ulna

Välkomstkommittéen stod inte att finna när jag väl släpat hem Linnea och de andra väskorna, så jag fixade kaffe åt mig och tog med mig några tidningar ut på balkongen. När jag suttit där en stund kom uppvaktning i form av Emma och hennes helgsambo Hanna. Emma hade förutom Hanna med sig paket: fina trosor.De slog sig ner på balkongen en stund och höll mig sällskap. Efter ett tag tittade Alfons ut genom dörren. Jodå, han hade hört att jag kommit hem, men just då var det någon film på nätet som var viktigare. Den gossen är lite väl blassé när det gäller verkligheten. Men han visade uppenbar entusiasm när han fick sina Londonpresenter: idel Mangagrejer. Hillevi och jag hittade en superförsäljare som visste exakt vad 14-åriga Mangaentusiaster uppskattar allra mest - och han hade helt rätt. Bland annat köpte jag ett pannband med någon sorts stålplatta fram. Hillevi avrådde med motiveringen att han kommer att använda det. Mycket riktigt! Han satte på sig det direkt och har haft på sig det hela dagen sen dess.

Bäst som jag satt här gick ännu en geting i getingfällan. Häromåret flög en geting in i uplighten som står här i hörnet (ser du den?). Det som var lite häftigt var att den flög dit, och sen såg vi hur getingsjälen steg uppåt sedan getingen bränts till döds på det lilla lysröret. Och nu hände det igen! Vi såg när en geting flög in på eftermiddagen, och nu på kvällen kom den helt plötsligt surrande - rakt upp i lampan. Det måste ha varit en ännu mer storslagen själ, för det rök ordentligt den här gången sedan den bränt sig själv till döds. Jag stängde av lampan för att det inte skulle börja brinna på riktigt. Det är kanske dags att dammsuga lampkupan?!

Quality Hotels frukostbuffé får 4 juiceglas av 5. Mycket färsk frukt var en av faktorerna som drog upp betyget. Miljön är lite kal och skolmatsalsaktig, men det gör inte så mycket under en frukost om man har mycket gott på tallriken.

Det finns vissa saker i tillvaron som ger en mer direkt och ögonblicklig tillfredsställelse än andra. Just nu tänker jag på det där att få se sin väska komma på bagagebandet efter två flygplansbyten. Det är, om inte lycka, så högst tillfredsställande. Igår morse startade jag med buss från Lake Tahoe och hade en fantastisk resa från det gröna och lummiga Lake Tahoe ner mot Nevadas mer ökniga områden mot Reno. När jag åkte andra vägen för en vecka sedan såg jag inte allt detta eftersom det var nattsvart.

Väl i Reno sa jag Bye, bye till väskan - men den hängde efter mig till Arlanda lika fullt. Vi bytte plan i Denver och London, och uppenbarligen bytte vi till samma plan. I Denver kände jag mig lite ensam efter en veckas intensivt umgänge med Jessika och Carolina i synnerhet och hela konferensen i allmänhet. Det kan kännas lite tomt då. Och inte hade jag fått något sms heller, inte från någon, så då var det definitivt synd om mig. Men jag gjorde mig glad genom att kosta på mig en uppgradering på flyget. Inte till businessclass för där handlade det om tiotusentalskronor (6000 dollar) men väl mellantingsklassen som heter Någonting Plus hos British Airways. Sedan kände jag mig genast lite gladare, och ännu gladare var jag på planet när jag fick lite bredare stol, benstöd m m. Jag tackade mig artigt och ordentlig.

På planet från London till Stockholm satt jag bredvid en liten man som pratade engelska/amerikanska med spansk accent. Äntligen fick jag en reskamrat som jag kunde prata med och ett möte att minnas. Han berättade att han ursprungligen kom från Costa Rica men har bott i USA många år. Sina sista yrkesverksamma 20 år före pensionen jobbade han på Coca Colas fabrik i Californien och det var enligt honom en fantastisk arbetsplats. Så drick Coca Cola! Det gjorde jag på planet och det var så jag fick veta just den lilla detaljen. Då hade jag redan fått veta att han var på väg till sin i Norrköping boende dotter. Hon träffade en svensk gäststudent i Californien och emigrerade. Tänk vilka öden det finns.

