ulna

Här råder lata semesterdagar. Med goda böcker till hands går det alltid att fylla sådana, och nu har jag dessutom en behändig läsplatta att fylla med god litteratur. Jag fick årets julklapp, nämligen! Och hur bra är det då? Faktisk riktigt bra! När jag dessutom kom fram till att jag kan "låna" e-böcker från länsbiblioteket och ladda in dem på läsplattan kändes det riktigt bekvämt.

Så här på fjärdedagjul sitter jag och filosoferar över mina julklappar - och helt plötsligt kom jag inte på vad jag fick av Emma! Jag tittade på min julklappshög och såg inget från henne. ...men sen kom jag på det! Hennes julklapp har jag använt allra mest: röda handskar från Birgers marknadsstånd!

Det är så bra med röda handskar. De passar ju till allt!

Anders blev ett sent offer för parasiterna och sov bort större delen av julen men orkade som tur var med själva julklappsutdelningen. Som vanligt stod han för de mest ambitiösa inslagningarna. Jag fick till exempel en kedja av böcker. Kul, kul!

Den hær dagen blev inte precis som jag hade tænkt mig, men slutet gott, allting gott. Jag har just ætit ravioli på No39 i Levanger och behøver inte ens gå ut før att komma hem, før inatt bor jag på Hotell Backlund.

Vanligtvis åker jag till Levanger på måndag morgon, men just den hær gången blir jag kvar torsdag kvæll, så då tyckte jag att jag kunde ta eftermiddagståget istællet. Det var en inte sådær alldeles bra ide (och jag hittar inte accenten!) skulle det visa sig.

Eftersom jag var hemma, och det var luciamorgon, så lockade jag med mig David till Restaurang Cultums mysmorgon med grøt, skinkstut, kørsång, lussekatter, gløgg och lænets Lucia, minsann. Køren gjorde en tapper insats i arla morgonstund, men det var inte helt rent, och de tillæt sig att utføra hiskeliga glissandon. Men, men, det var stæmningsfullt.

Jag hann jobba en halv dag, lite drygt, och sen begav jag mig hemåt før att packa. Eftersom jag inte åker med eftermiddagståget så særskilt ofta ville jag kolla avgångstiden, och det var tur, før från och med igår var den ændrad, vilket skulle få konsekvenser før min resa. De har flyttat fram avgångstiden från Østersund med 10 minuter. Inte så mycket, kan det tyckas, men det får rætt ødesdigra konsekvenser om man som jag vill fortsætta med tåg till Levanger från Hell. Tidigare kunde man gå direkt mellan tågen, nu missar man det precis. Hur i all værlden kan man gøra så dålig ændring??? ...det ær væl bara att ta næsta tåg då. Mmm... Men då får man vænta næstan två timmar, och hur kul ær det i Hell på kvællen? Inte kul alls!!!

Nær jag væl hade upptæckt det hela hann jag i alla fall kolla lite alternativ:
1) Åka med Mittnabotåget ænda till Trondheim och sedan vænta på tåget till Levanger i ungefær en timma. Åka tillbaka till Hell och sedan vidare upp till Levanger med ankomst 22.35.
Det kændes inte helt lockande.
2) Ta mig till Værnes, Trondheims flygplats, som ligger vældigt næra Hell och dærifrån ta buss till Levanger. Ankomst 21.35. Något bættre.

Jag valde 2) och bad konduktøren bestælla en taxi till mig. Næstan framme i Hell fick vi sedan vænta en stund før att køra in på stationsområdet. Det var væl før att tåget mot Levanger skulle hinna ta sig dærifrån!! Men min taxi væntade, och jag kom till flygplatsen.

