Jag har pratat med Harold Wynne
I frågeformuläret som vi använt för den stora befolkningsstudien om spel och hälsa finns det med 9 frågor som tillsammans utgör ett s k mätinstrument för spelproblem. Det utvecklades i Kanada för drygt 10 år sedan och används numer över hela världen.
Under våren ska ungefär en fjärdedel av de som ingår i vårt stickprov intervjuas av en forskningsinstitution på vårt uppdrag. När de gjorde sitt frågeformulär ville de göra några ändringar i mätinstrumentet för att det skulle motsvara det engelska originalet bättre. Det var i och för sig ingen dum idé, men det kommer att göra det svårare att göra jämförelser mellan de olika mättillfällena, så då måste vi vara väldigt övertygade om att det blir bättre efter ändringen för att gå med på det, och det var vi inte.
De ville bland annat byta ut svarsalternativen "Ofta" och "Alltid" mot "För det mesta" respektive "Nästan alltid". Jag protesterade redan före jul, för jag tycker att "För det mesta" och "Nästan alltid" är i stort sett samma sak. Då fick jag inget gehör.
"Nästan alltid" istället för "Alltid" däremot kändes rätt logiskt. Det är väldigt lite man gör "Alltid", kanske inte ens borstar tänderna på kvällen?
Nästa steg var att jag kontaktade Statistiska Centralbyrån, där det finns proffs på hur man formulerar frågor och svarsalternativ. Där fick jag stöd för mina åsikter, men fortfarande var de lite negativa i Stockholm, där våra partners finns.
Jag försökte också hitta något dokument som beskrev hur de tänkte i Kanada när de utformade den engelska ursprungsvarianten, men just när det gäller svarsalternativen hittade jag inget skrivet. Det är nu Harold Wynne kommer in i sammanhanget. Han var den som var ansvarig för att ta fram mätinstrumentet från början. Idag när vi hade telefonmöte för att diskutera frågan kom vi på att vi skulle kunna försöka få tag i honom för att höra hans åsikt. Jag träffade honom på en konferens för två år sedan, så jag vet att det är en trevlig prick.
Således skickade jag iväg ett mäjl och frågade om vi kunde få ringa honom. Det var ju lite på vinst och förlust, men inom ett par timmar hade jag fått svar. Jodå, vi kunde ringa honom, idag! Så sent på eftermiddagen, när morgonen grytt i Kanada, hade jag och en av stockholmarna ett telefonmöte med Harold Wynne. Han var lika trevlig som jag mindes honom - och inte bara det, hans sätt att resonera gav entydigt stöd för mitt alternativ, att vi ska fortsätta att använda "Ofta" och inte "För det mesta".
Så jag har pratat med Harold Wynne, och det smäller högt i den internationella spelforskningsvärlden i alla fall. Det är ungefär som att få ringa upp Lady Gaga för att diskutera tolkningen av en av hennes låtar. Typ.
Romjula
Så här på fjärdedagjul sitter jag och filosoferar över mina julklappar - och helt plötsligt kom jag inte på vad jag fick av Emma! Jag tittade på min julklappshög och såg inget från henne. ...men sen kom jag på det! Hennes julklapp har jag använt allra mest: röda handskar från Birgers marknadsstånd!
Det är så bra med röda handskar. De passar ju till allt!
Anders blev ett sent offer för parasiterna och sov bort större delen av julen men orkade som tur var med själva julklappsutdelningen. Som vanligt stod han för de mest ambitiösa inslagningarna. Jag fick till exempel en kedja av böcker. Kul, kul!
Men hallå, Mittnabotåget!!!
Vanligtvis åker jag till Levanger på måndag morgon, men just den hær gången blir jag kvar torsdag kvæll, så då tyckte jag att jag kunde ta eftermiddagståget istællet. Det var en inte sådær alldeles bra ide (och jag hittar inte accenten!) skulle det visa sig.
Eftersom jag var hemma, och det var luciamorgon, så lockade jag med mig David till Restaurang Cultums mysmorgon med grøt, skinkstut, kørsång, lussekatter, gløgg och lænets Lucia, minsann. Køren gjorde en tapper insats i arla morgonstund, men det var inte helt rent, och de tillæt sig att utføra hiskeliga glissandon. Men, men, det var stæmningsfullt.