På flygplatsen i Reno köpte jag för övrigt en bok som verkade bra, en novellsamling. Redan på sidan 8 fann jag ett tydligt tecken på att det var en bok för mig, för där dök en kvinnlig doktor i statistik upp. Och lite längre in i boken hamnade jag i Balham, där Hillevi bodde förra året.

När man flyger mellan tidszoner blir det här med igår lite konstigt. Men sista kvällen i Lake Tahoe, som var torsdag kväll, så var vi i alla fall ute med två nyazeeländare och en skotte. Cynthia, Phil och Crawford. Phil har under veckan lärt sig att ropa "Ulla, Ulla, Ulla!" fast på de engelskatalandes vis. Det tillsammans med det faktum att det var just jag som blev medbjuden på "Ladies Night" var lite provocerande för mina kollegor som antydde att jag fick onödigt mycket uppmärksamhet. Men vadåååååååååå..........

Inatt ska jag sova på Quality Hotel som är ett välisolerat hotell mitt i inflygningsfältet för Arlandaflyget. Jag ser planen stryka förbi hustaket men hör inget.

Bellman jobbar här! Jag var nere i lobbyn och köpte en förstärkt cappuchino på Starbucks och då såg jag en skylt på en disk. Skylten förkunnade att Bellman inte var där just då men skulle komma snart. Så då vet ni!

Frågan är om jag skulle vara morgonpigg om jag bodde i USA. Klockan är snart halvsju på morgonen och jag har varit uppe c:a en timma. Visst är det märkligt? När jag surfat klart ska jag ta en morgonpromenad före frukosten. Morgonluften är ren och klar. Sen blir det ganska varmt på dagen här, men det märker vi ganska litet av eftersom vi är inne på hotellet då.

Igår kväll var jag ute på Ladies Night. Rachel, som uppenbarligen är en levande legend på spelundersökningsområdet, inviterade mig till denna damafton med anledning av sagda Rachels födelsedag. Denna afton ägde rum högst upp på hotellet tvärs över gatan, först i baren och sedan i restaurangen, i båda fallen med en fantastisk utsikt över Lake Tahoe. När vi bröt upp från baren visade det sig att en av damerna, som återgått till plikter på konferensen, hade betalat våra drinkar, och när det var dags att betala middagen tog den av damerna som var en man notan - så det blev en billig kväll.

Idag ska jag hoppa över första föreläsningspasset och testa hotellpoolen. Jag köpte en baddräkt när jag insåg:
1) det finns en pool
2) jag glömde packa ner min baddräkt.
Jag tror min hjärna kommer att uppskatta lite swimming. Den fylls på hela tiden, och det mesta är på engelska these days. Igår hörde jag bland annat ett intressant föredrag om spelande bland idrottsmän och fd idrottsmän. De spelar betydligt mer än oss vanliga dödliga, och mest spelar de fd aktiva. Inte helt förvånande egentligen.

Nu kör vi hårt från 8.30 till 17.45 med presentationer t o m under lunchen! Efter ett par dagar i det här tempot kommer det nog att sippra ut tärningar ur öronen på mig! När det känns lite mycket tittar jag på det fina armbandet som jag köpte på en marknad på en närbelägen parkeringsplats igår.

Även idag har vi varit ganska lediga i väntan på att konferensen ska dra igång.

På förmiddagen ägnade vi oss åt fältstudier. Jessika anmälde sig till en pokerturnering och Carolina och jag tittade på. Allteftersom allt fler spelare fick lämna bordet blev det mer och mer spännande, för Jessika tillhörde inte de som åkte ut. Hon var kvar när spelarantalet halverats från 22 till 11, och när de en stund senare var 6 stycken kvar var Jessika en av de som erbjöds att dela på vinstpotten på 600 dollar. Alternativet var att trean, tvåan och ettan fick 100, 200 respektive 300 dollar kvar. Alla utom en ville dela, men de var tvungna att vara överens, så spelet fortsatte. Jessika slutade som tvåa, en mycket lycklig tvåa. I ren förtjusning bjöd hon Carolina och mig på lunch på klubben. Golfklubben, alltså. Vi är stammisar där, sen igår. Då letade vi oss dit för att få dricka kaffe och samtidigt njuta av sjöutsikt. Idag blev vi varmt välkomnade av servitören som kände igen oss. Det är antagligen det närmaste att spela golf jag någonsin kommer!

