 13:de var en kul dag för min del. Jag var för första gången i mitt liv på besök hos Socialstyrelsen. Minsann! Socialstyrelsen bor lite här och var, men jag hälsade på i 10-våningshuset på Kungsholmen tillsammans med min arbetskamrat Gunilla.

Redan när vi kom in i receptionen kände vi oss så smått som celebriteter. Gunilla presenterade sig och hälsade på tjejen i receptionen som sedan vände sig till mig och frågade om jag var Ulla Romild. Tänka sig! Jag var känd där. Vi fick våra namnbrickor som var förberedda och sedan kom vår kontakt ner för att möta oss och föra oss in i Socialstyrelsens djup.

Bortsett från det stora huset, och den gigantiska godisskålen på receptionsdisken, var jag nog allra mest imponerad av all konst på väggarna. Myndigheter har ofta konst på väggarna, men Socialstyrelsen har nog mest! Det hängde maffiga tavlor i svulstiga guldramar överallt nästan! Där var mycket porträtt, många gubbar, men även annat. Nästa gång jag kommer dit vill jag ha en halv dag, minst, bara för att titta på alla tavlor!

Eftersom vi är pliktmedvetna statstjänstemän utförde vi vårt uppdrag. Det tog hela eftermiddagen. Sen letade vi mat. Vi bestämde oss för att flanera mot Stockholms C och så äta när vi kom förbi någon trevlig restaurang. Ganska snart hittade vi en som verkade rätt OK. "Ingång genom baren" stod det, så vi gick längs fasaden tills vi kom till en öppen dörr. Den ledde in till en helt annan restaurang än den vi sett först! Vi gick in genom dörren och kom till vår förvåning in på en afrikansk restaurang. Det kändes som ett bra val att äta där, och det var det.

Igår när jag var på körövning berättade en av mina bekanta i kören att hon sett mig på Arlanda i fredags. Det kunde hon mycket väl ha gjort, eftersom jag var där både vid lunchtid och på kvällen - men hon var där på eftermiddagen! Troligtvis såg hon Eva som åkte till Milano då!

Ikväll har vi provspelat det vi tänkter spela för Bergs konstklubb imorgon. När vi i stort sett bara spelade alla låtarna rakt igenom tog det 25 minuter. Om vi sen lägger till c:a 2 minuters effektiv applådtid och ett par minuters prat så kommer det att ta lite drygt en halvtimma. Det blir alldeles lagom. Vår strategi imorgon är att prata så lite som möjligt så att vi hinner med 7 låtar på en halvtimma.

Vi spelade "Förför mig försiktigt" för Emma och Anton, och uppenbarligen funkade den!

Nu sitter Anders på knä framför soffan och sjunger "Ja, må han leva" och ackompanjerar sig själv på blå ukelele. Uppenbarligen är han nöjd med sin födelsedagspresent! Han fick presentkort på inramning också, så nu kanske han kommer igång med att måla tavlor igen!

Jag tycker väldigt mycket om Anders sångtexter. Till och med när han lägger in plattityder, som "lik en blomma som slår ut". Jag tycker det funkar, och orden ligger bra i munnen. När det inte funkar skriver han om. Det är praktiskt!

Vi håller på och tränar in en ny låt inför vår kommande spelning i Svenstavik på torsdag kväll på Bergs konstklubbs årsmöte. "Kom förför mig försiktigt..." En låt att sjunga med varsamhet. Vi tror att vi har fått till den. Emma har lovat komma och lyssna. Hon är en sträng och bra provpublik.

Vi tog en sväng ner på stan och gick på Gregorimarknaden. Det man framförallt kan köpa på Gregorimarknaden är strumpor. Korta, långa, ullstrumpor osv. C:a vart tredje marknadsstånd är fullt med strumpor. Vill man ha många strumpor kan man köpa 14 par för 100 kr. Detta erbjudande återkom regelbundet. 14 par för 100 kr. Jag misstänker kartellbildning! Strumpkarteller är inte att leka med. Det gjorde vi inte heller. Vi gick till Hemköp och köpte jordärtskockor istället.

Kan meddela att mitt rum på Rødkløverhuset var aningen mindre æn nyckelbrickan. Så det jæmnade ut sig!

Idag ær jag i Namsos och har ett av mitt livs størsta kontor. Som arbetsrum idag får jag disponera ett møtesrum, så jag har till exempel 15 olika stolar att vælja att sitta på (och då har jag inte reknat de som står i staplar i hørnet).

Det er som att det mesta ær i bautaformat i Namsos idag. Jag ska bo på "Rødkløverhuset" som drivs av någon slags patientførening (jag har bott på liknande i Levanger) och nyckelbrickan jag fick med nycklar dit ær ENORM. Knappast något man vill glømma att læmna igen. Men den kanske kan vara anvændbar om jag ger mig ut på kvællspromenad och blir antastad av lokala skummisar. Då ska jag hytta med den enorma nyckelbrickan och skummisarna kommer att vika hædan snabbare æn snabbt.

Utanfør fønstren (obs!) skiner solen øver Namsos dær det ær uppenbar vårkænsla. Det ær fortfarande en hel del snø, men den smælter av dagsmejan. Nu har jag jobbat klart før idag tycker jag så det återstår før mig att besluta om jag ska gå och simma inne i berget eller om jag ska røra mig utomhus i vårsolen.