Jag hann jobba en halv dag, lite drygt, och sen begav jag mig hemåt før att packa. Eftersom jag inte åker med eftermiddagståget så særskilt ofta ville jag kolla avgångstiden, och det var tur, før från och med igår var den ændrad, vilket skulle få konsekvenser før min resa. De har flyttat fram avgångstiden från Østersund med 10 minuter. Inte så mycket, kan det tyckas, men det får rætt ødesdigra konsekvenser om man som jag vill fortsætta med tåg till Levanger från Hell. Tidigare kunde man gå direkt mellan tågen, nu missar man det precis. Hur i all værlden kan man gøra så dålig ændring??? ...det ær væl bara att ta næsta tåg då. Mmm... Men då får man vænta næstan två timmar, och hur kul ær det i Hell på kvællen? Inte kul alls!!!
Nær jag væl hade upptæckt det hela hann jag i alla fall kolla lite alternativ:
1) Åka med Mittnabotåget ænda till Trondheim och sedan vænta på tåget till Levanger i ungefær en timma. Åka tillbaka till Hell och sedan vidare upp till Levanger med ankomst 22.35.
Det kændes inte helt lockande.
2) Ta mig till Værnes, Trondheims flygplats, som ligger vældigt næra Hell och dærifrån ta buss till Levanger. Ankomst 21.35. Något bættre.
Jag valde 2) och bad konduktøren bestælla en taxi till mig. Næstan framme i Hell fick vi sedan vænta en stund før att køra in på stationsområdet. Det var væl før att tåget mot Levanger skulle hinna ta sig dærifrån!! Men min taxi væntade, och jag kom till flygplatsen.
Jag har haft lite dåliga erfarenheter av att betala med kort på bussar i Norge, så jag tænkte anvænda væntetiden till att ta ut lite norska kontanter. Det gick inte alls. Den enda uttagsautomaten var ur funktion. Plan B blev att køpa en norsk serietidning och en chokladkaka på 7 Eleven och samtidigt ta ut lite extra pengar. Fungerade inte heller! Dær var det inte heller kontakt med bankværlden. Så jag fick chansa på att kortet skulle fungera på bussen - och det gjorde det! Då kændes det rætt bra.
Efterrätt
Och idag när vi behövde fylla på med lite fil och sånt med tanke på morgondagens frukost hade vi strax en frivillig. I sammanhanget kom tanken på efterrätt upp, och då var han ännu mer frivillig, vår yngste.
Men skulle vi ha Dajmtårta, eller skulle vi ha glass?
Bådadera förstås!
Jag är fortfarande mätt!
Ny Text 2010
Ögonblicksteatern ligger centralt i Umeå. På väg dit passerade jag Rådhustorget där en väl påpälsad kör sjöng ”Det är en ros utsprungen”. Några hade stannat för att lyssna, andra strosade omkring på gågatan. Julruschen verkade vara någon annanstans.
Inne på teatern var det ännu lugnare. Ingen kö, ingen biljettförsäljning. Ett tiotal personer rörde sig runt ett bord dukat med glögg, kaffe, te och säsongstypiska bakverk. Totalt fem skådespelare från Ögonblicksteatern och Profilteatern hade förberett sig för att läsa upp de fem texter som gått vidare i manustävlingen för norra regionen. De räknade glatt in tre närvarande författare: Therese Kessler Agdler från Frösön, Anders Frank från Östersund och Linus Widner från Bollnäs. Föreställningen kunde börja.
Teaterlokalen är inte så stor. Läktarens fyra rader rymmer kanske 60 personer. Vi som var där fick gott om plats. Det lokala bandet Palpitation, en ung duo, inledde med ett suggestivt stycke och återkom senare under programmet.