På eftermiddagen strosade vi omkring i byn och det var då jag blev lite förvirrad. Jag har hela tiden trott att vi var i Nevada, men så stod det Californien lite här och där! Mycket skumt! Men det visade sig att vi hade passerat gränsen mellan Nevada och Californien ett antal gånger de senaste dagarna. Den går nämligen rakt genom byn! Det förklarar också varför alla casinon klumpat ihop sig i ena ändan. De ligger i Nevada.

En sak som jag gjorde i London var förresten att jag köpte en röd Ipod åt Hillevi som önskat sig en sådan i 20-årspresent. I Sverige är det inte helt enkelt att köpa sådana, man måste nog beställa dem från Apple, men i London finns det Apple Store, så där går det bra. Apple Store på Regent Street är en stor butik. Efter en liten stund kommer man på hur man ska handla: det gäller att haffa någon expedit i turkos tröja. Och när man väl gjort det går det som smort. Säljarna har små handterminaler, så när man betalar med kort fixar de affären omedelbart, och kvittot skickar de med e-post! High tech!

Det kändes inte helt förvånande att ankomsthallen på flygplatsen i Reno var fylld med spelautomater. Faktum är att det är det första man ser när man kommer av planet!

Från Reno fortsatte jag sedan med buss till Lake Tahoe. Vid midnatt anlände jag till Harrah's Lake Tahoe där det är internationell konferens om spelande och spelmarknaden den här veckan. På hotellet finns det också ett kasino, och det behöver man inte leta efter. Tvärtom. Det är omöjligt att missa. För att komma till hissarna måste man passera åtminstone en liten del av den stora spelhallen. Det är en märklig miljö med blinkande maskiner och en ganska hög ljudnivå som är en mix av spelmaskinsljud och musik. Igår kväll kändes det nästan overkligt.

Overkligt kändes det också när jag låste upp dörren till mitt hotellrum. När jag tittade in såg jag en massa dörrar som ledde åt diverse håll. Hade jag fått en hel svit? Nej, men till rummet hörde inte mindre än två toaletter, den ena med dusch den andra med badkar, och i den avdelningen fanns det också en walk-in-garderob. Själva rummet var ganska stort. Förutom två sängar fanns det en sitthörna med två generösa fåtöljer och dessutom en divan som skulle varit mycket inbjudande om den inte sett så sjaskig ut. Hela rummet var sjaskigt och luktade av inpyrd rök. Vid min sena ankomst var de rökfria rummen slut. Just då kändes livet lite tungt - men idag har det blivit betydligt bättre. Redan på morgonen träffade jag på mina kollegor Jessika och Carolina - när jag letat mig ner till en restaurang för att äta frukost hörde jag några glada tjut. Där satt de och hade nyss kommit ner! Och frampå dagen fick jag byta mig till ett rum som ser nästan likadant ut som det gamla men betydligt fräschare. I det här rummet är det en ren fröjd att krypa upp på divanen!

Dagarna i London med Hillevi var härliga. Vi hann med en hel del, såsom en tur till Hampstead och en till Hampton Court, där vi hälsade på hemma hos Henrik den 8:nde. På fredag kväll åt vi middag tillsammans med Anders söner och Hillevis Fanny. Kul, kul! Och på torsdag kväll var vi på musikal: Spring Awakening.

Besöket i Hampstead hade jag sett fram emot ända sen jag läste om Marika Cobbolt-Hjörne i DN. Hon berättade så lockande om sin lilla stad, bland annat en pennaffär som skulle vara något alldeles extra - det var den allt, om man med extra menar en extra sur, nästan fientlig expedit. Men hon var inte värst i Hampstead, för det var kvinnan i grannbutiken. Sedan vi inte köpt någon penna dristade vi oss att ge oss i nästa butik som skyltade med fina, glittriga kläder, smycken m m. Men vi hade inte mer än kommit in förrän den expediten högljutt protesterade mot vår närvaro. Hon ifrågasatte starkt varför vi gått in där eftersom vi inte hade på oss sådana kläder som de sålde där! Vilket märkligt sätt att resonera! Hon sa dessutom något surt om Hillevis tights, men exakt vad det var som gjorde henne så upprörd förstod vi inte. Hoppas det är hennes egen affär! Det vore illa om hon hade betalt för att stå och förolämpa och skrämma iväg presumtiva kunder. Vi stannade inte för att ta reda på det. Men efter denna något traumatiska början på vårt Hampsteadbesök kunde vi njuta av att strosa på små rara gator och det fanns andra butiker som vi inte blev utslängda ur.

