Kanske Romeo & Julia
Det var inte bara styckets titel som var märkligt! Nån av sönerna frågade häromdagen vad vi skulle se och tyckte att jag hade dålig koll när jag sa "Kanske Romeo & Julia". Men pjäsen hette så av mycket uppenbara skäl.
Skådespelaren Jens Nilsson (inte att förväxla med en åtminstone i Östersund oerhört känd politiker) hade sminkat sig till clown och framförde sin alldeles egen kortversion av Shakespears långa och tråkiga pjäs - ja, det var alltså Jens Nilsson som påstod att den var lång och tråkig. Jag har aldrig sett den, men jag är helt övertygad om att den omöjligt kan vara roligare än kanske kortversionen!
På väg hem tänkte vi fika på Pause eftersom det inte var paus på teatern och därmed inget fika där - men si, det gick inte! Pause håller på och bygger om, igen. Så då gick vi hem och gick in genom vår nya dörr. Här har det blivit modärnt: postfack nere i entrén och nya, fina dörrar utan brevinkast men med vit insida. Hyresvärden berättade stolt att han kostat på vit insida för att det är finare än brunt. Ibland känner jag att vi verkligen förstår varandra!
Pärtlördag
Alfons tar sitt deltagande i matlagning på allvar. Idag har vi gemensamt lagat kalkonbröst, gräddsås, potatis och brysselkål. Kalkonbröstet, eller den bit därav som kommit oss till del, skulle bräseras i äppeljuice - som vi inte hade! Vi tog apelsinjuice och fint rivet äpple istället. Det blev alldeles utmärkt.
Lite mer fylla år
Jag hade mina misstankar, och när jag siktade Törnerskartongen i kylskåpet var jag ganska säker. Mycket riktigt: en liten moussetårta. Alfons hade tänkt ut att när man ska fira någons födelsedag behövs det en tårta, så då fick jag en tårta. Och den har vi kalasat på ikväll, som efterrätt efter sushin som Alfons hämtade medan jag var i Stora Kyrkan och lyssnade på en estländsk ungdomskör som sjöng Pärts musik i huvudsak. Bernt Carlsson och jag tyckte att de var duktiga.
I en annan del av Namsos
Sjælv bor jag næstan alltid på Hotell Børstad inne i Namsos. Dær kan de till och med mitt namn nu, så nær jag kom dit idag blev jag glatt emottagen, men sen blev det lite bistert. Receptionisten tittade bekymrat på datorskærmen dær hon inte kunde hitta någon bokning åt mig - och hotellet var fullbokat. Nær hon letat ett tag till hittade hon att jag var inbokad 16 december - men då ska jag inte till Namsos! Så fel var det, oavsett vem som gjort det, den som bokade åt mig eller hon på hotellet, och det fanns verkligen inget rum åt mig. Hon ringde till det andra hotellet i stan, men dær var det också fullt. Patienthotellet? Nej, fullt också. Jag kunde møjligen få en sæng i en korridor, men det kændes mindre lockande. Så till slut blev det Namsen Motor Hotell, så nu vet jag hur det ser ut på insidan också, och att det tar sisådær en halvtimma att gå från centrala Namsos till motorhotellet.
Sedan man læmnat centrum går man øver en bro, førbi en massa bilfirmor och sen ær man framme. Rummen ær inredda med heltæckningsmatta, bruna møbler och orange lampor. Mycket chickt!
No 39
Jag har just intagit en vacker pastarætt som dominerades av grillad kyckling och grønsaker. Gott och nærande!
Jag ær fortfarande lite bitter før att Veolia ændrade avgångstiderna før Nabotåget. Nær tåget gick kl 8 från Østersund var det ganska optimalt att åka, men nu går det redan 7.15 - det ær tidigt!! Nær jag væl tagit mig till tåget sov jag till Duved ungefær. Sen satt jag och skumlæste i en skojig statistikbok.
Nær jag inte ær i Nord Trøndelag leker jag med tanken att sluta jobba i Norge. Men væl hær kænner jag att det blir svårt. Jobbet hær ær trevligt, vælbetalt och i stort sett ganska slappt. Det slitigaste ær nog att buss till Namsos - men det ær å andra sidan alltid lika trevligt att komma dit, så det går också bra!
Med tanke på dagens tidiga start ær jag ganska trøtt vid det hær laget, men det ær så fiffigt att jag bara tar min dator under armen och knallar upp till rum 319 nær jag druckit upp mitt kaffe. Den hær gången var det næmligen fullt på Plikten, så då får jag stå ut med ænnu en natt på hotell. Det ær helt OK.
En stilla lördag
När övningen började fick vi veta att vi skulle sluta kl 12 istället för kl 13 för att det blivit någon miss med att boka in orkestern för övning. Inget större problem, kan man tycka, men några var rejält upprörda för att de bokat hämtning till kl 13...