Första text ut var Anders Franks ”Skorna”. Pjäsen är en dialog mellan två män, Adam och Bertil. De är ute på en gemensam vandring. Deras diskussioner visade tydligt hur svårt det är att förstå varandra när man ser väldigt olika på tillvaron. Texten dramatiserades inte, men lästes med stor inlevelse av två av skådespelarna medan en tredje läste förklarande mellantexter. ”Det kändes som de förstått tonen i min text”, säger den nöjde debutanten. ”Det var också kul att höra publikens reaktioner. Det känns som det här håller för scen.” Att fler tycker så är ett faktum då texten gått vidare i manustävlingen.
Therese K Agdlers inskickade text är i novellform. Berättelsens jag är en ensam kvinna som försöker finna sin väg ut i livet och frigöra sig från sin mor. Hennes historia kryddades med smått dråpliga detaljer som gjorde att vi ändå kunde förstå den märkliga huvudpersonen.
Lena Svedjeholms text handlar om ett absurt pubbesök, Linus Widners pjäs är ett samtal mellan ett antal personer som delvis lyssnar på varandra men framförallt vill berätta själva om sina liv. I den sista texten som lästes, skriven av Olof Runsten från Alsen, fick vi höra återseendet mellan väninnorna Vanja och Stella, som hade något olika bild av sin gemensamma historia.
Det var spännande fem kvartar som rymde lovande dramatik och spännande musikaliska inslag. Jag hade en hel del att smälta under sex timmar på buss tillbaka hem till Östersund. Sammanlagt 33 texter är uttagna för läsning i de fyra regionerna och ska läsas och bedömas av samtliga inblandade teatrar. Tio av texterna kommer sedan att publiceras i en antologi utgiven av Riksteatern och en av texterna kommer att belönas med 50 000 riksdaler som ska gå till fortsatt utveckling av denna. Om någon av de fem texterna från norr kommer med bland de tio, eller rentav blir den vinnande texten, vet vi i slutet av februari.
Kanske Romeo & Julia
Det var inte bara styckets titel som var märkligt! Nån av sönerna frågade häromdagen vad vi skulle se och tyckte att jag hade dålig koll när jag sa "Kanske Romeo & Julia". Men pjäsen hette så av mycket uppenbara skäl.
Skådespelaren Jens Nilsson (inte att förväxla med en åtminstone i Östersund oerhört känd politiker) hade sminkat sig till clown och framförde sin alldeles egen kortversion av Shakespears långa och tråkiga pjäs - ja, det var alltså Jens Nilsson som påstod att den var lång och tråkig. Jag har aldrig sett den, men jag är helt övertygad om att den omöjligt kan vara roligare än kanske kortversionen!
På väg hem tänkte vi fika på Pause eftersom det inte var paus på teatern och därmed inget fika där - men si, det gick inte! Pause håller på och bygger om, igen. Så då gick vi hem och gick in genom vår nya dörr. Här har det blivit modärnt: postfack nere i entrén och nya, fina dörrar utan brevinkast men med vit insida. Hyresvärden berättade stolt att han kostat på vit insida för att det är finare än brunt. Ibland känner jag att vi verkligen förstår varandra!
Pärtlördag
Alfons tar sitt deltagande i matlagning på allvar. Idag har vi gemensamt lagat kalkonbröst, gräddsås, potatis och brysselkål. Kalkonbröstet, eller den bit därav som kommit oss till del, skulle bräseras i äppeljuice - som vi inte hade! Vi tog apelsinjuice och fint rivet äpple istället. Det blev alldeles utmärkt.
Lite mer fylla år
Jag hade mina misstankar, och när jag siktade Törnerskartongen i kylskåpet var jag ganska säker. Mycket riktigt: en liten moussetårta. Alfons hade tänkt ut att när man ska fira någons födelsedag behövs det en tårta, så då fick jag en tårta. Och den har vi kalasat på ikväll, som efterrätt efter sushin som Alfons hämtade medan jag var i Stora Kyrkan och lyssnade på en estländsk ungdomskör som sjöng Pärts musik i huvudsak. Bernt Carlsson och jag tyckte att de var duktiga.