Idag är det Hillevis 20-årsdag (om någon lyckats missa det).

Kl 21.28, svensk tid, är det exakt 20 år sedan hon föddes. Det var en av de gånger hon hade mest bråttom.

Grattis, Hillevi!

Dina första 20 år har varit spännande för omgivningen. Lycka till i fortsättningen.

Vi ses imorgon.

Pöss!

Den som är allra mest nöjd med vår nya, röda soffa är nog min gröna groda som aldrig blir annat än groda trots sin koketta krona. Nuförtiden sitter den oftast helt förnöjd uppkrupen mot soffryggen och äter varken mobiltelefoner eller fjärrkontroller.

Vi har haft en social helg med middagsgäster både fredag och lördag bland annat. Det kanske allra mest spektakulära var dock att jag återsåg studenter som tog sin ekonomexamen för 20 år sedan. Med lite hjälp kände jag igen allihop. Kul! Det är märkligt hur lite folk förändras under ett par decennier. Just det här gänget var lite speciella eftersom de var de premiärgruppen på ekonomutbildningen i Östersund. Nuförtiden är de ekonomchefer eller andra sorters chefer de flesta, inte helt förvånande.

Anders kämpar med ett kapitel till nästa skrivarträff. Jag hade mina sidor klara redan före förra träffen, men jag ska titta över dem lite innan jag skickar iväg dem. Sen kommer ajg att missa själva träffen, för då är jag i Reno.

En av mina mest trogna bloggläsare ringde idag och frågade om David läste ut boken - och det gjorde han! Och inte bara det: han dikterade en recension också för mig som tillfälligt iklädde mig rollen som Ulla-Bella, sekreterare.

Igår var det vernissage för Färgfabrikens nya utställning "Levitation". Tack vare Emma kunde jag gå dit tillsammans med Anders. Alfons klass hade som uppdrag att städa Campus-området igår, kratta, plocka skräp etc, och varje elev skulle medföljas av en vuxen. Min plan A var att följa med, men allteftersom veckan led med långa arbetsdagara kände jag att jag behövde en ledig lördag - och då var hjälpen nära. Den optimala vuxna medföljaren för Alfons skulle rimligtvis vara Emma eftersom hon är proffs, och hon är aldrig omöjlig, i synnerhet inte om hon får betalt. Alla nöjda.

Den förra utställningen på Färgfabriken, dammen med 103 karpar, var en besvikelse, men den här gillade vi. Den kittlade våra sinnen, inte minst det röda schackrummet skapat av Sonja Nilsson som tidigare var man och bonde. Mitt på golvet i det lilla rummet står det ett bord med ett schackspel och några pjäser belysta av en lampa. Väggarna är täckta med röda draperier. Rätt vad det är ändras några av schackpjäsernas skuggor till bilder, och strax därefter börjar det blinka stroboskopljus i springor mellan draperierna. Det känns lite märkligt, och om man står stilla så händer det inte så mycket mer. Men om man rör på huvudet och blinkar lite så projiceras figurer på väggarna! Vi återvände till rummet när vi gått runt och tittat lite och då fick vi sällskap av ett äldre par. Anders tror att den äldre mannen är insändaren "Arbetare ehuru välutbildad" som exponerat sin minst sagt konservativa kvinnosyn i ÖP:s  insändarspalt senaste veckan. Jag tror dessvärre att det finns mer än en gubbe med sådana åsikter! Den vi träffade på fnyste föraktfullt åt utställningen. "Är detta konst?" Och att konstnären gjort könsbyte kommenterade han också "Jaha, han degenererade". Men somliga straffas direkt: eftersom han stod helt stilla och bara föraktade såg han inte det häftiga ljusspelet på väggarna! Han hade stått där och muttrat en stund över att man måste vänta på upplevelsen - förmodligen hade han inte ett dugg bråttom, men ändå - men när det väl hände något var han inte mottaglig.

Anders har fått idé till en ny roman där han bland annat vill ha med en bordell där män säljs till kvinnor. Därav kom vi att diskutera vad en kvinnlig torsk månde heta. Jag tror att man kan kalla henne en kolja!