Jag gick i alla fall nöjd hem och hämtade min då uppstigna make. Vi gick ner på stan och besökte bland annat det återigen öppna caféet bredvid Bolins och sedan även Bolins där det var vernissage. Vi fick njuta av läckra fotografier av byggnader tagna ur spännande vinklar, med intressanta speglingar m m. Innan vi gick hem var jag också och köpte ritpapper och tuschpennor. David hörde av sig och trodde att jag nog behövde köpa det. Tänk vad skönt att slippa tänka på allt själv!
Pecha Kucha och indisk mat
Idag har vi haft en riktigt trevlig kväll som blev bonusbra.
Det skulle vara Pecha Kucha på Storsjöteatern kl 17-19. Anders och jag hade stämt träff där och jag gick dit i sällskap med några jobbarkompisar. Det var åtskilliga där före oss, men Anders hade varit tidig och lyckats kapa åt sig bra sittplats åt inte bara sig själv utan även mig.
Pecha Kucha är en presentationsform: varje föredragshållare ska visa exakt 20 bilder och prata i 20 sekunder till varje bild. Totalt tar det lite drygt 6 minuter, och det är makalöst vilka historier vissa kan berätta. Mest spännande var nog mannen som berättade om 20 meter fjällbäck och hur hans vandring längs den lett till en fotoutställning och en bok. Han skulle egentligen prata som nummer två, men då hade hans dotter inte hunnit dit. Av någon anledning gick det inte att bara kasta om ordningen och låta honom invänta dottern, så då fick han högljutt stöd av publiken i att vi skulle vänta tills hon hann dit. Men efter en liten stund gick det att ta en annan presentatör istället.
Ibland är det helt OK att vänta. Men när vi skulle sitta och vänta på socialministern idag så tyckte jag att det blev väl drygt. Han var på institutet för att ta emot den folkhälsopolitiska rapporten som varit ett stort projekt ända sen jag började för drygt två år sedan. Som avslutning på dagen skulle han komma och hälsa på oss vanliga dödliga. Detta skulle ske 14.45, men vi kunde komma till lunchrummet från 14.30 och ta fika. Det var ju en bra grej, så det gjorde vi. 14.45 var det ganska fullt i salen. Ja, nästan alla var där - men inte Göran. Tiden gick, den blev 15, men fortfarande ingen Göran. Då tyckte jag att det räckte. Den goda kakan hade jag ätit upp och kaffet var slut. Jag kände mig som en ansvarsfull statstjänsteman när jag gick tillbaka till mitt kontor och skrev rent mina minnesanteckningar från gårdagens telefonmöte med Max på Nya Zeeland och Rachel i USA.
Men tillbaka till Pecha Kucha, och framförallt vad som hände därefter, för då gick vi och åt supergod indisk mat igen tillsammans med Agneta, Magnus, Emmy och Håkan och Alfons, som anslöt från replokalen på Gamla Tingshuset. Vi hade lite löst pratat om att gå någonstans efter föredragen, och det blev sådär trevligt som det kan bli när det bara blir.
Den som letar hittar ofta något
Vi fick så mycket fina presenter när vi gifte oss, och mycket av det var presentkort av olika slag.
Under sommaren la vi bland annat upp en tur i landet för att utnyttna Smartbox-presenter som vi fått. På så vis hamnade vi i Östergötland, där vi cyklade längs Göta Kanal, bodde på vandrarhem och paddlade på nyss nämnda kanal och i Smedjebacken där vi inte bara hade en trevlig eftermiddag och kväll med Martin utan också körde svävare så det stod härliga till.
Vi fick också ett presentkort på Gamla Teatern. Det var presenten från Eva-Marie och Leif. Eftersom vi hade vår bröllopsmiddag där tänkte vi att vi kunde utnyttja det när vi skulle sätta tillbaka ringen på mitt finger - men när vi väl skulle ut och göra det hittade vi inte presentkortet! Vi har en korg där alla gratulationskort o dyl från bröllopet ligger, eller vi trodde det. Just det kortet fanns inte där. Vi har en pärm där vi satte in diverse handlingar som hade med bröllopet att göra. Men där fanns det inte heller. Vi letade på möjliga och omöjliga ställen men inget presentkort. Därför blev det den indidska restaurangen istället, och det var en höjdare. Men presentkortet...
Häromdagen skulle jag leta efter olivolja. Vi förvarar oljor och vin och sånt på samma ställe. När jag spanade efter åtminstone en liten skvätt olivolja föll min blick på en grå vinkasse. Det hängde ett grattiskort på påsen. ...från Eva-Marie och Leif... Aha! Tänk om presentkortet låg kvar i påsen... Och det gjorde det! Det gör det fortfarande. När Anders hittar det också ska vi gå ut och äta.
Den här veckan är optimal: 3 dagars helg. Det känns väldigt lagom. Imorgon är egentligen halvdag, men vi har jobbat in det fåtal timmar vi skulle ha jobbat, så helgen har börjat. Härligt!