I en annan del av Namsos
Sjælv bor jag næstan alltid på Hotell Børstad inne i Namsos. Dær kan de till och med mitt namn nu, så nær jag kom dit idag blev jag glatt emottagen, men sen blev det lite bistert. Receptionisten tittade bekymrat på datorskærmen dær hon inte kunde hitta någon bokning åt mig - och hotellet var fullbokat. Nær hon letat ett tag till hittade hon att jag var inbokad 16 december - men då ska jag inte till Namsos! Så fel var det, oavsett vem som gjort det, den som bokade åt mig eller hon på hotellet, och det fanns verkligen inget rum åt mig. Hon ringde till det andra hotellet i stan, men dær var det också fullt. Patienthotellet? Nej, fullt också. Jag kunde møjligen få en sæng i en korridor, men det kændes mindre lockande. Så till slut blev det Namsen Motor Hotell, så nu vet jag hur det ser ut på insidan också, och att det tar sisådær en halvtimma att gå från centrala Namsos till motorhotellet.
Sedan man læmnat centrum går man øver en bro, førbi en massa bilfirmor och sen ær man framme. Rummen ær inredda med heltæckningsmatta, bruna møbler och orange lampor. Mycket chickt!
No 39
Jag har just intagit en vacker pastarætt som dominerades av grillad kyckling och grønsaker. Gott och nærande!
Jag ær fortfarande lite bitter før att Veolia ændrade avgångstiderna før Nabotåget. Nær tåget gick kl 8 från Østersund var det ganska optimalt att åka, men nu går det redan 7.15 - det ær tidigt!! Nær jag væl tagit mig till tåget sov jag till Duved ungefær. Sen satt jag och skumlæste i en skojig statistikbok.
Nær jag inte ær i Nord Trøndelag leker jag med tanken att sluta jobba i Norge. Men væl hær kænner jag att det blir svårt. Jobbet hær ær trevligt, vælbetalt och i stort sett ganska slappt. Det slitigaste ær nog att buss till Namsos - men det ær å andra sidan alltid lika trevligt att komma dit, så det går också bra!
Med tanke på dagens tidiga start ær jag ganska trøtt vid det hær laget, men det ær så fiffigt att jag bara tar min dator under armen och knallar upp till rum 319 nær jag druckit upp mitt kaffe. Den hær gången var det næmligen fullt på Plikten, så då får jag stå ut med ænnu en natt på hotell. Det ær helt OK.
En stilla lördag
När övningen började fick vi veta att vi skulle sluta kl 12 istället för kl 13 för att det blivit någon miss med att boka in orkestern för övning. Inget större problem, kan man tycka, men några var rejält upprörda för att de bokat hämtning till kl 13...
Jag gick i alla fall nöjd hem och hämtade min då uppstigna make. Vi gick ner på stan och besökte bland annat det återigen öppna caféet bredvid Bolins och sedan även Bolins där det var vernissage. Vi fick njuta av läckra fotografier av byggnader tagna ur spännande vinklar, med intressanta speglingar m m. Innan vi gick hem var jag också och köpte ritpapper och tuschpennor. David hörde av sig och trodde att jag nog behövde köpa det. Tänk vad skönt att slippa tänka på allt själv!
Pecha Kucha och indisk mat
Idag har vi haft en riktigt trevlig kväll som blev bonusbra.
Det skulle vara Pecha Kucha på Storsjöteatern kl 17-19. Anders och jag hade stämt träff där och jag gick dit i sällskap med några jobbarkompisar. Det var åtskilliga där före oss, men Anders hade varit tidig och lyckats kapa åt sig bra sittplats åt inte bara sig själv utan även mig.
Pecha Kucha är en presentationsform: varje föredragshållare ska visa exakt 20 bilder och prata i 20 sekunder till varje bild. Totalt tar det lite drygt 6 minuter, och det är makalöst vilka historier vissa kan berätta. Mest spännande var nog mannen som berättade om 20 meter fjällbäck och hur hans vandring längs den lett till en fotoutställning och en bok. Han skulle egentligen prata som nummer två, men då hade hans dotter inte hunnit dit. Av någon anledning gick det inte att bara kasta om ordningen och låta honom invänta dottern, så då fick han högljutt stöd av publiken i att vi skulle vänta tills hon hann dit. Men efter en liten stund gick det att ta en annan presentatör istället.