Det blev ingen thailändsk mat för oss i Härnösand. Vi hittade den thailändska restaurangen, men de väntade dit ett helt handbollslag så det fanns inte plats för oss. Istället hamnade vi på en pizzeria/restaurang på gågatan. Det var ett lite udda ställe skulle jag vilja påstå. Inget ställe man går till för att fira bemärkelsedagar eller så.

David beställde Filet Mignon Black & White och jag en turkisk rätt, Guvech, som är en sorts gratäng med kött och grönsaker. Till detta skulle jag enligt menyn få ris och bröd.

Maten kom via servitören. David fick sina köttbitar och en skål med pommes frites. Jag fick min lilla gratängform, men inget ytterligare. Servitören önskade oss "smaklig måltid" och retirerade snabbt, förmodligen i hopp om att jag inte skulle märka att jag varken fått ris eller bröd. Jag kollade för säkerhets skull under gratängen, men nää, det fanns inget ris där heller, och definitivt inget bröd. Jag väntade lite för att se om servitören eventuellt skulle komma en andra vändan, men icke. Han stod och fraterniserade med personerna vid ett bord nära disken, typ stambordet där kompisarna sitter, och verkade ha föga intresse för övriga i lokalen. Således reste jag mig upp, gick fram till honom och efterlyste det jag saknade. Han var möjligen lite förvånade över att jag hade upptäckt att det saknades, men han bedyrade att jag skulle få det som rätteligen borde tillkomma mig "strax".

"Strax" är ganska lång tid i Härnösand, åtminstone i vissa delar, men min mat hann inte kallna helt innan servitören anlände med en rejäl tallrik med nybakt bröd som han lite ursäktande smög ner på bordet samtidigt som han lite ursäktande förklarade att de hade slut på ris. Slut på ris! Hur kan en restaurang få slut på ris?? Det måste väl vara hyfsat lätt att hålla ett tillräckligt rislager för en helg? Och om så är fallet så är det väl lämpligt att
1) upplysa de gäster som beställer maträtter med ris att riset är slut
2) erbjuda de gäster som beställer maträtter med ris alternativ, typ potatis, pommes frites eller nåt annat
Uppenbarligen är det inte riktigt så det går till.

Nåja, maten smakade bra, brödet var OK, och kaffe på maten bjöd de storsint på - men gå inte dit om du vill få det du förväntar dig att få!

Härnösand måste vara en av Sveriges bästa städer om man vill åka någonstans för att få tid att göra något speciellt, typ läsa en bok. Utbudet av aktiviteter o dyl är högst blygsamt, men det är en gullig liten stad, så det är trevligt att vara här. Igår kväll åt vi en högst delikat middag på den italienska restaurangen Amina och idag har vi varit ute och strosat ett tag, bland annat i stadsdelen Östanbäck där vi gick på små grusgator längs låga trähus - och bland annat passerade en tatueringsstudio! Men det känns inte som vi direkt går miste om något när vi tillbringar större delen av tiden på hotellrummet, och därmed är det alltså ett perfekt val av ort!

David har läst mer än halva boken nu och bör kunna bli klar idag redan idag. Idealläget inför morgondagen är att han både hinner läsa ut boken och skriva recension redan ikväll, för då kan vi starta mot IKEA direkt efter frukost imorgon.

Jag har ägnat viss energi åt att hitta någon bra restaurang för kvällens middag. Det finns en thailändsk några kvarter härifrån som just nu känns mest lovande.

David och jag har just checkat in på First Hotel i Härnösand. Vi har ett stort, fint rum med sittgrupp i skinn (två fåtöljer och en soffa) och balkong. David gör precis det som han ska göra här: läser en bok. Syftet med vår vistelse här är att han ska läsa ut boken som han fick av mig i julklapp. Inte för att jag är bitter för att han ännu inte läst den utan för att han måste läsa en bok och sedan dels recensera den, dels diskutera den med sin svenskalärare. Men bortsett från det tycker jag att det är bra om han äntligen läser den, för jag vill också läsa den, och det kändes lite fel att göra det innan David gjort det eftersom det var han som fick den av mig och inte tvärtom.

Dagen började för övrigt med att jag fick frukost på sängen och sedan kom Emma in med nyplockade tussilago!