Jag har haft lite dåliga erfarenheter av att betala med kort på bussar i Norge, så jag tænkte anvænda væntetiden till att ta ut lite norska kontanter. Det gick inte alls. Den enda uttagsautomaten var ur funktion. Plan B blev att køpa en norsk serietidning och en chokladkaka på 7 Eleven och samtidigt ta ut lite extra pengar. Fungerade inte heller! Dær var det inte heller kontakt med bankværlden. Så jag fick chansa på att kortet skulle fungera på bussen - och det gjorde det! Då kændes det rætt bra.

Det borde alltid vara nära till jul. Vi lever i en underbar tid. Ena dagen kommer vi hem och hittar kladdkaka som David bakat, bara någon dag senare vill Alfons gärna laga middag.

Och idag när vi behövde fylla på med lite fil och sånt med tanke på morgondagens frukost hade vi strax en frivillig. I sammanhanget kom tanken på efterrätt upp, och då var han ännu mer frivillig, vår yngste.

Men skulle vi ha Dajmtårta, eller skulle vi ha glass?

Bådadera förstås!

Jag är fortfarande mätt!

Ögonblicksteatern ligger centralt i Umeå. På väg dit passerade jag Rådhustorget där en väl påpälsad kör sjöng ”Det är en ros utsprungen”. Några hade stannat för att lyssna, andra strosade omkring på gågatan. Julruschen verkade vara någon annanstans.

Inne på teatern var det ännu lugnare. Ingen kö, ingen biljettförsäljning. Ett tiotal personer rörde sig runt ett bord dukat med glögg, kaffe, te och säsongstypiska bakverk. Totalt fem skådespelare från Ögonblicksteatern och Profilteatern hade förberett sig för att läsa upp de fem texter som gått vidare i manustävlingen för norra regionen. De räknade glatt in tre närvarande författare: Therese Kessler Agdler från Frösön, Anders Frank från Östersund och Linus Widner från Bollnäs. Föreställningen kunde börja.

Teaterlokalen är inte så stor. Läktarens fyra rader rymmer kanske 60 personer. Vi som var där fick gott om plats. Det lokala bandet Palpitation, en ung duo, inledde med ett suggestivt stycke och återkom senare under programmet.

 Första text ut var Anders Franks ”Skorna”. Pjäsen är en dialog mellan två män, Adam och Bertil. De är ute på en gemensam vandring. Deras diskussioner visade tydligt hur svårt det är att förstå varandra när man ser väldigt olika på tillvaron. Texten dramatiserades inte, men lästes med stor inlevelse av två av skådespelarna medan en tredje läste förklarande mellantexter. ”Det kändes som de förstått tonen i min text”, säger den nöjde debutanten. ”Det var också kul att höra publikens reaktioner. Det känns som det här håller för scen.”  Att fler tycker så är ett faktum då texten gått vidare i manustävlingen.

Therese K Agdlers inskickade text är i novellform. Berättelsens jag är en ensam kvinna som försöker finna sin väg ut i livet och frigöra sig från sin mor. Hennes historia kryddades med smått dråpliga detaljer som gjorde att vi ändå kunde förstå den märkliga huvudpersonen.

Lena Svedjeholms text handlar om ett absurt pubbesök, Linus Widners pjäs är ett samtal mellan ett antal personer som delvis lyssnar på varandra men framförallt vill berätta själva om sina liv. I den sista texten som lästes, skriven av Olof Runsten från Alsen, fick vi höra återseendet mellan väninnorna Vanja och Stella, som hade något olika bild av sin gemensamma historia.

Det var spännande fem kvartar som rymde lovande dramatik och spännande musikaliska inslag. Jag hade en hel del att smälta under sex timmar på buss tillbaka hem till Östersund. Sammanlagt 33 texter är uttagna för läsning i de fyra regionerna och ska läsas och bedömas av samtliga inblandade teatrar. Tio av texterna kommer sedan att publiceras i en antologi utgiven av Riksteatern och en av texterna kommer att belönas med 50 000 riksdaler som ska gå till fortsatt utveckling av denna. Om någon av de fem texterna från norr kommer med bland de tio, eller rentav blir den vinnande texten, vet vi i slutet av februari.