Ibland är det helt OK att vänta. Men när vi skulle sitta och vänta på socialministern idag så tyckte jag att det blev väl drygt. Han var på institutet för att ta emot den folkhälsopolitiska rapporten som varit ett stort projekt ända sen jag började för drygt två år sedan. Som avslutning på dagen skulle han komma och hälsa på oss vanliga dödliga. Detta skulle ske 14.45, men vi kunde komma till lunchrummet från 14.30 och ta fika. Det var ju en bra grej, så det gjorde vi. 14.45 var det ganska fullt i salen. Ja, nästan alla var där - men inte Göran. Tiden gick, den blev 15, men fortfarande ingen Göran. Då tyckte jag att det räckte. Den goda kakan hade jag ätit upp och kaffet var slut. Jag kände mig som en ansvarsfull statstjänsteman när jag gick tillbaka till mitt kontor och skrev rent mina minnesanteckningar från gårdagens telefonmöte med Max på Nya Zeeland och Rachel i USA.
Men tillbaka till Pecha Kucha, och framförallt vad som hände därefter, för då gick vi och åt supergod indisk mat igen tillsammans med Agneta, Magnus, Emmy och Håkan och Alfons, som anslöt från replokalen på Gamla Tingshuset. Vi hade lite löst pratat om att gå någonstans efter föredragen, och det blev sådär trevligt som det kan bli när det bara blir.
Den som letar hittar ofta något
Vi fick så mycket fina presenter när vi gifte oss, och mycket av det var presentkort av olika slag.
Under sommaren la vi bland annat upp en tur i landet för att utnyttna Smartbox-presenter som vi fått. På så vis hamnade vi i Östergötland, där vi cyklade längs Göta Kanal, bodde på vandrarhem och paddlade på nyss nämnda kanal och i Smedjebacken där vi inte bara hade en trevlig eftermiddag och kväll med Martin utan också körde svävare så det stod härliga till.
Vi fick också ett presentkort på Gamla Teatern. Det var presenten från Eva-Marie och Leif. Eftersom vi hade vår bröllopsmiddag där tänkte vi att vi kunde utnyttja det när vi skulle sätta tillbaka ringen på mitt finger - men när vi väl skulle ut och göra det hittade vi inte presentkortet! Vi har en korg där alla gratulationskort o dyl från bröllopet ligger, eller vi trodde det. Just det kortet fanns inte där. Vi har en pärm där vi satte in diverse handlingar som hade med bröllopet att göra. Men där fanns det inte heller. Vi letade på möjliga och omöjliga ställen men inget presentkort. Därför blev det den indidska restaurangen istället, och det var en höjdare. Men presentkortet...
Häromdagen skulle jag leta efter olivolja. Vi förvarar oljor och vin och sånt på samma ställe. När jag spanade efter åtminstone en liten skvätt olivolja föll min blick på en grå vinkasse. Det hängde ett grattiskort på påsen. ...från Eva-Marie och Leif... Aha! Tänk om presentkortet låg kvar i påsen... Och det gjorde det! Det gör det fortfarande. När Anders hittar det också ska vi gå ut och äta.
Den här veckan är optimal: 3 dagars helg. Det känns väldigt lagom. Imorgon är egentligen halvdag, men vi har jobbat in det fåtal timmar vi skulle ha jobbat, så helgen har börjat. Härligt!
I led är tiden
Även om det är lika underbart varje år att äntligen få återställa tiden till den normala så är det inte värt det. Jag skulle så mycket hellre ha rätt tid hela året och slippa detta trassel med att ställa om klockor.
Vi firar återgången till rätt tid med att se tillbaka på en trevlig fest igår: Åsa MH i Bjärme fyllde 50 år i torsdags och firade med att bjuda c:a 100 pers på fest i Bjärme bystuga igår. Det är trevligt att bli bjuden på fest av Åsa. Att det blir gott att äta och dricka är nog så säkert. Igår bjöd hon på en italiensk buffé. Några rätter att minnas var fläskfilé tonnato (fläskfiléskivor i en sås med tonfisk som en huvudingrediens!!) och en pastasallad med pesto, sockerärtor och cocktailtomater. Mums! Och givetvis en dessertbuffé också.
Och hur satt vi när vi åt? Vid långbord? Nää! Åsa hade skapat en labyrint av bord. Så mycket trevligare.
