ulna

Igår hade jag lönesamtal med min närmaste chef. Eftersom det är sällsynt att jag träffar chefen, då jag i allmänhet håller mig undan och istället häckar i det lilla kyffet mitt emot kopieringsrummet på avdelningen för turism, passade jag på att berätta att jag sökt ett nytt jobb för att ge honom chansen att erbjuda mig ett fett lönelyft i hopp om att jag skulle stanna kvar. Sånt kan hända har jag läst om - men inte på mitt jobb. Chefen tyckte det lät kul att jag skulle få pröva på något nytt. På min direkta fråga om han inte hade någon ambition att försöka få mig att stanna kvar så sa han, att det hade han inte. Nänä.

Eftersom jag fortfarande inte fått något besked från det nya jobbet skickade jag ett mäjl igår eftermiddag - och svaret kom snabbt, med positivt besked: de vill ha mig på tjänsten. Så nu gäller det bara att vi kommer överens om formaliteter, och dessa ska personalchefen och jag komma överens om vilket kan bli svårt för han har tydligen försökt få tag i mig i över en vecka, och jag har försökt få tag på honom idag i alla fall utan att lyckas. Förhoppningsvis får vi kontakt innan det är dags för mig att gå i pension.

Min chef surrade något om att man kan ta tjänstledigt för att pröva på ett nytt jobb. Det känns som en konstig tanke. Jag har inte tänkt pröva på ett nytt jobb, jag vill ha ett nytt liv. Om jag då bara är tjänstledig, och det från ett jobb där jag inte anses tillräckligt värdefull för att de åtminstone ska kämpa lite för att behålla mig, då kan jag nog inte till fullo gå in för det nya jobbet. Och varför skulle jag vilja ha kvar en tjänst på en arbetsplats där det känns som jag bara blir alltmer urholkad? Det är så mycket mer ge än ta/få. Ett jobb som ger mig en hyfsad lön men bara samhörighet på nåder genom att jag splittrar upp mig och tar mig iväg från min egentliga avdelning. Det är inte sunt!

Nej, magkänslan säger att jag ska säga upp mig! Om det inte känns bättre på det andra stället är det antagligen mig det är fel på, och då hjälper det inte att byta jobb.