Det är bäst om natten
På natten sover jag tryggt i en varm famn. Jag behöver bara sträcka ut handen för att nå mannen i mitt liv.
På morgonen är jag trött. Mannen är borta. Han försvinner i min dröm med en kyss.
Att gå till jobbet är många gånger en tung vandring om jag inte har något projekt som känns stimulerande. Miljön i sig är föga inspirerande.
Eftermiddagarna med matinköp, matlagning (om jag inte lyckas driva någon annan dithän) och så middagen som kan vara en höjdpunkt, en stunds gemenskap, eller bara urjobbig när alla gnäller och klagar.
Kvällarna är i bästa fall mys i soffan, kaffe, sällskapsspel eller musik eller något annat trivsamt. Men ganska snart kommer den stora tröttheten.
Jag längtar till natten!
Men jag vill vidga de goda stunderna. Få känna mer glädje och gemenskap. Slippa tyngden av allt ansvar från alla håll. Få dela även det. Hur gör man? Är det möjligt?
För några år sedan umgicks jag fläckvis med en man som gav mig mycket positiv energi. Jag kände mig stärkt av mötena med honom. Han har en märklig utstrålning som präglas av ett stort lugn. Efter en bilolycka för många år sedan lever han mest i sitt hus i skogen. Där njöt han både av sin ensamhet och eventuellt sällskap. Han kom aldrig hem till mig, och kanske hade endel av magin förtagits om vi inte träffats i hans vackra hus där vi kunde sitta i burspråket och dricka vin eller elda i den öppna spisen i sovrummet. Troligtvis var han ingen möjlig livskamrat för mig.
Det ljusnar i fjärran. Från mitt fönster på jobbet har jag sett hur fjällen skiftat från grått över rosa, lila och blått till nu mest vitt och svart. Lätta moln på himlen ger hopp om en vacker dag.
På morgonen är jag trött. Mannen är borta. Han försvinner i min dröm med en kyss.
Att gå till jobbet är många gånger en tung vandring om jag inte har något projekt som känns stimulerande. Miljön i sig är föga inspirerande.
Eftermiddagarna med matinköp, matlagning (om jag inte lyckas driva någon annan dithän) och så middagen som kan vara en höjdpunkt, en stunds gemenskap, eller bara urjobbig när alla gnäller och klagar.
Kvällarna är i bästa fall mys i soffan, kaffe, sällskapsspel eller musik eller något annat trivsamt. Men ganska snart kommer den stora tröttheten.
Jag längtar till natten!
Men jag vill vidga de goda stunderna. Få känna mer glädje och gemenskap. Slippa tyngden av allt ansvar från alla håll. Få dela även det. Hur gör man? Är det möjligt?
För några år sedan umgicks jag fläckvis med en man som gav mig mycket positiv energi. Jag kände mig stärkt av mötena med honom. Han har en märklig utstrålning som präglas av ett stort lugn. Efter en bilolycka för många år sedan lever han mest i sitt hus i skogen. Där njöt han både av sin ensamhet och eventuellt sällskap. Han kom aldrig hem till mig, och kanske hade endel av magin förtagits om vi inte träffats i hans vackra hus där vi kunde sitta i burspråket och dricka vin eller elda i den öppna spisen i sovrummet. Troligtvis var han ingen möjlig livskamrat för mig.
Det ljusnar i fjärran. Från mitt fönster på jobbet har jag sett hur fjällen skiftat från grått över rosa, lila och blått till nu mest vitt och svart. Lätta moln på himlen ger hopp om en vacker dag.
Kommentarer
Trackback