Åsa P, Ewa, Tina och jag skulle framföra en sång om Åsa på melodin till We will we will rock you. Så blev det inte riktigt. Tina har lyckats ådra sig bronkit och fick inte sjunga alls. Så vi plockade in Anders som reservtina och bestämde oss för gruppnamnet Drama Queens. Tina fick vara Harpo Didriksson och som sådan gjorde hon en mycket viktig insats: hon stampade/klappade takten.
Och nu är klockan bara knappt halvtio på kvällen. Det känns helt OK.
Min vigselring
Den jag fick när vi gifte oss 12/6 hade jag bara i två dagar. 14/6 tappade jag den, förmodligen någonstans på stora gräsplan på Campus. Det gav mig en chans att utnyttja försäkringen som ingick i köpet. Det lät betydligt bättre än det i själva verket var. Jag gjorde som man skulle: polisanmälde min förlust och gick sedan ner till Svedbergs Ur och Guld och anmälde via dem till försäkringsbolaget.
Vi tänkte oss att vi skulle kunna ta en tur med Thomé på sensommaren så att jag fick tillbaka ringen i rätt miljö. Så blev det inte. Framåt slutet av juli kom det ett brev från försäkringsbolaget. Jag skulle förklara varför jag inte åtgärdat "problemet", dvs att ringen var för stor. Jag försökte beskriva så detaljerat som möjligt hur det kom sig att jag inte gjorde det: jag hann ju inte! När jag väl insåg att ringen var för stor så hade jag tappat den.
Ytterligare två månader senare kom beskedet: jag kunde beställa en ny ring, vilket jag också gjorde. Ytterligare drygt någon vecka senare var den färdig och jag skulle hämta ut den. Men då skulle jag betala inte bara självrisk (410 kr) utan också en mellanskillnad på drygt 1100 kr "för att guldpriset gått upp". Försäkringen var alltså en beloppsförsäkring, och det som inte täcks av den får man vackert lägga till. Jag tyckte det var fräckt att jag skulle få betala så mycket extra när det inte var mitt fel att det dragit ut på tiden och valde att inte hämta ut ringen till det priset. Efter ett par ytterligare visiter hos Svedbergs Ur och Guld under några veckor utan att någonsin få något annat besked än att jag var tvungen att betala hela summan blev jag slutligen uppring av butikschefen. Hon verkade bara vara vagt insatt i att det var något jag inte var nöjd med, men till slut kom jag undan med en något lägre summa ändå. När vi köpte ringen var det en kampanj med 15% rabatt. Det priset fick jag inte nu, men väl junipriset som ändå var lägre än dagspriset. Jag betalade och hämtade ut ringen. Känner mig nöjd med att äntligen ha en vigselring, men missnöjd med den usla försäkringen. Beloppsförsäkring är löjligt! Det verkar vara en onödig produkt som guldsmeden plusar på. Många gånger blir det billigare att använda hemförsäkringens oturstillägg!
Vi köpte våra förlovningsringar hos Svedbergs Ur och Guld och sedan vigselringen. Nu har vi lärt oss att kunden inte på något vis självklart har rätt där. Jag har svårt att tänka mig att vi behöver handla något där igen, ever!
När vi hämtade ut den första ringen konstaterade jag att den såg stor ut i förhållande till förlovningsringen. Jag trodde att det hade att göra med att jag valt att ha den på höger hand. När vi provade ut den nya ringen var jag noga med att den inte skulle bli för stor. Minsta möjliga storlek visade sig vara exakt den som jag beställde förra gången då jag fick ringen som trillade av mitt finger. När jag jämförde min nya ring med förlovningsringen var de lika stora! Visst är det konstigt? Två ringar av samma storlek kan alltså bli olika stora - eller gjorde de rentav fel första gången?
Hur som helst klädde maken och jag upp oss i fredags kväll och gick till den nyöppnade Jämtland Indiska Restaurang där vi åt oerhört god indisk mat och till huvudrätten blev jag ringprydd igen. Nu sitter ringen stadigt på mitt högra ringfinger och lär knappast trilla av om jag inte kapar fingret!
